Theirs but to do and die

Jag anade redan i förväg att AIK i år var en motsvarighet till Djurgården vid samma tidpunkt i ifjor. Ett enkelt inledningsprogram, ett par segrar, en serieledning som haussats upp i tidningarna på grund av klubbens status som huvudstadslag. Låt oss säga att inget igår gav mig skäl att ändra den uppfattningen. Så fort riktigt motstånd infann sig sprack den svartgula ballongen med en smäll. Jag upptäckte i alla fall att det inte bara är den omotiverade förväntanstyngden, den som alltid bär fröet till besvikelse inom sig, som förenar AIK och det engelska landslaget. Nej, de förväxlar på samma sätt adrenalin med framåtanda, kastar sig in i tacklingar och anfall stressar iväg inkast för att visa publik och tränare att de minsann brukar allvar. Som igår, när Helsingborg ledde och de slungade sig framåt som den lätta brigaden vid Balaklava fast det återstod en dryg halvtimme av matchen. Helsingborg utnyttjade situationen på ungefär samma häpet tacksamma sätt som Spanien i åttondelsfinalen mot Danmark i EM 1986, och hade det blivit fem mål här också hade det inte varit en oproportionerlig utdelning på alla chanser.

Sen är det en annan femma att HIF inte kommer att kunna spela så här när de möter ett lag som inte är lika angelägna att kasta sig i gapet på dem. Spöket från Ljungskilematchen på Olympia ifjor har de nog inte helt befriat sig från än. Det måste de göra om det ska bli guld. Men tills dess är det festligt med Rasmus Jönsson, vars hela uppenbarelse utstrålar Åshöjden. Det är inte bara det att han kommer från Åshöjdentrakter och på småklubbmanér spelar i anfallet med en kille som kunde vara hans farsa, det är den där långa, skrangliga kroppen, den rosiga hyn och den spretiga morgonkalufsen som gör honom till en kombination av Björn Backe och Storken.

Om AIK är Djurgården 2008, vad är då Djurgården 2009? Tja, Djurgården 2004, kanske, sist de försökte sig på att ha Zoran vid rodret. Med känt resultat. Och Malmö FF 2009 är Malmö FF varenda år under den senaste tjugoårsperioden, av de båda hemmakryssen mot TFF och Gefle att döma. De får tacka sin Eric Persson för att Giffarna inte ligger i Allsvenskan längre.

Vichyvatten åt göteborgarna

"Fotbollsintresse på lägsta nivå - det enda ni dricker är vichy noveau" skaldades det en gång i tiden i Bajensupporterbuss på väg till Landskrona.

Att just Landskrona råkade ut för den här betygsättningen kan jag i efterhand tycka vara lite orättvist. Med tanke BoIS "framgångar" måste man ändå säga att intresset för laget är på en ganska hög nivå. Dessutom har jag ett tydligt minne av Landskronasupporter som gick linjeman vid supporterklubbsturneringen i fotboll som verkligen inte nöjt sig med vichy noveau när han valde dryck inför turneringsinsatsen.

Men frågan är om det inte är dags att plocka fram ramsan igen till matcher på Gamla Ullevi. Fotbollsintresset i Göteborg är verkligen påfallande dåligt när det inte handlar om stormatcher. De nio hittills spelade matcherna på arenan har dragit i snitt 9544 åskådare. Vilket är ett helt okej snitt för allsvensk fotboll. Men tittar man intresset match för match ser det inte bra ut, särskilt med tanke på att de tre lagen (i det här sammanhanget håller jag Häcken utanför diskussionen) spelar på en ny fin arena som i sig borde vara ett dragplåster.

Premiären ÖIS-GAIS lockade 17 000. En helt anständig siffra.
IFK-Djurgården i omgången därpå sågs av 18 000. Bra publikintresse. Gais-Helsingborg i samma omgång drog 7400, vilket jag inte tycker är godkänt. När Allsvenskan snittar 9000 borde ett lag från det som förr kallades "fotbollens huvudstad " ha bättre publik i sin första hemmamatch på den nya arenan.

Därefter:
ÖIS-Örebro 3300. Uselt helt enkelt.
GAIS-Häcken 4200. Också bedrövligt.
Göteborg-Öis: 17 700. Derby med helt okej uppslutning, bättre än vad vi i Stockholm åstadkom i matchen Hammarby-Djurgården.
ÖIS-AIK 3500. Också en dålig siffra. Den här nivån borde gälla för klubbar typ Ljungskile och liknande.
Göteborg-Örebro 9400. När stadens populäraste lag fajtas i serietoppen borde 10 000 vara en miniminivå. Om inte fler kommer när IFK spelar bra, vinner sina matcher, har slagit ett Stockholmslag med 6-0 - ja hur kommer det då att se ut när laget ligger i mitten?
Gais-Hammarby 4600. Det är nåt konstigt med detta Gais. Man vet ju att klubben har engagerade, stenhårda supportrar. Men hur kommer det sig att inte fler går på matcherna?

Jag trodde att nybyggnationen av Gamla Ullevi skulle få verklig effekt, mätt i publiksiffror. Men göteborgarnas intresse för att se sina lag är inte nämnvärt större än de varit tidigare.

Staden kanske ligger bättre till i kampen om högsta vichy noveau-konsumtion.

