The Big sleep

Att jag har namnsdag den 26 juli beror tydligen på ett studentikost skämt från den nygamla namnsdagslängdens upprättare (de som var aktiva nån gång runt förra sekelskiftet). Den dag som tilldelades "Jesper" var förr "Sjusovardagen", tillägnad De Heliga Sju Sovare från Kappadocien, som gick in och la sig i en grotta under en kristendomsförföljelse under någon hednisk kejsare och sedan sov i ett par hundra år.
Just nu känner jag mig som den där parallellen inte är helt missriktad, inte på grund mitt förnamns komiska potential (eftersom jag hade så fantastiskt roliga klasskompisar är jag lika van vid att kallas "Trötter" som att heta "Lågspänning" i st f "Högström"), utan för att jag efter tre veckor på sjukhus omväxlande med familjesemester i det mest isolerade Småland känner mig ungefär som en helig sovare som gäspande kikar ut i världen igen. Och det märkliga är att jag snart upptäcker att allt är som vanligt. Helsingborg underpresterar på grund av faktorer som ingen riktigt kan (eller vill) sätta fingret på och sprider den odefinierbara känslan av olust och prestationsångest omkring sig. Malmö FF underpresterar på grund av faktorer som ingen riktigt kan (eller vill) sätta fingret på och sprider den odefinierbara känslan av olust och prestationsångest omkring sig. Elfsborg, Kalmar FF och Halmstad överpresterar, på grund av faktorer som ingen heller vill sätta fingret på, eftersom lag som Helsingborg och Malmö FF då kanske skulle behöva inse att de gör någonting grundläggande fel. Om jag nån gång vacklat i min beundran för Janne Andersson styrktes jag i den när han blev angripen som företrädare för "stenåldersfotboll" av Anders Timell i Expressen häromveckan. Man behöver inte ha rätt bara för att man blir angripen av en fåne, men chanserna ökar.

Och Henrik Rydström kanske har fått en konkurrent till titeln som Allsvenskans mest fritänkande spelare nu när Aki Riihilahti anländer till Djurgården. När jag intervjuade Riihilahti för fem år sen pekade han utan vidare ut sin favoritfigur i Väinö Linnas "Okänd Soldat": den storpratande maskingevärsvirtuosen Rokka - "han säger vad han tycker, det måste man respektera". Extra beundransvärt att en sån attityd överlevt ett antal år inom engelsk fotboll.

Ny stolthet åt Stockholm!

Jag var inne på det redan i förra inlägget: det finns tillfällen när fotbollen inte spelar så stor roll (och just därför blir en välkommen tillflykt). Så har det i hög grad varit för mig själv under den senaste veckan, när jag flängt av och an mellan pappas sjuksäng i Malmö och olika platser där saker göras - pappas lägenhet, där gammal mat måste städas ur kylen, min svärmors lantställe i Juleboda, där marsvinen måste lämnas, våra vänners hus i Veberöd, där en resebarnsäng till den så brådstörtat och oplanerat inledda semestern måste lånas. Och hela tiden har sportradions rapporter från Allsvenskan legat där i bakgrunden som en vilsam tillflykt från alla oroliga funderingar. Paul Jura, stavar han sitt namn så? Denna trivsamhetsskapande, trygghetsförmedlande röst - tack, Paul, för allt du har gett mig på sistone.

Sen finns det andra och roligare saker som gör fotbollen lite mindre viktig. Och det är på det temat vi idag gratulerar till födelsen av den lille järnkaninen, tillika första Tre Hörnor Straff-bebisen Sasja - född 17.50 igår och "världens vackraste" försäkrar Isobel i sms. Vi tror fullt och fast på henne. Vad betyder ett förlorat derby i jämförelse?

