Okänd naturlag upptäckt

Hårmode för fotbollsspelare har en inkubationstid på 10-15 år innan det sprider sig till domarna. Anders Frisk upptäckte det blekta håret vid milennieskiftet. Stefan Johannesson, Stocksund, kör i nådens år 2006 med rakat huvud och ansade polisonger à la Vialli. Ser fram mot att Peter Fröjdfeldt börjar anlägga näsplåster.

Vi går på galapremiär!

-Det är en mycket viktig film. Den beskriver verkligheten för en vanlig svensk kille som samtidigt är fotbollsstjärna. Vi lever i ett samhälle, där alltfler vanliga killar blir fotbollsstjärnor, och sådana frågor är jag och mina vänner upptagna av att diskutera.

Så beskrev Filminstitutets VD Cissi Elwin svensk films nya storsatsning, ”Jag har saknat dig, Borås”, som bygger på landslagsstjärnan Anders Svenssons liv. Filmen, där Svensson spelas av Shanti Roney, hade galapremiär inför en begeistrad publik i Borås (var annars?) på torsdagkvällen och TRE HÖRNOR STRAFF var naturligtvis på plats. Det är en gripande skildring av en svensk kille som hamnar i en stentuff utländsk miljö (ingen kan tro att scenerna i Southamptons nergångna slumkvarter och hippa lyxrestauranger i själva verket alla är filmade i Trollywood...) och håller på att gå under på kuppen. Särskilt scenerna när Anders plågas av den sadistiske engelske managern (Peter Stormare), vantrivs på kokainorgierna i Southamptons omklädningsrum eller överges av den danska fotomodell han förälskat sig i (Paprika Steen) är närmast outhärdliga i sin påträngande realism. Desto större blir lättnaden när Anders, som under en nattlig vandring i ett regnigt Southampton förgäves försökt hitta en tacorestaurang, plötsligt känner en hand på sin axel – det är Elfsborgstränaren Magnus Haglund (Jakob Eklund), som snart övertalar Anders att lyssna till sitt hjärta och följa med hem till Västergötland.
Därmed är förstås inte allt frid och fröjd. Anders får snart nya bekymmer att tampas med, när han manövreras bort ur landslaget av den outhärdlige Stureplansglidaren Kim Källström (Alexander Skarsgård). I ytterligare en oförglömlig scen finner vi honom ensam på en nersläckt träningsplan i Tyskland, där han står orörlig med en boll vid fötterna och stumt tänker över sin framtid. Då hörs plötsligt en röst viska orden: ”Är du sugen?” Det är lagkamraten Henke Larsson (Fares Fares) som på detta sätt påminner Anders om hans karriärs största ögonblick, frisparksmålet mot Argentina i VM 2002. ”Ja, jag är sugen”, svarar Anders, sätter bollen i mål, och i nästa ögonblick ser vi honom ligga jublande på knä i gräset, precis som han gjorde den gången i Japan. Henke håller därefter ett gripande litet tal om vikten att följa sitt hjärta och sätta sin familj och sin hembygd före framgången.
Filmen är sponsrad av Taco Bar, har regisserats av Rikard Hobert, och är den första i en serie filmer som med utgångspunkt från de Tio Budorden skildrar svenska fotbollsspelares liv (”Jag har saknat dig, Borås” bygger på det tionde - "Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej helle till något annat som tillhör din nästa."). Nästa film, ”Farväl, Finflo”, med Rolf Lassgård i huvudrollen som Tomas Brolin, är redan under inspelning.
Fotbollstemat har överhuvudtagit varit ofta återkommande i höstens svenska kulturliv. Dramaten sätter snart upp ”Arbetarklassens absolut sista hjälte” som är skriven av Peter Birro, regisseras av Stig Larsson och handlar om Teddy Lucics liv. Pjäsen beskrivs som ”en vredgad, burlesk, tragisk och vansinnigt rolig föreställning om en äkta rebell från gatan.” Dessutom utkommer i dagarna Alexander Ahndorils dokumentärroman ”Tränaren” (Albert Bonniers förlag) om en vecka i Nanne Bergstrands liv. TRE HÖRNOR STRAFF återkommer naturligtvis med recensioner och bevakning.

Grönhagens järnkaminer ligger fint i munnen

Jodå. Jag erkänner. Jag har vrålat, med tårar i ögonen och sönderskrikna halsmandlar, att vi kräver mer än så. Mer än elva mot tio-förluster mot såväl Helsingborg som Kalmar FF, mer än väldigt bra träningar, mer än hedersamma uddamålsförluster mot Solna fucking AIK. Mer än att komplett utspelade nästan gå vidare till tredje kvalomgången i Champions League på ett tursamt bortamål mot ett lag man inte kan uttala i ett land man inte kommer ihåg.

