Medan pyttipannan verkar

Det var ju konstigt det här, det enda alla bedömare har verkat vara eniga om under den senaste veckan var att Djurgården skulle smälla in en fem, sex mål på BP med större eller mindre hjälp av sina femtekolonnare i de rödsvarta dräkterna... är det verkligen så här i resten av landet också, eller förekommer denna bisarra haussning av stockholmslagen och dess guldchanser specifikt i de medier vi stackars inflyttade i huvudstaden tvingas konsumera?

För övrigt är det i dessa spekulationernas veckor tur att Andreas Wihlborg, mig veterligen, inte har några band till Göteborg - 1-0-målet serverade han IFK på silverfat och han var ganska nära att bjussa på ett tredje mål i andra halvlek. Det fanns en period då jag började räkna efter vad som krävdes för att TFF ändå skulle åka ur... sen tänkte jag att en seger för Brommapojkarna ändå skulle vara helt osannolik... och så tänkte jag att 9-0 dessutom skulle vara ett helt osannolikt resultat i en allsvensk match...

Man får väl helt enkelt säga att Helsingborgs IF är ett ytterligheternas lag...

Och man får konstatera att Thomas Olsson så vitt jag vet är samme Thomas Olsson som kasserades av en annan allsvensk klubb för ett par år sen...

Och man får också, eller jag i alla fall, bli lite glad för Charlie Davies skull (i synnerhet eftersom jag hade fullt utbildade paranoida vanföreställningar om att det var i Trelleborg i förra veckan det skulle lossna för honom)

Och så till slut får man gratulera IFK Göteborg till guldet. Håkan Mild förtjänar ett guld; Niclas Alexandersson förtjänar ett guld; Stefan Rehn förtjänar ett guld och hela konceptet att använda unga svenska spelare förtjänar på sitt sätt guld det också. Det var en imponerande spurt Göteborg gjorde och jag skrattade häpet när folk klagade på deras spel på Råsunda i förra veckan - herregud, de är i en pressad situation och de vinner bortasegrar över Malmö FF och AIK, vad spelar då spelet för roll? Det här trodde jag inte när jag såg dem med nöd och näppe få 1-1 på Vångavallen i påskas. Men vad har jag någonsin trott som sedan också blivit så?

Så när jag nu säger att det enda man kan vara säker på inför 2008 är att IFK Göteborg inte vinner, då kan ni ta det som ett tecken på att en ny gyllene era har dagats på Kamratgården.

Back to the future

I åratal har jag blivit åthutad.
Fotbollsspelare har ingen klubbkänsla, fatta det!
De är handelsresande och går dit lönekuvertet är bäst!
Och man måste förstå dem, skulle du inte själv byta jobb om du fick bättre lön?
Känslor är något ni supportrar kan hålla på med!

Och så, hösten 2007, kommer en fantastisk läggmatchdebatt. Här och var poppar det fram spelare som påstår sig ha känslor för klubbar. Berg i TFF kan eventuellt inte spela mot Gbg för att han håller på klubben, BP:s Markus Karlsson ser helst att Djurgården tar guldet och aviserar tveksamhet över sin sin kommande insats på Stadion. Och Öhrlund i AIK startade det hela med en uppenbar motvilja mot ett Djurgårdsguld.

Jag tycker det är underbart. Inte för att jag tror att någon av dessa spelare kommer att göra medvetet dåliga insatser i sista omgången. De kommer att kämpa, när de väl spelar match vill de vinna (däremot kommer det bli lättare för dem att ta en förlust, men det är inte samma sak som att vilja förlora). Men att över huvud taget få höra att det finns spelare som faktiskt har fler drivkrafter än den personliga framgången känns befriande.

Kan det vara så ljuvligt att vi upplever en renässans för den så förlegade klubbkänslan?

1966 and all that

Inget snack om saken: så ska ett guldmål se ut. Kommer att lägga sig tillrätta där bredvid Sump-Hugos straff från 1964, Stavrums offsidemål från 1999 och handsen på Augustsson ifjor. Lite omöjlig kontrovers hör upplösningen av dramatiska serier till. Nu återstår bara att se vad Conny Karlsson tycker om att återvända till sin gamla hemmaplan under omständigheter som de här.