Lång, lång resa

Ja, jag kommer aldrig att glömma var jag var när Trelleborgs FF slog Gefle med 3-2 i Allsvenskan i fotboll. Jag satt i en hyrbil på väg genom Sverige och körde så fort jag någonsin vågade med ord som "allvarligt" och "livshotande" ringande i öronen. I bagageutrymmet hade jag, absurt nog, två marsvin, eftersom resten av familjen var på väg till Fårö och tanken var att jag skulle ha varit ledig hemma den här veckan. Istället ringde min syster gråtande från Malmö Allmänna Sjukhus och berättade om min fars tillstånd. Och jag slängde mig iväg med marsvinen därbak.

Det är inte första gången den alternativa tillvaro som fotbollen utgör har erbjudit en välkommen tillflykt från det s k "verkliga" livet. Men sällan har jag varit mer tacksam för en sportradioutsändning än under den där bilfärden, medan trafikplatser och småländska barrskogar for förbi utanför fönstret och upphetsade kommentatorsröster rapporterade från Vångavallen och Stockholms stadion. Sällan har den där upphetsningen framstått som en så trygg tillflykt. För i de ögonblicket förstod jag plötsligt precis vad folk menar när de säger i intervjuer att "det var många tankar som for genom huvudet just då": från ångesten att det skulle vara fel beslut att ta bilen - för herregud, tåget skulle gått två timmar fortare, men då skulle jag inte fått marsvinen med mig, men kunde man verkligen tänka på marsvin i ett ögonblick som det här, skulle jag nånsin kunna förlåta mig själv om jag inte hann fram? - till de vidskepliga fantasierna om vad Trelleborgs resultat kunde betyda för vad som hände på sjukhuset i Malmö och mina egna omedelbara reaktioner på de tankarna. "Herregud, hur kan jag tänka så? Är jag i chocktillstånd? Herregud, passa dig så du inte kör av vägen! Hur fort kör jag? 140! Men hur ska jag kunna leva med mig själv om jag inte hinner fram?"

Vid halv tio på kvällen svängde jag in framför akutintaget på MAS. Jag hittade pappa i en säng på intensiven, trött och omskakad men vid liv. Den omedelbara orsaken till hans tillstånd hade hittats och åtgärdats: en s k "stent" från en tidigare operation som blockerade blodtillförseln till njurarna. Sen dess har han blivit stadigt bättre, fått lämna intensiven och flytta till en avdelning på kärlkliniken; jag var hos honom imorse och lämnade en Sydsvenskan med rapport om Malmö FF:s förlust mot Halmstad. Den inträffade på Malmö stadion, ett stenkast från sjukhuset, i en annan värld; en värld som känns långt borta och just nu ganska oviktig men som jag ofta är väldigt tacksam för.

Pappa sa att resultatet inte förvånade honom; han hade länge tyckt att det inte verkade speciellt stabilt i Malmö FF.

Sista natten med gänget

Nej, det blev alltså inte så. Jag ville så gärna, så gärna. Det hade varit en avslutning i stil, ett avsked till tiden i klacken, one should go out with a bang, ja, ni vet vad jag menar. Men foglossningen, vattnet i benen och den allmänna ynkedom som inträder när man har två veckor kvar till utsatt förlossningsdatum kompletterades i måndags av matförgiftning. Om det är jobbigt i vanliga fall kan jag avslöja att det i mitt nuvarande tillstånd, och med 28 grader ute, faktiskt inte på något sätt går att rekommendera.

Jag var alltså en urvriden trasa i går. Ingen klack, ingen Stefan Rehn-hyllning, inga sånger om att gå direkt i fängelse. Däremot 89 kronor till pay-per-view och den bisarra upptäckten att Canal Plus tror att det är rimligt med gamla gnaget- och bajen-profiler som bisittare på blåblåa matcher. Jag minns Krister Nordin för ett år sedan. Peter Markstedt var i går ändå betydligt mindre uppenbart partisk.

