Sångmö, sjung om den vrede som brann i peliden Achilleus

Jaha, så kommer paneldebatten att bryta ut igen. Förutsägbara poser, pro och contra Zlatan, pro och contra Lagerbäck kommer att intas. Själv är jag inte särskilt intresserad av att spekulera i herr Ibrahimovic komplicerade psyke, huvudsakligen av det skälet att jag inte tror att det är speciellt komplicerat. Han har sina föreställningar om prestige, han har sina föreställningar om respekt, och de får honom nu att handla på det här viset. Det är världens äldsta historia och det menar jag rent bokstavligt - ingenting har hänt sedan achajernas störste kämpe surade i sitt tält över att Agamemnon inte ägnade honom tillräckligt stor heder. Och den som minns sin Iliad vet att Achilleus inte ens lät sin vän Patroklos återvända till striden förrän Hektor höll på att bränna de grekiska skeppen, och att han själv inte gick i strid förrän Patroklos stupat...
...så vad jag säger, med denna lilla parallell som bakgrund, är: skit i Zlatan för det här kvalet. Han kommer ändå inte att komma tillbaka förrän landslaget är kört i botten (vilket vi inte ska hoppas), eller det redan tagit sig till slutspel (vilket kan tänkas möta synpunkter från de andra i truppen, men det är ett problem som får lösas när det blir aktuellt). Som kvalmaskin betraktat kommer landslaget att klara sig utan honom, de kommer att svetsas samman precis som danskarna i EM 1992, som vann utan Michael Laudrup. Med det facit vi nu har i hand ser vi att Sverige kommer att spela EM-kval utan våra två största stjärnor, men vi ska inte glömma att samma båda stjärnor dömdes ut som fiasko efter VM och att segern mot Spanien (det tror jag fortfarande) blev möjlig tack vare deras frånvaro. Det får väl gå ändå. Och så behöver vi inte delta i någon poänglös debatt utan lämnar helt enkelt Zlatan Ibrahimovic att själv ta konsekvenserna av sitt agerande.

En man för alla tider

Min gode vän Micke från Broby brukar hävda att hans jämnårige Pål Lundin uppfattades som en ganska städad karaktär i göingska sammanhang. Att det kan te sig annorlunda i andra miljöer framgår med viss tydlighet av Anders Bengtssons reportage i kommande Offside (som jag just fick se en pdf-fil av - i allmänhetens händer denna eller nästa vecka.) 6-0-matchen mot Österrike påsken 1991 minns jag vagt som första gången Kennet Andersson och Martin Dahlin öste in mål i landslaget. Jag visste inte att Pål Lundin satt spyfärdig på bänken, blixtinkallad som reserv för Thomas Ravelli, men märkt av två kvällar på klassiska Silverdalen utanför Älmhult. (Hasse Backe, då Lundins tränare i Öster, hade köpt en ask Läkerol till honom). Jag visste inte heller att nån en gång skrivit HJÄRNDÖD! med rött läppstift över vindrutan på Lundins Peugeot. Jag är glad jag vet det nu.

Fotbollsintresse på lägsta nivå

Jag brukar hävda att jag inte är intresserad av internationell toppfotboll. Och det stämmer ju att det var många år sedan jag såg en hel match i Champions League. Men helt och hållet sant är det ändå inte - resultaten i de stora ligorna och det europeiska cupspelet följer jag. Intresset är dock inte inriktat på vilka som vinner, tvärtom. Det handlar om ett antal lag jag vill ska förlora.
Som barn hade jag i stort sett ett favoritlag i varje liga, oftast grundat på att namnet gett mig någon slags association. Exempel: under min första charterresa (Bulgarien 1973 som tolvåring) bodde jag på Hotel Excelsior. Mitt favoritlag i holländska ligan blev således Excelsior, en klubb som var uppe just den säsongen och sedan endast sporadiskt synts till.
Numera har jag i stället ett antal klubbar vars resultat jag tittar efter i hopp om att de förlorat. När jag listar dem är det bara att inse att jag är en rätt förutsägbar typ, den som tittar på de första namnen kan troligen bocka av fler av mina hatobjekt.