Islamofili och gamla verb

Eftersom Mattias Gardell hamnat på tapeten igen erinrade jag mig de dagar när jag hade honom som föreläsare i religionshistoria. Han var en frisk fläkt bland de ganska tunga gubbarna på institutionen, och han var dessutom den garanterat enda människa jag någonsin hört använda ordet "runka" i dess goda gamla försexuella innebörd (i en föreläsning om nordisk schamanism, typ "ritualen förutsatte att sejdaren runkade på sin sten"). Och detta flera gånger, utan att röra en min.
Framför allt minns jag dock att Gardell befann sig på Kvarnen samtidigt som mig när Sverige spelade VM-åttondelsfinal i fotboll mot Saudiarabien en sommarkväll 1994. Det måste ha varit precis efter saudiernas reduceringsmål med några minuter kvar, för jag minns det som att det var dödstyst i lokalen när man hörde Gardells röst: "Saudi, Saudi!". Jag tyckte det lät som om han skämtade. Men vill han skriva ett inlägg i Expressen och förklara sitt stöd till den wahhabitiska feodalismen så inte mig emot.

Svenska cupen 2009

Wember-lee, Wember-lee, Wember-lee!
Vi som är uppväxta i den engelska skolan har ofta en stark känsla för cupfotboll (åtminstone om den spelas i England). Engelska FA-cupen var riktigt stor när jag började intressera mig för fotboll. Man läste om jättedödarna från amatörserier som slog ut div 1-lag, om finaler på Wembley som var säsongens riktiga höjdpunkt. Lottningen till omg 3 när högsta serierna kom in i cupen var i sig stora händelser. Och alla dessa omspel! Matcher som inte avgjordes efter förlängning gick alltid till omspel vilket gjorde att bortalaget fick en chans på hemmaplan.

Svensk cupfotboll har aldrig fått stor status, men jag tror att det är ett misstag att hela tiden jämföra med hur det är i England. Eller att tjata om den norska cupfinalen som där är en stor händelse. Det normala i vilket fotbollsland som helst är att cupen har en lägre status än seriespelet.

Hursomhelst, årets svenska cup har gått in i ett skede där de allsvenska lagen kommit in. Vår cup har det experimenterats mycket med genom åren (jag tror det är en lista på gång från THS-redaktionen över pajaskonster som tänkts ut för att popularisera cupen). Nuvarande skick är rätt bra tycker jag. Man har tagit fasta på att cupen har ett roligt inslag som saknas i seriespelet: möjligheten för mindre klubbar att få möta ett storlag i en tävlingsmatch på hemmaplan. Därför är det helt rätt att göra som nu: låta lagen från underserierna kvala fram 16 lag som får möta de 16 allsvenska lagen - och ge dem fördelen av hemmaplan i lottningen. Man har också infört en offentlig lottning som TV-sänds. Borta är hemlighetsmakeriet under beteckningen "geografisk lottning" som alltid medförde att ungefär samma lag fick möta varandra. Finalen spelas dessutom samma år som cupen startar, och i en hygglig fotbollsmånad (september). Och man har kommit fram till att Sverige inte är tillräckligt stort som cupland för att spela finalen på nationalarenan. Att ett av finallagen får fördel av hemmaplan är sportsligt sett inte helt korrekt, men förmodligen ändå den bästa lösningen.

Alltså: cupen är på rätt väg. Hammarby gick ju dessutom vidare, klart man är nöjd och glad.

Ett öga blekrosa

Det finns vissa uppgifter som känns relevanta på något sätt, fast man inte riktigt kan sätta fingret på hur. Som följande lilla bonusinfo ur Sollentuna bibliotekskatalog, om min bok om fotbolls-VM:s historia:

Låntagare som har lånat denna titel har också lånat:

Harry Potter och fången från Azkaban
Fotbolls-VM genom tiderna : [allt om alla VM 1930-2002]
Harry Potter och Fenixorden [Ljudupptagning]
Saffransmysteriet
Årstamördaren
Invasion! : pjäser, noveller, texter
Häxan och lejonet
Min morbror trollkarlen
Mio, min Mio
Mästaren och Margarita

Det känns ju glasklart till att börja med. Mina läsare i Sollentuna bibliotek är antingen mycket unga eller, ska vi säga, unga i sinnet. Åtminstone visar de en stark förlärlek för att läsa om trollkarlar, häxor, magiska mantlar och oknytt. Men så kommer den där Jonas Hassen Khemiri-boken som en joker i leken. Analys, någon?

P.S. Här är f ö listan över vilka böcker som lånats av de sollentunabor (eller "den sollentunabo") som även lånat min historia över svenska landslaget:

Mitt första liv : den gudarna älskar dör inte
Anhörig - omsorg och stöd
Vi är bara några kompisar som träffas ibland : Rotary som en manlig arena
Det blir lättare när det blir svårare : råd till personal och anhöriga som vårdar demenshandikappade
Förmynderskap
Zlatan är Zlatan
Stundande natten
Dalhalla : kampen för ett brott
Att vara dement : människa instängd i trasig hjärna
Ett himla liv : en självbiografisk berättelse

Som synes en betydande förskjutning på intresseskalan. Från fantasy och barndeckare till ett betydligt mer moget intresse för livets och åldrandets problematik. Självbiografiska berättelser av erfarna människor som Bodil Malmsten, Patricia Tudor-Sandahl och Carl-Henning Wijkmark har ersatt vurmen för dvärgar, fauner och talande bävrar. Glädjedödaren kommer säkert med påståenden om det empiriska underlaget. Själv föredrar jag att tänka att läsekretsens förändring speglar min egen utveckling som författare, från den bekymmerslösa spelevink som skrev VM-boken 2006 till den av hårda erfarenheter luttrade personlighet som två år senare tolkade Laban Arnessons och Olle Nordins lidanden. "A sadder and a wiser man", som Coleridge säger. D.S.