Via teven märkte jag inte så mycket Rehn-sånger. Och det klart att jag vet att han är tränare för de andra, och att man är mer fokuserad på sitt eget lag. Men ändå. Stefan Rehn. Jag kommer ihåg en Mats Olsson-krönika från dagen efter Sundsvalls-matchen på Stadion där han skrev att "Jag förstod inte till fullo kärleken mellan Stefan Rehn och Djurgården, mellan Stefan Rehn och fotbollen." Sundsvallmatchen alltså. Alla blåränder vet vilken jag menar. Den när guldet 2002 nästan vanns och han fick göra det avgörande målet och 14 000 människor sjöng hans namn i vad som kändes som timmar. Jag vet att han är deras tränare nu, och jag vet att vi är bättre än när han var vår, men den där kärleken kan man inte bortse från.

ps. Matchen finns inte så mycket att säga om. IFK:s backlinje är ruskigt bra. Vårt mittfält blir bättre och bättre. Jan Tauer borde klippa sig. Det är komplett bisarrt att dela ut 7 gula kort i en match som åtminstone på teve såg stillsam och kamratlig ut.

Factotum

Sånt här slipper Lagerbäck, tänkte jag när jag i början av andra halvlek sprang med barnvagnen kring plan för att söva den skrikande Vilhelm samtidigt som jag försökte vråla så uppmuntrande och konstruktivt som möjligt åt NSK:s F-99:or därinne. Det hade nog fan varit lättare om det funnits löparbanor på Bellevue IP. Dock slutade allting tillfredsställande till slut - 5-3 mot Djurgården i vårsäsongens sista match.

Dagens DN-studier avslöjar att det finns ett damlag som heter "Börje" i div 2 Norra Svealand. Tja, om det finns ett herrlag som heter Sylvia, så varför inte? Börje och Sylvia: det låter faktiskt som ett vackert par, någonting för en Slasnovell.

Tröst för ett gnagarhjärta

Två AIK-klubbmärken, mot ett Djurgårdens och ett Hammarby, bland golfspelarna, småfåglarna och schäferhundarna i DN:s dödsannonser idag. Hoppas nån håller koll på tabellen!

Klappat men inte klart

Det blev 3-0 till Sverige. Som väntat. Danmark förbjuds att spela de nästa fyra tävlingslandskamperna på Parken (och måste spela mot Liechtentein inför tomma läktare, vilket kanske inte är det hårdaste straff man kan tänka sig) och Christian Poulsen stängs av i tre tävlingsmatcher.
Ett ofrånkomligt beslut. Som dessutom innebär att det ser myckt bra ut för oss i kvalgruppen. Men klart är det inte. Nu får vi jävligt revanschhungriga och pressade danskar att göra med i Göteborg i september. Vad pressade danskar kan ställa till med, det fick vi olika prov på de avslutande 65 minuterna i lördags, men i Göteborg kommer Christian Poulsen att vara avstängd och vad vår stackars 29-årige vän beträffar misstänker jag att han avstår från att besöka matchen, även om han lär bo i stan. Det blir alltså bara allt det där som föregick avslutningen vi behöver oroa oss för. Trots allt - om Danmark tar full poäng på sina återstående matcher når de 28 poäng. Om vi förlorar mot dem, men slår Nordirland, Lettland och Liechtenstein, har vi 27. Om Spanien förlorar mot Danmark borta, men vinner övriga matcher har de 24, och skull kunna passera oss med en tillräckligt stor seger på hemmplan. Jag tänker inte gärna på den eventualiteten.

Men poängen från Köpenhamn ska vi inte be om ursäkt för. Vi hade straff med en minut kvar (och ett taktikbyte kvar att göra...). Trots allt tror jag nog att vi hade vunnit även om det s k "Feta Fyllot" inte ingripit.

Bysantinsk historia

Den machiavelliske Olof Lundh spekulerar i att UEFA inte alls kommer att ge Sverige segern i danmarksmatchen eftersom danskarna röstade på Platini som organisationspresident. Ah, det känns så världsklokt och illusionslöst med konspirationsteorier, men jag undrar ändå hur det skulle gå till. Inte för att allt är glasklart. Först trodde jag att domaren hade tydliga direktiv att matchen skulle brytas om en åskådare attackerade en funktionär: det skulle förklara hans tveklösa agerande. Sedan framgick det av en intervju att han inte måste bryta matchen, men att han däremot hade rätt att göra det, om han inte upplevde att säkerheten för honom själv och spelarna kunde garanteras. Nu kan man bestrida Herbert Fandels bedömning, men faktum är att han gjorde den, och faktum är också att den säkerheten var de danska arrangörernas ansvar. Om Uefa inte tänker desavouera domaren fullständigt och förklara att han helt missbedömde situationen måste de rimligen ge Sverige segern.