Om AIK la sig? Ja, såna påståenden är lika meningslösa att göra som "USA invaderade Irak för oljan" eftersom det ligger i sakens natur att de aldrig någonsin kommer att erkännas eller bevisas. Allt jag vet att om jag skulle lägga mig så skulle jag gjort ungefär så här, gjort en massa konstiga byten och sammanbitna grimaser för att visa hur otroligt mycket jag KÄMPADE och kastat folk framåt ideligen utan att åstadkomma så särskilt mycket. Den dag AIK verkligen vill bli fritt från sådana misstankar slutar de ha möten med Firman, kastar ut deras banderoller från läktarna och slutar ta till den där äckligt missriktade terapijargongen för att sockra sina mellanhavanden med dem.

Jubel i busken

Visst känns det fantastiskt att det 500:e inlägget på denna blogg kan ägnas firandet av ett nytt kontrakt för Trelleborgs FF. Jag är säker på att hela "Fotbollssverige" delar min glädje. Det måste sägas att Brommapojkarna visade sig gjorda av betydligt segare virke än jag hade trott dem om, men till sist ordnde sig allting och sällan har en webbradiosändning från Söderslätt hälsats med så stor tillfredsställelse i Matteus församling i Stockholm. Till och med den tidigare ganska så gnällige lillkillen blev harmonisk under sändningen och ligger nu nöjt på rygg i sina snickarbrallor och bläddrar i "Labolinas snubbeldag". Nu gäller det bara att räkna ut vem som ska vara buffert mellan TFF och avgrunden nästa år, förutom Ljungskile förstås.

Nu har dessutom TFF en vecka på sig att förbereda den raffinerade, jag skulle nästan vilja säga lyhörda taktik som kommer att fordras i avslutningen mot Göteborg. Så länge Djurgården är guldkonkurrenten bör Trelleborg göra allt för att vara sina motståndare till lags, men i det ögonblick det är Kalmar FF som kan gynnas bör man kasta sig framåt med all sin tillbakahållna kraft. Tur att teaterensemblen från Trelle under mästerregissör Connys ledning alltid har utmärkt sig för sin nyanserade och oförutsägbara spelstil.

Green, green grubbel of home

Nån som sätter emot när jag säger att Tobias Linderoth kommer att få Guldbollen? Roligt att sehans offensiva dribblingsraid igår, hur han plötsligt började fäkta med armarna som om han inte riktigt kunde hålla balansen när inte två spelare trängde honom från varje sida.

Sen känns det som om John Elmander lyssnat väl mycket på allt prat om att han måste etablera samarbete med Zlatan. Efter sådär tio minuter var han frispelad på sidan i straffomådet, men istället för att skära in och larma på kastade han ett öga efter den där mångomtalade partnern, och så var chansen borta. Jämför med Laffertys beslutsamhet när han gjorde Nordirlands mål. De irländska forwardsen vet att om de får en chans måste de klippa till och inte grubbla på snygga kombinationer; det var likadant med Healeys båda mål i Belfast.

Underligt, förresten, att nordirländarna verkade så nöjda med 1-1, när en seger faktiskt skulle ha gett dem en reell möjlighet att gå vidare; det var inte direkt så att de öste på framåt i slutminuterna. Antar att det trots allt avslöjar begränsningarna i deras ambitioner. Underligt att de ska passa Sverige så illa: de verkar tillräckligt kassa för att Sverige ska känna en brist på motivation när vi möter dem, men inte så pass kassa att Sverige ska kunna slå dem. Och lag som Island och Lettland slå vi ju rätt lätt nuförtiden. Samtidigt som de i sin tur besegrar Nordirland...

Det var självaste Nemesius från djunglarna, min vän.

Man borde ha lärt sig. Det är så här det blir när Sverige ska spela hem en överlägsen seger över försumligt motstånd. Ungefär tio minuter in i andra halvlek började jag och min bänkgranne diskutera den allsvenska bottenstriden. Strax efter det började publiken vissla. Åt Sverige. Som ledde med 1-0. För att de inte skapade nånting. Vem fan tror de att vi är, Tyskland? Det var väl det Petter Hansson åtog sig att visa att vi inte är. Kändes som en välkommen minnesbeta, när vi nu går till EM ändå.