Jag har förstått att sådana känsloyttringar är brott i paritet med barnarov och tecken på allt det som är sjukt i fotbollen, samhället och sannolikt även livsmedelshanteringen till den snacksbuffé Djurgårdens IF erbjöd VIP-besökare i matchen mot Ruzomberok.

Men jag har gjort det i alla fall.

Vad jag däremot inte gjort är stämt upp i allsångstrallade avgångskrav. Inte för att jag haft alltför ömma känslor för herr Jonevret. Han må ha vunnit oss ett guld, men någon Sören eller Zoran är han inte. Precis som en Markus Johannesson har han ibland gjort sitt jobb, ibland inte, men inte sjunger vi upp honom till nummer hundra ens de bra dagarna. Däremot har jag inte riktigt vetat vad hans avgång skulle göra bättre.

Var det hans beslut att sparka den mentale tränaren? Var det hans beslut att ge fystränaren så dåligt betalt att han valde gå över till AIK? Var det han som köpte fjortonmiljonersmannen som enligt uppgifter spelar så dåligt för att han tillbringar nätterna med att hänga på MSN och längta efter sin tjej? Var det han som valde att anställa två andretränare som är så mentalt lika honom och varandra att de skulle kunna vara omslagspojkar för ett uppslagsverk om den svenska konsensusandan?

Jag vet inte vad jag tycker om Anders Grönhagen. Visst låter det vackert i en tid av modernitetens kommersialistiska dominans med tre tränare som alla på olika sätt förkroppsligar klubbhjärta och verkligt känslomässigt engagemang. Grönhagens järnkaminer ligger verkligt fint i munnen.

Men kan han utmana spelarna att bli bättre? Kan han få dem att lyfta sig över sig själva, kan han provocera fram den vinnarinstinkt som ledde till fyra serievinster på tjugohundratalets sex första år? Jag vet vad jag hoppas. Men jag vet faktiskt inte vad jag tror än.

Then felt I like some watcher of the skies when a new planet swims into his ken

Det begränsade intellektet kan som vanligt bara stumt böja sig inför SvD:s Jan Majlard och hans strålande geni. Hur rätt hade inte chefredaktör Lena K Samuelsson när hon häromåret påpekade att Majlard skapat ett "alldeles eget språk"?
Se bara denna mening ur dagens krönika: "Det vildsinta vevandet runt mittbacken van Buyten och den efterföljande stämplingen mot Schweinsteiger illustrerade båda överloppsgärningar." (min kursivering) En mer konventionell skribent hade kanske skrivit att det vildsinta vevandet "var" en överloppsgärning, eller att det illustrerade något fenomen, troligen en mental defekt hos Zlatan Ibrahimovic (vars förefintlighet resten av artikeln, enligt min ringa fattningsförmåga, syns vilja påvisa).
En parallell innovation finner vi längre fram, där vi läser: "Roberto Mancinis menande finger mot huvudet efter att engelske domaren Stephen Bennet (dömer Sverige-Spanien i EM-kvalet) halat upp det röda kortet beskrev inget lämplighetsintyg från sidlinjen." (Min kursiv igen) Vi beundrar här dels den subtilt insmugna parentesen, som på ett intrikat sätt stagar upp en meningsbyggnad som annars hade hotat att bli alldeles för banal och lättviktig. Men vi noterar också hur Mancinis finger inte "beskrev något lämplighetsintyg", där den försiktige (om hans ens vågat sig på denna djärva liknelse) kanske skulle ha skrivit att fingret inte "såg ut som" något lämplighetsintyg, alternativt att det inte "beskrev någon mot Zlatan vänligt stämd sinnesstämning hos Mancini".
Vi noterar slutligen hur prosan blir postmodern och lekfullt självkommenterande när Majlard (under sken av att kommentera Zlatan Ibrahimovics spelsätt) fortsätter: "Det är som om Zlatans snabba bollbehandling krånglar till förutsättningen istället för att förvalta det öppna läget. Det enkla blir svårt." Betraktaren blir ett med sitt ämne. Man flämtar av beundran.

Heja, heja på dom som vinner

Tre h�rnor straff
Det sägs att det är tuffa tider för drömmare. Därom vet jag intet men för oss kappvändare är det lördag hela veckan. När nu MFF krampar i allsvenskan gäller det att lyfta blicken västerut, eller vilket väderstreck det nu blir, och byta tuva. Trelleborg är ju i princip garanterade en plats i allsvenskan och matchen mot ÅFF är i det närmaste en formalitet. Så på söndag är det jag som byter halsduk och åker dit.
Det kanske är för sent för en lycklig barndom men en lyckad säsong kan man alltid få till.

