Tobbe Trollkarl tröstar

Nazisterna tågar i Vasaparken, Povel Ramel är död, massiv högsommarhetta härskar över Stockholm och det är svårt att tänka på kvällens match. Hur hög status Island haft som landslagsmotståndare framgår av att våra tre första hemmalandskamper mot dem spelades i Kalmar, Uddevalla och Halmstad. Händelsevis var jag på det första Råsundamötet mot islänningarna, en annan vacker försommarkväll för nästan precis 12 år sen som antiklimaktiskt slutade 1-1. Men det var ett Sverige som hade en bergochdalbanefärd bakom sig, först VM-bronset på sommaren 94 och sen den svårfattbart kraftiga reaktionen efteråt med förluster mot Schweiz, Turkiet och Ungern. Ett svenskt landslag som varken är hungrigt eller har något självförtroende är inte mycket att ha. Den här uppsättningen borde faktiskt vara hungriga på framgång, på att bevisa att de kan mer än göra hantverksmässigt dugliga insatser i slutspelen, och borde dessutom ha självförtroende. Tyvärr tror jag inte att det räcker till mer än en ganska habil insats och kanske 2-0 ikväll. Linderoth dubbel målskytt.