Hursomhelst; det här är klubbarna som ska förlora:
# Lazio (klubbar med uttalat fascistiska anhängare kvalar oftast in)
# Real Madrid (jo, jag låter mig köpas av den gamla trötta historien om francismens och centralmaktens lag)
# Glasgow Rangers (frimurare och religiösa fanatiker samt hatobjekt för dem som i mitt fall känns lättare att identifiera sig med)
# Chelsea (Kan inte med idén den moderna fotbollen där miljardärer helt utan lokalförankring roar sig med klubbfotboll och köper lite framgång. Men Chelseahatet grundar sig ursprungligen på ett minne från 1980 då National Front stod och sålde sina publikationer utanför arenan. Något motsägelsefullt dock att bygga antipatierna på detta, eftersom jag kommit att vurma för Millwall vars fans under 80-talet även de kunde ses med National Fronts ungdomstidning The Bulldog i bakfickan. Med de här preferenserna borde jag valt Fulham där jag såg fans som i stället vecklade upp anarkisttidningen Class War i halvtid)
# Paris St Germain (rasistpublik)
# Bayern München (klubbar som är alltför framgångsrika kvalar in på listan)
# Monaco (läskig rikemansbubbla, och en klubb som dessutom bygger sin framgång på att man betalar mycket lägre skatter än de andra klubbarna i samma liga)
# Partizan Belgrad (de där obehagliga klungorna av supportrar som bara väntade på en lämplig startsignal för att misshandla nedresta Hammarbysupportrar när vi möttes i kval till Champions League)
# FCK (deras ekonomiska överlägsenhet i sin egen liga tilltalar mig inte, dessutom har jag svårt att förstå hur en nybildad konstruktion plötsligt kan ha en massa anhängare)
# Milan (Berlusconi med mera)
# Juventus (Korruption och alltför mycket framgång i förening. Det är något falskt över denna klubb, jag har också svårt att acceptera idén att klubben har så oerhört många anhängare när många av matcherna har färre åskådare än vad AIK har)
# Red Bull Salzburg (banar väg för en utveckling som jag är livrädd för. Sponsornamn, nytt klubbmärke, nya klubbfärger - vad är det då man håller på?)

Skadeglädje är en klar drivkraft inom fotbollen, åtminstone på supporternivå.

Maxtaxa

Hagström brukar alltid ha en analys färdig om hur vilken världshändelse som helst (det må vara Irakkriget, växthuseffekten eller priset på grönsaker i bortre Mongoliet) påverkar Hammarby. Jag avvaktar alltså hans åsikt om den vinkeln på försäljningen av Max von Schleebrügge. Men från allmän allsvensk synpunkt förändrar det väl inte så mycket. Svensk klubbfotboll är redan sedan många år en motsvarighet till tidig svensk rockmusik, Little Gerhard eller den Rockande Samen, som lockar publik enbart genom att vara den lokala varianten av ett coolt, internationellt nöjesfenomen. Kvaliteten lär inte bli högre i år och publiksiffrorna inte mindre (det framgick av SvD imorse att BP redan sålt 40 årskort för 2007 mot ett för 2006 - givetvis var det ett brott mot all journalistisk plikt att inte tala om vem fjorårets ende kortinnehavare var).
Och för von Schleebrügge själv lär beslutet vara det rätta. Vägen till landslaget, om han nu ser en sådan framför sig, går ju inte över Allsvenskan nuförtiden. Visst finns det enstaka exempel (Anders Svensson, Mikael Nilsson) på den hederliga gamla befordringsgången där succé i landslaget leder till proffskontrakt, men annars var Fredrik Ljungberg och Johan Mjällby de sista klassiska fallen. (Andreas Isaksson är målvakt och Alexander Östlunds landslagsgenombrott som hammarbyspelare var ju inte av den bestående kategorin). Pär Zetterbergmodellen, så unik på sin tid, är regel nuförtiden: Mellberg och Erik Edman, Shaaban och Tobias Linderoth, Allbäck och Elmander, Petter Hansson och Kim Källström fick alla göra några år som proffs innan det var dags för genombrott i landslaget.

Till slut, för alla oss som bryr oss om det skrivna ordet, påbjuder vi en tyst minut idag för Ryszard Kapuscinski, en stor mästare som har satt reseskrivmaskinen ifrån sig.

Football's Coming Home

För övrigt gläds vi åt nyheten att Allsvenskan i år inleds på ett symboliskt oöverträffbart sätt. De historiskt sett största giganterna, dubbla Uefacupmästarna IFK Göteborg, i svensk fotbolls motsvarighet till Mecka, Greenwichmeridianen och Pythians tempel i Delfi, Vångavallen i Trelleborg. Och på Långfredagen, dessutom. Vi ser fram mot snöblandat regn, spelare i svarta handskar och en feststämd storpublik på bortåt tre tusen tappra.

A furore Paneldebattorum libera nos, Domine

Jag knäppte på tv:n igår lagom för att se Zlatan försöka sätta en revanschspark i magen på en Fiorentinaspelare. Han missade, men det kunde jag leva med. Det jobbiga var att en paneldebatt genast bröt ut i mitt huvud. Glenn Hysén, Ralf Edström och Jan Majlard satt på ena sidan, Mats Olsson, en hiphopskribent och en sociolog med inriktning på populärkultur på den andra. Den gamla armbågen på Rafael Van Der Vaart, Henke Larssons magsugare på Jon Jönsson och Schablonbilderna av Invandraren och Vilden i Svenska Massmedier svingades som vilda tillhyggen.
Jag kände alltför väl igen situationen från min alternativa tillvaro som kulturskribent. Där får man aldrig en sekund på sig att tänka ut vad man egentligen tycker om nånting - EMU, filmen "Marie-Antoinette" eller Stegö Chilós tv-licens - innan en massa irriterande typer kommer sättande och talar om för en varför man av ideologiska skäl ska tycka det ena eller andra. När någon eller något har blivit ett Fenomen som Representerar någonting får man inget utrymme att tänka själv om det längre.
Sen visade de La Cipollas målgivande passning istället och Totti som gav en Romafunktionär en distinkt knuff. Bekvämast så.