Kul förresten att vi slutade som ett slags Nordirland själv, med sex engelska rejects på plan: Edman, Anders Svensson, Linderoth, Micke Nilsson, Allbäck, Andreas Johansson. Och så två soon-to-be rejects i Isaksson och Mellberg. Och så Petter Hansson som utan att ha varit i närheten av de brittiska öarna är den mest brittiske av dem alla. Olof Mellberg helt utan hår ser förresten inte bara obehaglig ut, utan direkt osund.

En tunn tårtbit grönklädda nordirländare överröstade hela Råsunda med "You are my sunshine" och "Ulster till I die."

Det var ett felbeslut att ta på långkalsonger. Jag var genomsvett långt före avspark. Förmådde knappt ta mig in i pressrummet i halvlek och väl där fick jag och Ystén stränga blickar av en förbundstant för att vi tog för stora nävar godis. Möjligen hörde hon oss kritisera valet av Gott & Blandat istället för Bassetts vingummin eller åtminstone nåt bättre smågodis (gröna grodor, sega råttor el dyl). Den kunnige Regnell förklarade att Malaco är landslagssponsor.

Med sin vanliga smak hade Fotbollförbundet producerat en fjäskig video med titeln "Tack till publiken" som visades på storbilds-tv:n före avspark och där de svenska "killarna" förväntades uttala sig om den jättestora betydelse råsundapubliken hade för dem. Well, den passade in bland öronbedövande musik, rosaklädda fallskärmshoppare och den evinnerliga speakern ("Vad tycker ni om att Sverige leder med 1-0 då, publiken?" tjöt hon i pausen), men det var en liten lättnad att märka att "killarna" är svåra att domptera när det gäller att göra den här formen av sykofantiska intervjuer.

"Så att, nä då, det är kul att spela hemma, man kan inte klaga", sa Fredrik Ljungberg.

"Det är naturligtvis svårt att mäta och man ska naturligtvis lära sig spela på bortaplan också..." började Lars Lagerbäck, denne PR-mannens dröm.

Five miles out

Fem mästerskap i rad, något som Sverige kommer att ha uppnått efter matchen mot Nordirland på onsdag, det är såklart imponerande. Inte lika imponerande nu som förr, då VM härbärgerade 16 lag och EM åtta, men imponerande likafullt. Trots allt är det bara Tyskland, England, Portugal, Italien, Spanien och Frankrike som i likhet med Sverige tagit sig till varje slutspel sedan EM 2000. Och av dem var Frankrike direktkvalificerat till VM 2002, Portugal till EM 2004 och Tyskland till VM 2006 och Italien eller Frankrike kan mycket väl missa EM 2008 och även Portugal och England löper risken (fast jag tror att båda klarar det). Vi har en bit kvar till Tyskland, som inte tabbat sig i ett kval sedan en 0-0-match i Tirana innebar att föregångaren Västtyskland missade EM-kvartsfinalerna 1968, men med Sveriges storlek som fotbollsnation i åtanke kan man inte annat än yvas över vår insats.
Ser man på insatserna i slutspelen utmärker sig Lagerbäcks mannar även där för sin stabilitet. Faktiskt har inget annat europeiskt lag gått vidare från gruppspelet i de tre senaste mästerskapen, utom Svennis England (knappast en slump). Sen är ju problemet att svenskarna varenda gång rykt i den första utslagsmatchen. Under tiden har Grekland vunnit EM, Turkiet blivit VM-trea och Tjeckien gått fram till semifinal i EM. Hade en sån topp varit värd lite djupare dalgångar i de omgivande nejderna? Man kan ställa sig frågan, men med Lagerbäck som förbundskapten undrar jag om vi någonsin kommer att på chansen att pröva på svaret.

Men det är framför allt värt att tänka på att vi alla, jag själv inkluderad, hade dömt ut honom, och Sveriges EM-chanser, så sent som för drygt ett år sen...