Kriser och kransar

Efter att ha kommit hem och kastat ett öga på tabellen får jag säga att årets Allsvenska lovar att bli osedvanligt spännande. Ett storlag i kris - typ Malmö FF 1999, IFK Göteborg 2002 eller AIK 2004 - hör till de svårersättliga ingredienserna i en riktigt pikant allsvensk stuvning och Hammarby och Djurgården redan ut tt kunna leva upp till även högt ställda förväntningar på den fronten. Och Kalmar FF? Tja, de må ha baissat förväntningarna på laget hur mycket som helst, men nerflyttningsstrid lär ingen ha räknat med. Vi kan erinra oss 1970, när en svensk mästare senast flyttades ner - IFK Göteborg, vars supportrar stormade Eyravallen i Örebro i ett försök att bryta den avslutande match som beseglade eländet. Efter dess är en niondeplats faktiskt den sämsta placering en svensk mästare uppnått - Örgryte 1986 och Hammarby 2002.

Vad gäller Örgryte undrar jag när ett allsvenskt lag senast låg på en lika kass poängskörd och målskillnad efter fem matcher. "Enköping" viskar en röst i mitt bakhuvud, men jag har inte tillgång till referensmaterial och jag tycker mig minnas att de åkte iväg och slog Helsingborg på Olympia vid ungefär det är stadiet av serien. Att det går uselt för lag som åkt ut Allsvenskan även i näst högsta serien är emelltid inte ovanligt. Assyriska åkte den vägen bara för tt par år sedan och före dem var det väl Örgryte eller Oddevold. IFK Norrköping är inget särfall.

Kylan i öster

I söndags gick jag ur bilen och pissade på en rastplats nära Jyväskylä. Snön var centimetertjock, vinden iskall, jag undrade hur jag kunde ha varit så dum att jag åkte till Finland i Converse. För att inte tala om att jag hyrt en bil med sommardäck.

Jag upptäckte återigen hur överraskande stort och brett fotbollsintresset i Finland är. Statsvetaren Göran Djupsund som jag träffade i Vasa, chefredaktören Pekka på lokaltidningen Etelä-Saimaa i Villmanstrand på ryska gränsen, forskaren Jakob i Joensuu med inriktning på skogsindustrins sociologi - alla var fanatiskt fotbollsintresserade och pratade lika gärna om gamala tipsextramatcher och om hur länge Litmanen kunde änkas hålla i landslaget som om Sannfinländarnas politiska frammarsch och rysshandelns betydelse för Villmanstrand. Ändå har den finländska fotbolln uppenbara problem att dras med. Att JJK från Jyväskylä fortfarande inte spelat en match trots att två omgångar skulle varit avverkade i årets Veikkausliiga är inte helt överraskande. I vår postmoderna värld har vi en tendens att glömma bort att klimatet fortfarande kan ha betydelse för ett land och dess fotboll. Det är väl ungefär lika smart som att åka till Finland i april i ett par Converse.

The Game

En bekants bekant är en så kallad häradsbetäckare. Tre tjejer på en kväll lär vara det personliga rekordet. Hemligheten? "Jag kan ta hur många nej som helst" berättade han för vår gemensamme vän. Avvisad, nobbad med förakt och äckel, om man bara flinar och går vidare till nästa tjej, då funkar det till slut. Det drivs av ångest, det bygger på förvriden självbild och en inställning som inte på något vis kan kallas sympatisk, men jag skulle ljuga om jag inte, ibland, grips av avund över fräckheten i hela inställningen.

Det är något liknnde med AIK. I alla år jag minns har de kört samma dumkaxiga attityd, släntrat upp till brudarna vid bardisken och stött fram: "Vi är AIK". Att stilen inte har haft någon förankring i en rimlig självbild, att nobben och Superettan, knäckta spelare och stukade ledare har blivit resultatet, det har liksom inte spelat nån roll. Nu visar sig raggstilen plötsligt gå hem. Åtminstone mot Örgryte, Brommapojkarna och detta års Kalmar FF. Om den biter på någon skönhet med lite större vilja att stå på benen, det återstår att se.

Djurgårn och ÖIS ur. Bajen kvalar mot Syrianska i höst.

Jag tyckte länge Dembo Tourray i Djurgården verkade helt oövervinnelig. En bjässe i målet som var omöjlig att överlista. Så hörde jag ibland andra röster, om att han var rätt ojämn. Men jag hade svårt att tro det - han var ju alltid så fruktansvärt bra mot oss. Förra säsongen började jag ändå fatta vad de menade och i går blev definitivt klart. Killen är mänsklig. I går var han direkt dålig och släppte förbi skott från dålig vinkel trots att han täckte målet. Efter gårdagens match är jag dessutom redo att döma ut hela Djurgården: för få skickliga spelare och ingen geist. Och nu när Tauer var vid sidan om bjöd ju Kebba Ceesay på skrattfesten i stället - vilka rensningar, vilka passningar!
Mitt eget Hammarby är inte bra i år. Efter fyra omgångar är jag ändå lugn - vi åker inte ut, Örgryte är redan nedflyttningsklart och de får uppenbarligen sällskap av Djurgården. Det innebär att Bajen kommer att hamna på kvalplats. Där får vi möta Syrianska och en sådan match tar vi.
Toppstriden är än så länge öppen, jag ber att få återkomma efter ytterligare någon omgång.

