Vi återkommer med försöken att hitta en gemensam historisk nämnare för Braga, Bukarest, Heerenveen, Tel Aviv och Moskva. Spontant blir det lättast för AIK mot Hapoel, svårare för Hammarby mot Braga, riktigt svårt för Elfsborg mot Rapid Bukarest och HIF mot Heerenveen samt helt omöjligt för Häcken mot Spartak Moskva.

P.S. Jo, jag vet att Hasse Eskilsson har spelat i Braga. Jag vet också att Erik Edman spelat i både Helsingborg och Heerenveen. Men finns det några gemensamma spelare i de tre andra konstellationerna? D.S.

Allt är möjligt!

I 88:e minuten kom det, målet som sände chockvågor över hela världen. Och nej, det gjordes inte i Borås utan i Apia på Samoa och det var inhopparen Viliamu Sekifu som kvitterade till 1-1 för Tuvalu mot Tahiti. Fotbollens värld är trots allt en där en del saker som verkar omöjliga fktiskt är möjliga, ibland.

Söderhavets Lekström

Vi fortsätter att följa favoritlaget Tuvalus öden och äventyr, som härnäst inbegriper match mot Tahiti. 0-1-nederlaget mot Nya Kaledonien innbär att man än så länge klarat sig bättre än grannkonkurrenten Amerikanska Samoa (0 poäng och 0-17 i målskillnad mot 0 och 1-19). Amerikanska Samoa handikappas dock eftersom deras målvaktsveteran Nicky Salapu missade en anslutande flyg från Hawaii före turneringen och tydligen inte har lyckats ta sig fram ännu... 17-årige Jordan Penitusi, som aldrig spelat en seniormatch, har med föga framgång försökt fylla hans plats. Varför tänker jag på Hammarbys målvaktspolitik?

Inskolning

Om det hade funnits några överraskningar i landslagstruppen mot Danmark, då hade det verkligen varit en överraskning, om ni förstår vad jag menar. Kul att Rade Prica får åka med och skolas in -vi kan nog vänta oss ett genombrott från hans sida ungefär till EM i Polen och Ukraina.

Själv ägnar jag också dagarna åt inskolning. Av lille Vilhelm, tillsammans med bland annat jämnåriga Alma Elina och hennes danska pappa. Han anser att danska landslaget nu för första gången förlorat sin popularitet. Folk är trötta på allt strul kring dem, säger han. Själv kan jag inte låta bli att vara rädd för en enorm backlash, just för att danskarna så skickligt lyckats försätta sig i den sedvanliga svenska underdogpositionen.

Inte bara Kalmar

Ett stort fall framåt för våra hjältar från Tuvalu, som kunde jubla över ett sensationellt 0-1-nederlag mot Nya Kaledonien i morse svensk tid. Förbundskapten Toakai Puapua tolkade den lilla önationens känslor: "Vi vann tillbaka lite stolthet." Dessutom bjöd han på en förklaring till landets på ett så överraskande sätt demonstrerade fotbollskompetens: "Vi kan se både Premier League och VM på tv."

Sveriges Tuvalu

2201 på Vångavallen, 0-0 mot Örebro och ytterligare ett steg uppåt i tabellen... kan man annat än älska ett sånt lag?

Sweet little sixteen

Våra tappra favoriter gjorde vad de kunde. Men hur ska vi uttrycka det: de räckte inte riktigt till. 0-16 blev det för Tuvalu mot Fiji. De får hämta inspiration i det faktum att Amerikanska Samoa faktiskt lyckades åstadkomma ett straffmål i 1-12-matchen mot Salomonöarna. Den typen av resultat är alltså vanliga i Oceanien. Det är en märklig fotbollsregion, med tanke på att de bara har 10 medlemmar och ändå sådana hisnande nivåskillnader mellan de bästa och de sämsta. Som jämförelse är de 13-0 Tyskland smällde in på San Marino i höstas den största segermarginal som någonsin förekommit i ett europeiskt kvalspel och då finns det ändå över 50 medlemmar i Uefa.

False warning

Fijis uruguayanske förbundskapten, Carlos Buzzetti, försäkrar att han har den största respekt för Tuvalu. Som anledning anger han att de faktiskt har spelat tre träningsmatcher före mästerskapen. Av nn anledning tänker jag på när Lasse Lagerbäck varnade för det hemmastarka Lettland inför EM-kvalet i höstas. Statistiken avslöjade att letterna förlorat bortemot 60% av sina hemmamatcher mot bra motstånd.

Pippi på kurrekurreduttöarna

Det blir Tahiti-Nya Kaledonien som blir det första tv-sända matchen i kvalet till VM 2010. Salomonöarna-Amerikanska Samoa anses inte lika attraktivt för tv-publiken, trots att Salomonöarna är favoriter till att vinna hela Södra Stillahavsspelen. De slog ju faktiskt ut Nya Zeeland i förra VM-kvalet och fick spela play-off mot Australien: där blev det storstryk (0-7 borta, 1-2 hemma), men nu har Australien flyttat över till asiatiska fotbollförbundet, där det finns mer pengar att tjäna och prestige att vinna.

Våra favoriter från Tuvalu deltar i inledningsdagens andra tv-sända match, mot Fiji. Fiji är titelförsvarare, men har fått ett par tunga skador och har dessutom ramlat ner förbi Nya Kaledonien och Vanuatu på Fifa:s senaste världsranking. Oro råder alltså på Fiji. Få se om kabelnätet erbjuder någon samoansk eller tahitisk kanal...

