Then felt I like some watcher of the skies when a new planet swims into his ken

Det begränsade intellektet kan som vanligt bara stumt böja sig inför SvD:s Jan Majlard och hans strålande geni. Hur rätt hade inte chefredaktör Lena K Samuelsson när hon häromåret påpekade att Majlard skapat ett "alldeles eget språk"?
Se bara denna mening ur dagens krönika: "Det vildsinta vevandet runt mittbacken van Buyten och den efterföljande stämplingen mot Schweinsteiger illustrerade båda överloppsgärningar." (min kursivering) En mer konventionell skribent hade kanske skrivit att det vildsinta vevandet "var" en överloppsgärning, eller att det illustrerade något fenomen, troligen en mental defekt hos Zlatan Ibrahimovic (vars förefintlighet resten av artikeln, enligt min ringa fattningsförmåga, syns vilja påvisa).
En parallell innovation finner vi längre fram, där vi läser: "Roberto Mancinis menande finger mot huvudet efter att engelske domaren Stephen Bennet (dömer Sverige-Spanien i EM-kvalet) halat upp det röda kortet beskrev inget lämplighetsintyg från sidlinjen." (Min kursiv igen) Vi beundrar här dels den subtilt insmugna parentesen, som på ett intrikat sätt stagar upp en meningsbyggnad som annars hade hotat att bli alldeles för banal och lättviktig. Men vi noterar också hur Mancinis finger inte "beskrev något lämplighetsintyg", där den försiktige (om hans ens vågat sig på denna djärva liknelse) kanske skulle ha skrivit att fingret inte "såg ut som" något lämplighetsintyg, alternativt att det inte "beskrev någon mot Zlatan vänligt stämd sinnesstämning hos Mancini".
Vi noterar slutligen hur prosan blir postmodern och lekfullt självkommenterande när Majlard (under sken av att kommentera Zlatan Ibrahimovics spelsätt) fortsätter: "Det är som om Zlatans snabba bollbehandling krånglar till förutsättningen istället för att förvalta det öppna läget. Det enkla blir svårt." Betraktaren blir ett med sitt ämne. Man flämtar av beundran.