Hej uggla, tjena moss!

Hundar på plan har jag hört talas om, men finländarna ska som vanligt vara värst och kör med berguvar. Jag vet inte om den är veckan har gynnat det nordiska samarbetet så mycket, så vi försöker dra vårt strå till stacken genom att berömma Finland för segern över belgarna. Även om Belgien verkar vara sämre än någonsin och Serbien och Portugal troligen är alldeles för bra för Finland i längden är det kul att de verkar ha ett fotbollsliv efter Hyypiä och Litmanen.

Alltid nya former av surrealism för detta svenska landslag. Nu det makalöst bisarra 5-0-målet som var helt värdigt S:t Erikscupen för sjuåringar, där det också ofta är förvirring kring om domaren egentligen har blåst, vilka reglerna egentligen är etc. Det var det tunnaste isländska landslag jag sett på länge, de brukar i alla fall vara duktiga på att kroppstackla och störa sig och hålla på, men här såg man att det nedärvda behovet av att gå hem till grannen mitt i natten och bränna honom inne på grund av någon hundra år gammal oförrätt verkade ha blivit sorgligt undergrävt på sistone. För mycket internet på Island också, får man anta.

Ljud högt, du dyra ord!

Besökte Hufvudstadsbladets hemsida för att få se vad som sägs inför Finlands match mot Belgien ikväll. Hittar då följande lakoniska kommentar om Christian Poulsen, i en artikel av Jonas von Wendt:

"Men efter lördagens idioti är nog säkert alla överens om att trappan inte räcker hela vägen upp till vinden för denna dansk."

Jag har lagt märke till det förr: svenska språket vore ack så mycket fattigare om det inte fanns finländare.

Tobbe Trollkarl tröstar

Nazisterna tågar i Vasaparken, Povel Ramel är död, massiv högsommarhetta härskar över Stockholm och det är svårt att tänka på kvällens match. Hur hög status Island haft som landslagsmotståndare framgår av att våra tre första hemmalandskamper mot dem spelades i Kalmar, Uddevalla och Halmstad. Händelsevis var jag på det första Råsundamötet mot islänningarna, en annan vacker försommarkväll för nästan precis 12 år sen som antiklimaktiskt slutade 1-1. Men det var ett Sverige som hade en bergochdalbanefärd bakom sig, först VM-bronset på sommaren 94 och sen den svårfattbart kraftiga reaktionen efteråt med förluster mot Schweiz, Turkiet och Ungern. Ett svenskt landslag som varken är hungrigt eller har något självförtroende är inte mycket att ha. Den här uppsättningen borde faktiskt vara hungriga på framgång, på att bevisa att de kan mer än göra hantverksmässigt dugliga insatser i slutspelen, och borde dessutom ha självförtroende. Tyvärr tror jag inte att det räcker till mer än en ganska habil insats och kanske 2-0 ikväll. Linderoth dubbel målskytt.

Måste vägen till Österrike/Schweiz gynga så?

Vi på TRE HÖRNOR STRAFF hoppas att fotbollslandslaget hedrar Povel Ramels minne med att få upp den isländska kokosnöten, med att framföra sin egen Boogie-woogie vals på Råsunda ikväll och med att mjukt övertala Brynjar Gunnarsson och de andra naturbarnen att ta sig skorna.

Underbart är kort.

Inte heter min hund Kerberos

Hagström har redan varit vänlig nog att peka på de begynnande huliganproblemen i Trelleborg. Och värre håller det på att bli som vi kan se här. Detaljen om att "två yngre män flydde till fots och en på moped" känns mycket trelleborgsk. Vår linje här på TRE HÖRNOR STRAFF är givetvis att detta är ett samhällsproblem som inte fotbollen kan lastas för.