P.S. Om nån tvingar mig att välja är jag självklart i det sistnämnda lägret. D.S.

Boulevard of Broken Dreams

Ledaren i nya When Saturday Comes diskuterar de uppblåsta transfersummorna för engelska spelare i England. Klart det måste spela in även för dessa spelares svenska konkurrenter. Även bortsett från kulturella faktorer är det elementär arbetsplatspsykologi att man hellre satsar på en anställd som representerar en stor investering. Svenskarna blir undantagslöst billiga chansningar som man kan ha på lager utan att det kostar klubbarna särskilt mycket. Och att folk som Andreas Granqvist då är villiga att låta sig hyras ut i det förflugna hoppet om att man ska lyckas slå sig in i laget visar bara i vilken grad detta har blivit arbetsgivarens marknad. Bättre chansa på Wigan i hoppet om att någon ska lägga märke till en än åka till Sydamerika med landslaget än gå hemma i Europas tjugofemte liga där ingen ens bryr sig om att komma och titta på en längre. Andreas Johansson, Tobias Hysén, Östlund och Runström är polska rörmokare som inte ens kan använda priset på sitt arbete som konkurrensfördel.

Living next door to Lennart

Var det nån som såg hela Lennart Johansson-dokumentären på SvT häromdan? Jag såg de sista tio, eftersom det sändes (i repris?) precis före Bolibompa. Hann se en avslutande hundpromenad vid stranden av den värdige statsmannen, medan han i voiceover förklarade sin beslutsamhet att äve i fortsättningen kämpa för fair play och sanna värden inom fotbollen. Sedan eftetexten "Producerat för UEFA av..."

Jag såg som sagt inte hela programmet, men varför sänder SvT sånt som är "producerat för UEFA"? Fick en hemsk flashback till tyska VM-organisationens väldiga bjudmiddag för den svenska fotbollsfamiljen på Nordiska muséet i december 2005. Franz Beckenbauer stod på scen och höll simultantolkat tal. En svassande film om "Lennart Johansson - en man av heder" visades på duken. Speakertext med tysk brytning. Pampar applåderade. Åke Stolt och Jan Majlard viskade i varandras öron under hela middagen och gnäggade av skratt åt varandras skämt. Det var en stor, ohälsosam, förmodern värld där alla levde i symbios med varandra. TV borde ställa sig utanför den - hellre se in genom fönstret än att sälja sig genom galor och fanskap.

Lord Lars

I sin bakvända keps såg Lagerbäck ut som en deklasserad engelsman som tappat stilen och gone native i en roman av Graham Greene. Är det Hugo Chávez som nått fram till hans socialistiska hjärta? Kommer han att hoppa av för att smuggla vapen till zapatisterna eller lära ut mittfältsdiamanten till urbefolkningen i Amazonas?

P.S. På tal om ingenting - lever Alexander Östlund längre? D.S.

There is no hiding place from the Father of Creation

Alltså, Olof Mellberg högerback, var det inte den positionen som gick hans ära så otroligt förnär i landslaget förr i tiden? Och vad gjorde Anders Andersson i studion, var det för att han var skåning eller för att han har förekommit i Blackburns trupp en gång i världen? I alla fall var det roligt att höra dubbel-Anders prata om Mellberg: "Den mest extrema tävlingsmänniska jag nånsin stött på, MEN han är en väldigt bra fotbollsspelare." Man får vara lite kremlolog om man ska tolka fotbollsspelares offentliga uttalanden om andra fotbollsspelare, men det där men-et sa en del.

Annars, jo, det var kul att se att Henke Larsson verkligen är en världsforward. Jag gav Vilhelm chips för att få honom med på noterna, men så fort han fick ett försökte han lägga tillbaks det i skålen igen. Ungefär lika logiskt beteende som Villabackarna ägnade sig år i första halvlek.

Advanced learning

Det finns sånt de inte lär ut på BVC. En sån grej är att hålla borta en ettåring med benet när man pissar, för att han inte ska resa sig upp mot toalettstolen och känna med handen på strålen. Jag är ledsen att behöva berätta detta för er barnlösa, men det är sånt de gör. En annan är att hitta pausknappen så man kan stänga av dem under den tid en fotbollsmatch varar. Osäkert alltså om jag kan se Henke mot Aston Villa i eftermiddag. Men jag erkänner att det är första gången sen jag vet inte när som jag verkligen vill se en europeisk klubbmatch.