Finskt tips

Seger hemma mot Kazakstan, två portugisiska poäng tappade mot Armenien och en serbisk förlust mot redan avsågade Belgien. Den som inte vet något om finländsk fotboll skulle funnit skäl att jubla, men den som vet något om finländsk fotboll känner igen makternas försök att lura den troskyldige: ett halvt löfte om framgång, allt för att göra den slutliga, oundvikliga frustrationen desto mer bitter.
Egendomligt så enkelt det är att känna igen sig för ett TFF-fan. Nerflyttningsplatsen lämnad, de förlorade sönerna Bjurström och Haynes tillbaka, hemmamatch mot en huvudkonkurrent i gungning. Behöver jag säga att jag är vettskrämd?

Var plåga har sitt skri för sig

Jag försöker erinra mig vänskapslandskamper som har väckt någon form av entusiasm hos mig. Och faktum är att vad de alla har gemensamt - 1-1 borta mot Västtyskland i Jonas Therns debut, de 3-1 borta mot Spanien våren 1988, 6-0 mot Österrike i Kennet Anderssons genombrott i landslaget 1991 och 3-0 mot Danmark i Tommy Söderbergs första seger som förbundskapten - var att de kom under perioder när inget annat fanns att glädjas över. När det går bra för oss i riktiga landskamper, då blir träningslandskamperna precis så betydelselösa som de i verkligheten är. Och ändå sätter jag mig nu framför tv:n.

I heard it through the grapevine

Ryktet säger att press från tv-bolagen har tvingat arrangörerna av Södra stillahavsspelen att ändra schemat. Matchen mellan Fiji och Tuvalu ska således ha flyttats, såvitt vi förstår därför att en mängd lokala tv-tittare vill se både Fijis och Salomonöarnas matcher i direktsändning. Tahiti och Nya Kaledonien inleder stället grupp 1, där Tuvalu och Fiji spelar. Detta har dock inte gått att få bekräftat från spelens officiella hemsida.

Parterna i den nya öppningsmatchen är dock ett tydligt uttryck för att fotbollen följer sina egna lagar. Både Tahiti och Nya Kaledonien är franska territorier, men fullvärdiga Fifa-medlemmar. Tuvalu, däremot, en helt självständig stat och tillika FN-medlem är det inte.

No man is an island, but each man has a Penisula

Befolkningen på Tuvalu kallas tuvaluaner. I truppen till Södra Stillahavsspelen märks det intressanta namnet Mau Penisula, vars bärare deltog vid Tuvalus fotbolls största stund, 3-2-segern över grannen Kiribati vid de förra spelen 2003. En nationell helgdag utropades. En annan spelare från den matchen, Sumeo Silu, har sedan dess blivit "National Disaster Manager" - Tuvalu är, som vi var inne på tidigare, på väg att sjunka i havet och det finns långt framskridna planer att evakuera befolkningen till en annan ö.
Tyvärr visade sig våra farhågor riktiga. Tuvalus status som icke Fifamedlemmar gör att de inte kan gå vidare i VM-kvalet ens om de tar medalj i Södra Stillahavsspelen. Det hindrar oss naturligtvis inte att hålla tummarna för dem i helgen. Samoa visar sig ligga öster om datumlinjen, så när den ödesdigra matchen spelas är klockan 4 på söndag morgon här i Sverige. Vi ligger vakna.

VM-feber

Det verkar inte ha fått så mycket uppmärksamhet som det borde i medierna, men kvalet till VM 2010 startar på lördag. Det är Södra stillahavsspelen på Samoa som också tjänstgör som första omgången av Oceaniens VM-kval. De tre bästa lagen går vidare till en andra omgång, där även Nya Zeeland deltar och där segraren går vidare till ett avgörande kval, hemma och borta, mot det femteplacerade laget i den asiatiska zonen. Chanserna att något lag ska ta sig hela vägen från Samoa i helgen till Sydafrika om tre år är inte så särskilt stora, men vi hejar såklart frenetiskt.

Dessutom tänker vi givetvis släpa oss ner till närmaste O'Learys på lördag (eller om det fortfarande är fredag när klockan är 15.00 på lördag eftermddag på Samoa) och vänta oss att se inledningsmatcherna. Dessa spelas samtidigt mellan Fiji och Tuvalu, samt mellan Salomonöarna och Amerikanska Samoa. Amerikanska Samoa minns vi för rekordnederlaget 31-0 mot Australien i VM-kvalet 2001, och deras största VM-framgång överhuvudtaget är de 0-4 mot Samoa i förra VM-kvalet. Försåvitt man inte ska räkna Natia Natias mål i 1-9-matchen mot Vanuatu i samma kval, som nämligen är det enda Amerikanska Samoa någonsin gjort i VM-kvalsammanhang. Våra tappra vänner är rankade på delad 199:e och sista plats i Fifa:s senaste ranking, ihop med giganter som Montserrat och Djibouti.

Amerikanska Samoa framstår dock som närmast en jätte om man jämför med Tuvalu, det andra lag som får äran att inleda hela VM-spektaklet. Tuvalu, har vi tagit reda på under en förmiddags idogt google-arbete, är världens näst minsta självständiga stat med strax över 10 000 invånare (endast Vatikanstaten är mindre) som brer ut sig på fyra rev och fem atoller på tillsammans 26 kvadratkilometer. De har lyckats sälja sitt domännamn för en massa miljoner dollar, men håller i gengäld på att sjunka i havet på grund av växthuseffekten, så det är tveksamt om de jublar över globaliseringens välsignelser. Dessutom är de inte medlemmar i Fifa, utan endast "associerade medlemmar" i OFC, det oceaniska fotbollförbundet. Precis vad som kommer att hända om Tuvalu lyckas kvala in till VM framgår alltså inte, även om chanserna verkar vara små. En 5-3-seger över Tonga i Södra stillahavsspelen 1979 (då de dock också fick pisk av Tahiti med 18-0) är deras största merit hittills.