Ge mig ett fall, och framför allt en lösning.

Mina upplevelser av IFK-Djurgården var enbart positiva. Jag och mina vänner satt på andra raden, nästan nere vid planen, solen sken, klacken sjöng, målen trillade in, och det kändes overkligt att det här nu var vår lokala fotbollsarena. Vi kände som om vi hade åkt på fotbollsresa till England eller Holland, men försökte förstå att hit kan vi gå framöver, ett par gånger i veckan om vi skulle vilja, och se på vardagsfotboll.
Vilken lyx.

Efteråt förstår vi att det ändå hade blivit bråk. Före matchen, när Djurgårdsklacken, utan polisbevakning, marscherade till bortaläktaren. Under matchen, på läktarna, eftersom sektionering och biljettförsäljning inte fungerat som man önskat. Efter matchen, vid centralen, när Blåvittbråkare förstås skulle till centralstationen och mucka med djurgårdare.

Och jag kommer på att jag själv mötte Djurgårdsklacken när jag var på väg till arenaentrén. Jag fick två halvhårda tacklingar av djurgårdare som liksom ville markera sin närvaro i stan, och fick stanna upp några sekunder medan en annan djurgårdare gallskrek "Hata Göteborg" så att saliven stänkte 15 centimeter från mitt ansikte. Min reaktion i såna lägen, eller försvarsmekanism, är att skratta och säga "jaja, gå i väg till din läktare nu." Det är förstås en sundare reaktion att helt enkelt bli rädd eller skärrad.

Man blir så vansinnigt trött på det här. Det finns blåvita som tycker att lokaltidningen här skriver för mycket om det negativa kring IFK-DIF. Men trots att det var 18 000 på arenan som njöt av fotbollen, så är det jävligt många fler som drabbas av sörjan de här matcherna för med sig. Och dom lär ju skita i om det var trevligt på arenan.

I Göteborg ser spelschemat för vårens högriskmatcher ut så här:
20 april: IFK-Öis.
23 april: Öis-AIK
29 april: Gais-Hammarby
21 maj: Gais-IFK
25 maj: IFK-Malmö
31 maj: Öis-DIF

Det innebär att fredliga fotbollsåskådare, flanerare, vårshoppare, folk som är på väg hem från jobbet, turister, tågresenärer, kaffelattedrickare - vilka som helst som vistas i Göteborgs absoluta centrum - får finna sig i att stan blockeras och stängs av fotbollssupportrar och poliser flera gånger i veckan. När vanligt folk bara vill softa eller göra sina vardagsbestyr.

Och som vanligt finns ingen direkt plan för vad som ska göras. Politikerna har kallat till möte och den nye konstruktive arenachefen säger: "Vi måste få bort slöddret".

xzk.jhkjscfdhsjhvöskl jävla gefle ,mnghkluoyfdvb jävla hammarbyjgfh-kj-

Ibland hör jag folk uttrycka något likt "jag kan ta en förlust om mitt lag var det sämre laget".
För mig är det helt tvärtom. Jag tar mycket hellre en förlust när mitt lag varit "bättre" än motståndarna.
En välförtjänt torsk - vad ger den? Den naturliga skräcken att laget faktiskt är så uselt att det inte kommer att vinna några matcher i fortsättningen heller. En "oturlig" eller "hedersam" förlust däremot inger ju åtminstone ett visst framtidshopp.
Påskdagens match var av det första slaget.

Den långa vägen

Folk har undrat var Rain Man blivit av. Det är inte så lätt att hålla reda på vår väns göranden och låtanden - sist vi hörde av honom var han i färd att undersöka förhållandet mellan snittålder i laget och poängskörd i Allsvenskan över åren - men det stadigvarande i hans gärning torde väl vara uppdelningen i Allsvenskan i två hälfter.

Ty så var det i fjor och så är det i år, att bara nio lag kan tänkas vinna Allsvenskan. Att Örebro slutade före Hammarby ifjor, att Djurgården hamnade nedanför Gais och Trelleborg, ändrar inte på det faktum att Hammarby och Djurgården är TÄNKBARA som svenska mästare, och att de andra lagen inte är det. Att vissa tecken under påskhelgen tyder på att Hammarby och Djurgården inte lär vinna Allsvenskan i år heller förändrar inte detta faktum.

Utmaningen för lag som Örebro, Gais och kanske till och med Trelleborgs FF är att långsamt tilryggalägga den resa som först Elfsborg och sedan Kalmar FF har gjort under de senaste fem åren. Från ett lag som inte kan tänkas vinna, till ett lag som kan tänkas vinna. Först sen, visar erfarenheten, kan man bli ett lag som verkligen vinner. Och som erfarenheten i de båda fallen också visar - vägen borde stå öppen för de flesta. Örgryte, IFK Norrköping, Jönköping, Assyriska, Sirius, GIF Sundsvall och Landskronsa BoIS - de befinner sig inte i ett så mycket värre läge än där Kalmar FF var för tio år sedan. Det steg om är omöjligt att ta i England, Spanien eller Italien är fortfarande möjligt att ta i Sverige. Det borde stimulera.

Utan att fråga får man inga svar

Innebär Jespers långa och intressanta resonemang att jag slipper skriva om dagens match på Söderstadion?

False English dawn

"If this is a false English dawn, then clearly somebody is a dab hand at forging Constable landscapes."

