Tabellens dialektik

Det är numer ganska ofta jag tänker på Steve Buscemis figur i Armageddon, han som känner 30 % spänning och 70 % skräck. Jag vet inte om det är nio eller tio eller elva omgångar kvar av Allsvenskan, men jag vet att alla sympatier och alla förhoppningar redan börjar bli relativa och komplicerade. Huvudsaken är naturligtvis att det ska gå bra för TFF (det vill säga att vi inte åker ur), men dessutom är det viktigt att det går dåligt för stockholmajävlarna och att ett lag med TFF-kvaliteter (=bonnalag) vinner Allsvenskan. Så hur många procent glädje och hur många procent sorg ska man känna när TFF-konkurrenten Örebro slår plutokraterna från Hammarby? Hur acceptabelt är det trots allt med poängförlust mot Halmstad, som är ett av de tre lag som förhoppningsvis kan snuva slemäcklena från Djurgården på guldet? Är det överhuvudtaget mänskligt möjligt att sitta där framför radion och av strategiska skäl hålla på AIK mot Brommapojkarna? De händer som ska skaffa proletariatet rättvisa, sa Sartre i en av sina leninistiska ögonblick, kan inte förbli rena. Jag tror att jag skulle behöva en politisk kommissarie av den gamla Kominternskolan för att göra en objektivt riktig analys av mina sanna intressen.