Pagrotsky mot rain Man

Rain Man-tabellen främste konkurrent heter Pagrotskytabellen. Beräknas på hur mycket pengar i årlig omsättning som krävs för att ta allsvnska poäng. Lite reflektioner kring den av Olof Lundh, och så ställningen redan före gårdagens Allsvenska match mellan tabellens topp och botten:

1) Ljungskile 0,23 milj kr per inspelad allsvensk poäng 2008.
2) Trelleborg 0,91
3) Kalmar FF 1,35
4) GIF Sundsvall 1, 35
5) Örebro 1,58
6) Gais 1,66
7) Gefle 1,67
8) Halmstad 2,33
9) Helsingborg 2,36
10) Elfsborg 2,46
11) Hammarby 2,49
12) Norrköping 3,09
13) Göteborg 3,57
14) Malmö FF 3,6
15) Djurgården 3,61
16) AIK 4, 18

Som synes, nästan omvänd proportionalitet vad gäller lagens placering i Allsvnskan och deras förmåga att utnyttja sin resurser. Vad man kan konstatera är att Kalmar FF, vilken värdemätare man än använder, har klarat sig riktigt bra och IFK Norrköping riktigt dåligt.
Precis hur siffrorna räknas fram kan man säkert diskutera. AIK:s bokslut 2007 låg på 125,6 miljoner, IFK Göteborg på 118, Elfsborg på 98,6, Djurgården på 97,5, MFF på 90. Hur väl detta representerar klubbens verkliga rikedom vet inte en ekonomisk novis som jag, men nån läsare kanske kan upplysa mig?

Albansk utmaning

Henry Kissinger brukade nöjt berätta om hur han förstod att det fanns sovjetiska rådgivare på Kuba. Han såg nyanlagda fotbollsplaner på ett satellitfotografi och förstod att det måste betyda europeiska gäster på basebollön Kuba. En ytterligare poäng i sammanhanget var att Kissinger var en av få nordamerikaner som kunde förstå innbörden av de där stora gröna fälten - det var ju från USA Kuba hade fått sin fotbollsanalfabetism till att börja med. I likhet med Venezuela, det sydamerikanska land som är mest påverkat av USA och dessutom det enda sydamerikanska land som aldrig nått VM-slutspel. Att det är just Kuba och Venezuela som står för den häftigaste oppositionen mot USA i den delen av världen är en av de historiska ironier man kan fundera mycket över.

Som jag nyligen var inne på, kollar man på de stora nationer som aldrig lyckats i fotboll tillhör de bestämda geografiska och kulturella regioner. Bland de tjugo mest folkrika starer som aldrig nått VM-slutspel kommer nästan alla från Asien och Östafrika.Nån skulle kanske säga att det finns fysiólogiska skäl för varför kenyaner, etiopier, sudaneser och tanzanier är mer lämpade för långdistanslöpning än för fotboll, men jag tror det inte - åtminstone Etiopien och Sudan har faktiskt kunnat hävda sig hyggligt i regionala fotbollssammanhang en gång i världen, och Marocko är ganska bra både på det ena och det andra. Huvudskälen lär vara kulturella och ekonomiska.

Och vänder man blicken mot vår egen världsdel tillhör våra blivande motståndare från Albanien de lag man faktiskt kan vänta sig mer av. De största UEFA-länder som aldrig nått ett VM- eller EM-slutspel är:

1)Vitryssland
2)Azerbadjan
3)Slovakien
4)Finland
5)Georgien
6)Bosnien-Herzegovina
7)Moldavien
8)Albanien
9)Litauen
10)Makedonien

Nästan undantagslöst länder som blivit till efter östblockets fall och haft mindre än 20 år på sig att hävda sig i fotbollssammanhang. Albanien har däremot deltagit i europeiska turneringar sedan 1962 och har 3,6 miljoner invänare, inte så fruktansvärt myckt mindre än Irland, Kroatien, Norge och Danmark. De är med andra ord ingen evig dvärg som Malta, Luxemburg eller Liechtenstein, utan tvärtom ett land som förr eller senare bör få till det. Och till skillnad från den enda andra konsekventa underpresteraren, våra stackars finländska bröder, är de mer intresserade av fotboll än av ishockey, backhoppning och bloddoping. Vi får hoppas att det inte är nu de tänker vakna från de döda.

Henke, hämnaren, he's back and he's pissed.

