02 augusti 2009

Zlatan. Jodå, bäst genom tiderna.

När rabaldret nu lagt sig efter Zlatans Barcelonaflytt är det dags att ställa sig den lugna frågan: är han den största svenska stjärnan någonsin. Och jag har kommit fram till att svaret måste bli "ja".

Detta baseras inte på "star quality", åsikter om Zlatans betydelse för svenska landslaget eller något annat i den stilen. Detta baseras på siffror. Zlatan är den ende svensk som tre gånger som placerat sig bland de tio bästa på France Footballs lista över Europas bästa fotbollsspelare (8:a 2005, 7:a 2007, 9:a 2008). Detta i en tid när samtliga spelare som spelar i Europa är valbara för listan (fram till 1995 var det enbart européer) och där experter från hela världen deltar i juryn. Spelare som Glenn Strömberg, Jonas Thern och Fredrik Ljungberg kom aldrig in på listan överhuvudtaget. Henke Larsson fick nöja sig med en 14:e plats 2001 och en 12:e 2003. De som överhuvudtaget kan nämnas i detta andetag är:

Kurre Hamrin (4:a 1958 och dessutom med på listan 1957, 1960, 1961 och 1962)
Nils Liedholm (8:a 1958, även 59)
Agne Simonsson (5:a 1959, även -60)
Ove Kindvall (4:a 1969, även -67, -68 och -70)
Ralf Edström (9:a 1973, 10:a 1974, även -75)
Ronnie Hellström (6:a 1978, även -74, -77, -79)
Glenn Hysén (10:a 1987, även -88, -89)
Tomas Brolin (5:a 1994, även -92, -93).

Man ser med en gång att VM naturligtvis spelar en stor roll som scen - de svenska framgångarna 1958, 1974 och 1994 har således helt uppenbart gett Hamrin/Liedholm, Edström och Brolin deras toppositioner. Trots Sveriges överlag klena insats i Argentina 1978 var det förmodligen ändå Ronnie Hellströms insatser där som gav honom hans för en målvakt ytterst hedrande sjätteplats. Även för Agne Simonsson bör landslagsspelet ha varit den avgörande fakorn - hans bidragande insats i Sveriges seger över England på Wembley 1959 gav honom också den internationella uppmärksamhet som krävdes för att han skulle hamna på listan (Simonsson var bara 23 då - så synd att hans karriär planade ut sedan han hamnat på bänken i Real Madrid!). Egentligen är Zlatan speciell genom att han fått sin internationella status utan att nån gång ha haft någon större framgång med landslaget (eller, egentligen, i Champions League heller). Det är hans kontinuerliga prestationer i klubb och liga som har gett resultat.

Sedan bör det ju påpekas att jämförelserna inte är helt rättvisa. France Footballs lista introducerades först 1956, ungefär samtidigt som Europacupen startades. Båda var ett barn av den begynnande europeiska integration som under de åren också resulterade i Romföredraget och, så småningom, EG. Bland de svenska spelare som nådde toppen av sina karriärer innan dess och som under andra förhållande kanske skulle ha kunnat tävla med Zlatan i fråga om internationell lyskraft kan man nämna Liedholm, Gunnar Gren och Nacka Skoglund, men det namn man framför allt tänker på är Gunnar Nordahl. Mannen vann trots allt italienska skytteligan FEM ÅR I RAD. Och då kom han ändå ut i Europa först vid 28 års ålder och utan att någon gång ha fått pröva sig i riktig internationell konkurrens (på grund av världskriget och dess efterverkningar.) Sedan stängdes han av från svenska landslaget, missade VM 1950 och VM 1954 (och fick inte ens trösten att komma tillbaka till VM 1958 på sin ålders höst, som Gren och Liedholm) och framlevde sin karriär i en tid före internationell tv och Champions League. Ändå blev han legend i Italien.

Men mot Zlatan kan han inte tävla. Och då har vi ännu inte sett hälften än.

7 kommentarer:

Daniel Lampinen sa...

Jag har SVT:s VM-krönikor 1990, 1994 och 2002 på samma VHS. Att kolla alla i sträck är lite som en tidsmaskin. Redan 1990 var allt så otroligt mycket sämre, speciellt försvarsspelet.

Kurre Hamrins solomål 1958 var knappt samma sport som idag. Först fick han stå stilla så länge han ville. Sen gör målvakten en oförklarlig dundertabbe som inte täcker stolpen.

Jesper sa...

Daniel: Jag tror att den tyske målvakten Herkenrath försöker täcka en passning till Gunnar Gren som står helt omarkerad framför tomt mål. Gren var tydligen alltid sur efteråt för att Hamrin inte passade.

Ozjeppe sa...

Bra, härligt täckande inlägg - men varför stängdes Nordahl av från landslaget?

Nils sa...

Hur många namn är med på France Football-listan varje år?

Nils sa...

Tycker det känns som om Nordahl lika gärna skulle kunna vara etta. Eller varför inte Henrik Larsson? Hur motiverar du Zlatans förstaplats (Förutom genom France Footballs lista)

Jesper sa...

ozjeppe: Gunnar Nordahl, och alla andsra spelare som var (eller hade varit) proffs var bannlysta i svenska landslaget mellan 1949 och 1956. Ett beslut som kostade Sverige ett VM-deltagande (och kanske en medalj) 1954 och kanske en ännu bättre placering än bronset i VM 1950.

Nils: I det här fallet bestämde jag mig för att begreppet "stjärna" skulle definieras efter "internationell stjärnstatus". Där är France Footballs lista det enda mätinstrumentet. Och om den hade funnits under Gunnar Nordahls aktiva karriär är det mycket möjligt att han hade placerat sig lika bra lika ofta som Zlatan. Men konkurrensen är större nu.

Fram till 1995 fick en jurymedlem från varje europeiskt land fritt utse fem spelare. Det ledde ofta till ganska bisarra val (typ dagens Eurovisionsfestival) när folk utsåg sina egna landsmän eller andra som de råkat fastna för (man undrar t ex vad som ligger bakom Benny Wendts två poäng på 1976 års lista). Därefter får de välja från en shortlist som France Football förbereder.

Jan sa...

1. Gunnar Nordahl
2. Nils Liedholm
3. Gunnar Gren
4. Nacka
5. Kurre Hamrin
6. Zlatan
7. Henke Larsson
8. Ove Kindvall
9. Thomas Brolin
10. Torbjörn Nilsson