Vi håller stenhårt på dem, naturligtvis. Specialbevakning av deras öden och äventyr utlovas.

Här mellan polsk pallasch och ungersk sabel

Vi fick lite välförtjänt uppmärksamhet häromdagen när vi påstod att Karl XII skulle ha stupat vid Fredrikstad, och inte, som en mer konventionell historieuppfattning vill göra gällande, vid Fredrikstens fästning utanför Halden. Naturligtvis handlade det om en medvetet subversiv inställning till den nationalistiska historietolkningen, eller vad Martin Nyström på Dagens Nyheters kulturredaktion skulle kalla "en medveten degradering i karnevalisk anda". Det gläder oss att se att vi har bundsförvanter i vår strävan, ty på Expressens sportbilagas förstasida igår upptäckte vi Sven-Göran Eriksson, utklädd till karolin samtidigt som han enligt rubriken deltar i "slaget om England". Vi hisnade över det djärva greppet, ty Karl XII:s bussar må ha härjat och bränt i ett stort antal länder, men England kom de såvitt vi vet aldrig i närheten av. Möjligen är det det berömda sammanträffandet mellan Karl XII och hertigen av Marlborough i Altranstädt 1707 ("När Marlborough, Europas konnetabel/ räckt blommor till dig över scenens ramp" som ju Frans G Bengtsson skaldar i sin sonett om kung Karls värja) som Expressen-sporten vill syfta på, men så förutsägbara kan vi inte tro att de är.

Nothing to fear...

Trelleborg har sparkat tränaren under sina två senaste säsonger i Allsvenskan. Jag hoppas utfallet blir detsamma för Örebro. Hur var det Ingmar Bergman brukade säga - "fruktan realiserade det fruktade."

Lagt kort ligger

Hum, jag undrar vad som är hönan och vad som är ägget? Henrik Rydströms fäbless för John Holm eller Kalmar FF:s resultat på sistone? Ett enskilt rum på Sabbatsberg kanske börjar te sig som en tänkbar möjlighet både för Rydström och hans lagkamrater?

Janne for statsminister

"Det ska göra ont att möta Juugåån!" vrålade djurgårdstränaren åt sina tjejer när vi mötte dem i S:t Erikscupen i våras. Sällan har en seger känts så skön som våra 5-3 den gången. Den attityden är direkt motbjudande när man stöter på den hos någon som ska ha med åttaåriga flickor att göra, man ärligt talat har jag börjat tycka sämre och sämre om den inom elitfotbollen också. Det är därför jag håller tummarna för att Halmstad ska vinna Allsvenskan. Nej, jag tror inte att Janne Andersson är nån velourfarsa - det lilla man har hört om Jonas Wirmolas drillning av halmstadspelarna tyder på motsatsen, precis som Anderssons bestämda sätt att behandla Dusan Djuric - men han är så sympatiskt befriad från behovet att spela macho inför kamerorna. Bredvid tonåringar som Norling och Siggi Jonsson känns han helt enkelt som en vuxen man.

American beauty

Den enda landskamp mot USA jag minns personligen spelades i januari 1994. Det var den så kallade "Joe Robbie Cup" i Miami, jag såg den i mitt studenkök på Lappis och gladdes åt att Mats Lilienberg gjorde mål och att 3-1-segern ändå antydde att vi kunde ha vissa chanser i sommrens VM. Där vi ju fått vad som då ansågs som en mycket svår lottning mot Brasilien, 1990 års VM-sensation Kamerun och ett Ryssland som fortfarande levde på den respekt Sovjetunionen samlat på sig under åren. Ur ett historiskt perspektiv är det väl Kennet Anderssons insats som blev mest betydelsefull (det var här han spelade in sig i VM-truppen efter sin misslyckade period i Mechelen), om man inte vill räkna det faktum att Jesper Jansson gjorde sin enda landskamp. Så här såg laget ut, i alla fall (och ja, det är rätt som ni tänker, att Niclas Alexandersson har alltid funnits...): Lasse Eriksson - Pontus Kåmark, Magnus Erlingmark, Jesper Jansson, Micke Nilsson - Jesper Blomqvist (Anders Limpar 59), Stefan Rehn, Henrik Larsson, Niclas Alexandersson (Stefan Landberg 73) - Kennet Andersson (Niclas Kindvall 77), Mats Lilienberg.

Men om vi snackar historisk betydelse är det en helt annan USA-landskamp som måste lyftas fram. Det är ett ganska bortglömt faktum, men fotbollsdvärgen USA har faktiskt spelat en avgörande roll för utvecklingen av svensk fotbolls identitet. Det var precis 91 år sedan idag, den 20 augusti 1916, Första världskriget rasade och det amerikanska landslaget gjorde sin första "federationsmatch" någonsin på europeisk botten mot det neutrala Sverige på Stockholms stadion. För svensk fotbolls vidkommande var detta en tid när det enda man tänkte på var att besegra grannen och läromästaren Danmark - sedan 1913 hade man försökt fem gånger, med fem nederlag och målskillnaden 0-24 som nedslående resultat. Det debatten gällde var hur danskarna skulle överlistas - skulle man försöka övervinna dem med deras egen tekniska kortpassningsstil (den dansk-skotska modellen, som den dåförtiden kallades) och var det rätt att, som man för det mesta hade försökt göra, ta ut landets elva bästa spelare mot danskarna, trots att motsättningarna mellan stockholmsk och göteborgsk fotbollskultur på den tiden var enorma.