In i mystiken

Jag håller med brorsan, det är nästan så man önskar sig Anders Limpar tillbaka. Där vi satt framför tv:n i lördags var det väl inte direkt Chippens 2-0-mål vi irriterade oss på, däremot på hans sällsport fjåniga sätt att fira det. Nån form av rituell sniffning på samma arm där han (Chippen Fucking Wilhelmsson!!!) har ett latinskt ord intatuerat i frakturskrift. (Är det troligt att Chippen gick halvklassisk linje på gymnasiet?) När han dagen efter vägrar att förklara denna mystiska gest rågar det bara måttet. Ah, vår generation av fotbollskillar, uppvuxna på dataspelens kvasireligiösa terminologi: det får en närmast att längta tillbaka till den oskuldsfulla fånigheten i Limpars skoputsarsketch, Hasse Eklunds simulerade lerduveskytte och alla de andra målgesterna från förr.

It is the ancyent marinere and he stoppeth one of three

Det är konstigt, jag gillar ju när det är varmt. Jag gillar att kunna gå direkt ut genom dörren utan att sätta på mig ytterkläder, jag gillar att gå i kortbrallor i dygnet om. Men det svarar inte mot någonting inom mig på samma sätt som en ruskig höstdag gör, det känns inte som Jag på samma sätt som en dag när de gulnade träden böjer sig i den regnblandade vinden och när de våta löven blåser om fötterna på en när man vågar sig ut genom dörren. Jag antar det är därför jag håller på Skottland och Finland och hoppas att de ska nå EM.

Egentligen tror jag att det är nån sorts personlighetsdefekt. Den här dragningen till det mödosamma och sammanbitna, den här identifikationen med det vindpinade och ettriga och korthuggna, det urartar ju lätt till nån form av form av ovilja mot lusten och lyckan och en dyrkan av olyckan och lidandet. Jag ser ganska klart att det finns något ofullgånget över det, något som vill försvara sig mot livets smärta genom att ta ut den i förskott. Jag tänker på en dasgboksanteckning som den romantiske engelske poeten Coleridge gjorde en gång, när han sett några kutryggiga fattiga barn sitta i ett sandtag en högsommardag - hur deras kroppar i sommarhettan fortfarande var formade efter vinterns kyla. Men jag tänker också att det är lätt att förälska sig i den bilden av sig själv - Coleridge själv var en sån person; därför blev det inte mycket av hans författarbana efter de mästerverk han skrev i 25-årsåldern, "The Ancient Mariner" och "Klubla Khan" - och på något sätt avskärma sig för sommarvärmen för all framtid. Och det är kanske då man börjar älska countrymusik med sin återkommande bild av den lidande, övergivna människan (förskjuten av Kvinnan, förskjuten av Gud), det är då man tycker Stagnelius, Fröding och Dan Andersson är de största av svenska poeter, och det är då man håller på Skottland och Finland.

För det gör jag naturligtvis. Och att ens sympati för dem av nödvändighet innehåller en stor dos defaitism, det är en annan femma, så att Skottland ska kunna ta sju poäng av återstående nio (med början med en seger över Ukraina ikväll) och att Finland ska kunna vinna resten av sina matcher (med Belgien ikväll som första offer) det väntar jag mig naturligtvis inte. Och om de mot förmodan skulle göra det, rubbar de naturligtvis inte den vidhängande föreställningen om världen som en blåsig och mödosam plats.

Men lite kommer jag att flina till i alla fall, för hur kan man annat än flina till när ett lag som Skottland vinner över ett lag som Frankrike efter att ha haft 28% bollinnhav? Och om du, läsare, frågar mig vad jag tycker om att lag som Portugal och Italien då inte skulle få vara med i EM, attraktiva, glamourösa lag som är fulla av världsstjärnor och spektakulära artister, då svarar jag naturligtvis: Så mycket bättre.

That spoon, that spoon, that spoonful.

Svängde ut på Hornsgatan mot Liljeholmen och E4:an och med Howlin' Wolf på bilstereon och kände att detta, mina vänner, är livet. Och utanför Norrköping möttes jag av en skylt med IFK:s klubbmärke och texten VI ÄR HEMMA IGEN. VÄLKOMMEN TILL SVERIGES LYCKLIGASTE STAD. Tänkte att de förmodligen har skäl för sin glädje: IFK Norrköping kan nog bli att räkna med igen. Precis som den lyckligaste familjefar kan behöva en helg på vägarna för att fullt ut uppskatta det han har så kan gamla anrika fotbollsklubbar behöva ett par år på landsvägarna för att komma tillbaka med förnyade krafter. Fan vet om det inte hade varit bättre för Malmö FF om deras sammanbrott varit ännu grundligare och deras tid i Superettan ännu längre.

