17 augusti 2007

De mortuis

Gamle landslagsstjärnan Ove Grahn dog i somras, 64 år gammal. Jag läste pressmeddelandet och tänkte på vad jag och Mats Weman fått höra när vi gjorde vårt Offsidereportage om VM 1974 och det svenska landslag där Grahn spelade en huvudroll. Grahns gamla lagkompisar talade om hur han aldrig hade hämtat sig sedan frun lämnat honom för en annan spelare när proffskarriären i Schweiz var avslutad - "och hon var ju skitsnygg också!" - och om hans långa tid på dekis som vaktmästare hos nån liten klubb i Alingsås. Inget av detta nämndes naturligtvis i dödsrunorna: där ordades det, som vanligt, om "en mycket uppskattad spelare och kamrat" och "en svensk kämpe som var som bäst när det gällde".
Det har redan höjts röster mot att Ingmar Bergmans eftermäle blivit för skönmålat. Det kan mycket väl hända - reflexen att enbart tala gott om de nyligen döda är både svåremotståndlig och naturlig - men man kan väl inte påstå att Bergmans avigsidor varit direkt fördolda. Den som läst Jan Lumholdts roliga intervjubok med Harriet Andersson, eller nån av Vilgot Sjömans memoarböcker, eller för den delen Bergmans egen "Laterna magica" har rimligen något hum om att Bergman kunde vara en hänsynslös och elak översittartyp, att han verkar ha kunnat radera sina barn ur sitt medvetande så fort det ryckte i kuken eller för den delen att han var passionerad nazist långt efter att det kunde sägas vara en ungdomsförsyndelse. I nån mån hänger det ihop med att komplikationer och personliga motsägelser är accepterade inom kulturvärlden, så till den grad att de ofta blir föremål för programmatisk dyrkan. Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" är för övrigt den senaste stora manifestationen av den ideologin: kulturpersonligheten som till varje pris vill vara avvikare och outsider, och därför framkallar de konflikter och oförrätter som kan bekräfta hennes självbild.
Men inom fotbollsvärlden är det tvärtom. Där är konformismen fortfarande norm och den polerade ytan viktigast av allt. Det ska till ett spektakulärt förfall, som "Nacka" Skoglunds, för att det ska talas om det i den svenska offentligheten, och även där fick Börje Dorch mycket kritik för att han avslöjade precis hur sjaskigt det såg ut när Nacka satt och söp med ett par finnar i en parkerad bil på Götgatan, eller när han satt i gräset nedanför Folksamskrapan och hittade på fräckisar att sälja till porrtidningar. Samtidigt är fotbollsjournalistkretsar de mest skvallriga människor man kan tänka sig och man behöver inte ha suttit på särskilt många pressläktare för att ha hört historierna om varför den och den proffsstjärnans fru egentligen tvingade honom att återvända hem till Sverige, eller vilken landslagsspelare som skulle ha köpt sex efter den och den matchen, eller för den delen vilken känd fotbollsskribent som låtit sig runkas av med en trädgårdshandske på en bordell i New York. Det är en närmast oscariansk värld i sitt genomförda hyckleri, i sin programmatiska uppdelning mellan vad som får sägas och skrivas och vad skvallrar om man och man emellan.
Jag skyndar mig att tillägga att jag inte heller vet sanningen om Ove Grahns liv. Jag vet bara att om det var som de gamla lagkamraterna sa, att han hade svårt att komma tillbaka efter att ha blivit dumpad av sin fru och avslutat sin karriär, då är det ingenting att släta över eller dölja. Hur många elitidrottsmän råkar ut för samma sak? Hur många medelålders män råkar för samma sak när äktenskapet kraschar och karriären tar slut? Fotbollsfolk tröttnar aldrig på att tala om för oss att allt handlar om att vinna, men det hindrar inte att livet, för dem precis som för oss alla, mest handlar om nederlag. Jag vet inte vem som tjänar på att man förnekar det.

10 kommentarer:

Studiomannen sa...

Nej det ska man inte förneka men det handlar ju om idolskap. Vi (dvs allmänheten) vill inte att någon helgongloria ska hamna på sned. Detta oavsett om saker är självförvållade eller om annat drabbat våra hjältar. Det lär vara så att Ingemar Johansson fick galopperande Alzheimers på slutet och det stod inte mycket om det i media, men faktum är att jag är rätt nöjd med det.

Jag har sett på en del ställen i mina sportböcker att Gunnar Gren tog sig ett par järn för mycket och mådde allmänt dåligt, men det räcker så bra med antydningar. För mig i alla fall. Jag inser att ytterst få seglar på räkmackor hela livet, men är rätt nöjd med att bara inse att skit händer även för gamla idrottshjältar. Jag är bara inte så sugen på att läsa det.

Men det är ju jag det.

Studiomannen sa...

Tillägg: det har förvisso nyhetsvärde vad en kille som Igor Sypniewski hittar på, men jag skumläser det bara, för jag tycker att det hela är rätt tragiskt.

Kanske dags för en tjock biografi om Paul Gascoigne? Inte.

Jesper sa...

studiomannen: Det spelar naturligtvis roll hur man behandlar sanningen. Beskriver man mänskliga svagheter på ett snaskigt sätt, eller gör man det på ett sånt sätt att man skapar förståelse? Förresten har jag nog för mig att det sades ganska öppet att Ingemar Johansson hade Alzheimers på slutet. I det fallet hade det naturligtvis varit fel och kränkande att filma honom i ett alltför utlämnat tillstånd, men jag kan inte se att det kan vara fel att avslöja att han var drabbad av sjukdomen.
Hunter Davies Gascoigne-biografi tyckte jag var ganka drabbande läsning. Det gav ett ganska levande (och inte särskilt behagligt) intryck av vad det innebar att vara Paul Gascoigne.

Malena sa...

Är Ingemar Johansson död?

Tom Alandh filmade honom när han hade Alzheimers i sin film om honom och det var lite debatt om det då men jag tyckte det var fint gjort.

Malena sa...

...alltså inte fint gjort i sig att filma honom men när han nu gjorde det så gjorde han det på ett sätt som var bra och relevant. Som jag minns det.

Jesper sa...

Jag trodde att Ingemar J var död. Men det kanske var fel.

Studiomannen sa...

Jag trodde också det. Har faktiskt ingen aning.

Studiomannen sa...

Jösses - står det om fyllerejs och misshandelsfall i Gascoigneboken? Uj.

Per sa...

Jag är rätt övertygad om att Ingo lever.

Studiomannen sa...

Per: jag med. Numera. Men jag är helt nöjd med tanken på ifall han ligger och är väldigt sjuk kan han få lov att vara ifred.