Det vore fantastiskt ironiskt om Henke gick till Feyenoord. Var det inte där han vantrivdes så förbannat en gång i tiden att han grät i skiljedomstolen för att komma därifrån, på den tiden han var en liten tunn kille md rastaflätor? Men kanske är det just det han har längtat efter i hela sitt liv, just den hungern efter revansch som hållit honom igång när alla andra slutat? Att få återvända till Rotterdam som en storstjärna med rakad huvud och ta hämnd på skolgårdsmobbarna. Låter som en Evert Taube-visa på nåt sätt, just för att det är där det skulle utspela sig. Dessutom skulle det ge oräkneliga möjligheter för Henke att fortsätta sin fejd med Elm-bröderna - först i Uefa-cupen, sedan i holländska ligan nästa år... "I will destroy you family"

Tionde mannen

Topplistor är topplistor. Klarsynta och bra om man håller med dem, obegripliga och godtyckliga om motsatsen. Själva erkänner vi att vi saknade Johan Orrenius och kollegerna från Grönvita Sidan Upp på Lars Nylins lista över sportbloggar i Aftonbladet, men det hindrar inte att vi känne oss glada och stolta över tiondeplatsen. Nylin är en omdömesgill herre. Tiondeplats är en helt ok placering för oss som håller på Trelleborgs FF.

Dessutom är det lika med en femteplats bland fotbollsbloggarna och, faktiskt, en andraplats i vår egen lilla kategori. Ingen betalar nämligen oss feta löner för att åka omkring i fotbollsvärlden och blogga om den (som Ekwall och Laul). Ingen större webbsajt ger oss reklam och plattform på nätet (som Barometern med Rydström och Svenska Fans med Birro). Nej, precis som Bara ben på Glenn Hysén är vi en hobbyverksamhet som håller igång för vårt höga nöjes skull (ibland med en takt som frustrerar oss själva). Jag hade själv illusioner, när vi startade den här bloggen, att jag skulle kunna se betydligt mer fotboll än vad som i verkligheten visade sig bli fallet. Och det är här jag hör ett replikskifte ur en eller annan amerikansk relationskomedi:

"Oh Ben, what happened to us?"
"Life happened to us, Julie."

Inskolning, budgivning, Libero Maxi Plus, corn flakes, pannkakor, blodpudding, skrivuppdrag, Tasteline, parmiddag, Pinot Noir, hantverkare, ångest över hantverkare, föräldrasamtal, familjerådgivning, skilsmässa, mansjour, bokskriveri, Wettexdukar, Scotch Brite, romanskriveri, ångest för romanskriveri, bokföring, ångest över bokföring, F-skatt, ångest över F-skatt, slösurfande, Pris-Extra, relationsångest, Facebook, relationsglädje, koleriska debattartiklar, ångest för koleriska debattartiklar, Pirate Bay, iTunes, otålig Expressen-Wiman, otålig Offside-Regnell, intervjuer, KB:s tidningsarkiv, GIH-biblioteket, Statens Mediearkiv, Happy Meal, Skansenakvariet, Minimaran, Hedda på dagis 6 år, ny flisa, ny Bratzdocka, Ny Littlest Pet Shop, Onoff, ComHem support, capricciosa stor stark, SIA Lemon Curd, Norrtulls SK:s F 99-or, Norrtulls SK:s F 01-or, ryggont, sjukgymnast, städning av marsvinsbur, begravning av invånare i marsvinsbur, VAB, Six Feet Under på dvd, Lost på dvd, Bergman på dvd, Woody Allen på dvd, Barbie som Rapunzel på dvd, ångest, Richard Holmes Coleridgebiografi, "Apan Fin", "Pelle hjälper en riddare", "God natt, Alfons Åberg", Tullamore Dew i tv-fåtöljen, Classic Mellanrost, snabbpasta, Statoil, E 4, E 18,E 22, hembrända cd:ar med Creedence och The Nitty Gritty Dirt Band, grillkol, tändvätska, kycklingfiléer, brorsans marinad, Chill Out på bag-in-box, "great with lakes and lazing".

Kort sagt: ganska ofta har jag känt mig hänvisad till uppkok på min egen hjärna när jag har skrivit här på bloggen. Kul att det finns folk som läser ändå.

Skosulor i luften v/s nedrivna staket

I slutet av det senaste skandalderbyt håller hundratals människor på Råsundas södra läktare upp en sko i luften. Orden "Upp med Sulan på topp" sjungs med jublande, triumferande röster. Jag är en av dem som studsar omkring i glädje över att ha sett mitt lag kvittera i slutminuten, över att ha sett veteranen Suleyman Sleyman - den ende kvarvarande spelaren från guldåret 2001 - göra sitt första allsvenska mål.
Inom samma läktare har folk tjugo minuter tidigare slängt in pyrotekniska föremål som briserat både i närheten av AIK:s målvakt och hos de inkallade poliserna som kommenderats till platsen för att hindra våldsverkare att ta sig in på planen.
Klackkulturen 2008 rymmer uppenbarligen båda dessa varianter av fotbollsengagemang. Humor, fyndighet, smittande glädje. Och hat, förakt, hot om våld, verkligt våld.
Jag har ju alltid tyckt att det förra dominerat över det senare. Men när derby efter derby slutar i våldsaktioner är det svårt att hålla fast vid åsikten att våldshandlingarna är undantag. Emellanåt känns det som att några håller på att stjäla något från mig, några håller på att ta ifrån mig glädjen över att tillhöra en gemenskap.
Det som stör mig mest i det som händer nu är att det finns grupper med ett direkt uppsåt att ställa till kaos. Om det verkligen hade handlat om enstaka publikuppträden orsakade av infekterade matchsituationer, ja då skulle jag troligen ha överseende och betrakta det som en del av fotbollens historia och själ.
Men det är ju inte så. Det finns inget spontant i att kasta in ett knallskott - sånt kräver planering: måste inköpas, måste smugglas in, måste antändas.

