27 juni 2007

The Big sleep

Att jag har namnsdag den 26 juli beror tydligen på ett studentikost skämt från den nygamla namnsdagslängdens upprättare (de som var aktiva nån gång runt förra sekelskiftet). Den dag som tilldelades "Jesper" var förr "Sjusovardagen", tillägnad De Heliga Sju Sovare från Kappadocien, som gick in och la sig i en grotta under en kristendomsförföljelse under någon hednisk kejsare och sedan sov i ett par hundra år.
Just nu känner jag mig som den där parallellen inte är helt missriktad, inte på grund mitt förnamns komiska potential (eftersom jag hade så fantastiskt roliga klasskompisar är jag lika van vid att kallas "Trötter" som att heta "Lågspänning" i st f "Högström"), utan för att jag efter tre veckor på sjukhus omväxlande med familjesemester i det mest isolerade Småland känner mig ungefär som en helig sovare som gäspande kikar ut i världen igen. Och det märkliga är att jag snart upptäcker att allt är som vanligt. Helsingborg underpresterar på grund av faktorer som ingen riktigt kan (eller vill) sätta fingret på och sprider den odefinierbara känslan av olust och prestationsångest omkring sig. Malmö FF underpresterar på grund av faktorer som ingen riktigt kan (eller vill) sätta fingret på och sprider den odefinierbara känslan av olust och prestationsångest omkring sig. Elfsborg, Kalmar FF och Halmstad överpresterar, på grund av faktorer som ingen heller vill sätta fingret på, eftersom lag som Helsingborg och Malmö FF då kanske skulle behöva inse att de gör någonting grundläggande fel. Om jag nån gång vacklat i min beundran för Janne Andersson styrktes jag i den när han blev angripen som företrädare för "stenåldersfotboll" av Anders Timell i Expressen häromveckan. Man behöver inte ha rätt bara för att man blir angripen av en fåne, men chanserna ökar.

Och Henrik Rydström kanske har fått en konkurrent till titeln som Allsvenskans mest fritänkande spelare nu när Aki Riihilahti anländer till Djurgården. När jag intervjuade Riihilahti för fem år sen pekade han utan vidare ut sin favoritfigur i Väinö Linnas "Okänd Soldat": den storpratande maskingevärsvirtuosen Rokka - "han säger vad han tycker, det måste man respektera". Extra beundransvärt att en sån attityd överlevt ett antal år inom engelsk fotboll.

4 kommentarer:

Dysterkvisten sa...

Fem kringlor på följande passage i Rydströms blogg:

"Flera Malmö-spelare var tjuriga efter slutsignalen och hoppade över den obligatoriska "tack-för-matchen"-hälsningen. Och Yksel tyckte, i första halvlek, när Cesar kapades att han skulle stå upp. Jag menade då att Yksel knappast ska vara den som säger något om sådant, "Spela fotboll istället för att skriva böcker", sa han då till mig. "Böcker? Om jag skriver böcker, läser du dem då?", undrade jag. Han sa inget mer. Jag tog det som ett nej."

Neander sa...

Rydström säger nog en hel del dumheter på planen som han ger fan i att publicera på sin egen blogg, har jag fått en känsla av.
En allsvensk fotbolls-spelare, avlägsen bekant, skapligt beläst och belevad, tycker att Rydström är allsvenskans otrevligaste fotbollsspelare.
Det är nog stort på sitt sätt, men jag uppfattar det som att han har skitstövel-manér.
Riktigt stora idrottsmän behöver inte vara skitstövlar.
Och för att ni inte ska försöka leka detektiver - nej, min bekant spelar inte i mitt favoritlag. Då har ni tretton lag kvar att plocka kandidater från.

Sånger från nedre botten sa...

En ammar, en annan flänger runt som ett löv i vinden. Men vad håller den tredje på med? Magnus, fältet är fritt! Du kan skriva litanior om Bajens förträfflighet, men nej då, du sitter väl hellre och metar nånstans.

Jag gillar min frisör. Han sätter upp en skylt på dörren innan han drar:

Semesterstängt. Åter hemma 5/8.

Bara som ett litet tips.

Jesper sa...

Nja, jag tycker faktiskt att Rydström är en bra skribent med ett ovanligt stort register. Jag fick tårar i ögonen när jag läste hans berättelse om hur hans fyraåriga dotter hade med sig en hej-då-teckning till Ari och fick en puss som tack. Dessutom har han en sund inställning till den där hålla-allting-inom-gruppen-inställningen som är så vanlig inom fotbollen. Detta som han skrev när gamle landskronaiten Jonas Olsson klagat på att han spred munhuggningarna på plan vidare till en större publik:
"Jag säger så här: Jag har aldrig haft det jobbigt med Jonas Olsson som spelare eftersom han mest sysslat med att dunka iväg bollen samt dra på sig varningar. Och hans "skitsnack" har mest varit av den komiska arten. I övrigt håller jag med honom; matchen avgörs på plan, då handlar det om att ge allt för sitt lag och hur man gör det kan se ut på olika sätt. Att jag sedan berättar om vad som händer och sker på planen, med vissa undantag, betyder att jag också berättar om mina övertramp, om mina tillkortakommande, men kanske är det så att vissa spelare tycker att det är att gå över gränsen. Att det som sker på planen ska stanna där. Min åsikt är emellertid att det som sker på planen sker utifrån bestämda ramar och speciella premisser och att vi visst kan tala om det som sägs och görs, det är ingenting "barnsligt" med att göra det, men att vi alltid måste ha i åtanke att det är fotbollsspelaren Rydström eller fotbollsspelaren Olsson som beskrivs. Inte privatpersonen. Eller är fotbollsplanen och dess aktörer 2000-talets motsvarighet till Rotaryverksamheten? Slutna sällskap där allt ska vara hemligt."