28 september 2006

Var är den klack som överallt jag söker?

Jag har tänkt den här tanken ganska ofta på sistone.
Senast var det efter valet: jag mailade till min vän Micke i Malmö och talade om att jag röstat på centern. Han svarade att han inte kunde förmå sig att rösta på borgarna. Minnet av trean i Brobys första hyreshusområde levde kvar och hindrade honom, trots att han levde ett annat liv nu. Min omedelbara reaktion var avundsjuka: att jag stod utanför en gemenskap där människor jag respekterar och beundrar så självklart tycker sig ingå. Men så är det för mig, så uppfattar jag den bakgrund jag kommer ifrån: jag känner inte igen mig i den verklighetsbeskrivning den socialdemokratiska världsbilden bygger på, där arbetarklass står mot borgerlighet, folket mot de härskande, vi härnere mot dem däruppe eller tvärtom. Min släkt är för blandad för det, alldeles för full av folk som varken skulle platsa i något tänkt underklasskollektiv eller levt upp till något högborgerliga ideal.
Hagströms blogginlägg fick mig att känna något liknande. Egentligen avundas jag den där självklara känslan av att höra till ett lag, även om jag ofta står främmande fr den tillhörighetens manifestationer. Och egentligen betydde fotbollen även för mig en känsla av tillhörighet, över att plötsligt höra till samma värld som den pappa berättade om - vare sig det handlade om hans egna minnen från div V-spelet i Skanör/Falsterbo IF, eller om egendomliga namn (Butti Espling, Stendy Appeltoft) från 50-talets Helsingborgs IF. Det är bara det att den känslan inte hängde ihop med något särskilt lag. I Hästveda, där jag växte upp på 70-talet, fanns det inget allsvenskt lag närmare än tio mil - halva byn höll på Malmö FF, halva på Öster. Min bror, den kände medgångssupportern, höll på Malmö FF eftersom de vann Allsvenskan 1974 (alla hans favoriter, i alla sporter, är de som vann det året - Leksand i ishockey, Ljusdal i bandy, det var en tragedi för honom när Sovjets hockeylandslag upphörde att existera..) Min morfar var MFF-are (sedan 40-talet, då han kom som nyutexaminerad ingenjör från Tyringe till Malmö) och min far av någon anledning HIF-are. Det finns folk på skånska landsbygden som håller på vad som helst - Hasse Mattisson, uppväxt i Husie, berättade för mig att hans pappa var AIK-are! Själv vårdade jag en stillsam kärlek till Trelleborgs FF, då i division 2 eller 3, eftersom jag råkade vara född på stadens BB. Men de gånger jag verkligen känt gemenskap med andra har det handlat om landslaget. Jag vet att landslagsfans är de mest föraktade i supportersammanhang, och jag skulle ha svårt att själv söka mig till Camp Sweden, men jag känner viss gemenskap med de där ansiktsmålade töntarna för att jag tror de är som jag - uppvuxna i Hedemora, Varberg och Flen, långt borta från de stora arenorna där man lär sig att sjunga i 90 minuter och hålla upp banderoller med dödskallar på.
Allt handlar om tillhörighet. Jag skulle också vilja ha ett kollektiv att höra till. Men var hittar jag det, i detta samhälle och vid denna ålder?

11 kommentarer:

Redaktör Slätt sa...

Jesper: Låter som en klockren ÖISare ju.

Jesper sa...

Öis har ju ett gediget högborgerligt förflutet att falla tillbaka på... Nej, i dagens Allsvenska är det nog egentligen Halmstad BK som ligger mig närmast.

P.S. Jag ber om ursäkt för det där ordet "konsument". Ett medvetet försök att retas! D.S.

Redaktör Slätt sa...

Ja, du ska veta att det var tur att det tog mig säkert en hel dag innan jag fick tid att sitta ner med Kulturen och läste om och om igen. Blev mer och mer högröd, skällde ut lite folk till höger och vänster här på jobbet för just det ordet. Man kan säga att du lyckades rätt bra med den där retande kommentaren ;)

Kulturen tyckte att jag skulle gå i polemik på sidan, men eftersom jag några dagar tidigare hade mått så förbenat illa när jag insåg att jag var tvungen att skriva om Hammarby i en tidning så avstod jag. Den svåraste text jag producerat i mitt liv, rent känslomässigt då - inte arbetsmässigt direkt.