David mot Goliat

Ja herregud. För vilken gång i ordningen måste man konstatera att det måste vara omöjligt att vara fotbollsspelare. Varje gång jag träffar nån nisse som jobbar på kvällstidningarnas sportredaktion beklagar de sig över att fotbollsfolk inte vågar tala "öppet", att landslaget och storklubbarna är "stängda" och att det är "lågt i tak" i svensk fotboll. Alltmedan skrupelfria krönikörer som Leman och Laul ägnar en jävla massa spaltutrymme åt att gnälla över att de bemöts med misstänksamhet, stängs ute från omklädningsrum, etc etc. Och så när David Elm öppet råkat skriva om hur hans och hans brorsor raljerar lite respektlöst med Henke Larsson, då behandlas det som om han sagt att Hitler ändå byggde fina vägar. Fy fan så jävla dumt. Det är precis som i publikfrågan - om vi nu inte vill ha det som i England, då måste vi behandla den frihet vi har med ansvar. Och de här "såga-rasa"-idioterna på kvällstidningarna är lika jävla skadliga för friheten som killarna som kastar in fyrverkeripjäser på Råsunda.

En gammal lax återvänder till sin barndoms fors

Efter en lång timeout som Tre Hörnor straff-skribent är det dags att komma tillbaka.

Är rädd.

Kommer jag att låta som när Plex på slutet kastades in för att köra Nyårsdagens backhoppning i Garmisch? Senil och förvirrad, uppenbarligen utan att begripa det som ögonen registrerar?

Eller som när DN låter Bobby Byström konstruera julnötter? Idisslande samma gamla frågeställningar år efter år?

Eller som när TV tar ett nostalgigrepp och kallar in Bo Hansson?
Efter ett inhopp brukar folk fråga sig: tyckte man verkligen att han var bra en gång i tiden?

Jag ville jag vore en Rain man-tabell

Så var det dags igen. Presskonferens i förrådsskrubben innanför cykelkällaren bakom pannrummet i den hemliga lokalen, och Rain Man-lokalen offentliggörs av en maskerad talesman. Motvilligt erkänner vår vän att Kalmar FF och Ljungskile nu har börjat kunna hävda sig även i hans tabell, och inte bara i "The Matrix". Som följer:

Månbas Alpha:

1.Elfsborg +6
2.Kalmar FF +4
3.Göteborg -4
4.Helsingborg -7
5.Hammarby -10
6.AIK -12
7.Djurgården -14
8.Malmö FF -16
9.Halmstad -20

Betablockerarnas Vänskapsförening:

1.Örebro +20
2.Trelleborgs FF +14
3.Gais +11
4.Ljungskile +8
5.Gefle +7
6.GIF Sundsvall +6
7.Norrköping -1

Och inte nog med att Elfsborg leder Rain Man-tabellen. Ett stort grattis också till Daniel Mobaeck. 1,62 promille, det är väl nästan nog för att komma in i danska folketinget?

Elm utan Elmander

Såg just truppen till VM-kvalet. Elm men ingen Elmander. Och troligen inget 3-5-2, om man bara ska dra slutsatsen av vilka som är uttagna, för vilka kan ta kantpositionerna förutom Micke Nilsson och Chippen - bara Wendt, Fredrik Stoor och Sebastian Larsson så vitt jag kan begripa. Vem kunde ana att man skulle börja sakna Niclas Alexandersson i samma ögonblick han slutade?

Om systemet bara handlade om att härbärgera Kim och göra sig kvitt uttagningsproblematiken, då skulle nog 4-5-1 vara det naturliga ändå. Fast förbundskaptenerna då skulle få välja mellan Henke och Zlatan på topp, vilket jag inte inbillar mig de gärna vill göra det heller... Och ett fyramannamittfält utan Anders Svensson plus endera Daniel eller Linderoth är svårt att tänka sig det också. Fan vet, lutar det inte åt bänken för vår vän Kim i Tirana också?