Möjligheterna är, som bekant, oändliga

Vad bör Fredrik Ljungberg göra nu?
	Satsa på en Hollywoodkarriär
	Satsa på en Hollywoodkarriär av mer avklätt slag under artistnamnet "Freddie the swede"
	Gå till Juventus
	Gå till Halmstad BK och kräva att klubben byter namn till FC Freddie
	Gå sönder
	Annat
Free polls from Pollhost.com

...but you can never leave

Ett annat svårt hot mot arbetsmoralen en fredageftermiddag är sådant som detta. Vet inte vad som är det mest fascinerande - Strömbergs och Corneliussons kerubansikten, deras Filmen G-frisyrer, känslan av hur tråkiga segerfester i omklädningsrum alltid verkar vara (jag jämför alltid mer hur den scenen skulle se ut i en film och tycker att verkligheten verkar trist och tafatt i jämförelse) , eller Åke Stolts och Lokets ansikten där de kikar fram som småkillar bakom dem som blir intervjuade på planet hem från Hamburg.

You can check out any time you want...

Känns tämligen logiskt att Beckham och hans skrynkelhundar hamnar på Hotel California. Vore det inte ett logiskt karriärsteg även för "Freddie"?

Vishetens sju pelare

Sitter återigen och går igenom gamla svenska fotbollsböcker för en samlingsartikel.

Bästa titel - Harry Bild: från Nöbbele till schweiziska proffsligan.

Bästa mening (ur Börje Dorchs ovanskliga mästerverk "Nacka-liraren"): "Ofta fick han så kallat hemskubb med någon brallis och det dröjde då inte länge förrän han skruvade dit en stolpe in, som södergrabbarna sa på den tiden, när det blev skäggmöte så att säga på riktigt."

Has anybody here seen Henke?

Jag minns Henke Larssons första landskamp. Det var en kall oktoberdag på Råsunda och alla Sveriges mål gjordes i det bortre målet från platsen där jag satt. Dahlin forcerade in två av dem, som han gjorde under hela det där VM-kvalet, och Henke gjorde det tredje. Som jag minns det var det en nick i övergiven finländsk bur sedan Dahlin kämpat ner målvakt och backar, och publiken jublade på det generösa sätt som man gör när någon man unnar det gör ett billigt mål, för Henke såg ut som en tvättsvabb med tunn kropp och flygande rastahår och varje gång nån finländare satte till flög han som en vante.
Och det märkliga när jag tänker tillbaka på tiden som har gått sedan den där höstdagen 1993 är att det är i sådana glimtar jag ser Henke Larsson. Han hade aldrig en sådan koncentrerad, betydelsefull period när han gick i spetsen för landslaget som Dahlin hade under kvalet till VM 1994 eller Brolin under själva slutspelet. Jag ser hans lidnerska knäpp och hans långskott i ribban när VM-inledningen mot Kamerun såg ut att gå åt helvete: det som Dahlin bröstade ner och slog in returen på. Jag ser honom som speluppläggare à la Brolin när Söderbergs landslag plötsligt fungerade, i en vänskapsmatch mot Danmark. Jag ser honom iskallt dra Buffon i friläge i EM, när han kommit tillbaka från skada och Sverige egentligen var urkasst: det var första gången jag förstod att han var en världsklasspelare. Jag ser väggspelet med Allbäck i EM-kvalet mot Ungen borta och jag ser den flygande nicken mot Bulgarien; och det jag ser som klimax är den lilla förflyttningen i sidled, skottet i ribbans undersida, under förlängningen mot Holland i EM. Det skottet skulle ha gått i mål och då hade Henke Larssons landslagskarriär verkligen varit så stor och så briljant som han är som spelare.
Men som det nu är känns det ganska rimligt om han avslutar sin karriär som erkänd och firad världsspelare i Manchester United utan att spela i landslaget. För det är lika mycket mellanrummen och transportsträckorna man minns av hans landslagstid: den långa ökenvandringen när Tommy Svensson höll fast vid sin lojalitet mot Dahlin, Söderbergs två första kval då landslaget var en fotbollsmaskin där ingen individuell briljans kom syntes, den frivilliga frånvaron från landslaget under EM-kvalet till Portugal. Sedan perioderna som ingen vill minnas längre, då han var ifrågasatt i pressen som målskytt i landslaget: våren 2001 och hösten 2005. Henke har aldrig dominerat landslaget och det är väl för att Henke inte är en dominant spelare, som man tydligt såg när han kom tillbaka till Helsingborg i somras: hans små undanläggningar och löpningar kräver en vaken och mottaglig omgivning för att fungera. Kanske är han också ett psyke som kräver en viss mental miljö för att prestera, en miljö där han både är betrodd och firad superstjärna och ändå har något att bevisa: som det var i Celtic, som det var när han gjorde sina återkomster i landslaget, som det är när han som 35-åring kommer till Manchester United. Det är när han börjar tas för given, när han förväntas dominera, som det blir problem.