Exklusivt med Zlatan

TRE HÖRNOR STRAFF har fått en exklusiv intervju med högaktuelle Zlatan Ibrahimovic. I egenskap av internationellt respekterad fredspersonlighet som själv är av blandat muslimskt och katolskt ursprung, har ”Ibra”, 25, utsetts till FN:s speciella medlare mellan de båda religionerna i det laddade klimat som uppstått efter påven Benedictus uttalande häromveckan. Zlatan var lycklig och avslappnad när Tre hörnor straff träffade honom på hotellet i Beirut, där medlingarna kommer att äga rum.

Zlatan, hur känns det?

-Det känns bra. Jag är glad att vara här. Jag försöker bara njuta av ögonblicket och flyta med strömmen.

Har du fått speciella instruktioner av FN-chefen Kofi Annan?

-Kofi Annan är en stor ledare och jag tror vi har en gemensam målsättning. Att vinna. Det är bara att köra på och vara sig själv.

Hur reagerade du själv när du fick höra om påvens uttalande?

-Nej, men det har hänt mig så många gånger. Ofta har jag sagt ett skämt och så har det kommit ut på fel sätt. De som inte förstår det... jag vet inte hur jag ska förklara det.

Känner du stor press på dig när du nu ska försöka hindra att ett storkrig bryter ut i Medelhavsregionen?

-Nej, det är ju alltid press från alla håll och det är så många som tycker saker.

Vad har du för tips till svenska ungdomar som också vill bli FN-diplomater?

-Det är bara att träna mycket och vara sig själv.

Zlatan avslutade intervjun med att le sitt berömda Zlatan-leende.

Zlatan Ibrahimovics agent, Mino Raiola, är också nöjd med händelsernas utveckling.

-Zlatan har länge velat ha en större roll i världspolitiken. Han har fått flera erbjudanden att ingå i regeringen i flera framstående länder, men jag kan tyvärr inte avslöja vilka. Det här ser jag bara som första steget av hans karriär.

Zlatans möjligheter att skapa världsfred har dock ifrågasatts av två erfarna diplomater, Radiosportens Ralf Edström och TV3:s Glenn Hysén.
-Att skapa internationella kontakter handlar mycket om känsla, sa Hysén igår. Jag minns när Steve McMahon höll på att strypa mig med min egen slips. Det är sånt som skapar gemenskap. Jag tror inte Zlatan är tillräckligt mogen för diplomati på högsta nivå, han måste växa till sig.
Hysén passade också på att beklaga situationen i världen i största allmänhet.
-Bedrövligt.
Zlatan Ibrahimovic kommer dock att få hjälp på traven i sitt nya uppdrag. I sina förhandlingar med de mest extrema islamistiska grupperna kommer han att få assistens av en av Sveriges mest respekterade diplomatiska krafter, förbundskapten Lars Lagerbäck. Lagerbäck kom hem till Sverige så sent som i torsdags morse, efter ett topphemligt möte med Al Qaida-ledaren Usama bin Laden i dennes kala grotta någonstans i bergstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan. Tre hörnor straff nådde Lars Lagerbäck och bad honom beskriva tonen i samtalet med bin Laden.

-Det var sansat och positivt, så att det var inga problem.

Efter mötet med dig har bin Laden framträtt i en videoinspelning på Al Jazeera där han bland annat säger att ”korsfararnas påve ska betala för sin skymf mot profeten genom att huggas i små, små stycken av de trognas svärd.” Hur tolkar du det uttalandet?

-Jag vill egentligen inte spekulera i vad Usama känner och tänker, utan det får du fråga honom själv. Men jag tror inte att han menar något illa och mellan oss har det alltid varit positivt. Det har alltid varit många skratt.

Så det brukar skämtas mycket när du möter bin Laden?

-Han är en lite speciell och spontan kille och det är härligt att det finns sådana, tycker jag.

Var är den klack som överallt jag söker?