Öis har dock en grund i klacken i dag som består av gedigna arbetarpojkar från orter som Degerfors. Chefredaktören på Expo, Daniel Poohl, är en sådan - sedan kanske arbetarbakgrund inte är så mycket att stoltsera med i efterhand när man gjort en klassresa.

Kvastarna? Har de en klack ens? Det fanns nog en anledning till att du inte fick hatmejl när du skrev om dem i somras. De finns helt enkelt inte.

Goesta sa...

Jag har också alltid känt den största gemenskapen kring landslaget, trots eller tack vare att jag är MFFare från Eskilstuna.

Jesper sa...

Ledsen för att det blev sådär. Ibland tror jag att den s.k. kulturdebatten bara kan existera därför att man inte ser hur ens projektiler träffar. Själv kan jag komma igång vid tangentbordet o tänka att vad fan, det vet han/hon väl att det bara är en glidtackling i stridens hetta och att vi är kompisar utanför plan. Men om jag själv får på nöten reagerar jag precis som du. Alla de där arga supportermailen jag fick under min tid som krönikör spelade dessutom in för att jag reagerade som jag gjorde o dessutom känner jag ju så pass många hammarbyare att jag visste hur just ordet "konsument" skulle fungera... Jag hoppas ingen bitterhet dröjer kvar.

Redaktör Slätt sa...

Jesper: ingen skugga faller över den som tar ett steg tillbaka och ber lite om ursäkt sådär till mans. Allt är förlåtet och nu har jag bett gudarna och Lagrells son att vi ska få de där tre poängen tillbaka. Jo, jag kan tänka mig att det var nog hammarbyare från lite varstans som använde tangentbordet som vapen mot din mailbox.

Det är jobbigt det där, när distansen som alltid annars finns där plötsligt är puts väck - nästan otäckt, men bara nästan.

Jesper sa...

Skönt att höra.

Gösta, det förvånar mig egentligen inte att man kan vara MFF-are om man är från Eskilstuna. Jag har haft en flickvän från stan en gång och haft förmånen att träffa ortens största fotbollssöner, Micke Danielson och Kennet Andersson. Jag tror mig kunna säga att jag ser paralleller mellan den råbarkade/rättframma Malmöandan och den som odlas i Eskilstuna. (Dessutom finns det väl inget allsvenskt lag i närheten längre sedan IFK Norköping försvann).

Det är förresten pinsamt att erkänna detta, men att träffa Kennet Andersson gjorde mig oerhört mycket mer nervös än något kändismöte med kulturpersonligheter skulle kunna göra (inte för att jag råkat ut för så många, men intervjuer med Nick Hornby och V.S. Naipaul och en drucken konversation (mest om fotboll) med Roddy Doyle kanske ändå får räknas). Med största andakt lyssnade jag till historien om Klas Ingessons svensexa (där Anders Limpar och två andra, utklädda till knivbeväpnade skumraskfigurer, skulle låtsas överfalla Ingesson, varvid denne, mot alla planer, flydde så snabbt från platsen och sprang så fort genom centrala Stockholm att det var med yttersta möda svensexedeltagarna hann ifatt honom) och med underdånig glädje lät jag mig kvällen igenom bli kallad "Erra", eftersom Kennet tyckte att jag var lik gamle Göteborgsmittfältaren Peter "Erra" Eriksson. Inför fotbollsspelare är vi alltid småkillar.

Studiomannen sa...

Ähum: från Varberg tar det 50 minuter med bil till Göteborg. Dit färdades jag med min far år 1975 för att se IFK Göteborg spela i div 2 södra. Far hade, klokt nog, faktiskt kört omvägar kring Ullevi åren 1971 till 1974, men när han såg hur 10,5-åringen började beundra "Lill-Damma" Mattsson var det järnet till Ullevi som gällde.

Det funkade inte i hockeyvärlden: Brynäs trashade VF så där blev jag kvar.

Man byter nämligen inte lag.

I Varberg blev alla blåvita från -81 och framåt, men man kan nu se defaitister börja hosta om blåränder och Kvarnen-sittande...

Jesper sa...

Det är alltid farligt att dra generella slutsatser utifrån otillräckligt empiriskt underlag. Min ende vän från Varberg, Henke Ystén, är dock en hängiven icke-supporter av något som helst lag. Jag inbillade mig att det var en allmän attityd på orten.

Studiomannen sa...

Jadu, om han är släkt med de Ystenarna jag känner har de koll på Anjas valla mer än vad som händer på Stora Valla om du hajar...

Jesper sa...

jag tror henke har nämnt att hans storebror är nån sorts skibum.