Fotbollsmördare

Man blir ganska utmattad till slut. Efter ett tag orkar man inte längre argumentera för varför der är absurt att fotbollsmatcher ska behöva avbrytas för att det kastas in fyrverkeripjäser på plan, eller för att folk vill slåss med varandra före, under eller efter matchen, när det hela ändå bara fortsätter. Är man då funtad som jag tänker man att okej då, ha ni er fotboll för er själva, ni stockholmare, göteborgare, malmöiter och helsingborgare, håll då på med ert fritidsnöje ni som kallar förbundet "Fotbollsmördare" och motsätter er varje effektivt förslag för att stänga ute de verkliga fotbollsmördarna från arenorna. Men eftersom det vore en kategorisk och en smula intolerant reaktion (och vem vill utsätta sig för risken att vara intolerant mot stackars missförstådda fyrverkerikastare?) ska jag nöja mig med att säga två saker:

1) Det är så förbannat tröttsamt att höra argumentet att människor som håller på med sånt här "egentligen inte är intresserade av fotboll". Det är den organiserade fotbollens vanliga försvarslinje, och den bygger på falska premisser - man skulle lika gärna kunna hävda att Djurgårdens sportchef inte är intresserad av fotboll för att han visar kuken för arrestvakter på fyllan. Det är däremot inte RELEVANT om folk som slåss och hotar är intresserade av fotboll eller ej. Det spelar ingen roll om man har stått i tolv minusgrader och sett nån Royal League-match i Norge, det spelar ingen roll om man "brinner för" AIK eller Värnamo Södra - det ger en inte den minsta rätt att kasta in mynt, hota säkerhetsvakter med våld eller ha synpunkter på vad spelare i laget gör på sin fritid.

2) Det är också förbannat enkelt att säga att det är de "hederliga" supportarnas uppgift att ta itu med saken. Min hammarbyvän Magnus (inte Hagström) berättade att han själv hade brukat plädera för att man skulle be läktargrannen hålla käft om han hävde ur sig nåt rasistiskt eller bara allmänt idiotiskt. Sen hamnade han bredvid fyra skinheads på Söderstadion som skanderade svinaktigheter hela matchen. Han höll käft, precis som jag och de flesta av oss skulle ha gjort, därför att han blev rädd helt enkelt. Man kan inte kräva av vanliga medborgare att de ska gripa in mot våldsverkare; det är helt enkelt hyckleri att göra så. Däremot kan man kräva att de inte ska försvåra för ansvariga myndigheter att ta fast våldsverkare. Och det kan nog hävdas att man kan kräva att de aktivt ska hjälpa till att peka ut dem, om så kräves.

Men ja, säger nu en röst i mitt huvud, vem bryr sig egentligen? Det pågår folkmord i Darfur, ett okänt antal kvinnor och barn dog i en bombattack i Afghanistan häromdan, ungar går varenda dag till skolan med en klump i magen i denna vår svenska idyll för att vuxenvärlden inte kan sätta stopp för mobbingen. Vad betyder en avbruten fotbollsmatch egentligen? Nej, ingenting, det har ni rätt i. Ha det där spelet för er själva då bara och vänta er inte att jag ska finansiera polisbevakningen via skattsedeln.

Hallå trafikant

En händelserik vecka. Inte nog med att jag hade glädjen att offentligen bli kallad "snorgärs" av Jan Guillou, dessutom nyskapande experiment från landslaget, fylleskandaler i den svenaka fotbollsidyllen, etc.

Men nyskapande? En bloggkommentator påminde om det senaste 3-5-2-experimentet, mot Portugal hösten 2002. Resultat: 2-3 efter briljant inledning med svensk 2-0-ledning och sen tappad ledning sedan de obefolkade svenska kanterna (och en överlobbad Dick Last) bjudit in portugiserna i matchen igen. När det var allvar och EM-kval igen var fyrbackslinjen på plats igen.

Dessförinnan: 1-3 mot Schweiz i Luzern 1991. Ett försvarshaveri för Tommy Svenssons 3-5-2-modell som plötsligt upphävde det spektakulära spelet och de 4-3 mot Jugoslavien tidigare under hösten. När det var allvar och EM hade assisterande förbundskapten Tord Grip segrat och fyrbackslinjen var på plats igen.

Och så kommer det med viss sannolikhet att bli i höst också. För som Ulf påpekade redan efter matchen: problemet med matchen var att Sverige förlorade. Och att en kant där Chippen och Petter Hansson i ytterbacksroll står för det defensiva ansvaret inte känns särskilt... säker. Sen kan man ju i och för sig fråga sig varför ett resultat i en vänskapsmatch där man inte har det bästa laget till att börja med och dessutom byter ut fem, sex spelare i andra halvlek ska anses graverande för 3-5-2-systemet när förluster mot Egypten, Elfenbenskusten, Venezuela m fl under de senaste åren inte har resulterat i att 4-4-2 har skrotats. I fotboll liksom i så många andra andra områden av livet får man de svar man frågar efter.