Jag har tänkt den här tanken ganska ofta på sistone.
Senast var det efter valet: jag mailade till min vän Micke i Malmö och talade om att jag röstat på centern. Han svarade att han inte kunde förmå sig att rösta på borgarna. Minnet av trean i Brobys första hyreshusområde levde kvar och hindrade honom, trots att han levde ett annat liv nu. Min omedelbara reaktion var avundsjuka: att jag stod utanför en gemenskap där människor jag respekterar och beundrar så självklart tycker sig ingå. Men så är det för mig, så uppfattar jag den bakgrund jag kommer ifrån: jag känner inte igen mig i den verklighetsbeskrivning den socialdemokratiska världsbilden bygger på, där arbetarklass står mot borgerlighet, folket mot de härskande, vi härnere mot dem däruppe eller tvärtom. Min släkt är för blandad för det, alldeles för full av folk som varken skulle platsa i något tänkt underklasskollektiv eller levt upp till något högborgerliga ideal.
Hagströms blogginlägg fick mig att känna något liknande. Egentligen avundas jag den där självklara känslan av att höra till ett lag, även om jag ofta står främmande fr den tillhörighetens manifestationer. Och egentligen betydde fotbollen även för mig en känsla av tillhörighet, över att plötsligt höra till samma värld som den pappa berättade om - vare sig det handlade om hans egna minnen från div V-spelet i Skanör/Falsterbo IF, eller om egendomliga namn (Butti Espling, Stendy Appeltoft) från 50-talets Helsingborgs IF. Det är bara det att den känslan inte hängde ihop med något särskilt lag. I Hästveda, där jag växte upp på 70-talet, fanns det inget allsvenskt lag närmare än tio mil - halva byn höll på Malmö FF, halva på Öster. Min bror, den kände medgångssupportern, höll på Malmö FF eftersom de vann Allsvenskan 1974 (alla hans favoriter, i alla sporter, är de som vann det året - Leksand i ishockey, Ljusdal i bandy, det var en tragedi för honom när Sovjets hockeylandslag upphörde att existera..) Min morfar var MFF-are (sedan 40-talet, då han kom som nyutexaminerad ingenjör från Tyringe till Malmö) och min far av någon anledning HIF-are. Det finns folk på skånska landsbygden som håller på vad som helst - Hasse Mattisson, uppväxt i Husie, berättade för mig att hans pappa var AIK-are! Själv vårdade jag en stillsam kärlek till Trelleborgs FF, då i division 2 eller 3, eftersom jag råkade vara född på stadens BB. Men de gånger jag verkligen känt gemenskap med andra har det handlat om landslaget. Jag vet att landslagsfans är de mest föraktade i supportersammanhang, och jag skulle ha svårt att själv söka mig till Camp Sweden, men jag känner viss gemenskap med de där ansiktsmålade töntarna för att jag tror de är som jag - uppvuxna i Hedemora, Varberg och Flen, långt borta från de stora arenorna där man lär sig att sjunga i 90 minuter och hålla upp banderoller med dödskallar på.
Allt handlar om tillhörighet. Jag skulle också vilja ha ett kollektiv att höra till. Men var hittar jag det, i detta samhälle och vid denna ålder?

"Vi är vackrast, vi är bäst, vi är dom som vinner mest"

Det är snart ett halvår sedan jag läste Nina Björks krönika om Thåströmlåten “Brev till 10:e våningen” i Dagens Nyheter. Sedan dess har hennes ord då och då återkommit för mig, där finns en reflektion som uppenbarligen handlar om mitt eget liv.
En kort resumé: skribenten börjar med att förklara att Thåströms låt har formen av ett brev från en vän som flyttat, till en annan vän som blivit kvar. “Några rader om skribentens nuvarande liv på annan ort. En avslutning med hopp om att ses igen”.
...
“Samtidigt vet brevskrivaren att förlusten inte är en förlust av någonting värdefullt i objektiv mening. Det är förlust av vinteris på en fotbollsplan; av många timmars väntan på en station; av haschrökande på en balkong. Det finns egentligen ingenting att längta tillbaka till - annat än något som antyds i en bisats. Det går att längta tillbaka till en tid då det fanns ett självklart vi. Det är det som gått förlorat.”

Hennes ord fick mig att fatta en stor del av mitt liv gått åt till att bibehålla detta vi. Jag har på olika sätt verkat för att detta vi ska leva, att inte en dag likt brevskrivaren “tala om att komma hem, om att ta linje 19 ända ut och ställa sig bredvid sin vän - att åter ingå. För att sen med Nina Björks ord bli varse: “det kommer aldrig att gå. Av flera skäl. Aldrig.”
Det som verkligen har fungerat är fotbollen, eller närmare bestämt gemenskapen kring min fotbollsklubb. Här finns ju detta “vi” i dubbel bemärkelse. Dels har vi den vi-gemenskap som uppstår när vänner har en historia tillsammans. Vi talar om människor som under 20 års tid setts inte bara vid högtidliga tillfällen eller när någon sett till att det blir av det där man hela tiden talar om - “vi måste ses”, utan i stort sett varje vecka. Ett spelschema har sett till att deras liv går in i varandras och att de ibland vaknar upp bakfulla tillsammans i någon sportstuga. Att det sedan är en gemenskap som tvingar de inblandade att se en hel del dåliga fotbollsmatcher är en bieffekt som man få stå ut med.
Där finns också ett ännu bredare vi, ett vi som är större än de enstaka vännernas självvalda umgänge. Som supporter till ett fotbollslag har jag en “vi-identitet” som omfattar allt från de elva fotbollsspelarna på en gräsmatta till styrelsegubbar, ungdomsledare och de tiotusentals andra som anser sig ingå i detta “vi”. När de elva fotbollsspelarna vunnit en match är det vi som vunnit. Likaså är de elva fotbollsspelarnas förlust vår förlust. Och det är en gemenskap som inte försvinner med byte av arbetsplats eller skilsmässa. Den finns alltid där att luta sig mot, oavsett vad som händer med livet i övrigt. Och den finns kvar så länge jag vill att den ska finnas kvar.