Jag minns meningen ordagrant, delvis för att den avlöjade en stil- och bildningsnivå som svensk fotbollsjournalistik mycket sällan eller aldrig är i närheten av (David Laceys mening inledde referatet av en landskamp, men syftade på den engelske landskapsmålaren John Constables färdighet med meteorologi och molnformationer). En annan anledning att den etsade sig in i huvudet på mig var att jag läste den i det märkliga tillstånd om uppstår när man redan på förmiddagen dämpar en bakfylla med mer alkohol. Jag var på väg till Canada för att skriva om en författare som specialiserade sig just på den typen av tillstånd - Malcolm Lowry, som skrev "Under Vulkanen" i en fiskastuga vid Burrard Inlet utanför Vancouver - jag var på den tiden smart nog att hälla i mig kopiösa mängder sprit fast jag hade ett plan som lyfte tidigt nästa morgonen, jag hade mellanlandat på Heathrow, satt på en irländsk flygplatspub, försökte stilla skakningarna inför långflygningen med ett par Guinness och läste The Guardians sportsidor.

Anledningen att jag tänker på den nu var att det David Lacey skrev om var en av de fantastiska uppsving om med jämna mellanrum drabbar engelska landslaget. Detta var i juni 1997 och engelsmännen hade just vunnit någonting som kallades "Tournoi de France", en fyrnationsturnering melln England, Frankrike, Brasilien och Italien som tjänade som förövning till nästa års VM och idag är mest ihågkommet för Roberto Carlos jävulusiska bananfrispark mot Frankrike. Men för England var det naturligtvis ett tecken på att de var på gång igen, att de nu äntligen hade fått ihop sitt skit och skulle återerövra sin rättmätiga plats som världsmästare. Det var varken första eller senasta gången så skett, och varenda gång har förhoppningarna visat sig lika välgrundade som den där förbiflimrande glimten av förtröstan en återställare kan tända i en alkoholists tilvaro.

*1987 fullbordade Bobby Robsons landslag ett imponerande EM-kval med en 4-1-seger på bortaplan mot Jugoslavien. Givet EM-guld i Västtyskland 1988, jublade hemmapressen. Ett år senare: utslaget i gruppspel med noll poäng och en inledande 0-1-förlust mot Jackie Charltons Irland.

*1990 blev Robsons mannar VM-fyra efter oturlig semifinalförlust mot Tyskland på straffar, medan Gazzas tårar väckte nationens tillgivenhet. En ljusnande framtid för Gazza, Lineker och de andra! Två år senare: utslaget av Sverige i EM, därefter ur det följande VM-kvalet av Drillos Norge.

*1997, nämnda "English dawn", när en semifinalplats under hemma-EM följdes av lovande insatser under Glenn Hoddle. Ett år senare: snöplig åttondelsfinalsorti ur VM, Hoddle strax därefter sparkad för att ha avslöjat att han trodde på reinkarnation.

*1999, Kevin Keegans tillträde som förbundskapten sprider entusiasm genom hela nationen. Ett år senare: utslaget i gruppspel i EM 2000.

*2001, Sven-Göran Eriksson helgonförklarad efter 5-1 borta mot gamla arvfienden Tyskland. Ett år senare: den första av tre raka snöpliga kvartsfinalförluster under samma Svennis och en aldrig avslutad desillusion i förhållandet mellan honom och England.

Så vad jag nu vill säga, när Fabio Capellos England tagit fem raka VM-kvalsegrar, vägen till Sydafrika ligger klar och samma stjärnor som lovprisade Svennis för hans avslappnade sätt nu hyllar Capello för hans sociopatiska ledarstil, är väl bara detta: jag vet att ni tror att ni är världsmästare igen. Men jag tror det när jag ser det.

Vi behöver din hjälp!

Om några timmar ska jag vara på Gamla Ullevi för IFK Göteborgs premiärmatch på nya arenan. Förutsättningar finns för att det kan bli alldeles enastående. Solen skiner, fullsatta läktare, två taggade lag, en rejäl bortaklack till och med.
Och en ny inmarschlåt för Blåvitt, som jag förväntas skråla med i.
Jag är ingen bakåtsträvare, eller vill i alla fall inte vara det. En ny Blåvitthymn är toppen, det är kul att den görs av en "riktig" artist som Joel Alme, jag kan köpa det melankoliska anslaget och Göteborgsromantiken.
Men ändå: texten, liksom. Har vi inte, här på vår lilla blogg i alla fall, kommit överens om att vitsen med ord är att de betyder något? Den här låten innehåller metaforik i Jan Majlard-klass.
"När vi kastat våra tomma glas?" Jag blir förbryllad. Vad då för glas? Är sången ett led i Panta mera-kampanjen? Finns det en undertext som jag inte begriper?
Kära läsare: surfa in här, lyssna, läs textremsan och återkom med en analys. Jag, och många med mig, behöver din hjälp.

Men när längtan blir till gråt

Nåt klickade till i huvudet och jag har lyssnat på "Tusen dagar härifrån" på youtube fjorton gånger idag. Jag vet att Hagström lyckas vara både Perssons Pack-älskare och hammarbyit på samma gång, men jag erkänner att jag inte får ihop det. Om man älskar det här tonfallet, om man älskar när vemodet får vingar, hur kan man hålla på ett storstadslag? Hur kan man identifiera sig med något annat än det lantliga, det ödsliga, den melankoliska fyllan i skogsbacken där killarna i jeansvästar tiger medan flaskan går från hand till hand? Var finns fotbollsvärldens sista rockkung om inte i Gefle, i Trelleborg, på Rambergsvallen och på Grimsta, var hänger Little Richards porträtt fortfarande kvar på väggen om inte i Kalmar och i Halmstad. Inte på Swedbank Arena; inte på Gamla Ullevi; inte på Söderstadion, vare sig det nya eller gamla; inte på Råsunda. Inte på Stockholms stadion och inte på Olympia.