Dagen svalnar

En annan sak som inte upphör att förvåna mig är Expressen-Sportens numera symbiotiska förhållande till TV4. Idag en hel förstasida om Suzanne Sjögren, igår FYRA SIDOR om Ola Wenströms Zlatanintervju, kontinuerligt kompisgos med Patrick Ekwall från Mats Olssons sida. Är det lönt att ha en krönika med föregivet objektiv tv-sport-kritik?

Förresten är det egendomligt att det ofta är så kul att läsa Peter Englund i tidning (om Lundell i Expr Kultur idag), när det är så outhärdligt att läsa honom i bok.

Detta om detta, Halv-Otto.

Skandal på Söderstadion men inte på Limhamns IP

Först ett förtydligande: Jag är givetvis emot att det kastas saker från publikplatserna in på våra fotbollsarenor och jag håller med om att det största problemet är förekomsten av detta och inte regelverket. Etc. etc.

Nu till saken: jag känner mig utsatt för en komplott. Man tycks ha förvandlat Söderstadion till en experimentverkstad för nya regeltolkningar. Jag måste hålla med om det som några Hammarbyföreträdare uttryckte (i andra ord) efter Helsingborgsmatchen - Bajen tycks ha fått rollen av någon slags spjutspets i kampen mot oönskade företeelser.

Nu kommer Jesper och andra tycka att jag försöker skylla på andra men det struntar jag i - min åsikt är att linjedomaren gjorde stort scenario av något som annars skulle ha passerat därför att han ville ta bort fokus från sin egen dåliga insats. Den orutinerade linjedomaren (hade han fyllt 20?) gjorde minst tre grova offsidemissar varav en ledde till Helsingborgs 2-0-mål. Givetvis måste det accepteras att en assisterande domare någon gång gör fel men i det här fallet valde han att rädda ansiktet genom att blåsa upp en händelse som inte på något sätt är unik.

Jag förstår tankarna om nolltolerans, även om jag anser att idén inte är oproblematisk. Men nolltolerans på Söderstadion och bedömning från fall till fall på andra håll har jag svårt att förlika mig med.

Men låt oss ändå diskutera nolltolerans mot inkastade föremål: jag säger inte nej men vill ändå peka på att det finns problem med tanken. Jag ser till exempel framför mig ett inte alls otänkbart scenario om några veckor. Säg att ett antal AIK-anhängare bestämmer sig för att sabotera Djurgårdens guldfest. I stället för att åka ner till Kalmar går de på Stadion i sista omgången, på BP:s läktarsektion. Härifrån överöser de domare och spelare med föremål. Domartrion anser att säkerheten är hotad och bestämmer sig för att avbryta matchen. Hur ska förbundet agera efter en sådan händelse? Ska Djurgården bestraffas med 0-3 eftersom de inte kunde garantera säkerheten på sitt arrangemang? Eller ska BP få grova böter efter att "deras fans" misskött sig? Kanske AIK ska bestraffas sedan man efter en två veckor lång utredning lyckats fastställa att det var deras fans som stått för oroligheterna?

För säkerhets skull avslutar jag med ett ytterligare ett förtydligande: jag vill inte på något sätt förringa att vi har ett accelererande publikproblem, inte minst på Hammarbys läktare. De senaste åren har det känts som att några håller på stjäla en kultur från mig och jag mår inte alls bra av den pågående utvecklingen. Men frågorna måste ändå få diskuteras på mer än ett sätt. Den senaste skandalmatchen på Söderstadion kanske inte var mer skandalmatch än mötet mellan Bunkeflo och Öster. Här är ett utdrag ur förbundets bestraffningsärenden (hämtat från Svenska Fans Bajensida, jag utgår från att det är riktigt återgivet):

Östers IF ”Föreningen anmäld för inkastande av kvittorulle som träffar en assisterande domare i huvudet i samband med Bunkeflo IF-Östers IF, Superettan”

Urbanocentrismen once more

Märkligt det här: i spekulationerna inför den allsvenska avslutningen verkar det numera tas för givet att Djurgården ska bortaslå Halmstad. Trots att Halmstad var med i guldstriden tills för bara ett par omgångar sen, trots att de har Djuric och Magnus Arvidsson i laget. Halmstad är från landet, förstår ni... Tur att de lär bli så uppretade av alltsammans att de troligen dänger till blåränderna bara för att jävlas.