Globaliseringen går vidare: nu Tjippen

Inte bara tycks Chippen Wilhelmsson på väg till Roma för att hänga på deras bänk snarare än på Nantes, hans namn har i samma veva internationaliserats. Lite som när Fredrik Ljungberg plötsligt blev "Freddie" med hela svenska folket, bortsett från att det namnbytet initierades av engelska sportjournalister och alltså utifrån den svenska provinsialismen var något mer logiskt. News of the world kan väl inte ha fel.

Nåja, i går på både SVT och TV4 övades det på Chippens mer subtila namnskifte. För det handlar bara om uttal. Hittills har det som måste sägas vara Sveriges fånigaste sportsmeknamn uttalats precis som man på svenska uttalar förlagan. Man chippar in en boll, med mjukt lite väsande svenskt sch-ljud. Som i kedja, kiosk, chips, tjog. Inte halsrapsande som champagne eller cheddar. I fonetiken skrivs ljudet [ɕ] och räknas som tonlöst, alveolopalatalt och frikativt.

Så icke längre. Med Chippen alltså. I takt med karriärens nystart har namnet intressant nog anglifierats, och uttalas, om man ska tro gårdagens tv-utsändningar, numera med engelskt tj-ljud, [tʃ], som i chin, chips (på engelska alltså), challenge. Om det ska uttalas så på svenska borde det rimligen stavas Tjippen. Det är otvetydigt något att se fram emot.

guide till galaxen

Målsättningen är att såväl Allsvenskans som Damallsvenskans och Superettans ska publiceras under januari.

Vi som planerar semester, sjukskrivningar, barn och all annan bråte i tillvaron efter spelschemat går i väntans tider. Var ska vi premiärförhoppningarna grusas - hemma eller borta? Och jag vill ha reda på vilka vi ska åka på hemmastryk mot i juli. För att inte tala om det så lämpliga besöket hos femåringens till Malmö utflyttade kompis - ska det tajmas med match på Malmö stadion, Olympia eller Vångavallen?

Ingen sjunger blues som Jeffrey Obeng

Läste igenom den slutgiltiga truppen till Sydamerikaturnén på jakt efter överraskande namn. Mycket riktigt stötte jag på en "Jeffrey Obeng, Hammarby". Det här kan väl inte gärna vara en parallell till förvirringen om huruvida Boateng stavar sitt förnamn "Derek" eller "Dereck"? Folkbokföringen i göteborgsförorterna fungerar väl ändå bättre än den gör i Ghana?

Fotbollsspelarens bäste vän

Med osviklig journalistisk instinkt tillbringade jag ögonblicket när Henke gjorde mål för Manchester United på Husdjursmässan i Sollentuna. Illustra sammanslutningar som Hundar utan hem, Marsvinshjälpen och Svenska Illervänner hade där hyrt sig montrar. En ansenlig del av Stockholms småbarnsfamiljer verkade vara på plats, men till min besvikelse såg jag inte till Johan Wallinder. Inte Göran Göransson heller, fast jag såg två dvärgkaniner när jag intervjuade honom i hans hem en gång (de tillhörde hans barn, påstod han i alla fall). Annars misstänker jag att fotbollsspelare nog är bland de mest typiska hundmänniskor som tänkas kan. Roy Keane hade visst (föga överraskande) en schäfer och Zlatan lär ha nån form av attackhund med det larvigt gangsterromantiska namnet Hoffa. Dessutom hävdar Henke Ystén, som jag genast sms-ade med i frågan att familjen Henke Larsson alltid haft hund och att David Ginola, som Henke intervjuat en gång, fått sin hund stoppad av engelska tullen pga karantänregler. Nåt annat fick vi inte fram. Travhästar räknas inte och undulater, hamstrar och japanska dansmöss är det nog klent med bland fotbollsspelare. Men Rami Shaaban hävdade visst i en Offsideintervju att Thierry Henry är kattmänniska. Och jag har en jobbig känsla av att Chippen Wilhelmsson är en sån som mycket väl kan ha boaorm eller spindel. I den här frågan hoppas jag att TRE HÖRNOR STRAFFS läsare har mycket information att bidra med.

