Nord och nord och syd är syd

Så var det då det här med "supporterkultur". Isobel har rätt att väderstreck nog spelar en viss roll - den som håller på Trelleborgs FF, detta det sydligaste av svenska lag, måste av rent överlevnadstekniska skäl förringa publikens betydelse. Men det finns andra saker som får mig att känna främlingskap. Under ett två veckor långt inhopp som krönikör på Expressen i somras hann jag få mail som i tur och ordning anklagade mig för att avsky och med särskild illvilja förfölja Malmö FF, AIK, Helsingborg, Djurgården och Hammarby. (De enda klubbar jag skrev om och vars supportrar inte tyckte jag förföljde dem var Häcken och Halmstad.) När jag skrev att jag tyckte att stämningen blivit råare på Söderstadion sedan jag första gången gick dit 1990 (en observation som jag nog menar att den senare utvecklingen gett viss fog för) fick jag mail som uppmanade mig att hålla käft och förklarade att jag överhuvudtaget inte hade någon rätt att uttala mig om Hammarbys supportrar. På det hela taget påminde det mig om när militanta muslimer bemöter påståenden om att islam skulle vara en våldsam religion med hot om slå ihjäl sagesmännen. Nu känner jag tillräckligt många hammarbysupportrar för att veta att sådana åsikter inte är representativa, men de är tillräckligt vanliga för att jag ska känna mig obekväm.
En annan sak är att tidningarna med tröttsam regelbundenhet tar till överord. När Johan Esk skriver om det "brinnande helvetet" på Söderstadion undrar jag över hans brist på proportioner och stilkänsla. I förra veckan, när jag cyklade ut till Råsunda för att eskortera hem en 15-årig Black Armymedlem (dotter till en kompis som bor i Småland) efter derbyt mellan AIK och Djurgården slog det mig hur överdriven mycket av rapporteringen är. Grupper av AIK-are och djurgårdare drev förbi varandra mellan tunnelbanestationen och Statoilmacken väster (eller är det öster, Isobel?) om Råsunda utan att någon enda gång se ut att vara på väg att överfalla varandra. Å andra sidan berättade Angelika om hur hennes kompis blivit slagen i nacken under matchen för att han inte sjöng med tillräckligt högt, och om säkerhetsvakten som efter slutsignalen kommit i handgemäng med ett par fans inne på Norra Stå och slagits till marken; mängder med klackmedlemmar hade rusat till för att sparka på honom. Det stod det inte en rad om i tidningarna nästa dag.
Jag undrar hur man ska beskriva en miljö där våld verkar så normalt, och godtyckligt. Men "ett brinnande helvete" tror jag inte är adekvat.