Sen har jag kanske ett annat skäl att hänga mig kvar just vid minnet av Jakob Hellman. Det är sånt här man inte gärna berättar, men när jag flyttade upp till Stockholm för många år sen sen var det för att jag träffat en tjej som just haft en kort affär med Hellman (som då, 1990, stod på höjden av sin berömmelse). En natt ringde han hem till oss och jag låg där i sängen och lyssnade på när Lena talade med honom. "Nej, Jakob, du kan inte komma hit. Nej, Jakob, jag kan inte komma hem till dig." Min triumf blev kortvarig (några månader senare hade hon dumpat mig också), men jag erkänner att den var stor. Du är 25 år gammal, du ligger i en säng och lyssnar på hur din flickvän nobbar en kändis, du vet att hon kommer att lägga sig bredvid dig när samtalet är avslutat; det är en upplevelse där triumfen är en direkt följd av ett patetiskt själsliv och just därför, inbillar jag mig, är den släkt med att hålla på Trelleborgs FF.

Men när längtan blir till gråt
ber han klockan skynda på
snälla, ta mig tusen dagar härifrån

0-0 är fotbollens hemlighet

På väg hem funderade jag på om jag varit lika glad för resultatet 0-0 som jag nu var för 1-1. Troligtvis är svaret ja. Och i svaret finns något väsentligt, något som talar om fotbollens oerhörda kraft och styrka. Vi har alltså ett spel vars utövares ambition är att göra så kallade "mål" på motståndaren. Vi har också ett antal åskådare som reser i fem timmar för att få se detta inträffa. Efter 90 minuters aktivitet har utövarna misslyckats med det som är spelets avsikt. För de intresserade åskådarna, som alltså inte fått se sitt lag göra "mål", väntar ännu en femtimmarsresa. Och trots att de inte fått se det som spelet går ut på är de jätteglada och nöjda, eftersom den mållösa matchen resulterat i en erövrad poäng i den tabellsammanställning som fotbollen skapat för att få struktur i matchandet.

Det måste vara något märkvärdigt med ett spel där utövarna kan misslyckas och ändå ge åskådarna full tillfredsställelse.
Eller också är jag helt enkelt dum i huvudet som engagerar mig i den här sporten.

Sic transit gloria mundi

"Det var länge sedan jag tänkte på honom", sa den nyinflyttade praktikanten Fredrik efter att ha tagit ner min fotbollshistoria från kontorets bokhylla och bläddrat lite i den. Fredrik är från Markaryd, gammal nog (och ur fotbollssynpunkt så ofattbart meriterad) att ha haft både Nanne Bergstrand och Björn Andersson som gympalärare. Vem han pratade om? Jonas Thern. Jag insåg att Thern för en inte så särskilt ung person idag har blivit ett lite suddigt namn från pojkåren, ungefär som Benny Wendt eller Lie Larsson för mig själv. Inget kan som fotboll påminna en om tidens flykt.

Jag kan mig aldrig lära vad som är subjekt och predikat

Hur ska de ha det, egentligen? Att det är straff när Oremo söker ben är vi inte så förvånade över, men hur är det när boll söker hand? Kan de aldrig få ordning på den regeln? Eller har de fått ordning på den och bara glömt att översätta den till isländska så att Ragnar Sigurdson fick veta vad som gäller?

Tre hörnor straff goes twitter

Isobel direkttvittrar alltså från premiären. Hashtagen är, föga förvånande, #premiarangst. Följ flödet till vänster.

The lonesome death of David Stenman

Ett litet problem när man hållit på ett tag är att man börjar upprepa sig. Vi har alltså redan en gång kartlagt målvaktstavlans typologi, men så förunderlig och rik är nu fotbollen att det alltid finns nya särfall att notera.

Polacken Artur Borucs insats vid Nordirlands 3-1-mål i Belfast förra veckan var således anmärkningsvärd, men den var i grunden bara en upprepning av engelsmannen Paul Robinsons klassiska fadäs i EM-kvalet mot Kroatien hösten 2006 och Oliver Kahns för Bayern München mot IFK Göteborg i Champions League (om det var 1996?). En "rensningsrelaterad tavla" enligt vår innovativa typologi. David Stenmans tabbe igår var däremot en helt nyskapande insats, en gränsöverskridande kreation i bästa Bob Dylan-anda. Dels försöker han med foten dämpa en boll som kommer från en Gaisfrispark och som han hade kunnat fånga med händerna (bedömningsrelaterad tavla). Dels försöker han överhuvudtaget ta emot en boll som kommer från en motspelare, fast den hade gått utanför stolpen och hade kunnat släppas till inspark (bedömningsrelaterad tavla). Dels dämpar han den så klantigt att den studsar raka vägen ut till Pär Ericsson som kan lägga den i tomt mål (dämpningsrelaterad tavla). It's all in a day's work for David Stenman, men som målvakt vill jag betona att jag står helt och hållet på hans sida.

Elfsborg får förresten hoppas på många sådana insatser i motståndarmålen i år, annars är det svårt att se hur de ska kunna göra mål. Var detta kanske rentav målet med den tekniska och offensiva revolutionen inom svensk fotboll, att även Allsvenskan skulle få sitt Portugal?