Det är något märkligt med svenska fotbollsrattfyllor. Patrik Gerrbrandt, Dulee Johnson, Daniel Mobaeck: alla åker de dit sedan de på nåt sätt har råkat sätta sig i bilen på fyllan och lossa handbromsen (alternativt: "bara skulle parkera om bilen"). Givetvis skulle ingen av dem drömma om att VERKLIGEN köra rattfull. Tja, nu vet jag inget om något det enskilda fallen (och jag tror visst att Daniel Mobaeck mår riktigt jävla dåligt), men jag tror mig kunna säga att vem som helst inte sätter sig i en bil när man är aspackad och att mörkertalet när det gäller rattfylla är enormt i landet. Och att folk, framför allt på landsbygden, fyllekör av bara helvete, helt enkelt för att det inte finns någon kollektivtrafik när man ska ta de få kilometerna hem på den otrafikerade vägen mellan Luhrsjöbaden och Gerastorp eller mellan Sibbhult och Broby och för att risken att åka fast i en kontroll är lika med noll. Det är väl säkrast att inte nämna namn, men jag minns än idag det alltid lika sammanbitna ansiktet hos en viss äldre släkting när han, framåthukad över ratten, kör hem efter det sedvanligt blöta julfirandet. Och gör man det en gång gör man det nästa gång också, och så vänjer man sig vid tanken att det är nåt man klarar av. Tills den dag man åker dit, då skammen slår till med full kraft och man högljutt förklarar (och verkligen tycker) att man inte kan förstå att man kunnat vara så dum. Precis som när det gäller allt annat småfiffel, värderingar förskjuts långsamt (i synnerhet när det gör det bekvämt för en själv) och så har man plötsligt ett beteende som man i teorin inte kan försvara.

Får man spela 4-5-2?

I två år har Kim Källström talat enstavigt och buttert (korrekt, men enstavigt och buttert) med journalister om landslaget.
Såg ni eftermatchenintervjun i går kväll? Orden bara studsade ur munnen på honom, han kunde inte sluta prata om hur roligt han haft och huvudet och kroppen guppade hit och dit av energi han inte visste vad han skulle göra med.
"Hur tyckte du att taktiken fungerade", frågade reportern.
"Den fungerade lysande förstås", svarade Kim och babblade vidare och hela scenen var väldigt gullig.
Min rädsla för att Kim skulle få det trångt och svårt kom på skam, och det här var väl på många sätt äntligen en sån där landskamp där Kim var Kim när han är som bäst. Men räcker det för att övertyga Lagerbäck om att det är så här Sverige ska spela? Fan vet.
För det fanns ett litet, litet problem, nämligen att Sverige förlorade matchen och att tre franska mål kom till efter blixtattacker på de herrelösa svenska kanterna.
I sin yra över att ha regisserat Sveriges roligaste offensiv på år och dar var det en detalj Kim Källström gärna struntade i, även om han mot slutet av intervjun erkände att "det var lite synd med resultatet".

Vaknade just ur bloggdvala och fann att både Jesper och Rain Man har kvicknat till. Hög tid för mig att ruska av mig sommaren och återinträda i bloggvardag. Det är ju som av en händelse landskamp strax, med ett taktikexperiment som faktiskt börjar bli en Lagerbäcksk tradition efter halvdana mästerskap. Om Lagerbäck tänker följa sin egenskapade tradition kommer också detta experiment att bli en engångsföreteelse. Om vi nu inte byter förbundskapten är det ju friskt och sunt att Lagerbäck och Andersson i alla fall börjar den nya säsongen med ett vitt blad, men jag kan inte påstå att jag hoppas att det här experimentet blir långvarigt.
Mest oroar jag mig ändå för Kim Källström.
Här skräddarsyr förbundskaptenerna en taktik som sägs passa Kim, och tanken måste ju vara att han ska ånga på framåt med sina framspelningar och skott.
Det är ju på ett sätt snällt mot honom, men kan lika gärna vara att skicka Kim ur askan i elden. Utrymmet för en central offensiv mittfältare i en match mot Frankrike blir minsann inte stort, och är det någon gång Källström verkligen inte ser ut som en världsspelare är det när ytorna blir små och det krävs kvicka vändningar.
Faktum är att trots alla Källströms uppenbara kvaliteter har han fortfarande inte gjort en enda riktigt helgjuten, lyckad landskamp där han verkligen har satt avtryck, sådär som alla vill att han ska göra, som man han har tyckt att han borde kunna. Att det skulle ske i en experimentlandskamp mot Frankrike där lagkamraterna - och Kim själv förresten - kommer att leta efter sina positioner känns osannolikt.
Det skulle kunna bli en match som definitivt tar Kim in som centralgestalt i laget. Men det kan lika gärna bli en match som får förbundskaptenerna att säga: "Nu gav vi honom en drömroll, utan defensivt ansvar, och inte ens det gick bra."
Nu börjar det. It´s good to be back.

