I will survive

Vilka är det som dansar lite diskret där längst bak i Prideparaden under den där flaggan i olika grå nyanser? Jo, det är vi statistikbögar! Precis som alla andra är vi naturligtvis väldigt glada idag över att den svenska klubbfotbollen lever, särskilt när det sker på bekostnad av sådana giganter som Keflavik, Trans Narva och Glentoran. Dock kan vi inte låta bli att erinra om att en hundraprocentig överlevnadsandel för svenska klubblag i första europamatchen har noterats förr, närmare bestämt höstarna 2000 (då ju Frölunda i en klassisk europabragdmatch eliminerade bosniska HSK Zrinjski från Mostar ur Intertotocupen) och 2001. Jättar som Götu IL, Bangor City och Coleraine dukade under för de svenskes framfart.
Vad det handlade om var lite turlig lottning för svenska mästarna i CL-kvalet (BATE Borisov för Helsingborg resp Bohemians Dublin för Halmstad) respektive tidigt inkliv i kvalomgångarna för de svenska Uefacuplagen och en någorlunda seriös inställning från våra intertotorepresentanter. Före 1994, innan explosionen av östländer ökat mängden av lag i europatävlingarna med det dubbla, förekom inget Uefacupkval överhuvudtaget, vilket gjorde att något svenskt lag alltid kunde räkna med övermäktigt motstånd i första ronden. Efter 2001 har vi fått lära oss att något Zimbriu, Llanelli eller Cork alltid har kunnat rå på det svenska lag som lottats mot dem. Nu har vi åtminstone nått upp till den nivå där vi var för sex, sju år sen; det är inte början på slutet, som Churchill sa, men kanske slutet på början.