40 mil för att se mitt lag bli utspelat. Jag är glad.

Påstod för en stund sedan att jag köpt kvällstidningen "för att läsa om vår stora triumf". Så märkligt har det blivit med förväntningarna att när mitt lag spelar bortapremiär mot Elfsborg - ja då känns 1-1 som en seger. Men för mig är det ju också nån slags triumf när mitt lag får visa upp sig inför tre läktare när de tackar den nedresta publiken.
Jag var med och hyllade mitt lag i Borås. Kände den där starka känslan av samhörighet med folket runt omkring mig och med spelare som slet som tigrar för samma klubbmärke som förevigats på min axel.
Efter besöket vill jag också hylla Borås Arena. För 170 miljoner har man skapat en exemplariskt enkel arena med traditionell fotbollskänsla. Lite 80-tals Loftus Road. Finare och enklare sittplatser på långsidorna för dem som vill ha det, två rejäla ståplatskortsidor för oss andra. Ståplatserna i betong och fasta räcken som markerar att ståplatserna är permanenta. Tak i någon slags korrugerad plåt. Jag behöver inte mer än så, och jag misstänker att jag inte kommer att trivas på bättre på tvåmiljardersbygget "Nya Söderstadion".

Axén mot stjärnorna

Och matchen då?
Ja, Gais bör vinna mot ett Öis som ser väldigt svagt ut om man bortser från Allbäck, särskilt när Alvaro Santos inte tycks vara i direkt toppform (i nån faktaruta stod det 180 cm/88 kilo, kan det verkligen stämma?).
Karriärmässigt verkar syntaren/anglofilen/AIK:aren Alexander Axén ha gjort ett perfekt val. 2007 förde Roland Nilsson Gais till en allsvensk elfteplats, seglade upp som framtida förbundskaptenskandidat och värvades under buller och bång av Malmö FF.
Förra året kom Gais elva igen, och nye tränaren Magnus Pehrsson fick efter detta stordåd genast ett fett kontrakt med Europasatsande Ålborg.
Om Axén tar Gais till den trygga mittenplacering som spelarmaterialet borde räcka till kan han räkna med samtal från Bayern München eller Manchster City.

Invigning!

Premiär för nya Gamla Ullevi i dag. Själv kommer jag inte att vara där förrän på påskafton när Blåvitt och Djurgården spelar, men oj vilket lyft det kommer att bli. Varje gång jag kör eller går förbi den där nya stadion blir jag alldeles fnittrig av förväntan, det känns helt osannolikt att få se fotboll på en sån arena, med den närheten, med de branta läktarna.
Med detta sagt kan man inte blunda för att processen som ledde fram till att arenan byggdes, och hur den byggdes, var sedvanligt göteborgskt ogenomtränglig och dold för allmänheten. Plötsligt var något bestämt och då gick det rasande snabbt. Det märks på en del lustiga saker. Till exempel var det meningen att arenan skulle ha plats för 18 000 åskådare. Men när stolarna väl monterades visade det sig att de var mindre än man trott och att man fick plats med många fler. Jag har sett uppgifter på 18 800, 19 000 och en bra bit över 19 000. Exakt hur många stolar det blev lär väl visa sig i eftermiddag.

Mitt husorgan Göteborgs-Posten valde som vanligt att nästan inte rapportera om den lustiga kommunala processen, de hade fullt sjå med att utlysa tävling bland läsekretsen om vilket klämkäckt namn bygget skulle ha. (Nyligen reagerade redaktionen likadant på nyheten att Göran Johansson och några snubbar från stadens marknadsföringsbolag Göteborg & Co spontanshoppat ett gigantiskt pariserhjul som de tänkte placera vid Operan).
Nu finns det ändå till slut en kritisk G-P-artikel på arenaämnet, författad av den externe (förstås) arkitekturskribenten Mark Isitt. Ganska underhållande. Bland annat kallar han arenan "lika kommunicerande som ett sängbäcken".

Jaja, själv blir jag ändå, eller just därför, kissnödig av iver över att få gå på fotboll på en ändamålsenlig plats igen, och kul för Gais och Öis att få dra i gång spelet med ett derby. Himlen ser till och med ut att spricka upp när jag skriver detta.

Årets första spark

Man vill ju starta säsongen som Emil Johansson, med en sträckt vrist rakt upp i krysset. Men som tempot har varit på Tre Hörnor Straff på sistone får man vara glad för en start över huvud taget. Jag känner mig lite som en försenad Vasaloppsåkare som kommer ensam till en övergiven startplats när fältet redan gett sig av. Men säsongen är lång, vi på Tre Hörnor Straff är lättränade, vi är snart i form, i kapp och förbi.
THS är i högsta grad lusttyrd och dessutom, som Jesper påpekade, får den lätt spela andrafiolen när andra projekt - till exempel betalda jobbinsatser eller familj - kräver uppmärkamhet.
Nu har min lust smugit sig tillbaka, jobbläget är annorlunda, barnet sover på nätterna - och fortfarande, trots alla bloggare och krönikörer som befolkar världen, vimlar det av ämnen som bör dryftas på den här platsen. Vissa tecken tyder på att även Jesper kan lockas ut på fältet igen. Och jag tänker att om jag hjälper honom att hålla grytan puttrande här dröjer det inte länge innan han är tillbaka på allvar.
I dag såg jag Elfsborg-Hammarby på halvdana Stars ´n´Bars på Järntorget i Göteborg. Alltså, den här serien är så sjukt jämn att det egentligen bara är truppernas bredd som kommer att bli avgörande för vilka lag som blir topp och botten. Bästa 11 mot bästa 11 känns det som om alla matcher kan sluta som i dag, 1-1.
Annars bekräftade matchen alla försäsongsspekulationer: för både Hammarby och Elfsborg finns frågetecken för hur målen ska komma till. Efter att ha sett en frustande och ensam James Keene och en blixtsnabb men nästan ensam Charlie Davies vågar jag också tro att det som verkar vara dagens smak i Allsvenskan - en ensam anfallare - kommer att vara borta till hösten.
Rolig match var det i alla fall, och nästan roligast var när dundermålskytten Johansson tog udden av eftermatchendebatten genom att säga att Elfsborgs båda (tveksamma) straffar var glasklara.
Ah well... säsongen är här, och om det finns nån kringstrykare som fortfarande irrar sig till det här hörnet av Internet - säg till dina vänner och släktingar, vi är igång igen.