Same procedure as last year

Så var det dags för bruten match på Söderstadion igen och för samma självklara påpekanden som senast:

1) Det är fullkomligt idiotiskt att slänga in saker på plan och för min del får man gärna bryta varenda match där så sker och stänga av gärningsmännen i ett par år.

2) Det gäller för Söderstadion likaväl som på Råsunda (där saker mig veterligen har slängts in minst tre gånger bara det senaste halvåret) och rentav på Vångavallen.

3) Men det skulle vara mest klädsamt om folk i varenda förening såg till att rensa ut patrasket ur sina egna led i stället för att ondgöra sig över alla andra.

Tack och hej, leverpastej.

Fiendens fiende

Det snackas en massa om eventuell läggmatch på Råsunda om nån vecka. Nu frågar jag mig om det inte vore lika logiskt av Hammarby att lägga sig i Trelleborg - Brommapojkarna är trots allt ett stockholmslag, som alla sann bajare borde känna ett dödligt hat mot. Så kan TFF lägga sig mot Göteborg sen, det vinner ju alla på (utom Djurgården såklart!). Öh, snälla, vi kan väl snacka om saken i alla fall...

Vad är väl en match på Strömvallen?

Tråkig och dötrist och tråkig....
eller alldeles underbart förfärliga tre poäng.

"Vi vinner ändå aldrig mot Gefle med Jonsson avstängd" sa jag så sent som tidigare i dag. Jag vägrade hoppas, vägrade ryckas med av bisarrt stockholmspatriotiska rubriker om guldryck och guldderbyn. "IFK leder ju i alla fall" vidhöll jag stoiskt "och förresten kommer AIK helt säkert förlora med minst 5-0 om de vet att en vinst skulle riskera att ge oss guldet."

Det har de ju gjort några gånger förut. Men det var den, i mina ögon, bombsäkra poängförlusten på Strömvallen som gjorde det enkelt att stå över spekulationerna. Därför var det med kluven tunga som jag och lilla S dansade runt hemma i vardagsrummet till de glada tonerna av mammas framsjungna "Å en sådan härlig dag, djurgårn vann, djurgårn vann." Dansa med kluven tunga, förresten. Det var en majlardsk formulering.

Det jag vill säga är att jag har ont i magen. Att jag mot mitt eget förnuft, mot mitt eget bästa, har börjat tänka att om, och kanske, och förresten har vi väl vunnit med mer än fem mål i sista hemmamatchen förut. Fan.

Att AIK i dag spelade bort sig från guldchansen gör ju inte heller den där läggmatchen på Råsunda nästa vecka mindre trolig. Jag vill för all del påpeka att jag nog på många sätt skulle förstå ett sådant agerande. Varför skulle jag annars spontant ha glatt mig så åt deras poängförlust i dag, med vetskapen att den gör deras motivation till nästa match klart lägre? De trotsar mycken logik, de där känslorna. Jag säger inte att jag är stolt. Men jag säger nog som det är.

Det blir några veckor av ångest nu. Biljetter till sista matchen ligger på hallbänken. Lilla S ska få gå på sitt livs första match utanför magen. Aldrig hade jag trott att den skulle betyda så mycket. Jag håller ändå frenetiskt fast vid icke-hoppet. IFK leder ju. De vinner helt säkert sina återstående matcher. Och så dåliga som Elfsborg var, då för två år sedan, kan väl inte ens Brommapojkarna vara?

Gungor och karusell

Tänk att en 0-0-match för TFF och en seger för Gais kan göra en så glad. Särskilt som jag inte hade förväntat mig någotdera. Det får mig nästan att glömma avunden mot min vän Anders, som tillbringat helgen på en gratisfestival i San Francisco med Jimmie Dale Gilmore, Charlie Louvin, Gillian Welch, Nick Lowe, Steve Earle och Emmylou Harris (to name but a few) bland d uppträdande...