Ej gärna de skotske herrar förut klack och sula vätt

Många EM-kvalkalas i Europa idag, med Kazakstan-Azerbadjan, Luxemburg-Albanien och Andorra-Israel speciellt i fokus. "Vilken fest för oss om älskar fotboll", som vi hör Thomas Nordahl säga i bkgrunden. Men Färöarna-Skottland är verkligen värd att hålla ett öga på. Skottarna har tappat poäng de två senaste gångerna de spelade ute i Nordsjön och en av matcherna resulterade i den minnesvärda rubriken FAROES 2 FAIRIES 2.

Från Idiot 2 till Idiot 1

Det är det här med att det "slår slint" för folk. Christian Poulsen hade aldrig någonsin gett nån en magsugare på fotbollsplan förr, det var "det dummaste han nånsin gjort". Likadant med Zidanes skalle i somras, det var nånting fullkomligt oförklarligt, nåt som måste bli föremål för spaltmeter med mer eller mindre krystade tolkningar (och som för somliga verkar ha gjort honom till en existentiell hjälte, eftersom skallen var en acte gratuit). Men tänk om det bara är så att de råkade bli ertappade? Precis som de flesta rattfyllon, kvinnomisshandlare, skolgårdsmobbare och småfifflare gör något som de brukar göra, något som de själva eller den omgivning de är en del av har lyckats övertyga sig om är ganska ok att göra, och så plötsligt åker de fast (för att det numera finns tv-kameror precis överallt). Och då är ångern och förkrosselsen total och ingen förstår hur det kunde bli på det viset, minst av allt vår förbrytare själv, men den förkrosselse man ser i det där ansiktet på tv-rutan handlar lika mycket om att det var fan att jag åkte dit som det var fan att jag gjorde det. Vilken var Christian Poulsens stora idioti? Var det att han slog Markus Rosenberg i magen (och vad skiljer honom i så fall från Henke Larsson, som gjorde samma sak med Jon Jönsson), ellr var det att han gjorde det i straffområdet, i slutminuten, vid ställningen 3-3 i en EM-kvalmatch och så att linjedomaren såg det?

Danmark-Sverige: en positiv upplevelse

Äntligen!
I går fick vi se något jag längtat efter länge: en assisterande domare som gör skäl för sin beteckning. Den assisterande domaren (jag borde naturligtvis ta reda på hans namn, men ni vet vem jag menar) som går in och korrigerar ett domslut som huvuddomaren missat är det självklara svaret till talet om tvådomarsystem. Vi har redan nu tre domare - det enda som saknas är att de assisterande skaffar sig kurage och börjar använda sina befogenheter.

Med brede bøge

Liten historik, för att sätta saker och ting i perspektiv:

OS 1920, Sverige leder med 3-1 mot Holland och förlorar med 4-5.
OS 1936, Sverige leder med 2-0 mot Japan, förlorar med 2-3.
VM 1938, Sverige leder med 2-0 mot Brasilien, förlorar med 2-4.
VM 1950, Sverige leder med 2-0 mot Paraguay, det slutar oavgjort 2-2.
VM-kval 1953, Sverige leder med 2-0 mot Belgien, förlorar med 2-3.
VM-kval 1953, Sverige leder med 2-0 mot Finland, matchen slutar 3-3.

Det är alltså väldigt få gånger och framför allt väldigt länge sen Sverige har tappat en tvåmålsledning i tävlingsmatch. En tremålsledning har vi överhuvudtaget aldrig slösat bort. En gång har vi varit nära: det var ett VM-kval, borta mot Estland sommaren 1997, när Sverige ledde med 3-0 med en kvart kvar och sen höll på att kasta bort matchen. Esterna gick upp till 3-2 och sen manglade Jonas Thern en estnisk forward innanör straffområdet i slutminuten, men domaren blåste inte. Det var ett slött svenskt lag och en ful tröja (med nån sorts svart sköld i mitten) och det visar bara vilken rekordmässigt usel period det där var, och vilken exceptionell match det var igår.

