Sjörövar-Fabbe, farfars far.

Som SvD:s Jan Majlard på sitt oefterhärmliga sätt uttryckte det igår: "Inte mycket talar för Linderoths Bajenimpregnerade assistent Thom Åhlund i kväll ska se glad ut som en vida berest sjöman som just återsett sitt fädernesland." Nog tyckte jag att Åhlund såg ganska upplivad ut där han stod och hoppade vid sidlinjen igårkväll. Rikard Norling såg däremot en smula bekymrad ut, som en inte alls särskilt berest ung pianovirtuos som lånat sin pappas kostym och just upptäckt att han är betydligt längre hemifrån än han trivs med. Norlings repertoar av konsternerade grimsaser tycks outtömlig. Det är någonting rörande lillgammalt över honom: jag minns presskonferensen efter segermatchen mot Halmstad i juli, när Janne Andersson i generösa ordalag prisade AIK:s självförtroende och konsekventa spelidé. Norling satt bredvid i sin evinnerliga kostym och såg ut som en tolvåring vid en klassfotografering, en som med all makt kämpar mot fotografens försök att få honom att le. Samtidigt verkar han vara ett snille på sitt jobb. Jag minns att Assyriskas förre reservmålvakt Thomas Thudin, som haft Norling som tränare i Väsby, sa att han var en sån typ som kunde gå förbi en hall där ett par lag spelade innebandy och på en halvminut se vilka taktiska fel det ena laget gjorde. Nu ser det ut som det står mellan honom och en på vissa sätt liknande personlighet, Haglund i Elfsborg.