Faktum är att hoppet om en ny allsvensk säsong för TFF nu ökade avsevärt. Även om det blir noll poäng mot Hammarby och Göteborg (och mot Hammarby ska det väl inte vara omöjligt att få till nånting) så måste BP ta poäng för att ta sig förbi på nytt, och de har guldkandidaterna Kalmar FF och Djurgården kvar på programmet. Och vad gäller AIK så får vi nu se hur motiverade de är inför Göteborgsmatchen, när de inte längre själv kan vinna guld och bara kan hjälpa Djurgården om de vinner. Särskilt med tanke på att de var Djurgårdens förlust mot Elfsborg som tog guldet från Solna i år. Intressant, intressant. Fast å andra sidan, Djurgården kan ju mycket väl tappa poäng i Halmstad och då kan det faktiskt bli Kalmar som tar det ändå... Kalmar som har sin match mot BP dan innan de båda konkurrenterna och därför kan gå upp i topp med hjälp av segrar mot dem och Örebro imorrn...

FIASKO!

Det är signifikativt att jag gör fiasko även på det personliga planet, denna vecka. Innehållet i övrigt har ju varit mitt lags tack och hej både till guldstriden i Allsvenskan och UEFA-cupen. Hockeysektionen har dessutom i stort sett förklarats vara i konkurs. Följaktligen förvånar det inte att jag själv misslyckats kapitalt när jag utlyst en tävling på Tre hörnor straff. Jag hade helt enkelt gett felaktiga förutsättningar när jag påstod att fyra av dagens allsvenska lag tillhör de 300 främsta i maratontabellen för serienivå 3 i det svenska seriesystemet. Den kunniga läsekretsen har givetvis reagerat blixtsnabbt och påtalat underligheter i min tävling.
Jag lägger mig platt, inställer tävlingen, och redogör för fakta:
I Sveriges Fotbollsstatistikers sammanställning finns sex av dagens allsvenska lag med bland 300 främsta. Helt enkelt slarv av mig att missa två lag.
Hursomhelst, här är fakta:
101: Trelleborgs FF
108: Gefle
188: Brommapojkarna
217: Kalmar FF
255: Örebro SK
291: Gais

En liten tröst är att vi fick en diskussion i ämnet om att problematiken i att bygga den här typen av tabeller. Tre hörnor straffs läsare har nämligen hittat en alternativ tabell, där siffrorna inte är identiska med SFS-sammanställningen. Olikheterna kan bland annat bestå i olika sätt att tolka de mörka år då man ägnade sig åt att halvera serier efter våren och starta på nytt. Jag kommer aldrig att glömma och inte heller förlåta de halverade poängen i mästerskapsserien 1992.

Snillen spekulerar

Här har vi deltagit i en liten enkät om fotbollssveriges mest brännande fråga just nu. Det värsta är att jag just nu inte kan bestämma mig för om det är bra eller dåligt för TFF att AIK gjorde fiasko mot de där israelerna igår. Alla former av europeisk framgång verkar samexistera med underprestation i Allsvenskan i år, så det är fara för att effekten blir den motsatta här. Å andra sidan hävdade ju gnagarna själva att promenadsegern mot Glentoran blev en avgörande knuff i rätt riktning i somras; då kan man ju hoppas att detta blir en lika avgörande knuff i motsatt riktning.

Mördande reklam

Två lag av fem, det är helt godkänt. Underligt, var hade detta Helsingborg gömt sig hela säsongen? Förresten ringde min skojfriske bror från Olympia och påpekade att det stod GRANDO KEUKENS på ett reklamplakat bakom ena målet.

Rita-gissa-spring - men ni slipper rita och springa

I väntan på en match som inte kan följas på annat sätt än via text-teve läser jag SFS-Bolletinen. SFS står för Sveriges Fotbollshistoriker & Statistiker och medlemstidningen som kommer fyra gånger om året är alltså Bolletinen. Den här föreningen har funnits i över 20 år och de flesta typer av statistiska sammanställningar har vid det här laget betats av, nu är man framme vid material för riktiga konnässörer. Sålunda kan man i nya numret ta del av maratontabellen för tredje divisionen (oavsett om den hetat div III, div II eller dess nuvarande namn; div I).
Av de 817 lag som någon gång spelat på den här nivån listar man de 300 första. I topp ligger Enköpings SK. Endast fyra lag från årets allsvenska finns med bland de 300 på listan. Den som först kan gissa vilka dessa är vinner ett pris (som jag ännu inte bestämt). Alltså, välkomna att spekulera. (Tävlingen är inte öppen för medlemmar i SFS).