Något är skönt ock i en Rain Man-tabell

Snart är det dags att ställa de stora, obekväma frågorna till Rain Man. Vad tänker han göra när säsongen går mot slutet? Att han utser sin egen seriesegrare är en sak, men hur tänker han göra med uppflyttning och nerflyttning från Allsvenskan? Och allsvenskt kval? Kommer han att arrangera sin helt egna allsvenska nästa år och hur ska den i så fall läggas upp? Jag hoppas inte riktigt på några svar. Kanske går det som vår vän är överygad om, att den s k verkligheten till sist kommer att foga sig och rätra sin allsvenska tabell efter hans. Jag är bara ett ödmjukt språkrör, ett lika viljelöst käril för gudens stämma som Pythian i Delfi, och jag återger den senaste upplagan av Rain Man-tabellen:

SÄLLSKAPET DE NIO:

1. Elfsborg +9
2. Kalmar FF +4
3. Göteborg -2
4. Helsingborg -4
5. Hammarby -10
6. AIK -12
7. Malmö FF -14
8. Halmstad -17
9. Djurgården -17

SJU SJÖSJUKA SJÖMÄN:

1. Örebro +17
2. Trelleborg +13
3. Gais +11
4. GIF Sundsvall +8
5. Ljungskile +6
6. Gefle +4
7. Norrköping -2

Vår muttrande vän ber att få påpeka att Hammarbys läge i den skenbara tabellen ("the Matrix" som han brukar kalla den) var missvisande högt redan före nederlaget mot Gais. Och att han länge har sett Kalmars serieledning som något av en potemkinkuliss. Samt att Gais också ligger missvisande högt - hemmanederlag mot Sundsvall, oavgjort hemma mot TFF...

Tre backar, tre backar från pepparkakeland.

Ja, herregud, 3-5-2, det har vi inte sett till i landslaget sen Tommy Svenssons tid. Minns faktiskt en vänskapslandskamp mot Skottland (2-0), hösten 1995, som jag såg på Råsunda. Utan nån som helst anledning kollade jag upp laguppställningen:

Bengt Andersson - Teddy Lucic (Pontus Kåmark), Patrik Andersson, Joachim Björklund - Niclas Alexandersson, Tomas Brolin, Stefan Schwarz, Niklas Gudmundsson (Martin Pringle), Mikael Nilsson - Kennet Andersson (Magnus Erlingmark), Jörgen Pettersson.

1-0 Jörgen P (31) 2-0 Schwarz (36)

Niklas Gudmundsson! Och Martin Pringle! Man glömmer snabbt. Men det man inte glömmer är att så fort det blev allvar av var det fyrbackslinje som gällde på nytt. Liksom i EM 1992, sedan Tommy Svensson kört femmannmittfält under i princip hela -91 (o bland annt tagit en mycket vacker 4-3-seger över Jugoslavien).

Lest we forget - 3-5-2 ställde också det klassiska svenska landslag upp som mötte Costa Rica i VM 1990...

Åh Vångavall, åh Vångavall.

Jag borde älska och högakta Ljungskile. Alla borde älska och högakta Ljungskile. De har ett helgjutet koncept, från de landstingsgröna overallerna de har på sig till det utstuderade sättet att "andas" före frisparkar och insparkar (som jag hörde att Niklas Lövgren kallade det efter matchen): ett koncept som går ut på att jävlas med the Helsingborgs of this world. Det kan man bara respektera. Är man från Hässleholm, som Bosse Nilsson, borde man veta bättre än att gnälla över deras sätt att spela, för det är en fotbollens motsvarighet till Ljungdala industriområde i hällregn, en utmaning mot allt som är piffigt och fint och helsingborgskontinentalt.

Men så är det ju det här med att mitt hjärta tillhör konceptets själva upphovsmän, Trelleborgs FF, och att varenda resultat numera måste bedömas efter hur det påverkar dem. Jag har gått så långt nuförtiden att jag tar nederlag och poängförluster för TFF med jämnmod bara jag kan räkna in förluster för Gefle, Giffarna, Örebro och Ljungskile också. Det var alltså länge en jobbig dag igår, med oväntad bortapoäng för ÖSK och seger för Ljungskile, men så kom det oväntade budskapet. Hemmamatch mot bottenlaget: om det var nån match där jag INTE hade hoppats på seger så var det denna. "Sittplats sjöng i tio sekunder" meddelade brorsan per sms.

Och så en motsvarighet på internationell nivå. OS-fotbollen är ju en märklig liten avart av fotboll, ungefär som ishockey-VM vad gäller allmän representativitet för sporten i allmänhet, men att gamla åttiotalsgnetarna från Belgien nått semifinal är värt att gillande notera. Belgien är som bekant ett Ljungdala industriområde hela landet och har dvalts i skuggorna sen domaren, skamligt nog, underkände ett helt regelrätt Marc Wilmots-mål i Japan 2002 och skänkte Brasilien kvartsfinalplatsen. Dags för revansch nu, hoppas vi.

