Skotskt P.P.S.

Är det så här det funkar för Henke Larsson? Att i det ögonblick han säger att han tänker lägga av börjar han bli sugen på att fortsätta? För min del skyller jag på att det plötsligt dök upp ett par saker som helt enkelt fordrade kommentar. Som att gårdagens tysta minut i Belgrad för offren för läktarkatastrofen i Elfenbenskusten måste ha varit världens kortaste sorgestund sedan Norrmalspolisens för Olof Palme. Och att Bosse Pettersson blir mer och mer lik Jabba the Hut för varje gång jag ser honom.

Men framför allt är det omöjligt att INTE kommentera ett så fantastiskt lag som Skottland. Inte nog med att lagkaptene Barry Ferguson och reservmålvakten Allan McGregor super ner sig före en avgörande VM-kvalmatch och måste skickas hem. Sen vägrar också förbundspampen Gordon Smith att ställa sig bakom förbundskapten George Burleys beslut utan säger offentligt att man kommer att utvärdera situationen efteråt (=seger i matchen, annars ryker tränaren). Och så träder en klubbtränare, i det här fallet Kilmarnocks Jim Jeffries in med domen över de syndande spelarna: "De har svikit sig själva, sina familjer och sitt land." Varpå alltsammans naturligtvis mynnar ut i en heroisk triumf över övermäktigt motstånd (2-1 mot Island)och upprättelse för den principfaste Burley.

Jag försöker, jag försöker verkligen byta ut namnen i denna historia mot Lars Lagerbäck, Henke Larsson, Johan Wiland, Lars-Åke Lagrell och Nanne Bergstrand. Men det är inte så lätt.