Makt är inte rätt, men inte motsatsen heller.

Det finns en slentrianvänstertrend inom medierna (särskilt vanlig inom kulturvarianten) som går ut på att folk med makt alltid är onda och att man måste ta parti för den "svagare". Den betyder att sånt som lata anställda, folk som fuskar till sig bidrag och skolkillar som skriker om rasism när de blir åthutade för att ha slagit sönder ett fönster helt enkelt inte existerar. Skönt därför att läsa sånt som Lasse Granestrands "I Sveriges väntrum" som visar att alla ämbetsmän i Migrationsverket inte alls är känslokalla vidunder, eller ledaren i senaste Offside som ryter till mot pöbelfasonerna riktade mot FC Gothia-förslaget i Göteborg. Jag ogillade också idén (utan att vara det minsta involverad i nån av klubbarna), men det hindrar inte att reaktionerna var oacceptabla - "talkörerna som skrek 'fotbollsmördare', de hårda blickarna från firmakillarna som tagit sig in i presskonferenslokalen och dödshoten mot Gaisordföranden Christer Wallin och hans familj." Som Göransson/Regnell sammanfattar - "Det finns något i grunden osympatiskt med människor som kräver att bli lyssnade på, men som inte är redo att visa andra samma respekt." Sådana människor legitimerar sig väldigt ofta med att de representerar de "svaga".

Hemma bra men borta bäst

Klichéer är klichéer för att de är sanna. Alltså: svenska lag kan inte koncentrera sig på Allsvenskan och europeiskt cupspel samtidigt. Det kan inte vara en slump att AIK, Elfsborg och Hammarby har gott hopp att gå vidare i Uefacupen, medan IFK Göteborg, Kalmar FF och Djurgården krigar om det allsvenska guldet. Och det lilla jag såg av Elfsborgs bortamatch i Bukarest fick mig att tänka att hade de spelat så här på Strömvallen och Grimsta, då hade de nog varit med i guldracet nu också...

Sen kan man naturligvis vara ett lag som slipper europeiska cuper och ändå gör fiasko i Allsvenskan. Som Malmö FF, till exempel. Men det är klart, vad kan man begära av sådan utarmade stackare?

Rosa drömmar

Jag trodde att det var fel på min tv igår, men så mindes jag att IFK Göteborg blivit Blårosa för en kväll. Skönt att se att både Hammarby och MFF tar uppgiften att stjälpa Djurgården på allvar. Tonys taktik, David Johanssons praktsjälvmål, nyheterna från Kalmar om att Daniel Andersson och Toivonen sett till att bli avstängda till göteborgsmatchen. Ja, det var väl bara Klebér Saarenpää som glömde sig lite grann på slutet och höll på att justera Alexandersson för hela slutstriden. I allmänhet tycker jag att alla de pinsamt djurgårdshaussande rubrikerna i DN och Expressen ser ut att kunna komma ljuvligen på skam. Nu ska de åka till Gävle med Mattias Jonson och Riihilahti avstängda; och sen ska Göteborg möta ett AIK där alla dårarna i klacken kommer att önska förlust för det egna laget för att inte gynna DIF. Och till sist kommer Kalmar FF att möta samma motstånd. Fast å andra sidan: matematiskt sett kan kanske inte AIK vara avsågat före göteborgsmatchen?

Tre hörnor straff, nu också i etern

I dag spelade jag in Vågen om fotboll som skådespel, ihop med Gunnar Bohlin (AIK), Carsten Thurfjäll (ÖSK) och Maria Edström (tentativt Hammarby men framförallt fotbollsnovis).

En ros är en ros är en tändare.

Den här synpunkten kan vi bara hålla med om av hela vårt hjärta. Själva var vi ju på derbyt Hammarby-AIK för ett tag sen och reflekterade då att Förbundets nya policy mot inkastade föremål tycktes bestå i att brandmän rusade in på planen, även under spelets gång, och rafsade ut de där föremålen igen. Var konsekventa, i Jesu namn!