30 april 2009

Theirs but to do and die

Jag anade redan i förväg att AIK i år var en motsvarighet till Djurgården vid samma tidpunkt i ifjor. Ett enkelt inledningsprogram, ett par segrar, en serieledning som haussats upp i tidningarna på grund av klubbens status som huvudstadslag. Låt oss säga att inget igår gav mig skäl att ändra den uppfattningen. Så fort riktigt motstånd infann sig sprack den svartgula ballongen med en smäll. Jag upptäckte i alla fall att det inte bara är den omotiverade förväntanstyngden, den som alltid bär fröet till besvikelse inom sig, som förenar AIK och det engelska landslaget. Nej, de förväxlar på samma sätt adrenalin med framåtanda, kastar sig in i tacklingar och anfall stressar iväg inkast för att visa publik och tränare att de minsann brukar allvar. Som igår, när Helsingborg ledde och de slungade sig framåt som den lätta brigaden vid Balaklava fast det återstod en dryg halvtimme av matchen. Helsingborg utnyttjade situationen på ungefär samma häpet tacksamma sätt som Spanien i åttondelsfinalen mot Danmark i EM 1986, och hade det blivit fem mål här också hade det inte varit en oproportionerlig utdelning på alla chanser.

Sen är det en annan femma att HIF inte kommer att kunna spela så här när de möter ett lag som inte är lika angelägna att kasta sig i gapet på dem. Spöket från Ljungskilematchen på Olympia ifjor har de nog inte helt befriat sig från än. Det måste de göra om det ska bli guld. Men tills dess är det festligt med Rasmus Jönsson, vars hela uppenbarelse utstrålar Åshöjden. Det är inte bara det att han kommer från Åshöjdentrakter och på småklubbmanér spelar i anfallet med en kille som kunde vara hans farsa, det är den där långa, skrangliga kroppen, den rosiga hyn och den spretiga morgonkalufsen som gör honom till en kombination av Björn Backe och Storken.

Om AIK är Djurgården 2008, vad är då Djurgården 2009? Tja, Djurgården 2004, kanske, sist de försökte sig på att ha Zoran vid rodret. Med känt resultat. Och Malmö FF 2009 är Malmö FF varenda år under den senaste tjugoårsperioden, av de båda hemmakryssen mot TFF och Gefle att döma. De får tacka sin Eric Persson för att Giffarna inte ligger i Allsvenskan längre.

10 kommentarer:

Patrik sa...

jesper:bitvis får ditt inlägg mej att tänka på majlard, varning hörru

Anonym sa...

Är det verkligen Majlard man tänker på? Skadeglädjen, kombinerat med bitterheten och besattheten får mig snarare att tänka på Marcus Birro. Stockholm är för Jesper, vad England är för Birro.

På vägen hem från Solna igår såg Jesper besvikna och frutrerade ansikten, det fyllde honom med glädje och fick honom av någon märklig anledning att tro att han raggat upp Angelina Jolie.

Petter sa...

Fast som gnagare så gillar jag årets AIK bättre än fjolårets. Stahre har satt fart på spelet och fått lite fight tillbaka i laget. Norling lyckades skapa lag som blev långsammare och ängsligare för varje år och som låtsades att de var bättre än vad de var. Årets AIK är kanske inte bättre men de sliter i alla fall.

Jesper sa...

Anonym: du underskattar kraften i min ondska. Likt kejsaren i Stjärnornas krig behöver jag inte ens besöka Råsunda - jag känner av människors vrede och besvikelse på avstånd och låter dem nära mig.

Anonym sa...

detvar alltså språket inte innehållet som fick mej att tänka på majlard

Magnus sa...

Lysande formuleringar men vad gäller innehållet vann MFF över Giffarna med 6-0 i sista höstmatchen och den skånska skräcken för artificiellt gräs har mildrats betydligt (receptfritt) f r o m i år.

Jönsson är från Viken, ett nordvästskånskt Falsterbo där yatchplats ingår i skatten och inga verkstadsföretag existerar utanför hamnområdet.

Bagaren är förtidspensionerad minkfarmare, Jorma tränar flicklag och AIK blir femma efter 0-0 mot Prahls pågar på tisdag.

Dessutom är Andreas Drugge ( tänk Jonas Therns blick parad Maud Olofssons ambition) med i nästa Sydamerikatrupp som central mittfältare.

Det var väl allt för nu...

Jesper sa...

Magnus: Trots allt har ju Höllviken fostrat Mattias Thylander. Så även glasskusten verkar kunna ge upphov till jordnära spelare.

Ozjeppe sa...

Rolig AIK-diss, men du får gärna förklara rubrikens andemening. Jag är inte så tokig på engelska men detta får jag inte ihop till något begripligt i textens sammanhang...

Jesper sa...

"Forward, the Light Brigade!"
Was there a man dismay'd?
Not tho' the soldier knew
Someone had blunder'd:
Theirs not to make reply,
Theirs not to reason why,
Theirs but to do and die:
Into the valley of Death
Rode the six hundred."

Lord Tennyson, "The Charge of the Light Brigade". Som handlar om de sexhundra männn i "Lätta brigaden" och deras vansinniga kavalleriattack i slaget vid Balaklava under Krimkriget 1855 (som hänvisas till i texten). Lätta brigadens befälhavare, Lord Cardigan, fick f ö också ge namn åt den typen av lammullströja han bar vid tillfället, jag vet inte om just en sån har någon valör i casualkretsar.

Ozjeppe sa...

Ah, tackar för upplysandet! The Light Brigade kände jag vagt till, men inte denna dikt...