tio år sen sist

Jag minns förra gången Hammarby sparkade en tränare (vilket också var första gången och fram till i dag enda gången). Efter halva säsongen 99 fick Roffe Zetterlund gå vilket orsakade ett visst ramaskri, både bland fans och skribenter. Jag minns att Aftonbladets Lasse Sandlin skrev att han rev medlemskortet i Hammarby. Motiveringen för Lasse och andra var att Hammarby aldrig nånsin hade sparkat tränare, vilket tydligen var en hederssak att hålla fast vid. Så var vi också den klubb som åkt ur allsvenskan flest gånger...
Det finns helt enkelt tillfällen när en tränare har slut på idéer och ett tränarbyte är det enda rimliga, i alla fall om man inte vill fortsätta toppa statistiken över att vara den som fått respass flest gånger. Jag är inte man att avgöra om Tony skulle ha förmågan att reda upp det utsatta läge som Bajen är i, och jag kan hålla med de som säger att han inte fått material för de högt ställda förväntningarna som numera finns kring Hammarby.
Men alternativet - att låta det fortsätta som nu och hoppas på det bästa - är inte tillfredsställande.
Det som förvånar mig mest i den här historien är att den nye tränaren Thom Åhlund inte avbryter sin semester i Dalarna. Jag menar; det är ju inte på Mauritius han befinner sig. Att ta sigrfrån Dalarna till Stockholm känns inte som nån jätteuppoffring. Det är möjligt att det inte är livsavgörande om Thom är med på tisdags- och onsdagsträningen men som symbolhandling vore det värt mycket. Liksom markera att Hammarbys framtid är viktigare än Thom Åhlunds semester.

Sagt i sommar, del II

"Med Bajrami och Keene i laget hade vi vunnit"

Sagt av Elfsborgs tränare efter 0-3 mot Lazio.

Alltså, Magnus Haglund står inte Arsène Wenger efter när det gäller att låta självgod och arrogant.
Elfsborg hade förstås inte vunnit mot Lazio ändå, det är ganska uppenbart att svenska lag fortfarande - trots att de emellanåt står upp hyfsat mot lag från större ligor - är en aning sämre på den lilla detaljen att skjuta in bollen i mål.

Ändå tror jag att jag snart kan börja gilla Magnus Haglund för hans konsekventa sätt att vägra låta verkligheten påverka hans slutsatser. Om han bara hade haft någon att käfta med hade det kunnat bli riktigt roligt. Nu är alla andra tränare så väluppfostrade att Haglunds rop faller till marken oemotsagda, och omgivningen ser på, antingen oförstående eller roade.

Ändå måste Elfsborg stå som solklara favoriter till SM-guldet. Till skillnad från i fjol verkar inte Europaspelet ha skadat nyckelspelarna, och eftersom Anders Svensson inte har fallit för frestelsen att spela hem pengar i Saudiarabien (som han hotade med) och eftersom Bajrami fortfarande förgyller den allsvenska vardagen med sina roliga uttalanden, borde saken vara klar.

För spänningens skull kan man hoppas att Elfsborg inte vinner mot Blåvitt i kväll, men oavsett resultat ser jag fram emot att höra vad Magnus Haglund har att säga om det.

SAGT I SOMMAR, DEL I

Hösten är visst här, och eftersom mitt korta semesteravbrott från THS blev så erbarmligt långt tänkte jag ta chansen att summera sommaren genom att minnas något av det som sades medan jag låg i hängmattan, jobbade med annat, nattade barn eller stirrade ut genom fönstret. Detta sker främst för min egen skull, för att sätta mig själv på banan igen, men naturligtvis också för att speja framåt, in i framtiden, för göra det okända lite mer känt.

Först ut:
"Nu är vi rustade för kval till Uefa Europa League, allsvensk guldjakt och för att försvara vår cuptitel."
Sagt av IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild i slutet av juli efter att han säkrat signaturen från Theodor Elmar Bjarnason, det tredje nyförvärvet på kort tid efter Hannes Stiller och Tuomo Turunen.