Det kanske inte ser ut så, men det här är ett svar på blogginlägget “The green, green 3-G-konstgräs of home” längre ned.

Dagens förbrödring

Mailkonversation från imorse:

Isobel: "grattis, förresten. och tack. jag blir fan hellre sämst i stan, bara inte aik vinner."

Magnus: "Ja nu handlar säsongen om att AIK inte ska vinna."

Vi är i alla fall ärliga.

Trust your feelings, Luke

Jag som trodde att Malmö FF:s problem var att Jari Litmanen var skadad. Sällan har jag sett en man dominera en plan som den julidag när jag såg MFF:s träning bakom Malmö stadion; redan när bollen var på väg mot en medspelare ropade han instruktioner om vad denne skulle göra när han väl fick den. Jag tänkte att det måste vara demoraliserande för ett lag att ha en sådan potentiell ledargestalt i laget och samtidigt hela tiden ha honom skadad; det skulle nästan vara bättre att inte ha honom i truppen alls. Nu har han ju faktiskt varit med ett par omgångar, utan att resultatet blivit så mycket bättre.
Nej, den enda kvarvarande möjligheten är att det vilar en förbannelse över MFF. Kan någon IFK Malmö-anhängare ha lyckats utslunga någon sådan innan de försvann ur Allsvenskan, krossade av Eric Perssons oblidkeliga hat? Kan all den samlade antagonism som Krister och Puskas och Bob lyckades samla på sig under 70-talet ligga kvar som ett slags Kraftens Mörka Sida någonstans? Och vem ska bli den Luke Skywalker som ska träda fram och försona den ljusa och den mörka sidan med varandra?
Kan det vara Behrang Safari?

Alla ska med

En av anledningarna till MFF:s miserabla resultat på senare tid är de ständiga skadorna. Det går inte att få kontinuitet i laget hävdar Åkeby som haft över 25 olika spelare på plan i år. För en medgångssupporter som mig låter det som klassiskt pojklagstänk-alla ska med!
Tommy Söderberg hade varit avundsjuk.

Dagens Carl von Linné

"Osäkerheten i backlinjen spred sig som en våreld i högt gräs med följd att tänkte spelföraren Dulee Johnson blev felvänd med något av "fysmonstren" Pétur Marteinsson eller derbyhjälten Sebastian Eguren flåsande i nacken."

Nord och nord och syd är syd

Så var det då det här med "supporterkultur". Isobel har rätt att väderstreck nog spelar en viss roll - den som håller på Trelleborgs FF, detta det sydligaste av svenska lag, måste av rent överlevnadstekniska skäl förringa publikens betydelse. Men det finns andra saker som får mig att känna främlingskap. Under ett två veckor långt inhopp som krönikör på Expressen i somras hann jag få mail som i tur och ordning anklagade mig för att avsky och med särskild illvilja förfölja Malmö FF, AIK, Helsingborg, Djurgården och Hammarby. (De enda klubbar jag skrev om och vars supportrar inte tyckte jag förföljde dem var Häcken och Halmstad.) När jag skrev att jag tyckte att stämningen blivit råare på Söderstadion sedan jag första gången gick dit 1990 (en observation som jag nog menar att den senare utvecklingen gett viss fog för) fick jag mail som uppmanade mig att hålla käft och förklarade att jag överhuvudtaget inte hade någon rätt att uttala mig om Hammarbys supportrar. På det hela taget påminde det mig om när militanta muslimer bemöter påståenden om att islam skulle vara en våldsam religion med hot om slå ihjäl sagesmännen. Nu känner jag tillräckligt många hammarbysupportrar för att veta att sådana åsikter inte är representativa, men de är tillräckligt vanliga för att jag ska känna mig obekväm.
En annan sak är att tidningarna med tröttsam regelbundenhet tar till överord. När Johan Esk skriver om det "brinnande helvetet" på Söderstadion undrar jag över hans brist på proportioner och stilkänsla. I förra veckan, när jag cyklade ut till Råsunda för att eskortera hem en 15-årig Black Armymedlem (dotter till en kompis som bor i Småland) efter derbyt mellan AIK och Djurgården slog det mig hur överdriven mycket av rapporteringen är. Grupper av AIK-are och djurgårdare drev förbi varandra mellan tunnelbanestationen och Statoilmacken väster (eller är det öster, Isobel?) om Råsunda utan att någon enda gång se ut att vara på väg att överfalla varandra. Å andra sidan berättade Angelika om hur hennes kompis blivit slagen i nacken under matchen för att han inte sjöng med tillräckligt högt, och om säkerhetsvakten som efter slutsignalen kommit i handgemäng med ett par fans inne på Norra Stå och slagits till marken; mängder med klackmedlemmar hade rusat till för att sparka på honom. Det stod det inte en rad om i tidningarna nästa dag.
Jag undrar hur man ska beskriva en miljö där våld verkar så normalt, och godtyckligt. Men "ett brinnande helvete" tror jag inte är adekvat.