Mötet med USA blev en rejäl tankeställare. Alla som var på plats på Stockholms stadion kunde nämligen se att amerikanarna var underlägsna svenskarna i nästan varje fotbollstekniskt hänseende. De hade till och med en tränare, Harry Armstrong, som inte visste någonting om fotboll, utan var helt specialiserad på konditionsträning. Ändå vann de med 3-2, tack vare en lagmoral och en fighting spirit som svenskarna inte kunde mäta sig med. Hemmalaget ställde nämligen upp med ett blandsvenskt bastardlag som för övrigt såg ut så här: Frithiof Rudén, Djurgården - Valdus "Gobben" Lund, IFK Göteborg, Henning Svensson, Gbg - Ragnar Wicksell, Dif, Konrad Törnqvist, Gbg, Louis Groth, AIK - Harry Magnusson, Örgryte, Caleb Schylander, Gbg, Karl "Köping" Gustafsson, Dif, Erik Hjelm, Gbg, Josef Appelgren, Öis. (I förbigående sagt kan man inte bli annat än imponerad av ett namn som "Caleb Schylander")

Det blev en aha-upplevelse för den svenska landslagsledningen. Harry Armstrong anställdes på stående fot för att drilla det svenska landslaget inför matchen mot Danmark senare på hösten, det landslaget togs ut enbart bland spelare från stockholmsklubbarna, eftersom laganda nu ansågs viktigare än den individuella kompetensen, och skickades ut i skärgården på intensivträning i ett par veckor före matchen. Danmark besegrades med 4-0.

Och på den vägen är det. Om ni beklagar er över Lagerbäckmodellen, om ni muttrar över det tänkande som ofelbart tar svenska landslag till slutspel men sällan låter dem glänsa, om ni lite avundsjukt sneglar på danskarna som kan få stryk med tre mål i ena matchen och bjuda upp till episka matcher mot Brasilien och Italien i nästa, då har ni möjligheten på onsdag att bua åt idéns upphovsmän. Men om de kan förse oss med tillräckligt med inspiration för att klå dansken en gång till, då bryr åtminstone inte jag mig om hur spelet ser ut.

First things first

Jag har varit på läger på Barnens Ö i helgen, grillat korv, drillat Norrtulls SK:s F-99-or och druckit bag-in-box-vin med föräldrar i ett allrum som såg ut att ha använts till ett flertal porrfilmsinspelningar, men jag kom givetvis hem i lagom tid för att ta del av söndagens stora fotbollsdrama. Och nej, jag menar inte manchesterderbyt, utan det rafflande drama som just nu har gjort att Trelleborgs FF, trots det egna 0-1-underläget i Gefle och tack vare AIK:s 3-0-ledning över Örebro, har lämnat nerflyttningsplatsen...

Lite folkbildning på fredagskvällen

Den stora europabravaden igår utfördes givetvis av Häcken, som klarade 1-1 borta mot Dunfermline. Dunfermline är visserligen en skotsk motsvarighet till Häcken, degraderade ur skotska Premier League i våras men i Uefacupen tack vare en finalförlust mot Celtic i cupen, men deras budget lär vara något större än Häckens. Dessutom är de ju Skottlands forn huvudstad och figurerar som sådan i den inledanande strofen av den klassiska "Balladen om Sir Patrick Spens":

The King sits in Dunfermline town,
Drinking the blood-red wine;
"O where shall I get a skeely skipper
To sail this ship or mine?"

Ett inte fullt så hedrande faktum är att Ian Anderson, den flöjtspelande jönsen i Jethro Tull, är född i stan.

Annars är det ett intressant faktum, eller åtminstone ett faktum, att alla övriga svenska Uefacupmotståndare är kända för olika historiska blodsdåd. Massakern i Drogheda ägde rum den 11 september 1649 och drabbade de katolska invånarna sedan staden intagits av den engelske lordprotektorn Cromwell och hans män; massakern i Liepaja begick av tyska insatsstyrkor och lettisk milis i december 1941 och kostade 2800 judar (mest kvinnor och barn) livet; och vid Fredrikstad stupade som bekant Karl XII den 30 november 1718, vilket får sägas vara den minsta olyckan i sammanhanget.

Å andra sidan finns det ett Stockholms blodbad och ett slag vid Helsingborg också. Kanske rentav en massaker på Hisingen?