Man måste konstatera att Milds utsaga är ungefär lika ihålig som Per-Albin Hanssons upprepande av att "Sveriges försvar är starkt" under beredskapsåren.
IFK Göteborg toppade Allsvenskan när laget blev av med backlinjens chef Mattias Bjärsmyr och lagets störste personlighet Pontus Wernbloom. Dessutom skadade sig landslagsbacken Adam Johansson och landets kanske störste talang Robin Söder, liksom allroundersättaren Nicklas Carlsson.
Hålen har man alltså försökt fylla med en oprövad finsk backtalang, en 31-åring som har tillbringat sin karriär i division ett och Superettan samt en mittfältare från norska ligans svar på Örgryte.

Det räcker förstås inte för att täta läckaget, och den enda rimliga slutsatsen man kan dra är att IFK:s ras i tabellen bara har börjat. Det är ingen skam i sig, Allsvenskan är så jämn att ett lag inte har råd med den typen av skador och spelarförluster.

Intressantare är kanske att se på Göteborgs värvningshistoria på sistone. Håkan Mild har gjort två av Allsvenskans bästa värvningar i Kim Christensen och Ragnar Sigurdsson, och klubben är fantastisk på att slussa in pojkvasker efter pojkvasker i allsvenskt spel. Men annars?
Eldin Karisik, Daniel Alexandersson, Mathias Ranegie har varit misslyckade.
Stefan Selakovic har varit effektiv i år, men tog fyra (eller är det fem?) säsonger på sig att hitta formen.
Hysén har varit glimrande i år, men tog ett och ett halvt år på sig att hitta formen.
Nicklas Carlsson har gått skadad mest hela tiden.
Och det största misslyckandet av dem alla, och det största mysteriet, är att hemvändande VM-backen Karl Svensson inte har varit ens i närheten av att platsa i en startelva, och knappt ens på bänken.

Med detta facit i bakhuvudet ska ingen ha några stora förväntningar på Blåvitt i guldstriden. Det lag som vill vinna ett mästerskap - och här citerar jag ur minnet från en skribent på Bara ben-bloggen - "hellre ha spelare som är bra, än spelare som är bra för sin ålder."

Både nyförvärv och junisar har en glimrande chans att tysta tvivlarna mot Elfsborg i afton.

EXTRA: Krismöte i TFF!!!

Carlos Tevez repade sig ju rätt snabbt från sin fotskada häromveckan, den som kom av att han halkade på en tvål i duschen. Av alla udda skador på fotbollsspelare torde tvålen i duschen vara den vanligast förekommande.

Med Kalle Kulas gurkkniv och Litmanens kapsyl trodde vi ju annars rimligen att det inte kunde bli mer bisarrt.

Ända tills den här dramatiska skadan, igår kväll.

Det når nu THS att en blixtutredning satts igång inom TFF. Bakom lyckta dörrar satte sig sent igår kväll TFF:s tränare Tom Prahl, sportchefen Lasse Larsson samt Per-Anders Abrahamsson, som utöver att vara klubbens ordförande dessutom är professor på UMAS, Universitetssjukhuset Malmö Allmänna Sjukhus.

Den springande punkten på dagordningen löd: Vilka filmer är det sannolikt att man reser sig snabbast av?

Såsom varande professor i urologi varnar Abrahamsson för filmer med mycket vatten, som "Hajen", "Das Boot" och Kevin Costners "Waterworld". I en kort paus från mötet berättar han, exklusivt för Tre Hörnor Straff:

- Det finns ingen tvärsäker forskning på området, men oväntat stora vattenmängder på film kan ge omedelbara återverkningar på urinblåsan, vilket i sin tur kan leda till att man tvingas resa sig hastigt för att gå på toaletten.

Lasse Larsson, å sin sida, med italiensk hustru, avslöjar i förtroende för THS att familjen numera avstår från att se filmer med den italienske komikern Roberto Benigni.

- Första gången vi såg "Johnny Stecchino" skrattade min hustru så kraftfullt att hon föll över mig och vidare under bordet. Det gav henne en lättare hjärnskakning, medan jag klarade mig med en stukad stortå. Detta är det största enskilda skälet till att vi ännu inte sett "Livet är underbart". Trots att den vann flera Oscars.