Råsunda 26/9 kl 21.28

De röda bengalblossen har brunnit på Norra läktarens mellansektion.
Speakern påminner om det rådande rökförbudet på Råsundas läktare.
Det vet den som sitter på O´Learys och ser matchen inte om.

Sjörövar-Fabbe, farfars far.

Som SvD:s Jan Majlard på sitt oefterhärmliga sätt uttryckte det igår: "Inte mycket talar för Linderoths Bajenimpregnerade assistent Thom Åhlund i kväll ska se glad ut som en vida berest sjöman som just återsett sitt fädernesland." Nog tyckte jag att Åhlund såg ganska upplivad ut där han stod och hoppade vid sidlinjen igårkväll. Rikard Norling såg däremot en smula bekymrad ut, som en inte alls särskilt berest ung pianovirtuos som lånat sin pappas kostym och just upptäckt att han är betydligt längre hemifrån än han trivs med. Norlings repertoar av konsternerade grimsaser tycks outtömlig. Det är någonting rörande lillgammalt över honom: jag minns presskonferensen efter segermatchen mot Halmstad i juli, när Janne Andersson i generösa ordalag prisade AIK:s självförtroende och konsekventa spelidé. Norling satt bredvid i sin evinnerliga kostym och såg ut som en tolvåring vid en klassfotografering, en som med all makt kämpar mot fotografens försök att få honom att le. Samtidigt verkar han vara ett snille på sitt jobb. Jag minns att Assyriskas förre reservmålvakt Thomas Thudin, som haft Norling som tränare i Väsby, sa att han var en sån typ som kunde gå förbi en hall där ett par lag spelade innebandy och på en halvminut se vilka taktiska fel det ena laget gjorde. Nu ser det ut som det står mellan honom och en på vissa sätt liknande personlighet, Haglund i Elfsborg.

Romanen om Olof

För övrigt hängde det, åtminstone i somras, ett stort fotografi av Alexander Bard i Malmö FF:s omklädningsrum. Det bar den enkla och kärnfulla påskriften: OLOF PERSSON.

Jesper Högström och väderstrecken, och andra sedelärande berättelser

"Men, är inte det här Norra stå?" frågar Jesper förvirrat. Vi hade stämt träff vid Råsundas sydöstra hörn. Jag tittar på honom. "Eh, nej" "Men är det inte här AIK står?" "Eh, neej" Kanske kan man här ana något av en förklaring till Jespers motvilja mot supporterkulturen. Inte bara har han svårt med väderstreck, han kan uppenbarligen inte heller känna igen en gnagare om han ser en. Jag har å andra sidan aldrig tidigare varit på presskonferens med landslaget.

Utanför betongklossen står Olof Lundh och talar i telefon. Vi försöker hälsa. Han ser oss inte. Uppe i det kvava presskonferensrummet har Patrik Ekwall en av de mest intensivt mönstrade t-shirts jag sett i mitt liv. Svart och rosa. Vintage André Agassi från den tiden han hade hår. Ekwall har hår. Än så länge.

En efter en släntrar de in nu, sportmännen. Alla utom fem är just män. Sune Hellströmer går runt och hälsar. Roland Andersson har imponerande spetsiga lackloafers med stora silverspännen.

När klockan slår två sätter någon igång en video med scener ur matcherna mot Lichtenstein och Danmark. The Sounds ackompanjerar. Jo, Allbäck gjorde det där målet den här gången också. Ljungbergs skott däremot gick i ribban. Nu också. Maja sjunger nåt om tomorrow och själv önskar jag efter några minuter att det åtminstone snart kunde vara i eftermiddag. Jadå, Rosenbergs skott satt där det skulle. Hurra.

Kanske är det bara jag som inte är så inne på just den här sortens sportkillar, men av det närvarande fyrtiotalet bedömer jag bara att det finns en som jag spontant skulle kunna tänka mig att hångla med om jag träffade honom på krogen. Om jag inte var väldigt full förstås. Han är symtomatiskt också den ende här som skulle smälta in på en ståplatsläktare.