De mortuis

Gamle landslagsstjärnan Ove Grahn dog i somras, 64 år gammal. Jag läste pressmeddelandet och tänkte på vad jag och Mats Weman fått höra när vi gjorde vårt Offsidereportage om VM 1974 och det svenska landslag där Grahn spelade en huvudroll. Grahns gamla lagkompisar talade om hur han aldrig hade hämtat sig sedan frun lämnat honom för en annan spelare när proffskarriären i Schweiz var avslutad - "och hon var ju skitsnygg också!" - och om hans långa tid på dekis som vaktmästare hos nån liten klubb i Alingsås. Inget av detta nämndes naturligtvis i dödsrunorna: där ordades det, som vanligt, om "en mycket uppskattad spelare och kamrat" och "en svensk kämpe som var som bäst när det gällde".
Det har redan höjts röster mot att Ingmar Bergmans eftermäle blivit för skönmålat. Det kan mycket väl hända - reflexen att enbart tala gott om de nyligen döda är både svåremotståndlig och naturlig - men man kan väl inte påstå att Bergmans avigsidor varit direkt fördolda. Den som läst Jan Lumholdts roliga intervjubok med Harriet Andersson, eller nån av Vilgot Sjömans memoarböcker, eller för den delen Bergmans egen "Laterna magica" har rimligen något hum om att Bergman kunde vara en hänsynslös och elak översittartyp, att han verkar ha kunnat radera sina barn ur sitt medvetande så fort det ryckte i kuken eller för den delen att han var passionerad nazist långt efter att det kunde sägas vara en ungdomsförsyndelse. I nån mån hänger det ihop med att komplikationer och personliga motsägelser är accepterade inom kulturvärlden, så till den grad att de ofta blir föremål för programmatisk dyrkan. Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" är för övrigt den senaste stora manifestationen av den ideologin: kulturpersonligheten som till varje pris vill vara avvikare och outsider, och därför framkallar de konflikter och oförrätter som kan bekräfta hennes självbild.
Men inom fotbollsvärlden är det tvärtom. Där är konformismen fortfarande norm och den polerade ytan viktigast av allt. Det ska till ett spektakulärt förfall, som "Nacka" Skoglunds, för att det ska talas om det i den svenska offentligheten, och även där fick Börje Dorch mycket kritik för att han avslöjade precis hur sjaskigt det såg ut när Nacka satt och söp med ett par finnar i en parkerad bil på Götgatan, eller när han satt i gräset nedanför Folksamskrapan och hittade på fräckisar att sälja till porrtidningar. Samtidigt är fotbollsjournalistkretsar de mest skvallriga människor man kan tänka sig och man behöver inte ha suttit på särskilt många pressläktare för att ha hört historierna om varför den och den proffsstjärnans fru egentligen tvingade honom att återvända hem till Sverige, eller vilken landslagsspelare som skulle ha köpt sex efter den och den matchen, eller för den delen vilken känd fotbollsskribent som låtit sig runkas av med en trädgårdshandske på en bordell i New York. Det är en närmast oscariansk värld i sitt genomförda hyckleri, i sin programmatiska uppdelning mellan vad som får sägas och skrivas och vad skvallrar om man och man emellan.
Jag skyndar mig att tillägga att jag inte heller vet sanningen om Ove Grahns liv. Jag vet bara att om det var som de gamla lagkamraterna sa, att han hade svårt att komma tillbaka efter att ha blivit dumpad av sin fru och avslutat sin karriär, då är det ingenting att släta över eller dölja. Hur många elitidrottsmän råkar ut för samma sak? Hur många medelålders män råkar för samma sak när äktenskapet kraschar och karriären tar slut? Fotbollsfolk tröttnar aldrig på att tala om för oss att allt handlar om att vinna, men det hindrar inte att livet, för dem precis som för oss alla, mest handlar om nederlag. Jag vet inte vem som tjänar på att man förnekar det.

All the lonely people, where do they all come from?

Jag stod ut i tjugo minuter. Jag hade hållit mig vaken till klockan tio genom att se Woody Allens "Fruar och äkta män" på dvd, men när Elfsborgs och Valencias relation skulle redas ut uppstod inte ens den terapeutiska dimension som kan uppstå när man ser folk kämpa med sina mönster. Ett disharmoniskt förhållande i fiktionens värld slutar alltid i nån form av dramatisk rörelse - den underlägsne gör uppror (om det är en feministisk film) eller blir förintad (om det är Strindberg), eller så talar de ut och blir sams. Detta var snarare nån sorts Jerry Springer eller Ricki Lake, någonting lika beklämmande förutsägbart och sjaskigt som ett äktenskapligt fyllegräl på en kvarterspizzeria. Tv-produktionen signalerade försäsongsturnering på Kanarieöarna: Mjällbys gladiatorslick och programvärdinnans läppglanssmile; Strömblad och Hysén som de båda charterpolarna där den ene blir magrare när han blir äldre och den andre lägger på hullet; Elfsborgs bortadräkter (Hjalmar Söderbergs Doktor Glas påstår att ingenting är så deprimerande som åsynen av en granskog i regn, men då kunde han inte föreställa sig en helröd fotbollsdräkt med vita inslag). Man kunde inte ens bli besviken, för allt gick som alla hade sagt. Den som alltid får sista ordet fick sista ordet, den som alltid börjar gråta började gråta. Och så gick de hem tillsammans igen.

Och i högtalarna sjöng Paul McCartney: No one was saved.

Modus vivendi, molngrabb

Man kunde nästan se märket på ölburken som rullade i straffområdet när Sjölund slog sin "straff". Alltså, jag har haft småbarn i åtta år nu och hjärntvättats med begreppet "konsekvens" . För min del är jag helt oförstående för folk som kastar in bananer och småmynt på planen och de får gärna fångas in och stängas av på livstid från fotbollsarenorna för allt vad jag bryr mig. Men det måste finnas konsekvens. Man kan inte bryta en match för ett inkastat plastglas ena sekunden och sen tolerera en hagelstorm av frukt i nästa.

Till och med Elfsborgsexperten Ystén, som jag lunchade med igår, trodde att de var chanslösa mot Valencia. Och han gick ändå mot strömmen i höstas och trodde på landslaget före matchen mot Spanien. Henke skakade sorgset på sitt kala huvud när han mindes Djurgårdens hemmamatch mot Juventus för ett par år sen. "När Arneng dängde in den där frisparken då tänkte jag att de kunde fixa det. Och sen gick Trezeguet upp och gjorde två likadan mål, det var som en inläggsövning. Djurgården var inte ens träningsmotstånd."

Han berättade också om sina intryck av matchen mot Linfield: "Det underliga var att man kunde se Elfsborgs självförtroende slås av och på. I ena ögonblicket förstod de att de var mycket bättre än Linfield, Fredrik Björck lät bli att ligga i ryggen på sin anfallare utan klev bara fram och tog bollen. Sen i nästa kom de på att herregud, det är Europa, och så sjönk de ihop igen."

