Hagström brukar alltid ha en analys färdig om hur vilken världshändelse som helst (det må vara Irakkriget, växthuseffekten eller priset på grönsaker i bortre Mongoliet) påverkar Hammarby. Jag avvaktar alltså hans åsikt om den vinkeln på försäljningen av Max von Schleebrügge. Men från allmän allsvensk synpunkt förändrar det väl inte så mycket. Svensk klubbfotboll är redan sedan många år en motsvarighet till tidig svensk rockmusik, Little Gerhard eller den Rockande Samen, som lockar publik enbart genom att vara den lokala varianten av ett coolt, internationellt nöjesfenomen. Kvaliteten lär inte bli högre i år och publiksiffrorna inte mindre (det framgick av SvD imorse att BP redan sålt 40 årskort för 2007 mot ett för 2006 - givetvis var det ett brott mot all journalistisk plikt att inte tala om vem fjorårets ende kortinnehavare var).
Och för von Schleebrügge själv lär beslutet vara det rätta. Vägen till landslaget, om han nu ser en sådan framför sig, går ju inte över Allsvenskan nuförtiden. Visst finns det enstaka exempel (Anders Svensson, Mikael Nilsson) på den hederliga gamla befordringsgången där succé i landslaget leder till proffskontrakt, men annars var Fredrik Ljungberg och Johan Mjällby de sista klassiska fallen. (Andreas Isaksson är målvakt och Alexander Östlunds landslagsgenombrott som hammarbyspelare var ju inte av den bestående kategorin). Pär Zetterbergmodellen, så unik på sin tid, är regel nuförtiden: Mellberg och Erik Edman, Shaaban och Tobias Linderoth, Allbäck och Elmander, Petter Hansson och Kim Källström fick alla göra några år som proffs innan det var dags för genombrott i landslaget.
Till slut, för alla oss som bryr oss om det skrivna ordet, påbjuder vi en tyst minut idag för Ryszard Kapuscinski, en stor mästare som har satt reseskrivmaskinen ifrån sig.
24 januari 2007
Maxtaxa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Kapuscinski var en helt fantastisk författare, så visst, jag är med på en tyst minut. "Fotbollskriget" rekommenderas verkligen!
Eller "Ebenholts", eller "Imperiet". Det var många scener ur hans böcker som dök upp ur minnet när jag läste på text-tv imorse om hans död, men framför allt tänkte jag på hans ödmjukhet, hans värme - att han aldrig någonsin, på alla de krigsskådeplatser och svältdrabbade områden han skriver om, blir indignerad eller programmatisk, att han alltid behåller lusten i sitt berättande, ögat för den rolige killen i ett grönsaksstånd som han ändå alltid lyckas träffa på. Det är flera mil borta från Jan Myrdal-typen av utlandsbetraktelse, han som ser sig tvungen att lägga ett ideologiskt raster över det han ser. Kapuscinski flyr inte undan ideologin - han har resonemang om hur det är att vara vit i avkolonialiseringens Afrika som känns oerhört drabbande - men han reducerar inte tillvaron med ideologins hjälp, han är mer intresserad av verkligheten med alla dess motsägelser och av de människor han träffar på.
http://www.fotbolti.net/fullStory.php?id=43799
Annars är det här nya trenden. Svenskar till isländska ligan! Någon märklig Djurgårdare (eller bara träningsspelande nobody) som är 1.96 och heter Mendez i efternamn provspelar med Akranes. Patrik Redo till storsatsande Fram. Kenneth Gustafsson är redan i Keflavik. Vad ska vi tro härnäst? Mattias Moström till Grindavik?
dysterkvisten: det känns passande att det bara är ex-TFF:are som är klara hittills. Steget från Palmernas Stad till Island känns inte så långt.
Det är väl så. Tesen bekräftas av att Reynir Leósson (fd Akranes) också återvänder efter en tämligen misslyckad Trellesejour.
När det gäller Schlebrügge och Hammarby finns det givetvis angelägna slutsatser att dra. Att Max är värd att få spela in lite pengar och prova något nytt är en sak - nu skulle det handla om vad det betyder för Hammarby. Kortsiktigt är varje förlust av spelare i startelvan självklart ett avbräck. Vi har haft ytterligare några sådana denna silly season och förhoppningarna inför säsongen måste rimligen sänkas.
I ett längre Hammarbyperspektiv finns det ändå plus i den här historien. Ett sånt är att Maxförsäljningen bekräftar ett trendbrott; från att ha varit en klubb som haft svårt att få betalt för spelare som lämnar oss (Petur till Stabaek, Kennedy till Iraklis, Hasse Berggren till Kongsvinger) har vi blivit en klubb som lyckas kontraktera de attraktiva spelarna och därmed tvinga värvarna att ta upp plånboken.
Att Max tillåts gå kan möjligen också sprida budskapet att Hammarby inte sätter käppar i hjulet för spelare med utlandsambitioner.
Max är givetvis unik med sin vänsterfot, sin snabbhet, sin befrielse från divalater...
Men sådana blir givetvis storklubbs-spelare förr eller senare.
Vad värre är det totala raserandet av Hammarbys försvarslinje linje anno 2006. Den individuelle spelaren Max går antagligen att ersätta på ett skapligt sätt, men försvarsenheten där kvartetten Covic-Stoor-Marteinsson-Schleebrügge utgjorde fyra stabila femtedelar, är givetvis omöjlig att kompensera i en handvändning.
Eftersom fler spelare numera flyttar utomlands så känns det väl naturligt att man hamnar i en bättre liga innan man kommer till landslaget. Jag förundras allt mer i hur skribenter närmast tävlar i att skriva ner Allsvenskan. Att Allsvenskan skulle tappa placeringar till östeuropeiska ligor är väl bara naturligt, de flesta länderna är större än Sverige. Det enda vi behöver skämmas över är att vi inte har skandinaviens bästa liga.
francophobe: jag skulle tippa på att vi har Skandinaviens bästa liga.
Kanske inte i så motto att Rosenborg och FCK(öpenhamn) skulle få svårt att komma etta och tvåa i allsvenskan, men i så motto att jag är tämligen övertygad om att TFF/BP/ÖSK skulle spöa s***en ur danska och norska bottenlag.
Skicka en kommentar