02 juni 2007

Science fiction

Först 3-0. Sen 3-3. Sen 3-0 igen. Hur är det meningen att man ska förhålla sig till sånt här? Det är ungefär som Ben Johnsons 100-meterslopp i Söul, är det meningen att man ska radera ut det ur minnesbanken? Jag såg en fotbollsmatch och så förvandlades den till en William Gibson-roman med parallella universa eller en klurig modern film med alternativa händelseförlopp - Sverige vann matchen, och sen var vi på väg att tappa matchen, och sen fick vi en gyllne chans att trots allt vinna matchen, och så upphävdes allt som hänt under de senaste trettiosex avsnitten och visade sig bara ha varit en mardröm som Tobias Linderoth haft...
Är jag glad? Ja, vi vann ju. Och Petter Hansson gjorde mål.
Kan jag förstå beslutet att blåsa av matchen? Ja, jag antar att det handlar om att statuera exempel. Även om jag skulle bli vansinnig om någon idiot som invaderade plan och angrep domaren fick Sverige att förlora en match.
Skulle jag ha föredragit att nån (vem kan ha varit straffläggare i detta läge?) satte 4-3 och gav oss segern helt sportsligt? Självklart.
Och vad skulle jag yckt om någon skitsvidd svensk missade straffen och danskarna gick upp och tryckte in ett segermål?
Nej, science fiction säger jag. Med Tobias Linderoths stenhårda blick som obligatoriskt jordnära inslag, bondsnuten i yttre rymden.

1 kommentar:

Neander sa...

Science fiction som utvecklades till tragik, som vid andra planstormarens entré på mattan utvecklades till tragikomik, och avslutades med att "the good guys" fick triumfera.
Känns som ett exprimentellt romanbygge fram-arbetad genom ett samarbete av Sture Dahlström och Douglas Adams. Typ.