Antar att det är en process. För åtta, nio år sen vågade Lagerbäcks landslag inte spela med Pär Zetterberg mot Luxemburg; nu säger man åtminstone öppet att man ska vinna över lag som Lettland, Island och Bulgarien. Svenska klubblag kommer aldrig att få den säkerheten som landslaget har i sitt sätt att möta omvärlden och den punkt där de är nu är ungefär den där de befann sig under tidigt 70-tal: enstaka triumfer, efter en lång period som hopplös outsider, och kanske början till en fungerande modell.

Fast det lär väl knappast räcka ikväll. Själv blir jag glad bra jag orkar hålla mig vaken så sent.

Detta är en liten stamp-på-handen affär

"Vi a int komi hi för ti dö utan för ti slå ihjäl andra." - Undersergeant Antero Rokka.

Jag skulle älska Aki Riihilahti om han spelade i mitt lag. Som det är har jag sympati för honom - hans sätt att springa fram och krama om Kabba Ceesay efter den lyckade brytningen på slutet var vackert - men jag erkänner att det finns reservationer. Särskilt när han står under instruktioner från Siggi Jónsson påminner resultatet om den skandinaviska folksjälens mer vildsinta uttyck, ungefär som om Egil Skallagrimson skulle ha slagit sig ihop med bröderna Kaurismäki för att erövra mittfältet i ett stockholmsderby. När Riihilahti stampade Eguren på handen var det den första variationen på temat. I halvlek, när Jónsson fantastiskt nog (som jag tyckte då) efterlyste "mer aggressivitet" var det den andra. När Eguren till sist fick gå ut var det den tredje. Och det vann Djurgården på: skandinavisk bärsärkamentalitet, instrumentaliserad i Premier League. Jag tror jag har berättat att Riihilahtis favorit i Väinö Linnas "Okänd soldat" är den karelske maskingevärsvirtuosen Rokka. Och Rokka utmärker sig mer genom sitt kalla huvud än genom sin stridslystnad: "Man ska ga fram bara när e behövs, tär imillan ligger man nertryckter."

Uruguay har en egen variant av sisu, "la garra charrúa", men den visade sig för naivt stridslysten mot dessa förslagna takter.

Till sist: Djurgårdens tifo återkallade minnet av 9-1-derbyt 1991. Segrarna den gången var elva svenska medborgare som hette Almgren, Andersson, Burvall, Fjellström, Karlström, Kullberg, Lundmark, Martinsson, Nilsson, Schiller och Skoog. Idag var det spelare från Gambia, Brasilien, Uruguay, Finland, Sydafrika, Brasilien, Tyskland, Slovenien, Island och USA på plan och svenskarna hette Zengin, Chanko, Laitinen, Monteiro, Ceesay och Castro-Tello. The times they are a-changin'. Men målskytten hette Dahlberg, detta svenskt självupphävande namn.

All makt åt Lagerbäck, vår befriare

Det brukar kveruleras från gnäll-Söder om alla hammarbyare som inte får chansen i landslaget förrän de lämnat klubben. Det gläder oss att kunna konstatera att samma klagolåt nu kan höras i området kring Stureplan, ty Matias Concha hann knappt lämna Kaknäs förrän han togs ut i riktiga A-landslaget (alltså inte den skogsmullegrupp som brukar skickas iväg för att samla dysenteribaciller i Anderna). Dessutom visar Lagerbäck sin förkärlek för det bondland varur han är stigen genom att klä Johan Wiland, Samuel Holmén och Dusan Djuric i de blågula färgerna (eller hur landslagets målvaktströja ser ut nuförtiden).

Men Max von Schlebrügge och Fredrik Stenman verkar ha försvunnit genom falluckan igen.

Ruben Svensson: liten uppföljning

Jodå, han spelade i Derby. Och fan vilken mustasch på bilden: nästan polsk 1974-klass på den.

Från Centralkommittén

Vår ideologiska kommissarie med uppdrag att definiera lantproletariatets objektiva intressen har kommit fram till följande önskemål inför kvällens matcher:

Halmstad-Malmö FF: klar etta. Halmstad är ju den guldkandidat vi med störst entusiasm ställer oss bakom.

Djurgården-Hammarby: någon form av oavgjort. Gärna efter någon form av uppträde och skandal som vållar båda plutokratlakejerna maximal skada. Kan man tänka sig poängavdrag för båda lag, sedan humoristerna i båda klackar begravt plan och spelare i bananer, ölglas o dyl?

Vi står ju i ständigt kontakt med den senaste identitetsforskningen här på TRE HÖRNOR STRAFF, så vi skyndar oss att tillägga att vi naturligtvis inser att en lantlig identitet, i vår postmoderna tid, naturligtvis är en social konstruktion, en mask, en lek och allt vad ni vill. Men vi bejakar naturligtvis all former av lekar med identiteter av allt vårt hjärta, i synnerhet om de resulterar i olika former av subversiva (fast givetvis rituell och symboliska) aggressioner, såsom ovan.

Världens snyggaste blårand

Samma kväll som han föddes var det ju ett annat derby. Det gick sådär. Det brydde vi oss inte särskilt mycket om. I dag är det andra bullar. Om han gråter i sina fina blåblåa kläder framför teven ikväll är det alltså Dembos fel.

Jag får väl skylla mig själv. Jag påtalade ju möjligheten. Att 3-0 till Brommapojkarna faktiskt skulle placera Örebro på jumboplats i tabllen... klart att de släpper in ett reduceringsmål i slutminuterna då. Lagen om alltings jävulskap.

Helvetes jävla värdelösa Örebro! Om de tänker få stryk hoppas jag att de inser att de måste få stryk med minst 3-0!

Sverige håller andan

Seger idag och Brommapojkarna kan klättra sex placeringar. I Allsvenska maratontabellen, nämligen, där de just nu ligger på 54:e plats med 13 poäng, men har Assyriska, Brynäs och Enköping på 14, Norrby och Derby på 15 och Reymersholm på 16 inom räckhåll. Jag hoppas, av lätt förstådda skäl, att de blir kvar där de är just nu.

