"Vi är vackrast, vi är bäst, vi är dom som vinner mest"

Det är snart ett halvår sedan jag läste Nina Björks krönika om Thåströmlåten “Brev till 10:e våningen” i Dagens Nyheter. Sedan dess har hennes ord då och då återkommit för mig, där finns en reflektion som uppenbarligen handlar om mitt eget liv.
En kort resumé: skribenten börjar med att förklara att Thåströms låt har formen av ett brev från en vän som flyttat, till en annan vän som blivit kvar. “Några rader om skribentens nuvarande liv på annan ort. En avslutning med hopp om att ses igen”.
...
“Samtidigt vet brevskrivaren att förlusten inte är en förlust av någonting värdefullt i objektiv mening. Det är förlust av vinteris på en fotbollsplan; av många timmars väntan på en station; av haschrökande på en balkong. Det finns egentligen ingenting att längta tillbaka till - annat än något som antyds i en bisats. Det går att längta tillbaka till en tid då det fanns ett självklart vi. Det är det som gått förlorat.”

Hennes ord fick mig att fatta en stor del av mitt liv gått åt till att bibehålla detta vi. Jag har på olika sätt verkat för att detta vi ska leva, att inte en dag likt brevskrivaren “tala om att komma hem, om att ta linje 19 ända ut och ställa sig bredvid sin vän - att åter ingå. För att sen med Nina Björks ord bli varse: “det kommer aldrig att gå. Av flera skäl. Aldrig.”
Det som verkligen har fungerat är fotbollen, eller närmare bestämt gemenskapen kring min fotbollsklubb. Här finns ju detta “vi” i dubbel bemärkelse. Dels har vi den vi-gemenskap som uppstår när vänner har en historia tillsammans. Vi talar om människor som under 20 års tid setts inte bara vid högtidliga tillfällen eller när någon sett till att det blir av det där man hela tiden talar om - “vi måste ses”, utan i stort sett varje vecka. Ett spelschema har sett till att deras liv går in i varandras och att de ibland vaknar upp bakfulla tillsammans i någon sportstuga. Att det sedan är en gemenskap som tvingar de inblandade att se en hel del dåliga fotbollsmatcher är en bieffekt som man få stå ut med.
Där finns också ett ännu bredare vi, ett vi som är större än de enstaka vännernas självvalda umgänge. Som supporter till ett fotbollslag har jag en “vi-identitet” som omfattar allt från de elva fotbollsspelarna på en gräsmatta till styrelsegubbar, ungdomsledare och de tiotusentals andra som anser sig ingå i detta “vi”. När de elva fotbollsspelarna vunnit en match är det vi som vunnit. Likaså är de elva fotbollsspelarnas förlust vår förlust. Och det är en gemenskap som inte försvinner med byte av arbetsplats eller skilsmässa. Den finns alltid där att luta sig mot, oavsett vad som händer med livet i övrigt. Och den finns kvar så länge jag vill att den ska finnas kvar.

Det kanske inte ser ut så, men det här är ett svar på blogginlägget “The green, green 3-G-konstgräs of home” längre ned.