Genomströmning förr och nu

Det förekom en liten diskussion nedan om U-21-landslaget 1997 och huruvida få eller många av dem gått vidare till det stora, riktiga landslaget. Jag har begränsat med årsböcker hemma, men ett par stickprov får mig att tro att genomströmningen i alla fall inte varit onormalt hög. Här är det U 21-landslag som den 18/10 1988 spelade 1-1 mot England i ett EM-kval i Coventry:

Lasse Eriksson (Hammarby) - Mikael Nilsson (Göteborg), Jan Eriksson (AIK), Sulo Vattovaara (Norrköping), Pontus Kåmark (Västerås) - Magnus Karlsson (Norrköping), Klas Ingesson (Gbg), Stefan Schwarz (MFF), Jan Jansson (Öster) - Kennet Andersson (Eskilstuna), Martin Dahlin (MFF) [Hans Eklund, Öster])

8 av dessa 12 (om vi räknar in hemskickade Eriksson) var med i VM-truppen i USA sex år senare, och alla fick väl nån gång chansen i A-landslaget. Med undantag av Magnus Karlsson, Norrköping, som jag villigt erkänner att jag aldrig hört talas om. Englands lag var, för en jämförelse:

Nigel Martyn (Bristol R) - Brian Statham (Tottenham), Steve Redmond (Man C), Stephen Chettle (Nottingham), Colin Cooper (Middlesbro) - David White (Man C), Vinny Samways (Tottenham), Steve Sedgley (Coventry), David Smith (do) - Stuart Ripley (Middlesbro), Jason Dozzell (Ipswich) [David Oldfield, Luton]

Martyn blev A-landslagsman, Samways och Ripley förekom åtminstone i Premier League - de övriga vet jag inget om. Jag antar att riktigt bra engelska U 21-spelare har svårare att spela i landslaget på grund av sina managers, men ändå är det en betydande skillnad.

Nästa jämförelseobjekt är det U-lag som förlorade med 2-0 mot Jugoslavien den 6 november 1969 med Georg "Åby" Ericson som förbundskapten;

Ronnie Hellström (Hby) - Roland Andersson (MFF), Hans Larsson (Nkp), Mats Nordenberg (IFK Arvika), Per Hansson (Sirius) - Ulf Kleander (MFF), Roy Andersson (MFF) - Staffan Tapper (MFF) [Hans-Uno Persson, Sirius], Tord Ljunggren, Öster, Reine Almqvist (Gbg) [Roland Sandberg, Kalmar FF], Jan "Lill-Damma" Mattsson, Öster.

Ett par blivande VM-spelare (Ronnie, Tapper, Roland S, Roy A), Roland A som ofta var landslagsman och fick åka med till Argentina, Reine Almqvist och "Lill-Damma" som åtminstone fick chansen då och då. Och Nordenberg hamnade väl i Öster? Kanske en mer normal utdelning. Ett otillräckligt empiriskt underlag, det här, men det ger kanske något begrepp om hur många som brukar gå vidare.

Jubileumsguide del 2

1982, för 25 år sen...

Italien vinner VM. Fotbollsesters krokodiltårar gjuts för Brasilien, som glömmer bort att försvara mot italienarna och åker på tre baklängesmål av Paolo Rossi. Västtyskland etablerar sig som världens mest avskydda fotbollsnation, efter en fuskmatch mot Österrike och ett mordförsök av målvakten Schumacher på en fransman i semifinalen. Frankrike är plötsligt en världsnation efter många år på livets skuggsida. Afrofrisyrer och mustascher dominerar VM. 21-årige Diego Maradona är med, men flippar ut på den närgångna bevakningen. Aston Villa vinner Europacupen efter 1-0 mot Bayern München i finalen. UEFA-cupen, däremot, vinns av ett svenskt klubblag med enbart svenskar i startuppställningen. Tränaren Sven-Göran Erikssons namn dyker upp på världsscenen. IFK Göteborg vinner också det nya SM-slutspelet, efter en klassisk final mot Hammarby på Söderstadion. Forna mästarna Åtvidaberg försvinner däremot ur Allsvenskan för att inte ses till igen. Flens IF, som hävdat sig oväntat väl som nykomling i division II Norra 1981, åker nu ut med dunder och brak.
Landslaget kan inte utnyttja IFK Göteborgs framgångar, trots landslagsdebut av Glenn Strömberg och Dan Corneliusson. Torbjörn Nilsson vägrar fortfarande att ställa upp, förbundskapten ”Laban” håller fast vid sin ”tyska” modell och det blir stryk i EM-kvalet mot Rumänien. Endast två mirakelmål i slutminuterna mot Tjeckoslovakien räddar hoppet för ett utspelat Sverige. Thomas Ahlström gör sin sista landskamp.

1997, för 10 år sedan...