Brynäs och Derby är för överigt allsvenskar som jag bevarar i nostalgiskt minne, eftersom de råkade ha sin sommar i solen under mina pojkårs gryende fotbollsintresse. Såvitt jag minns utmärkte sig Brynäs genom att ha allsvenskans förste utlänning, tillika Magnus Powells pappa Ronnie ilaget. Och Derby genom att ha Ruben Svensson i laget; åtminstone vill mitt minne ha det på det viset, fastän Röde Ruben låter som en typiskt ur-göteborgsk figur. Ah, jag vet ju att svaret på frågan befinner sig på en enkel googlesöknings avstånd, men jag tror jag skjuter upp den till senare i eftermiddag.

Det är väl bara av nostalgiska skäl mötet Kalmar FF-IFK Göteborg fortfarande har en speciell laddning för mig (precis som jag fortfarande kan tyck att det är något särskilt när Öster och Malmö FF möts)? Jag minns än idag en tidningsbild av en back som står inne i mål och nickar ut en boll, som av domaren bedöms att vara över mållinjen. Den backen spelar, om jag minns rätt, i Västra Frölunda och domarens beslut betyder både att Frölunda åker ur division 2 Södra och att motståndaren Kalmar FF vinner det årets extremt jämna toppduell mot storsatsande IFK Göteborg. Är året 1976? Och vad heter backen?

Så ett bildminne till, den här gången ytterligare ett hoppfullt tecken för Elfsborg före matcherna mot Valencia. David Villa står i motståndarnas straffområde och pekar och vill ha straff för en påstådd hands. Under tiden kan en oattackerad Erik Edman hand om Linderoths nickräddning, och spela vidare till Chippen som löper upp längs kanten mot en övergiven spansk planhalva. Det är på Råsunda i november och snart ska Anders Svenssons Sverige ha sänkt David Villas Spanien som inte kunde hålla koncentrationen uppe i 90 hela minuter.

P.S. AIK-Gefle? Hoppas självklart på bortaseger. Räknar inte med Gefle som eventuell räddningsplanka i bottenstriden, trots allt Bapupa-affären verkar ha skakat om Per Olssons bonnagård mer än man skulle ha trott. Vad slutligen Gais-Helsingborg beträffar känns det skönt att kunna säga att jag inte bryr mig ett dugg. D.S.

That which we call a Såll

Vet inte vilket som är värst - avslöjandet av Mattias Asper har två barn som heter Wilda och Tiger, eller att Expressen tycker att namnen är "coola".

Mindes i dagarna en fem och ett halvt år gammal mailväxling med min vän Micke i Malmö. "Det blir för svårt", skrev Micke, "det går helt enkelt inte." Sverige hade precis lottats mot England, Nigeria och framför allt Argentina i VM i Japan. Vi försökte tänka ut hoppfulla scenarion, men kunde inte på något sätt föreställa oss något bättre än en andraplats i gruppen och därmed åttondelsfinal mot segraren i grupp 1 - vilken med självklarhet skulle bli Frankrike. Som sagt: för svårt, det gick helt enkelt inte.

Det minnet är det mest hoppingivande inför Elfsborgs CL-kval mot Valencia. Jag tänker på Anders Svenssons frisparksmål och det sanslöst disciplinerade defensiven i matchen mot Argentina, jag tänker på gastkramningen i en match där det kändes som om argentinarna hade bollen hela tiden och ett baklängesmål bara måste inträffa vilken sekund som helst; jag tänker på de fruktansvärda slutminuterna, efter den onödiga straffen som Mattias Jonson vållade och hur Crespo tilläts stå tre meter inne i straffområdet och slå in returen. Jag tänker på den bisarra känslan av att gå ut efter den matchen och inse att klockan fortfarande bara var elva på förmiddagen. Kan Magnus Haglund leka Lagerbäck, Andreas Augustsson och Fredrik Björck leka Mjällby och Jakobsson och Anders Svensson leka sig själv, då kanske något liknande kan nträffa på nytt... fast den här gången gäller det 180 minuter i stället för 90, och den här gången kan Elfsborg inte spela på oavgjort, som Sverige kunde göra 2002. Att hålla nollan i fyra matcher visar trots allt på vissa lagerbäckska egenskaper, fast motståndet hetat Linfield och Debrecen.

Fast att göra mål för tidigt, som Djurgården mot Juventus för ett par år en, är bara dumt. Då bara retar man igång motståndet. Nej, 59:e minuten, då när Anders Svensson dängde in frisparken i Miyagi, blir alldeles lagom den här gången också.

Rörande slagsmålet på After

En ganska angelägen debatt om fotbollsvåldet förs nu, eller kanske redan har förts (jag är dålig på att hänga med ibland) på annat håll just nu. Vad gäller Kepplers inlägg så tror jag att man måste vara hycklare om man inte erkänner att man förstår vad som är lockelsen i våldet - herregud, vem har inte fantiserat om att vara med i krig, vem har inte drömt om att slåss till sista man vid sina kamraters sida eller rida till storm mot Minas Tirith med Rohans ryttare i gryningen? Men det är precis som med otrohet - man kan förstå lockelsen, men man är ändå ansvarig för hur man hanterar den.

Bättre aldrig

De gnölade på Sandqvist på Canal+ igår för att han stod felplacerad vid kvitteringen. Men nog fan gjorde Daniel Andersson en ännu mer tveksam insats vid MFF-målet, där han i sakta mak stod och väntade vid målområdesgränsen och lät Junior sikta. En distinkt utrustning hade varit på sin plats.

