15 oktober 2007

In i mystiken

Jag håller med brorsan, det är nästan så man önskar sig Anders Limpar tillbaka. Där vi satt framför tv:n i lördags var det väl inte direkt Chippens 2-0-mål vi irriterade oss på, däremot på hans sällsport fjåniga sätt att fira det. Nån form av rituell sniffning på samma arm där han (Chippen Fucking Wilhelmsson!!!) har ett latinskt ord intatuerat i frakturskrift. (Är det troligt att Chippen gick halvklassisk linje på gymnasiet?) När han dagen efter vägrar att förklara denna mystiska gest rågar det bara måttet. Ah, vår generation av fotbollskillar, uppvuxna på dataspelens kvasireligiösa terminologi: det får en närmast att längta tillbaka till den oskuldsfulla fånigheten i Limpars skoputsarsketch, Hasse Eklunds simulerade lerduveskytte och alla de andra målgesterna från förr.

6 kommentarer:

oskar sa...

Var inte bitter nu Jesper. Chippens målgest och latinska tatueringar, ja vad ska man säga? Lite patetiskt va?

Men bättre-förr-resonemanget köper jag sällan och inte nu heller. Fanns nog exakt lika mycket att irritera sig på 1992 som 2007. Nya uttryck bara. Kvasireligiösa datatermer nu, heavy metal-floskler, eller vad det nu kunde vara, då.

Jesper sa...

oskar; nej, nej, naturligtvis retade jag mig lika mycket på målgesterna då och drömde mig tillbaka till de spontana glädjeutbrotten från sjuttiotalet, Roland Sandbergs kullerbytta och så. Men om man börjar genomskåda sin egen bitterhet, var hamnar man då? Man kan ju rentav börja komma sanningen om sig själv på spåren?

Mats sa...

Tänker inte så mycket på målgester. Utan på den diskreta hyllningen till Van Morrison. The Belfast Cowboy!

Flugan på väggen sa...

Kenneth Andersson...

Jag får fortfarande kalla kårar när jag tänker på det.

Studiomannen sa...

Sämst är Bebeto. Jag är så brutal att jag faktiskt sågar den där vaggningen av ett litet barn som ...

...skitlöjlig.

Flugan på väggen sa...

http://youtube.com/watch?v=czc5vKu5wqg