Under mötet sitter Tom Prahl mest tyst, kisar stilla med sina kinesögon och avslöjar till slut sin svaghet för Hongkong-filmer. Han har aldrig talat högt om detta förr, men öppnar sig för THS:

- Det började redan i de heta derbyna mellan mitt Onslunda och Spjutstorp. Dom höll på Bruce Lee, medan vi var lite ballare och gillade Jackie Chan. Sådant sätter djupa spår.

Krismötet, som hölls på hemlig ort, pågick ända till gryningstimmarna i morse. Då förelåg, enligt vad THS erfar, en "short list" på filmer som TFF:s spelare under inga villkor bör titta på under säsong.

Ett envist rykte gör gällande att även "E.T." fanns med på listan. TFF-backen Jens Sloth, som studerar till läkare, gav nyss en tänkbar förklaring till THS:

- Det är inte så konstigt som det låter. Fotbollsspelare är faktiskt mycket känsligare än vad folk tror. Tänk dig själv. Hur bra match tror du gör man om man tvingats gråta hejdlöst hela kvällen innan?

We are Millwall from the Den

Det har väl med min gamla faiblesse för Millwall att göra. Intervjun med Kenny Pavey på SVT-sporten har malt i skallen sedan han fick chansen att kommentera kravallscenerna i samband med ligacupmatchen West Ham-Millwall i veckan.
Han pratade hela tiden i termen "vi" om Millwall och jag kan inte komma ifrån att jag gillar det anslaget. Jag har svårt att tänka mig en svensk spelare identifiera sig så starkt med en klubb han inte spelar för - särskilt vid ett sådant här tillfälle när fansen har orsakat upplopp.
Pavey uttryckte sig delvis rätt galet; "vi (Millwall) har ett rykte och ibland måste man leva upp till det" och jag är inte ute efter fotbollsspelare som försvarar huliganism.
Det intressanta är inställningen att Millwall är Kenny Paveys "vi". Även när det är jobbigt.

Inte en dag för sent

Det sägs ju, med viss rätt, att det är lättare att komma in i landslaget än att hamna utanför. Eftersom jag svurit över "Chippen" det senaste året känns det därför som ett välkommet undantag att Lagerbäck väljer att lämna Wilhelmsson utanför truppen mot Ungern och Malta.

Dessutom vågar han stå upp och berätta varför. Mer sånt.

Rätt man på rätt plats?

Trots den jobbiga förlusten på Strömvallen blev jag på lite bättre humör av att läsa DN:s artikel om matchen. Tidningen hade skickat Per Ahlin som tidigare plågade läsarna från ledarsidan med extremt platta iakttagelser gällande fotbollsvärlden. "Fotbollssverige måste ta huliganproblematiken på allvar", typ.
Karln är nu tydligen placerad på sportredaktionen - och det kan visa sig vara ett lyckokast. Referatet från matchen Gefle-Hammarby är uppbyggd på ett för sportjournalistiken mycket ovanligt sätt. Ahlin har helt enkelt avstått från att låta matchens resultat färga beskrivningen av den. Det vanliga är ju om ett lag vunnit en match att all analys utgår från detta resultat. Låt säga att ett lag dominerar totalt i 90 minuter och motståndarna gör ett mål på slutet - matchartikeln handlar då om målskytten. Vad som utspelats under 90 minuter tenderar att glömmas bort.
Per Ahlins beskrivning gick ut på att Gefle, som vunnit med 1-0, faktiskt gjorde en ganska dålig match. Och att Hammarby hade lyckats med vissa delar i sitt spel (att skapa chanser). I stället för att fokusera kring de detaljer som gjort ett lag till vinnare väljer skribenten alltså att försöka ge en rimlig beskrivning av matchen.
Jag tycker den här artikeln kändes uppfriskande (och det handlar inte om att skribenten skrev positivt om Hammarby). Per Ahlin är inte skolad i sportjournalistik, och det kan bli hans främsta tillgång nu när han bytt redaktion.

Lyckans hjul

Det känns som att se på folk som hoppar bock. Klockan 19.45 ikväll kan Helsingborg ta över serieledningen från AIK. Klockan 21.15 kan Elfsborg gå om. Och sen, imorrn, är det IFK Göteborgs tur att ta över.

Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att Tim Nielsen hade jourtelefon ("jourhavande fotbollsstatistiker"). Måste inte årets allsvenska vara nära att slå rekordet i att byta serieledare? Visst, det faktum att omgångarna numera är uppsplittrade över flera dagar hjälper ju till, men allsvenskan i år känns verkligen som den har bytt ledare fler gånger än det sovjetiska kommunistpartiet på 80-talet. Tim, hör av dig!

Ett 30-årigt förhållande får en törn

Jag har en prenumererad morgontidning som inte berättar för mig att Manchester United i veckan förlorade mot Burnley med 0-1. Ja, det är Dagens Nyheter det handlar om. Om jag bodde Alingsås eller Östersund skulle jag kunna förstå att en tidigt tryckt upplaga inte kan få med allt. Men i Fruängen, som måste betraktas som en närförort i Stockholm, måste man väl kunna få gårdagskvällens fotbollsresultat till frukostmackan. Och om det inte funkar med sena utlandsmatcher så vill jag åtminstone ha resultaten dagen därpå. *

Det här är ett klart bakslag för en som alltid alltid försvarar och kämpar för papperstidningens existens i internetsamhället.

*Nu var jag inte helt sanningsenlig - det faktum att Man U förlorat nämndes faktiskt i en bisats i en friidrottsartikel. Dock ej utan motståndare namngavs eller vilka siffror det handlade om.

Keep On Majlarding

Det kommer inte precis som en blixt från klart himmel att den ständigt osympatiske Jan Majlard idag (hittar ingen länk) lyckas få till ännu ett påhopp på Zlatan Ibrahimovic, i en krönika som egentligen handlar om den omöjlige Usain Bolt.

Och innan Majlard kommer så långt, förresten, påstår han att han, när han ser nämnde Bolt i finalen på 200 meter, plötsligt börjar "nynna på den gamla låten 'Keep On Jogging'...".

Någon som hört den låten?

Men kort senare slår han till mot Zlatan:

"Jag tyckte svensken var rätt dålig, faktiskt".

Där kan vi å ena sidan glädja oss åt att Majlard numera betraktar Zlatan som svensk. Å den andra är det omdömeslöst att uttala något som helst (just) omdöme efter hans första 45 minuter i en match med utpräglad vänskapskaraktär (hela första halvlek hade Barcelona ett B-lag på plan).

Majlard fortsätter: "Det är inte precis Ljungskile han spelar för. FC Barcelona förväntas att föra varje match, inte minst efter förra succésäsongen. Kommer inte målen växer missnöjet på läktarna."

Då ber jag att på upplysa om att säsongen inte börjat i La Liga. Barça spelar första matchen den 31 augusti. Och Zlatan har nyss landat, han håller dessutom fortfarande på att läka en handskada.

Men det skiter Majlard i: "Jag tror att Zlatans tendens att stillastående briljera med sin teknik kan stanna upp passningsspelet i Barcelona som lever efter traditionen ett tillslag på bollen".

Uppenbarligen har Majlard missat samtliga Zlatans matcher i Inter, matcher som präglats av hyperintelligenta direktskarvningar, smarta löpningar och blixtrande snabba tillslag. Ja, överhuvudtaget av en spelförståelse som lämnar det övriga svenska landslaget några kurvor efter. Vilket, inom parentes, torde vara den största enskilda orsaken till att Zlatan lyckas bättre i sina klubblag.

Nu har han kommit till Barcelona. Världens just nu bästa klubb. Han har fått nummer 9 på tröjan. 75000 betalade inträde för att välkomna honom. Det blir inte mycket större för en fotbollsspelare.

Och även om alla, fansen inte minst, har förväntningar, så är väl det minsta man kan begära att få låta karln spela några matcher i ligan - innan man dömer ut hans insatser och börja yla om tendenser.

Motvillig tribut

Den som följer denna blogg vet att jag har svårt för AIK. De personifierar på många sätt den mentalitet jag har svårast för inom fotbollen (och världen), paranoian, drygheten, blandningen av förakt och misstänksamhet mot omvärlden, benägenheten att se folk i de egna leden som förrädare och veklingar om de inte är lika fanatiska som man är själv. De är med andra ord en fotbollsklubbarnas Jan Guillou. Jag antar att det är så alla icke-skåningar (och en hel del skåningar för den delen) ser på Malmö FF.