För övrigt känns det som om det finns en kvalitativ skillnad mellan svenska och danska hårdingar. Svenska hårdingar är sådana som Tobias Linderoth, Håkan Mild, Johan Mjällby och Stefan Schwarz, barnvänliga stornallar i Hoa-Hoa-skolan. Danska tuffingar är såna som Daniel Agger och Christian Poulsen, riktigt farliga typer med misshandel i blicken och fulltatuerade underarmar. Konstigt att de inte kan leja några såna typer som vakter i Parken. För som min vän Wille påpekade, det var inte riktigt så att fem flämtande gulvästar var hack i häl på "Idiot 2" (för att låna Sportbladets terminologi) för att kunna brotta ner honom och börja dunka med batongerna så fort chansen fanns, istället påminde de om, återigen med Willes ord "om ryska snutar vid en bögknackning."

Men de har en vackrare nationalsång än vi, i alla fall. Och de sjunger bättre. Håret reser sig alltid på mina underarmar när de kommer till nær salten østerstrand. Det kändes redan när det blev 1-3 att detta inte skull bli lätt att stå emot. Intressant att höra Roland Andersson efteråt: i ett yrke där planeringen och kontrollen alltid betonas är han ofta befriande tydlig med att vissa saker inte går att styra över. Visst säger man åt laget att inte låta sig tryckas tillbaka och hamna för djupt ner, visst kan man prata om att "stänga matcher", men ibland får motståndarna helt enkelt till ett sånt tryck att det inte låter sig göras. Små marginaler. För om Elmander hade gjort 4-1 på det där friläget i början av andra halvlek... eller om Thomasson satt sitt friläge vid 3-3...

"Squeal like a pig"

Ständigt ny mark för Lagerbäcks mannar. Under tysklandsmtchen i somras tänkte jag att jag aldrig sett ett lagerbäcklandslag ligga under med 0-2 efter 12 minuter. I Belfast i vintras att det aldrig förlorat mot ett på papperet sämre lag. I Köpenhamn igår fick de plötsligt en 3-0-ledning efter 25 minuter - jag undrar om ett svensk lag NÅGONSIN lett ett tävlingsmatch med 3-0 efter 25 minuter - och sen tappade man liksom räkningen på chockeffekterna. Det är som om någon karmisk kraft har bestämt sig för att utsätta slumpminimerarna och trygghetsnarkomanerna för så myckt slump och otrygghet som bara är möjligt, som en sportslig motsvarighet till "Den sista färden" ungefär.

Science fiction

Först 3-0. Sen 3-3. Sen 3-0 igen. Hur är det meningen att man ska förhålla sig till sånt här? Det är ungefär som Ben Johnsons 100-meterslopp i Söul, är det meningen att man ska radera ut det ur minnesbanken? Jag såg en fotbollsmatch och så förvandlades den till en William Gibson-roman med parallella universa eller en klurig modern film med alternativa händelseförlopp - Sverige vann matchen, och sen var vi på väg att tappa matchen, och sen fick vi en gyllne chans att trots allt vinna matchen, och så upphävdes allt som hänt under de senaste trettiosex avsnitten och visade sig bara ha varit en mardröm som Tobias Linderoth haft...
Är jag glad? Ja, vi vann ju. Och Petter Hansson gjorde mål.
Kan jag förstå beslutet att blåsa av matchen? Ja, jag antar att det handlar om att statuera exempel. Även om jag skulle bli vansinnig om någon idiot som invaderade plan och angrep domaren fick Sverige att förlora en match.
Skulle jag ha föredragit att nån (vem kan ha varit straffläggare i detta läge?) satte 4-3 och gav oss segern helt sportsligt? Självklart.
Och vad skulle jag yckt om någon skitsvidd svensk missade straffen och danskarna gick upp och tryckte in ett segermål?
Nej, science fiction säger jag. Med Tobias Linderoths stenhårda blick som obligatoriskt jordnära inslag, bondsnuten i yttre rymden.