Halmstad BK vinner Allsvenskan och hindrar därmed IFK Göteborg från att ta sitt femte SM-tecken i rad. HBK tränas av Tom Prahl och har en ung, lovande mittfältare vid namn Fredrik Ljungberg i laget. Andra notabla ungdomar i Allsvenskan heter Anders Svensson och Tobias Linderoth i Elfsborg (där de tränas av Tobias pappa Anders), Daniel Andersson i Malmö FF och Olof Mellberg i Degerfors. Degerfors åker dock ur, i likhet med Västerås och sensationella nykomlingen Ljungskile, och har inte synts till i Allsvenskan sedan dess. Frans Thijssen är hyllad tränare i unga, spännande allsvenska trean MFF (”Nyckeln till svensk fotbolls framtid finns i säkert förvar hos Frans Thijssen i Malmö FF” skriver Gunnar Persson i Årets Fotboll). IFK Göteborg slår ut Glasgow Rangers i Champions League-kval, men tar bara två segrar i gruppspelet – mot Besiktas och ett redan avancemangsklart Bayern München. AIK spelar kvartsfinal i cupvinnarcupen mot Barcelona i mars, men åker ur samma turnering mot slovenska Primorje i oktober. Tränaren Erik Hamrén avgår.
Norrettan vinns av Hammarby, som tränas av Rolf Zetterlund och som erövrar den allsvenska platsen före Djurgården. I derbyt på Söderstadion vinner Hammarby med 1-0 och undviker poängavdrag trots att de bytt in en fjärde spelare på övertid. Djurgården förlorar kvalet mot Öster, sedan den monstruöse norrmannen Thor André Olsen rammats av den ännu mer monstruöse smålänningen Anders Blomqvist. Dessutom drabbas Vasalund av kraftiga poängavdrag eftersom de använt den icke spelberättigade Jones Kusi-Asare. Följden blir en komplicerad matematisk operation som resulterar i att Enköping och Lira Luleå åker ur.
Sverige missar VM efter avgörande kvalförlust borta mot Österrike. Guldbollbelönade Pär Zetterberg är speldirigent i ett uddlöst landslag, Thomas Ravelli, Jonas Thern och Martin Dahlin säger tack och hej i landslaget, liksom förbundskapten Tommy Svensson. Mattias Thylander, Marino Rahmberg och Pascal Simpson får chansen i landslaget. Bland svenska proffs i Bosmandomens efterdyningar bör Martin Pringle, Benfica, Ken Burwall, Admira Wacker, och Tomas Brolin, Parma och Zürich, särskilt nämnas.
Borussia Dortmund vinner överraskande Champions League-finalen över Juventus.
Manchester Uniteds Eric Cantona lägger av. Brasilien Roberto Carlos gör ett spektakulärt frisparksmål från 40 meter i för-VM mot Frankrike. England vinner turneringen under nye tränaren Glenn Hoddle och börjar som vanligt fantisera om VM-guld. 21-årige Ronaldo vinner överlägset omröstningen om Europas bäste fotbollsspelare och går under året från Barcelona till Inter. Från Inter går däremot Roy Hodgson, som genom sin flytt till Blackburn inleder sin långa utplaning som tränare.

2002, för 5 år sedan...

Djurgården vinner Allsvenskan med Sören Åkeby och Zoran Lukic som tränare och Andreas Isaksson, Kim Källström, Andreas Johansson och Johan Elmander i laget. IFK Norrköping åker ur Allsvenskan och har inte setts till sedan dess. Enköping går upp. IFK Göteborg åker ur UEFA-cupen mot ett gäng moldavier, vilket betyder silkessnöret för Stefan Lundin. Nytillträdde Anders Linderoth har det jobbigt i mästarbaksmällans Hammarby. Örgryte blir trea med ett par lyckade brasilianska nyförvärv i laget. Peter Ijeh, kristen missionär och temporär Malmö FF-idol, vinner skytteligan. Tom Prahl firar smekmånad i Malmö. Sverige går till VM-åttondelsfinal med fyra mittbackar därbak trots (eller tack vare) att Patrik Andersson gått sönder. Marcus Allbäck spelar alla VM-matcher trots att han verkar ha gått sönder han också. Henke Larsson slutar i landslaget för första gången. Pontus Farnerud är med i VM-truppen. Jörgen Pettersson och Fredrik Söderström gör sina senaste (vågar man säga ”sista”?) landskamper. Micke Nilsson gör sin första. Fredrik Ljungberg får guldbollen för att han varit duktig i Arsenal och för att han muckat med Olof Mellberg på VM-träning. Zidane slår in en fin volley i Champions League-finalen för Real Madrid mot Bayer Leverkusen. Alla stjärnor är trötta och slutkörda i VM, alla favoriter åker ut, utom Brasilien och Tyskland som ingen trott på. Oliver Kahn alias Frankensteins monster slås av gudomlig vedergällning i finalen och tappar bollen till Ronaldo, som har en trekantig pälsbit fastlimmad i pannan. Hasan Sas dansar en sommar och Turkiet är plötsligt VM-trea. Italienarna åker ut mot värdlandet Sydkorea och klagar sakkunnigt över korruption. Roy Keane bråkar med sin förbundskapten och skickas hem. Zlatan är i Ajax och svenska journalister tvivlar på att han någonsin kommer att lyckas internationellt.