Tabellens dialektik

Det är numer ganska ofta jag tänker på Steve Buscemis figur i Armageddon, han som känner 30 % spänning och 70 % skräck. Jag vet inte om det är nio eller tio eller elva omgångar kvar av Allsvenskan, men jag vet att alla sympatier och alla förhoppningar redan börjar bli relativa och komplicerade. Huvudsaken är naturligtvis att det ska gå bra för TFF (det vill säga att vi inte åker ur), men dessutom är det viktigt att det går dåligt för stockholmajävlarna och att ett lag med TFF-kvaliteter (=bonnalag) vinner Allsvenskan. Så hur många procent glädje och hur många procent sorg ska man känna när TFF-konkurrenten Örebro slår plutokraterna från Hammarby? Hur acceptabelt är det trots allt med poängförlust mot Halmstad, som är ett av de tre lag som förhoppningsvis kan snuva slemäcklena från Djurgården på guldet? Är det överhuvudtaget mänskligt möjligt att sitta där framför radion och av strategiska skäl hålla på AIK mot Brommapojkarna? De händer som ska skaffa proletariatet rättvisa, sa Sartre i en av sina leninistiska ögonblick, kan inte förbli rena. Jag tror att jag skulle behöva en politisk kommissarie av den gamla Kominternskolan för att göra en objektivt riktig analys av mina sanna intressen.

Als das Kind Kind war

När jag var barn, i norra Skåne, för hundra år sen och mer, fanns det en av dessa snuskvarianter på gamla populärlåtar (det får mig alltid att baxna att någon enskild människa faktiskt måste ha hittat på de där texterna, "Isabella, lägg dig med buken opp", "Aldrig mer får jag se dig, aldrig höra din röst, aldrig mer får jag känna dina stora bröst", "Guantanamera, vi göra kukar av lera") och just denna gick så här:

Valencia
under buken hänger kuken
som en gyllene klenod

Jag fick bara för mig att Stefan Andreasson trallade på den i eftermiddags.

I will survive

Vilka är det som dansar lite diskret där längst bak i Prideparaden under den där flaggan i olika grå nyanser? Jo, det är vi statistikbögar! Precis som alla andra är vi naturligtvis väldigt glada idag över att den svenska klubbfotbollen lever, särskilt när det sker på bekostnad av sådana giganter som Keflavik, Trans Narva och Glentoran. Dock kan vi inte låta bli att erinra om att en hundraprocentig överlevnadsandel för svenska klubblag i första europamatchen har noterats förr, närmare bestämt höstarna 2000 (då ju Frölunda i en klassisk europabragdmatch eliminerade bosniska HSK Zrinjski från Mostar ur Intertotocupen) och 2001. Jättar som Götu IL, Bangor City och Coleraine dukade under för de svenskes framfart.
Vad det handlade om var lite turlig lottning för svenska mästarna i CL-kvalet (BATE Borisov för Helsingborg resp Bohemians Dublin för Halmstad) respektive tidigt inkliv i kvalomgångarna för de svenska Uefacuplagen och en någorlunda seriös inställning från våra intertotorepresentanter. Före 1994, innan explosionen av östländer ökat mängden av lag i europatävlingarna med det dubbla, förekom inget Uefacupkval överhuvudtaget, vilket gjorde att något svenskt lag alltid kunde räkna med övermäktigt motstånd i första ronden. Efter 2001 har vi fått lära oss att något Zimbriu, Llanelli eller Cork alltid har kunnat rå på det svenska lag som lottats mot dem. Nu har vi åtminstone nått upp till den nivå där vi var för sex, sju år sen; det är inte början på slutet, som Churchill sa, men kanske slutet på början.

Hell among the yearlings

Bra sätt att hantera dumhuvuden igår. Avbryt matchen, låt det kollektiv där de vill gömma sig stöta ut dem, släng ut dem och börja matchen igen. Sen vill jag se dem med omedelbart verkan avstängda från allsvensk fotboll resten av säsongen. Allra helst hade jag velat slippa tänka på människor av det slaget, precis som jag hade velat slippa tänka på människorna som attackerade barnfamiljer på After igår.

Skönare att vara på Chinateatern igår och se Gillian Welch och David Rawlings. Jag erkänner att jag tycker att musikupplevelsen begränsas när man pressas ner i en trång biografstol och tvingas be åtta människor vinkla om knäna för att man felberäknat före-konserten-ölen och preventivpissningen, men när Welch och Rawlings gjorde "Daniel in the lion's den", "By the marks", "Jackson" som extranummer och "Long black veil" som avslutning, utan mikrofoner, inför en andäktigt tyst lokal, då brydde jag mig inte en sekund om det eller nånting annat. "För den osannolika eventualiteten att någon skulle känna sig för uppbyggd eller uppsluppen av konserten hittills tänkte vi spela en murder ballad" sa David Rawlings vid ett tillfälle. "Ett krav från bluegrassmusikernas fackförening." Men poängen med bluegrass är naturligtvis att alla fula, destruktiva känslor faktiskt kan transformeras och bli upplyftande och uppbyggliga. Fotbollen kan åstadkomma detsamma ibland, fast tydligen inte just igår.

Regnbåge över Södern

Glenn Hysén har aldrig hört talas om några homosexuella inom fotbollen. Men det fanns en, Justin Fashanu, och vilket lag spelade han för, om inte regnbågsfanans bärare nummer ett inom svensk fotboll, Trelleborgs FF? Och som vi kulturarbetare väl vet så håller de föraktade och utstötta ihop och därför var det väl bara passande att det var skatteflyktingen Selakovic som med sitt första mål igår fick ge Pridelaget från palmernas stad en hjälp på traven.