Det måste dock erkännas att min inställning ibland har ett inslag av motvillig beundran. När det fungerar för AIK - och det är ingen slump, tror jag, att det råkar vara de år när de har minst förväntningar på sig - kan den där "kaxigheten" växlas in i äkta vinnarmentalitet. Jag har inte blivit förvånad någon gång på sistone när jag har följt derm vända 0-1-underlägen på text-tv. Att de nu leder Allsvenskan med 1,0 gjorda mål per match kan ju dessutom bara få en att tänka på de senaste guldmedaljörerna från Solna, Stuart Baxters igelkott till lag. Om det skulle upprepas skulle det förmodligen inte glädja någon annan än de som redan håller på klubben, men jag inbillar mig att det skulle få dem att glädja sig dubbelt så mycket. Det går inte att komma ifrån att en sådan inställning, under somliga omständigheter, kan vara en tillgång i fotboll.

På andra sidan Häcken

Alla dessa ologiska känslor.

Efter slutsignalen stod jag kvar, mållös, tom i blick, fortfarande förbannad på den flate Danil Stålhammar som (i likhet med de flesta svenska, flata domare) underlät att varna maskande Häcken-spelare.

Ändå, när alla MFF-spelare (snabbt) hade lämnat arenan och medan Häcken-spelarna firade glatt, bara några meter framför mig, vid mittlinjen, kunde jag inte låta bli att imponeras av det välorganiserade och bollskickliga spel kvartersgänget från Hisingen visat upp på Swedbank Stadion.

Jag såg Jonas Henriksson ta en djup klunk ur vattenflaskan, hälla resten i håret, knyta näven och jag hörde honom tjoa:

»Så jävla gött, göbbar!«

Jag vände mig om, gick sakta ut efter tonårsdottern som svor så det osade.

Jag kände besvikelse, men mest kände jag respekt.

The botten is nådd

Jag har i flera år haft anledning att återkomma till det tveksamma begreppet supporterkultur, de två sammansatta ordhalvorna sitter oftast väldigt illa ihop. Varje gång jag andats kritik, ställt krav, så kommer de aggressiva och hotfulla svaren som ett mail i inboxen.

Jag anser att klubben och de övriga fansen har ansvar för sanering i kollektivet. Det går inte att, gång efter gång, gömma sig bakom "det är bara en liten klick"-snacket.

Banderoller som denna syns och drar skam och vanära över emblemet.

Efter alla bråk, efter alla böter och tomma läktare, står en hel sektion och tittar på när en polismördare hyllas.

Söder glöder.

Jovisst, men av vad?

50 meter västerut

Senaste matchen stod jag ungefär 50 meter från den plats jag brukar stå på Söderstadion. Det är märkligt vad perspektivet ändras av en sådan förflyttning. Inte bara fotbollen - även stämningen blev annorlunda.
Men resultatet blev ungefär det vanliga.

Skanstull Skyline

Till och med i dessa dagar kan man hamna i mediaskugga. Till Ringen trängde inga ekon från Råsunda, förutom en osannolik uppdatering från Text-tv som påstod att Johan Elmander skulle ha gjort mål. Jag skakade luttrat på huvudet och satte på Mad men-dvd igen. Avsnittet när Don Draper och Roger Sterling tvingas gå alla trapporna i skyskrapan efter en ostron-och-cocktail-lunch eftersom hissen är trasig och Sterling sen spyr på mattan framför Nixons kampanjmedarbetare. Jag undrade lite grann imorse vem som skulle vara vem om svenska landslaget var Mad men. Tanken svindlade så mycket att jag var nära att spy på golvet jag också. Men Svante som hade varit på matchen sammanfattade det enkelt: "Inget att hoppas på, ingen som vågar hålla i bollen, en massa bakåtspel till backar som inte kan passa". Lät som ett vettskrämt lag, ett lag som är paralyserat av förväntningar och hopplöst inne i en ond cirkel. Ett England före Capello, ett Malmö FF eller ett AIK för fem år sen.

Lösningen? Tja, jag såg att Norge pryglade Skottland med 4-0 igår, efter att ha återimporterat gamle Drillo. Vilket skulle bevisa att den oväntade lösningen på ett problem ibland kan vara oväntad just för att den är så väntad. Don Draper skulle inte ha kunnat säga det bättre.