Okej rå

Nej, men det var min treårige son som tjatade. "Varför bloggar du inte längre, pappa?" Och man vill ju inte göra grabben besviken, så nu är jag med tills de slänger ut mig, eller rättare sagt, tills nästa gång jag tröttnar och känner att jag vill att världen ska tjata på mig för att jag ska fortsätta...

Skämt åsido. Jag ska inte påstå att jag har blivit nermejlad av folk som vill att Tre Hörnor Straff ska fortleva, men tillräckligt många har i alla fall hört av sig för att jag ska bli övertygad om att vi har en plats att fylla. Vem ska annars ta upp det remarkabla i att Expressens lista över de tio personerna med högst deklarerad inkomst i Hässelby 2008 toppas av någon som heter Moses Nsubuga? Vem ska annars behandla Sergio Ramos med den konsekventa skepsis hans frisyr förtjänar? Vem ska påpeka för er att det riktigt anmärkningsvärda med "The Wire" var likheten mellan Herc och Magnus "Turbo" Svensson"?

Vi fortsätter att driva fotbollsbloggandet enligt Hjalmar Söderbergs motto: "En smal, men klar stråle". Så länge dragningen till innebandyklubban inte blir för stark.

Skotskt P.P.S.

Är det så här det funkar för Henke Larsson? Att i det ögonblick han säger att han tänker lägga av börjar han bli sugen på att fortsätta? För min del skyller jag på att det plötsligt dök upp ett par saker som helt enkelt fordrade kommentar. Som att gårdagens tysta minut i Belgrad för offren för läktarkatastrofen i Elfenbenskusten måste ha varit världens kortaste sorgestund sedan Norrmalspolisens för Olof Palme. Och att Bosse Pettersson blir mer och mer lik Jabba the Hut för varje gång jag ser honom.

Men framför allt är det omöjligt att INTE kommentera ett så fantastiskt lag som Skottland. Inte nog med att lagkaptene Barry Ferguson och reservmålvakten Allan McGregor super ner sig före en avgörande VM-kvalmatch och måste skickas hem. Sen vägrar också förbundspampen Gordon Smith att ställa sig bakom förbundskapten George Burleys beslut utan säger offentligt att man kommer att utvärdera situationen efteråt (=seger i matchen, annars ryker tränaren). Och så träder en klubbtränare, i det här fallet Kilmarnocks Jim Jeffries in med domen över de syndande spelarna: "De har svikit sig själva, sina familjer och sitt land." Varpå alltsammans naturligtvis mynnar ut i en heroisk triumf över övermäktigt motstånd (2-1 mot Island)och upprättelse för den principfaste Burley.

Jag försöker, jag försöker verkligen byta ut namnen i denna historia mot Lars Lagerbäck, Henke Larsson, Johan Wiland, Lars-Åke Lagrell och Nanne Bergstrand. Men det är inte så lätt.

Skotsk-finländskt postscriptum

Knappt hade jag hunnit bestämma mig för att sluta blogga förrän verkligheten ändå trängde sig på och krävde en kommentar. Den verkligheten består, som alla förstår, av Skottlands oförlikneliga landslag. I vilket annat lag kan man tänka sig att kaptenen, några dagar före en avgörande VM-kvalmatch, super till så ordentligt att han måste skickas hem? Och att man offentliggör beslutet på en presskonferens på morgonen före denna samma match? Jag har som nämnts inte hängt med på sistone, så jag kan inte påstå att jag vet att Barry Fergusons icke-närvaro kommer att påverka skottarnas chanser mot Island ikväll. Allt jag vet är att få andra nordeuropeiska länder skulle ha kunnat råka ut för något liknande.

Men det roliga med skottarna är att de troligen kommer att trixa sig fram till en andraplats i gruppen ändå. En heroisk hemmaseger mot ett redan VM-klart Holland och en annan mot antingen Norge eller Makedonien borde fixa den biffen. Sedan kommer de ändå att bli den sämsta tvåa som inte ens går vidare till play-off, men det är en senare historia. Det enda som kan sägas är att varje skotsk triumf bara är ett sätt att göra det oundvikliga fiasko som väntar desto mer smärtsamt, ett skäl så gott som något för att älska laget.

För övrigt är det samma sak med Finland. Visst är det trevligt med en 2-0-seger borta mot Wales (särskilt när det är veteraner från 1809 års krig som Jari Litmanen och Jonatan Johansson som ordnar till saken), men när nu Tyskland och Ryssland spelar i gruppen blir även detta bara en av de ödets förrädiska finter som bara vill se till att det slutgiltiga nederlaget känns desto mer plågsamt.