"Ja, om vi hade haft mer tid skulle vi förstås ha visat lite bilder på damerna också" säger en man som efter ytterligare några minuter stänger av videon. Ola Wennström blir filmad av en TV 4-kamera där han sitter bredvid oss i publiken.

"Undrar om Chippen är petad" säger nån. Det verkar vara det alla tänker på. "Sverige har aldrig inlett ett kvalspel så här bra" säger Roland Andersson entusiastiskt, och visar statistik över de fantastiska svenska prestationerna.

"Vi hade ett sansat och positivt samtal" säger Lars Lagerbäck om när Zlatan berättade att han inte skulle spela matcherna mot Spanien och Island. "Vad var det som var positivt" undrar nån. "Om man inte vill spela ska man inte spela. Därför är det ur vår synvinkel bara Andreas Isaksson som inte är disponibel för matchen."

När han läser upp truppen är Chippen med. Och Kennedy. Och Fredrik Berglund. "Vad gör du om Allbäck och Elmander går sönder nu i helgen?" frågar någon. "Då måste vi nog kalla in två till forwards" svarar Lagerbäck. Alla fnittrar. Jag vill gå hem.

Om presskonferensen uti Solna, en solig tisdagseftermiddag i september månad

PLATS: "Umbro Center", en präktig konferenslokal i Råsunda stadions innamäte.

ÄNDAMÅL: Presentation av landslagstrupp för EM-kvalmatcherna mot Spanien och Island.

NOTERBAR INREDNINGSDETALJ: Den guldgula monstruositet som bars av svenska landslaget vid SvFF:s jubileumsmatch mot England våren 2004 och som kunde ses upphängd på väggen.

FÖRTÄRING: Bananer (grönaktiga). Kanelbullar. Kaffe (ur pappersmuggar). Läskedrycker (ur burk, i kartong).

VAD DE HADE PÅ SIG: Svarta kostymer med Svenska Fotbollförbundets emblem på bröstet och slipsar med ett mönster som fick det att snurra i betraktarens huvud (Lars Lagerbäck, Roland Andersson, SvFF-ordföranden Sune Hellströmer). Kavaj och jeans (U 21-landslagets Tommy Söderberg och Jörgen Lennartsson, som dessutom båda kan ståta med ungefär samma robusta kroppshydda). Blommig skjorta (P.Ekwall, TV4). Khakishorts och keps (R.Laul, Aftonbladet). Många, många jeans med livrem, gymnastikskor och t-shirts.

ANDEL KVINNOR: 6 av ungefär 50.

KONSTNÄRLIG LEDNING: Fysiologen och multimediakonstnären Paul Balsom, som i vanlig ordning försett de på storbild visade highlightsen från festmatcherna mot Lettland och Liechtenstein med kongenial musik (lättrallad pop med refrängen "Tomorrow, tomorrow")

STÖRSTA MÖJLIGA TYSTNAD: Vid Sune Hellströmers tillkännagivande att Skövde AIK kvalificerat sig till andra omgången av europacupen i futsal.

ANTAL GÅNGER NAMNET "ZLATAN IBRAHIMOVIC" NÄMNDES UNDER PRESSKONFERENSEN: 12.

ANTAL GÅNGER NAMNET "TOBIAS LINDEROTH" NÄMNDES UNDER PRESSKONFERENSEN: 0.

INLEDNINGSREPLIK AV LARS LAGERBÄCKS PRESENTATION AV LANDSLAGSTRUPPEN: "Det finns egentligen inget att tillägga."

SVIKEN FÖRHOPPNING BLAND JOURNALISTER: Att Chippen Wilhelmsson skulle vara petad ("Det här är ett bra tillfälle att bli av med en sån typ.")

ALLMÄNT INTRYCK: En landslagsledning lika mediatränad som vilka nya moderater som helst. Roland Andersson inledde offensivt med audiovisuell presentation av framgångsrik kvalstatistik hittills under Lagerbäck ("Det är bara att se hur det ser ut") och bemötte den självklara invändningen innan den yttrats ("men vi vet alla att historia inte räknas när man möter Spanien"). Lagerbäck inledde att med att självmant ta upp frågan om Zlatans nej till landslaget, men avslöjade en hederligt socialdemokratisk inställning till arbetsrätten - UEFA-paragrafen om spelares skyldighet att ställa upp i landslaget "var till för att skydda spelarna mot påtryckningar från klubbarna" och kommer inte att användas av landslagledningen för att tvinga Ibrahimovic till spel. "Sånt tror vi inte på". Även nämnandet av Olof Mellbergs namn omgärdades av lite positivt spinn: "Det känns positivt att det går bra för hans klubblag."