Pissträngt

Jag har sagt det förr - allsvenskan är Monty Pythons maratonlopp för inkontinenta. Så fort någon tar ledningen måste han strax rusa av banan. Tänk om AIK visar sig vara kung i de små urinblåsornas rike?

Wembley 89? Nej, Råsunda 09!

Nåt är fundamentalt fel i ett lag när ryggraden utgörs av en rätt okänd spelare från Moldavien som kom innan pågående säsong. Tack Igor för att du räddade oss mot Djurgården. I dag var det Hysénklass i straffområdet, och då tänker jag på Wembley 89. Likt Sverige den gången räddades Bajen av en mans hänsynslöst uppoffrande och smarta spel.
Det här är säsongen som Hammarby kommer att räddas av andra lags oförmåga. Och av en moldavisk 22-åring.

Djurgården var inte det lag på gränsen till sammanbrott som jag trott. De såg hela tiden till att vara spelbara (vilket i och för sig lika gärna kan betyda att Hammarby markerade uselt) och defensivt stoppade de Bajen från att etablera något som helst anfallstryck (vilket kanske beror på att Hammarby inte har anfallare med förmågan att ta emot en boll och hålla i den så länge att spelbara alternativ uppstår). Hursomhelst - Djurgården spelade betydligt bättre än vad jag hade önskat.

Mirakulösa 0-1 på Råsunda innebär att Tony Gustavsson framstår som en riktig djurgårdsdödare. I hans tränarregi inkasserades fjärde raka segern och det kommer alltid att hållas honom till godo den dag då det är dags att summera hans tränargärning i Bajen.

Vångavallen i mitt hjärta

Det var lite rörande. Och så typiskt för just Vångavallen. Minuterna före avspark, bakom oss, högst upp på sektion F, vilket torde vara i det sydöstra hörnet, gick en ensam man i kostym, fram och tillbaka. Han hade en biljett i sin hand och kikade på än den ena, än den andra stolen, för att se vilken plats som var hans. Kanske satt någon annan redan på den. Vi flyttade till exempel två rader ner, för att kunna se det ena målet. Märkligt att det inte står skymd sikt på biljetterna.

Hur som helst. Den ensamme mannen i kostymen var det svenska fotbollslandslagets assisterande förbundskapten, Roland Andersson. I den bästa av världar hittade han till slut en plats, från vilken han fick se sitt gamla lag övervinna ett åtta år gammalt spöke.

Han hade i alla fall inga publikvärdar att fråga. "Årets Match", sa TFF i reklamen. Vilket torde vara sant. Men inte en människa på hela läktaren att fråga om något. I pausen mötte jag och Olle den reslige och alltid lika elegant klädde Olof Lundh. TV4 var där och sände. "Då måste man ju vara lite snyggare". Jag och Olle hade kunnat ställa oss ovanpå varandra och ändå bara nått Lundh till axlarna. Han hittade inte heller något ställe att dricka kaffe på. Jo, uppe på pressläktaren stod två termosar. Urdruckna redan fem minuter in i pausen.

Svårt att inte älska Vångavallen.

Lite lagom affekterad storsinthet

Jag antar att den här dagen till sist måste komma. När Malmö FF faktiskt kunde kännas som underhunden på Vångavallen, som laget som ville vinna mest. Det var till och med så att jag nästan unnade dem det. De verkar ju ha det så jobbigt.

The United Way

Det bär mig emot att skriva det här.

Men jag är närmast tvärsäker på att Manchester United kommer att försvara ligatiteln från förra säsongen.

Skälet heter Sir Alex Ferguson.

United må ha förlorat Carlos Tevez (hur korkad får man bli) och man må ha förlorat Cristiano Ronaldo, som just nu må vara världens bäste fotbollsspelare.

Men. Det spelar ingen roll. Så länge man har Sir Alex kommer man att fortsätta vinna.

Och, the other way round: när Sir Alex lämnar Old Trafford kommer United att bli ett lag som slåss om en plats i Champion's League.

Mannen är en idiot, mannen är ett geni.

Det räcker att läsa det här resonemanget för att bli övertygad.

Till skillnad från de tre andra topplagen bland "Topp 4" har Manchester United lyckats fostra den ena supertalangen efter den andra.