Den osynliga handen.

Ytterligare en av svensk fotbolls oskrivna men järnhårda lagar: inget lag som det går minsta bra för i Allsvenskan får ha framgång i Europa. När det gäller regerande mästarna gäller såklart att det inte får gå bra nånstans. Skulle ändå inte förvåna mig om Kalmar tar sig vidare. Även om det såklart innebär att de kan kyssa SM-guldet farväl.

Har för övrigt försökt samla ihop mig till en sammnhållen argumentation mot Uefas agerande i Max-Borås Arena-frågan. Särskilt äckelframkallande var SvFF:s inlägg häromveckan till försvar för pappa Uefa, ett stycke sykofantisk advokatyr med ett tillkämpat egenrättfärdigt tonfall som var det Jan Myrdal igång med att förklara bakgrunden till någon revolutionär massaker. Den där kombinationen av kapitalistisk egennytta och salvelsefull altruism ("vi måste garantera sponsorerna branschexklusivitet för att kunna ge pengar till den svältane fotbollsungdomen i Norrland") tar verkligen fram det sämsta ur alla världar. Dessutom: branschexklusivitet eller ej, ingen ska inbilla mig att det inte hade gått att dribbla fram ett undantag i den här frågan, om man verkligen velat. Undrar vad konsekvensen blir till slut: att de som arrangerar mästerskap i fortsättningen bara kommer att tillhandahålla tomma skal som Fifa-Uefas sportmaterielkontraktörer kan fylla med målställningar, gräs och plaststolar.

Själv har jag ju alltid hållit på landslagsfotbollen som en sportsligare variant av en idrott där den rike annars alltid vinner. I landslagsturneringar kan Holland, Kroatien, Sverige och Rumänien fortfarande hävda sig mot England, Frankrike och Italien, i och med att de rika lagen inte kan köpa upp de fattigas bästa spelare. Men om landslagsfotboll är lika med Lagrell, Blatter och Platini och deras "affärspartners"? Det här är ju ingen ny fråga, hela Lagrells tid som SvFF-ordförande har ju präglats av värderingen att förbundet, när så passar, ser sig som nationens representant och när så passar som affärdsrivande företag. Hanteringen av tv-rättigheterna är det bästa exemplet. Fortfarande sätter sig ju Fifa-Uefa-nationella förbund gärna på höga moraliska hästar när så passar (och det är bara i kraft av detta man kan ta sig rätten att till exempel kräva av fotbollsspelare som är anställda av klubbar att de kan ställa upp i landslag) samtidigt som deras verksamhet är mr genomsyrad av affärsjuridik än någonsin förr.

Men den illusionslöse Regnell på Offside menar att jag är naiv. Max agerar också av egenintresse och publicitetsskäl, menar han, "alla är kalkylerande svin". Jo, jo, men redan George Orwell visste att några svin är mer sviniga än andra.

I Rain Man-tabellens ögon blänker det av vemod och av lust

Enligt Rain Mans finurliga system var det bara Elfsborg av de båda topplagen som kunde erövra poäng den här veckan. Och det gjorde de. Rain Man anser det nu belagt att det här kommer att handla om Elfsborg och Kalmar FF men med viss föedel för boråsarna. Att den vanliga tabellen visar ledning för Kalmar? Att den vanliga tabellen har Hammarby på en fjärdeplats med någonting som stockholmstidningarna lite skämtsamt kallar "guldchansen i behåll"? Tja, om hånskratt hade ingått i Rain Mans repertoar så hade ett sådant skallat i det fönsterlösa källarrum där han förvarar sina Brunnhages-årsböcker vid det här laget. Hammarby har listat sig fram förbi lagen på undre halvan på sistone, och då kan man enligt detta objektivt överlägsna system bara låta bli att förlora poäng (och det har Hammarby i hygglig grad också lyckats med), men inte vinna några. Om nån vecka, när Hammarby möter AIK, Helsingborg, Kalmar och Elfsborg i följd, får vi se vad de är gjorda av.

FÖRSTA KRETSEN:

1. Elfsborg +9
2. Kalmar +6
3. Helsingborg -1
4. Göteborg -2
5. Hammarby -7
6. AIK -10
7. MFF -14
8. Halmstad -17
9. Djurgården -17

PURGATORIUM:

1. Örebro +16
2. Trelleborg +11
3. Gais +8
4. Sundsvall +7
5. Gefle +4
6. Ljungskile +3
7. Norrköping -1

Hinc Henkes hänkande

Henke Larsson i landslagstruppen, vad betyder det? Att Lagerbäck vill ge honom två landskamper till och därmed ett 100-matchjubileum? Att Lagerbäck ser honom framför sig som svensk VM-forward i Sydafrika? Nej, det betyder nog bara att Lagerbäck och Roland Andersson inte anser sig ha råd att tänka längre fram än den där bortamatchen mot Albanien som nu ser ut att bli Henkes hundrade.

