Med brede bøge

Liten historik, för att sätta saker och ting i perspektiv:

OS 1920, Sverige leder med 3-1 mot Holland och förlorar med 4-5.
OS 1936, Sverige leder med 2-0 mot Japan, förlorar med 2-3.
VM 1938, Sverige leder med 2-0 mot Brasilien, förlorar med 2-4.
VM 1950, Sverige leder med 2-0 mot Paraguay, det slutar oavgjort 2-2.
VM-kval 1953, Sverige leder med 2-0 mot Belgien, förlorar med 2-3.
VM-kval 1953, Sverige leder med 2-0 mot Finland, matchen slutar 3-3.

Det är alltså väldigt få gånger och framför allt väldigt länge sen Sverige har tappat en tvåmålsledning i tävlingsmatch. En tremålsledning har vi överhuvudtaget aldrig slösat bort. En gång har vi varit nära: det var ett VM-kval, borta mot Estland sommaren 1997, när Sverige ledde med 3-0 med en kvart kvar och sen höll på att kasta bort matchen. Esterna gick upp till 3-2 och sen manglade Jonas Thern en estnisk forward innanör straffområdet i slutminuten, men domaren blåste inte. Det var ett slött svenskt lag och en ful tröja (med nån sorts svart sköld i mitten) och det visar bara vilken rekordmässigt usel period det där var, och vilken exceptionell match det var igår.

För övrigt känns det som om det finns en kvalitativ skillnad mellan svenska och danska hårdingar. Svenska hårdingar är sådana som Tobias Linderoth, Håkan Mild, Johan Mjällby och Stefan Schwarz, barnvänliga stornallar i Hoa-Hoa-skolan. Danska tuffingar är såna som Daniel Agger och Christian Poulsen, riktigt farliga typer med misshandel i blicken och fulltatuerade underarmar. Konstigt att de inte kan leja några såna typer som vakter i Parken. För som min vän Wille påpekade, det var inte riktigt så att fem flämtande gulvästar var hack i häl på "Idiot 2" (för att låna Sportbladets terminologi) för att kunna brotta ner honom och börja dunka med batongerna så fort chansen fanns, istället påminde de om, återigen med Willes ord "om ryska snutar vid en bögknackning."

Men de har en vackrare nationalsång än vi, i alla fall. Och de sjunger bättre. Håret reser sig alltid på mina underarmar när de kommer till nær salten østerstrand. Det kändes redan när det blev 1-3 att detta inte skull bli lätt att stå emot. Intressant att höra Roland Andersson efteråt: i ett yrke där planeringen och kontrollen alltid betonas är han ofta befriande tydlig med att vissa saker inte går att styra över. Visst säger man åt laget att inte låta sig tryckas tillbaka och hamna för djupt ner, visst kan man prata om att "stänga matcher", men ibland får motståndarna helt enkelt till ett sånt tryck att det inte låter sig göras. Små marginaler. För om Elmander hade gjort 4-1 på det där friläget i början av andra halvlek... eller om Thomasson satt sitt friläge vid 3-3...