Det är svårt att inte få respekt.

Fastän man inte vill.

Nostradamus bor i Beddinge

På en veranda i Beddinge slog i eftermiddags två vuxna män, med himmelsblå respektive guliganska sympatier, fast att Örgryte kommer att klara sig kvar i Allsvenskan i år.

Enigheten var total; det intogs endast kaffe, inga som helst andra stimulantia.

Vi slog dessutom fast varför.

Kom ihåg var ni läste det först.

Sommarens fröjder

Eftersom matcher som setts på teve inte räknas i min värld så har sommaren sett ut så här för undertecknad:
6 juni Hammarby DFF-Kristianstads DFF 3-1
17 juni Hammarby TFF-Akropolis IF 2-1
4 juli Hammarby-Trelleborg 2-1
20 juli Hammarby-Örgryte IS 0-1
27 juli Örgryte-Hammarby 0-0
3 augusti Hammarby-Helsingborgs IF 1-2

Jag har förstås varit med om mygg, broms, fästingar och maneter också men jag besparar eventuella läsare redogörelser för dessa upplevelser - även om kampen mot djuren i rent dramatiskt hänseende skulle kunna mäta sig till exempel med matchbilden den 20 juli.

Eftersom det var första gången på ett tag som jag besökte en bortaarena utanför Stor-stockholm är det den som varit den starkaste upplevelsen. "Nya" Gamla Ullevi" - hur skulle den te sig? Som stockholmare måste man ju säga att bygget är imponerande snabbt iscensatt och genomfört. Resultatet då? Formatet är ju uppenbarligen bra - större kapacitet än 18 800 behövs inte för att härbärgera klassiska storlag från rikets andra stad. Men konstruktionen har ett fel: man har valt att bygga läktarna i två etage, där det ena hänger över det andra. Det här ett effektivt sätt att skärma av publiken från varandra. Man har ingen som helst kontakt med dem som befinner sig ovan/nedan en själv. När läktarraderna blir alltför få försvinner känslan av att befinna sig i ett publikhav. Särskilt när den totala kapaciteten är så pass liten blir det förödande för atmosfären. Och med atmosfär menar jag inte enbart den som genereras av hejaklackarna, en engagerad sittplatsläktare skapar också en stämning också är en del av fotbollen.
´
Hammarby har i och med de två matcherna mot ÖIS bjudit in klubben i racet om att klara sig kvar som håller på att utveckla sig till ett riktigt höstdrama. Fyra anrika storstadsklubbar fajtas, tre ska bort (eller hamna i ett läskigt kval). Ett seriescenario att gotta sig åt om det inte vore så att min egen klubb var inblandad.

Efter mötena med Örgryte har det varit svårt att känna någon optimism för Hammarbys del. Laget har helt enkelt inga forwards av anständig klass. Freddy Söderberg är en lång och förmodat kraftfull anfallare men på tok för långsam. Nathan Paulse är en kantig typ som borde kunna vara targetspelare men råkar alltid ut för att bollen hamnar för långt bort. Sebastian Castro-Tello hade man hoppats på men han verkar ha stått still i utvecklingen och är kanske egentligen offensiv mittfältare eller forward i ett 4-3-3-system. Charlie Davies är ju bra, men spelar numera i Sochaux. Nykomlingen Linus Hallenius går inte att säga nånting om ännu.

I min bok går det dock att vinna matcher utan att ha vassa forwards. Målen skulle teoretiskt kunna komma från vilken spelare som helst - om man lyckas etablera ett anfallstryck. De här spelarna har inte den kapaciteten. Återstår att hoppas på ett par silly seasonbrassar och att några lag är lika kassa som oss.

Rolig hejaramsa från ÖIS på Ullevi: "Bajen åker ur i år".

Bye bye Bajrami

Jag vet. Jag är lite sent ut. Alfelt har redan rest frågan här. Men den förtjänar att lyftas igen.

Exakt vad är idén med träningsmatchen mot Finland? Har Lagerbäck och Andersson en klar tanke? Är vi fortfarande i VM-kval eller tittar vi framåt mot EM 2012, som (sannolikt) spelas i Polen och Ukraina?