Jubileumsguide (del 1)

Rädd att 2007 ska bli ett magert fotbollsår? Frukta inte, det finns alltid något jubileum att fira. TRE HÖRNOR STRAFF förser dig med en guide till alla jubiléer som infaller under det nya året (och passar dessutom på att utnyttja nyårsbakfyllan till ett ändamål den passar sällsynt väl till, nämligen att snoka i gamla fotbollsböcker på jakt efter kuriösa fakta)

1907, för 100 år sedan...

Wales vinner brittiska Home Championship och kan följaktligen titulera sig världsmästare. Världsfotbollen är än så länge en huvudsakligen brittisk angelägenhet. England har nedlåtit sig att gå med bland de 13 nationerna i det nybildade FIFA, men nöjer sig med att skicka sitt amatörlandslag för att utklassa Holland i två vänskapsmatcher (8-1 och 12-2). Summa 17 landskamper spelas i hela världen: Holland möter Belgien och Frankrike, de tre habsburgnationerna Österrike, Ungern och Böhmen spelar mot varandra och i Sydamerika möts pionjärländerna Argentina och Uruguay.
Sverige har ännu inte något landslag. Den unga svenska fotbollens totala dominanter, Örgryte IS, tar sitt nionde SM-guld av elva möjliga, efter 4-1 i finalen mot IFK Uppsala.
Fenerbahcse, Real Betis, Helsingborgs IF och Finländska fotbollförbundet bildas.

1932, för 75 år sedan...

På den europeiska kontintenten heter storlaget Österrike. Ledda av förbundskaptenen Hugo Meisl och med legendariske Mathias Sindelar som center skakar österrikarna själva England på deras hemmaplan och faller med 4-3 i en klassisk landskamp på Stamford Bridge. Inga andra motståndare är i närheten av att rå på ”Das Wunderteam”.
Den engelska ligan vinns av Everton och cupen av Newcastle. Mitropacupen, europacupens kontinentala föregångare, erövras av italienska Bologna sedan båda deras potentiella finalmotståndare blivit diskade. Semifinalen mellan Juventus och Slavia Prag måste avbrytas sedan den italienska publiken kastat in mynt i huvudet på Slavias målvakt och tjeckerna gått av plan.
Det hålls FIFA-kongress i Stockholm och Sverige umgås med planer på att söka VM-arrangemanget 1934. Konfronterade med den målmedvetenhet som visas av Mussolinis Italien drar sig dock svenskarna tillbaka. AIK vinner Allsvenskan för första gången, med nyckelspelare som backen Sven ”Vrålis” Andersson, Eric ”Lillis” Persson (bror till boxaren Harry ”HP”) och veteranen ”Pära” Kaufeldt. Brukslaget Hallstahammars SK gör den första av sina två säsonger i högsta serien, men blir hopplöst sist.

1957, för 50 år sedan...

Den svenska fotbollen går i det stundande VM:ets tecken. Det är fortfarande osäkert om de italienska proffsen ska kunna medverka, men ett hoppfullt tecken är att veteranerna Kalle Svensson och Gunnar Gren förmås att återvända till landslaget, samt att Grens unge lagkamrat i Örgryte, Agne Simonsson gör en succéartad debut med mål redan efter en minuts spel i 5-2-segern mot Norge.
På sommaren avslutas den sista höst-vår-säsongen i svensk fotboll med att IFK Norrköping tar sitt åttonde allsvenska guld på 14 år. Guldbollvinnaren Åke ”Bajdoff” Johansson och skytteligavinnaren Harry Bild är några av profilerna. Hammarbys fjärde säsong i Allsvenskan slutar för tredje gången med nerflyttning. Motala AIF kvalar in till Allsvenskan för sin än i denna dag enda säsong. GIF Sundsvall kvalar också för första gången, men faller i omspel mot IFK Eskilstuna.
Höstens sensationslag i div II Norrland heter Marma IF, från en bruksort i Hälsingland med 800 invånare. Marma leder stora delar av hösten och går till vintervila som serietvåa.
I Europa vinner Real Madrid den andra årgången av Europacupen efter 2-0 mot Fiorentina i finalen. Nils Liedholm vinner italienska ligan med Milan, men bäste svenske målskytt i Italien är skåningen Bengt Lindskog i Udinese.
Det sydamerikanska mästerskapet vinns i suverän stil av Argentina, vars innertrio, Omar Sivori, Humberto Maschio och Angelillo, ”änglarna med de smutsiga ansiktena” omedelbart värvas av italienska klubbar och därmed är förlorade för det argentinska landslaget. Dubbla VM-vinnarna Uruguay, semifinalist i Schweiz 1954, elimineras sensationellt i VM-kvalet av Paraguay, liksom Italien och Spanien av Nordirland respektive Skottland.