Mystisk banderoll siktad - "Vi skänker Skåne till Danmark". Det betyder att Isaksson, Micke Nilsson, Chippen, Ljungberg, Zlatan, Daniel A och Rosenberg går över till röda laget. Har vi inte problem nog som det är?

Njaha, njaha

Nej, jag har inte hunnit bli nervös. Och det känns som laget är helt rätt. Micke Nilsson som vänsterback funkade utmärkt mot Holland i EM-kvartsfinalen, nu får både Chippen och Alexandersson plats på plan, Elmander och Allbäck känns som det bästa anfallspar vi kan ha just nu. Zlatan och Rosenberg känns också som en ganska bra back-up. Känner mig plötsligt optimistisk, men inser sedan hur fel jag haft om allt hittills under det här kvalet.

Gammal man funderar om livet

Jag har slagit upp det, så jag vet att det var den 5 juni 1985. Jag skulle fylla tjugo den hösten, jag bodde i ett kyffe på Karlshamnsgatan i Malmö och jag befann mig i slutet av en mycket olycklig period där jag jobbade i en mjölkdisk på ICA. Matchen har blivit känd för Glenn Strömbergs filmning, som resulterade i ett straffmål; mindre välbekant, åtminstone för mig när jag ser efter i statistiken, är att MFF:s Lasse Larsson hoppade in och gjorde 2-0.
Men det speciella för min egen del med denna VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien är just att jag måste slå upp detaljerna om den, att jag inte har något minne av vad jag gjorde den dagen och varför jag valde att inte se den på tv. Jag tror att det markerade slutet på en period där jag brydde mig mindre om fotboll, där gymnasieårens särskilda atmosfär av rockmusik, allmän existentiell olycka och mer el mindre pretentiös konstnärlighet faktiskt kom i vägen. Dåligt sällskap, så kan man väl sammanfatta det. Sen i september samma år åkte jag med Palle till Stockholm och såg Masse Magnusson hoppa in och kvittera mot Västtyskland och sen kan jag faktiskt redogöra för vad jag har varit under varenda svensk tävlingsmatch, var jag har sett matchen eller var jag har befunnit mig när jag har tagit reda på resultatet. Jag minns en telefonkiosk i Wedding, alldeles bredvid Berlinmuren, där jag ringer hem hösten 1988 och av min far får veta om Glenn Hyséns bragdmatch på Wembley; jag minns den lilla bergsstaden Hakkari, i hörnet där Turkiet möter Iran och Irak, där det inte gick att få telefonförbindelse med omvärlden och jag förgäves försökte få veta hur det gått i den avgörande kvalmatchen mot Polen hösten 1989. Jag och min reskamrat Martin tryckte på vårt rum, drack raki och spelade ändlösa partier skitgubbe och så plötsligt, när jag gick ut i korridoren på väg till toaletten, fick jag på tv:n i foajén - det var en av få tv-apparater i staden och en stor samling män satt alltid samlade där och tittade - se Peter Larsson som la upp en boll på straffpunkten och därefter Johnny Ekströms slalomdribbling.
Men vad jag kan märka under de åren är att det faktiskt betyder mindre och mindre. Före bortakvalet mot Bulgarien sensommaren 1993 - hemma hos Johan och Kristin i Årsta - eller den ödesdigra matchen mot Österrike hösten 1997 -dan efter min brors 30-årsdag, i hans dåvarande lägenhet i Mölndal - kunde jag vara nervös i ett par dagar. Nu krävs det ett slutspel för att den där nervositeten ska komma igång. Före matchen mot Danmark i EM 2004, eller den mot Paraguay i VM senast, då kände jag hur den gamla välbekanta skakigheten faktiskt började sätta in, men idag - när jag befinner mig mitt i trebarnsförälderns ibland orimligt komplicerade tillvaro, då märker jag att jag just nu inte bryr mig. Men när det väl börjar ikväll, när jag och Anders väl har satt oss framför tv:n och satt på den nyanskaffade Kanal 9, då är jag övertygad om att de gamla känslorna kommer svallande igen.