Gammal man funderar om livet

Jag har slagit upp det, så jag vet att det var den 5 juni 1985. Jag skulle fylla tjugo den hösten, jag bodde i ett kyffe på Karlshamnsgatan i Malmö och jag befann mig i slutet av en mycket olycklig period där jag jobbade i en mjölkdisk på ICA. Matchen har blivit känd för Glenn Strömbergs filmning, som resulterade i ett straffmål; mindre välbekant, åtminstone för mig när jag ser efter i statistiken, är att MFF:s Lasse Larsson hoppade in och gjorde 2-0.
Men det speciella för min egen del med denna VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien är just att jag måste slå upp detaljerna om den, att jag inte har något minne av vad jag gjorde den dagen och varför jag valde att inte se den på tv. Jag tror att det markerade slutet på en period där jag brydde mig mindre om fotboll, där gymnasieårens särskilda atmosfär av rockmusik, allmän existentiell olycka och mer el mindre pretentiös konstnärlighet faktiskt kom i vägen. Dåligt sällskap, så kan man väl sammanfatta det. Sen i september samma år åkte jag med Palle till Stockholm och såg Masse Magnusson hoppa in och kvittera mot Västtyskland och sen kan jag faktiskt redogöra för vad jag har varit under varenda svensk tävlingsmatch, var jag har sett matchen eller var jag har befunnit mig när jag har tagit reda på resultatet. Jag minns en telefonkiosk i Wedding, alldeles bredvid Berlinmuren, där jag ringer hem hösten 1988 och av min far får veta om Glenn Hyséns bragdmatch på Wembley; jag minns den lilla bergsstaden Hakkari, i hörnet där Turkiet möter Iran och Irak, där det inte gick att få telefonförbindelse med omvärlden och jag förgäves försökte få veta hur det gått i den avgörande kvalmatchen mot Polen hösten 1989. Jag och min reskamrat Martin tryckte på vårt rum, drack raki och spelade ändlösa partier skitgubbe och så plötsligt, när jag gick ut i korridoren på väg till toaletten, fick jag på tv:n i foajén - det var en av få tv-apparater i staden och en stor samling män satt alltid samlade där och tittade - se Peter Larsson som la upp en boll på straffpunkten och därefter Johnny Ekströms slalomdribbling.
Men vad jag kan märka under de åren är att det faktiskt betyder mindre och mindre. Före bortakvalet mot Bulgarien sensommaren 1993 - hemma hos Johan och Kristin i Årsta - eller den ödesdigra matchen mot Österrike hösten 1997 -dan efter min brors 30-årsdag, i hans dåvarande lägenhet i Mölndal - kunde jag vara nervös i ett par dagar. Nu krävs det ett slutspel för att den där nervositeten ska komma igång. Före matchen mot Danmark i EM 2004, eller den mot Paraguay i VM senast, då kände jag hur den gamla välbekanta skakigheten faktiskt började sätta in, men idag - när jag befinner mig mitt i trebarnsförälderns ibland orimligt komplicerade tillvaro, då märker jag att jag just nu inte bryr mig. Men när det väl börjar ikväll, när jag och Anders väl har satt oss framför tv:n och satt på den nyanskaffade Kanal 9, då är jag övertygad om att de gamla känslorna kommer svallande igen.