Ser man få truppen får man inget tydligt svar. Men man anar. Så länge Chippen är med och Bajrami inte är det så tittar man snarare bakåt än framåt. Äntligen har svensk fotboll fått en spelare som kan bredda, rycka och göra en gubbe på vänster kant - med vänster fot.

Och då får han stå utanför truppen.

I gengäld: Det är kul att Toivonen är med. Riktigt kul.

Zlatan. Jodå, bäst genom tiderna.

När rabaldret nu lagt sig efter Zlatans Barcelonaflytt är det dags att ställa sig den lugna frågan: är han den största svenska stjärnan någonsin. Och jag har kommit fram till att svaret måste bli "ja".

Detta baseras inte på "star quality", åsikter om Zlatans betydelse för svenska landslaget eller något annat i den stilen. Detta baseras på siffror. Zlatan är den ende svensk som tre gånger som placerat sig bland de tio bästa på France Footballs lista över Europas bästa fotbollsspelare (8:a 2005, 7:a 2007, 9:a 2008). Detta i en tid när samtliga spelare som spelar i Europa är valbara för listan (fram till 1995 var det enbart européer) och där experter från hela världen deltar i juryn. Spelare som Glenn Strömberg, Jonas Thern och Fredrik Ljungberg kom aldrig in på listan överhuvudtaget. Henke Larsson fick nöja sig med en 14:e plats 2001 och en 12:e 2003. De som överhuvudtaget kan nämnas i detta andetag är:

Kurre Hamrin (4:a 1958 och dessutom med på listan 1957, 1960, 1961 och 1962)
Nils Liedholm (8:a 1958, även 59)
Agne Simonsson (5:a 1959, även -60)
Ove Kindvall (4:a 1969, även -67, -68 och -70)
Ralf Edström (9:a 1973, 10:a 1974, även -75)
Ronnie Hellström (6:a 1978, även -74, -77, -79)
Glenn Hysén (10:a 1987, även -88, -89)
Tomas Brolin (5:a 1994, även -92, -93).

Man ser med en gång att VM naturligtvis spelar en stor roll som scen - de svenska framgångarna 1958, 1974 och 1994 har således helt uppenbart gett Hamrin/Liedholm, Edström och Brolin deras toppositioner. Trots Sveriges överlag klena insats i Argentina 1978 var det förmodligen ändå Ronnie Hellströms insatser där som gav honom hans för en målvakt ytterst hedrande sjätteplats. Även för Agne Simonsson bör landslagsspelet ha varit den avgörande fakorn - hans bidragande insats i Sveriges seger över England på Wembley 1959 gav honom också den internationella uppmärksamhet som krävdes för att han skulle hamna på listan (Simonsson var bara 23 då - så synd att hans karriär planade ut sedan han hamnat på bänken i Real Madrid!). Egentligen är Zlatan speciell genom att han fått sin internationella status utan att nån gång ha haft någon större framgång med landslaget (eller, egentligen, i Champions League heller). Det är hans kontinuerliga prestationer i klubb och liga som har gett resultat.

Sedan bör det ju påpekas att jämförelserna inte är helt rättvisa. France Footballs lista introducerades först 1956, ungefär samtidigt som Europacupen startades. Båda var ett barn av den begynnande europeiska integration som under de åren också resulterade i Romföredraget och, så småningom, EG. Bland de svenska spelare som nådde toppen av sina karriärer innan dess och som under andra förhållande kanske skulle ha kunnat tävla med Zlatan i fråga om internationell lyskraft kan man nämna Liedholm, Gunnar Gren och Nacka Skoglund, men det namn man framför allt tänker på är Gunnar Nordahl. Mannen vann trots allt italienska skytteligan FEM ÅR I RAD. Och då kom han ändå ut i Europa först vid 28 års ålder och utan att någon gång ha fått pröva sig i riktig internationell konkurrens (på grund av världskriget och dess efterverkningar.) Sedan stängdes han av från svenska landslaget, missade VM 1950 och VM 1954 (och fick inte ens trösten att komma tillbaka till VM 1958 på sin ålders höst, som Gren och Liedholm) och framlevde sin karriär i en tid före internationell tv och Champions League. Ändå blev han legend i Italien.

Men mot Zlatan kan han inte tävla. Och då har vi ännu inte sett hälften än.