False English dawn

"If this is a false English dawn, then clearly somebody is a dab hand at forging Constable landscapes."

Jag minns meningen ordagrant, delvis för att den avlöjade en stil- och bildningsnivå som svensk fotbollsjournalistik mycket sällan eller aldrig är i närheten av (David Laceys mening inledde referatet av en landskamp, men syftade på den engelske landskapsmålaren John Constables färdighet med meteorologi och molnformationer). En annan anledning att den etsade sig in i huvudet på mig var att jag läste den i det märkliga tillstånd om uppstår när man redan på förmiddagen dämpar en bakfylla med mer alkohol. Jag var på väg till Canada för att skriva om en författare som specialiserade sig just på den typen av tillstånd - Malcolm Lowry, som skrev "Under Vulkanen" i en fiskastuga vid Burrard Inlet utanför Vancouver - jag var på den tiden smart nog att hälla i mig kopiösa mängder sprit fast jag hade ett plan som lyfte tidigt nästa morgonen, jag hade mellanlandat på Heathrow, satt på en irländsk flygplatspub, försökte stilla skakningarna inför långflygningen med ett par Guinness och läste The Guardians sportsidor.

Anledningen att jag tänker på den nu var att det David Lacey skrev om var en av de fantastiska uppsving om med jämna mellanrum drabbar engelska landslaget. Detta var i juni 1997 och engelsmännen hade just vunnit någonting som kallades "Tournoi de France", en fyrnationsturnering melln England, Frankrike, Brasilien och Italien som tjänade som förövning till nästa års VM och idag är mest ihågkommet för Roberto Carlos jävulusiska bananfrispark mot Frankrike. Men för England var det naturligtvis ett tecken på att de var på gång igen, att de nu äntligen hade fått ihop sitt skit och skulle återerövra sin rättmätiga plats som världsmästare. Det var varken första eller senasta gången så skett, och varenda gång har förhoppningarna visat sig lika välgrundade som den där förbiflimrande glimten av förtröstan en återställare kan tända i en alkoholists tilvaro.

*1987 fullbordade Bobby Robsons landslag ett imponerande EM-kval med en 4-1-seger på bortaplan mot Jugoslavien. Givet EM-guld i Västtyskland 1988, jublade hemmapressen. Ett år senare: utslaget i gruppspel med noll poäng och en inledande 0-1-förlust mot Jackie Charltons Irland.

*1990 blev Robsons mannar VM-fyra efter oturlig semifinalförlust mot Tyskland på straffar, medan Gazzas tårar väckte nationens tillgivenhet. En ljusnande framtid för Gazza, Lineker och de andra! Två år senare: utslaget av Sverige i EM, därefter ur det följande VM-kvalet av Drillos Norge.

*1997, nämnda "English dawn", när en semifinalplats under hemma-EM följdes av lovande insatser under Glenn Hoddle. Ett år senare: snöplig åttondelsfinalsorti ur VM, Hoddle strax därefter sparkad för att ha avslöjat att han trodde på reinkarnation.

*1999, Kevin Keegans tillträde som förbundskapten sprider entusiasm genom hela nationen. Ett år senare: utslaget i gruppspel i EM 2000.

*2001, Sven-Göran Eriksson helgonförklarad efter 5-1 borta mot gamla arvfienden Tyskland. Ett år senare: den första av tre raka snöpliga kvartsfinalförluster under samma Svennis och en aldrig avslutad desillusion i förhållandet mellan honom och England.

Så vad jag nu vill säga, när Fabio Capellos England tagit fem raka VM-kvalsegrar, vägen till Sydafrika ligger klar och samma stjärnor som lovprisade Svennis för hans avslappnade sätt nu hyllar Capello för hans sociopatiska ledarstil, är väl bara detta: jag vet att ni tror att ni är världsmästare igen. Men jag tror det när jag ser det.