ANTAL GÅNGER ORDET "POSITIV" ANVÄNDES AV LARS LAGERBÄCK ÖVERHUVUDTAGET: 16.

ANTAL FÖRSÖK FRÅN JOURNALISTER ATT FÅ LAGERBÄCK ATT KOMMENTERA ZLATANSITUATIONEN VIDARE: 6-8.

VARIATIONER PÅ TEMAT: "Om Elmander och Allbäck går sönder i helgen, vad gör du då?" (Svar, efter tankepaus: "I så fall skulle vi nog kalla in två forwards till".) "Hur kontinuerligt ringde ni Henke när han hade time-out från landslaget?" (Naturlig vidarekoppling till följdfråga om Zlatan: "Vi har samma typ av kontinuerliga kontakt.") "Tycker du inte att ni har en schism med Zlatan?" ("Nej") "Skulle du kunna tänka dig att åka ner till Zlatan?" ("Ja, det skulle jag inte ha några problem med") Etc, etc.

SAMMANFATTANDE OMDÖME FRÅN LAGERBÄCK OM FÖRHÅLLANDET MED ZLATAN IBRAHIMOVIC HITTILLS: "Det har alltid varit sansat och positivt, så att det har funkat väldigt bra."

MEST OVÄNTADE AVSLÖJANDE FRÅN PODIET: Att f d GIF Sundsvallspelaren och perifere landslagsmannen Fredric Lundqvist ringt och frågat SvFF om biljetter till den utsålda matchen mot Spanien, men fått nej.

MEST OVÄNTADE SVAR AV LARS LAGERBÄCK: På den hypotetiska frågan om hur landslagsledningen skulle agera om Chippen Wilhelmsson skulle göra som han påståtts ha gjort i klubblaget, nämligen vägrat värma upp med laget: "Då skulle vi nog sagt åt honom att på den här nivån så får man ställa upp om man vill vara med."


FÖRBUNDSKAPTENENS VISDOMSORD TILL SAMME CHIPPEN WILHELMSSON: "Det finns bara en väg om man hamnar på sidan och det är att knyta näven och jobba hårt."

Tre hörnor straff

Tre hörnor straff
Mff:s Olof Persson är inte bara en hejare på distinkta brytningar. Backresen är även något av en lurifax med ett mobilsvar som ger honom en plats strax bakom Glenn "kalsongrycket" Hysén i practical jokers hall of fame for defense players.
Döm själva:
"Hej, ni har kommit till Olof Persson hi-tech. Det är för närvarande många som ringer. Du har plats nummer 37 men vi kommer att besvara ditt samtal så snart som möjligt"
Gissa om man känner sig snopen!

The green, green 3-G-konstgräs of home

Well, det är kul att vara igång. Jag erkänner bara att jag är lite skeptisk till det där Bill Shanklycitatet om att fotbollen är viktigare än liv eller död. Vill inte gärna att folk ska tro att detta är ett forum för "galna supportrar". Få saker är så tröttsamma, eller i fotbollens offentlighet mer uttjatade, än folk som yvs över att de tänker på Ante Covics kontraktsläge eller Jari Litmanens senaste skavank medan de hämtar barn på dagis eller fredagsvänslas med frugan. Nick Hornby och "Blådårar" har mycket att svara för.
För övrigt tror jag inte att det är någon tillfällighet att Stockholm började dominera svensk fotboll samtidigt som den där schablonen blev populär. Det nuvarande mediala intresset för Allsvenskan uppkom med de välbesökta stockholmsderbyna i slutet på 90-talet. Det var då allt det här snacket om tifo, bengaler etc började sprida sig på allvar. I Stockholm fanns det underlag för ritualiserad rivalitet och derbystämning, i och med att Hizbollah-mentaliteten mellan klubbarna odlats så pass länge – Göteborgslagens eller Skånelagens supportrar avskyr inte varandra på samma sätt, åtminstone gjorde de inte det förrän attityden blev moderiktig. (Jag kan fortfarande inte förmå mig till att ta ”hatet” mellan MFF och Helsingborg på allvar) Nu drev detta igång nån sorts medial trend som gjorde att stockholmsfotbollen hamnade i centrum och att spelare som Kim Källström och Petter Andersson började söka sig till Stockholm, och så var mekanismen igång.
Synd bara att den så tydligt sammanfaller med Allsvenskans svagaste period sedan 60-talet. (Någon motsvarighet till MFF:s och IFK Göteborgs internationella framgångar har vi inte tillnärmelsevis sett röken av.) Dessutom handlar väl den här antagonismen mellan olika klackar om vad Freud kallade "de små skillnadernas narcissism" - att människor och grupper som utifrån sett är intill förblandning lika varandra just därför kan uteckla en intensiv fiendskap mot varandra.