Det är ganska enkelt: porten till avancemang är trängre på länge. Förstaplats i gruppen gäller, andraplats betyder ett nervigt extrakval mot vem som helst (till exempel den av Tyskland och Ryssland som händelsevis kommer tvåa i den gruppen), om man inte har oturen att bli den tvåa som har sämst poäng (ett idiotiskt och osportsligt arrangemang, men there it is) och åker ut direkt. Och Sverige börjar mot Albanien borta, pånyttfödda Ungern och Portugal hemma - det behövs minst sju poäng, troligen nio. Slutsats? Att det inte finns utrymme för experiment och föryngring, att det gäller att ta ut de som är bäst här och nu, alldeles oavsett om Henke Larsson överhuvudtaget spelar fotboll om ett års tid.

Jag visste inte att man kunde vara för ung för U 21-landslaget. Men i de Grå Pantrarnas landslag är allting möjligt.

Och solen har sin gång

Ja, ni förstår ju själva: få fotbollsupplevelser kan vara så rafflande som att sitta framför en dator i Skarpnäck och följa slutminuterna av en 0-0-match mellan två lag ur Allsvenskans lägre medelklass på Livescore. Ty eftersom allt den lägre medelklassen eftersträvar är att inte störtas ner till underklassen kan man då hälsa det lilla ordet "avslutad" med ärligt jubel. Ljungskile och Norrköping räknar jag med att ha som buffert mot Superettan, nu gäller det bara att Sundsvall eller Gefle inte får någon lidnersk knäpp, eller möjligen att Örebro och Gais faller genom fullständigt.

Rikard Norling sparkad? Tja, Norlings sociala kompetens åsido - och t o m Ola Andersson lär ha beklagat sig över att det är omöjligt att ta en öl med honom - har få karriärer fått mig att så ofta tänka på Roland Anderssons illusionslösa replik om Jürgen Klinsmann efter Tysklands VM-succé 2006 - "För tre veckor sen var det idiotiskt att bo i Kalifornien och träna Tyskland, nu är det genialt att bo i Kalifornien och träna Tyskland." Norling gör exakt samma sak nu som han gjorde 2006, blandar, ger och dribblar med laguppställningen, fast plötsligt funkar det inte längre. Kan det ha med klubben att göra? Kan det vara en slump att 2006 var det enda året i denna så omotiverat förväntanstyngda klubbs moderna historia när det INTE fanns några omotiverade förväntningar på laget?

Det är den där mediala ekoeffekten som gör mig lite trögjublad i fallet Robin Söder också? Jag har ju haft fotbollen på visst avstånd i sommar och inte sett pågen spela. Men när jag läser de braskande krönikorna är det omöjligt att inte få flashbacks till den där djurgårdsynglingen med hårbandet i våras (RA-JA-JA-JA-JA-LAKSO tror jag att Olsson skrev vecka ut och vecka in?) eller Johan Oremo förra året. Eller till själva primalupplevelsen, Ullevipubliken som skanderade Yksel Osmanovskis namn inför EM 2000. Det oprövade är alltid lösningen, och när det visar sig inte funka finns det alltid nåt annat oprövat att drömma om.

Den feta damen sjunger

Att Ljungberg slutar är inte så förvånande. Lika bra att inse: det är spelare med "intressen utanför fotbollen" som lägger av i förtid (Lex Dahlin och Lex Brolin). Det är de jordnära familjekillarna, Allbäck, Henke och Alexandersson, som stretar på tills de är 43 och sen varvar ner i klubben där de spelat pojkfotboll. Få se om Ljungberg slår sig på att importera solglasögon eller om det blir agentverksamhet, men jag har svårt att se honom som sportchef i Halmstad BK eller bisittare till Hegerfors i Canal plus.

Rain man-tabellen... åh, ingenting!

Rain Man är lite missnöjd den här veckan. Den inställsamma verkligheten har nämligen ändrat sig så att den "officiella" tabellen nu har samma serieledare som hans egen, och sån påflugenhet tycker vår egensinnige vän naturligtvis uppriktigt illa om. Däremot påpekar han nöjt att hans tabell avslöjar det hyllade bonkegänget från Ljungskile som den "papperstiger" det i verkligheten är (Rain Man följer naturligtvis OS-bevakningen och har dessutom plockat upp en hel del maoistisk terminologi från själsfränden Jan Myrdal). Det hjälper ju inte att gneta till sig poäng mot topplag om man samtidigt envisas med att ta stryk mot konkurrenterna i botten.

Alltnog och emedan:

ÖVRE HALVAN:

1. Kalmar FF +6
2. Elfsborg +6
3. Helsingborg +1
4. IFK Göteborg +1
5. Hammarby -7
6. AIK -7
7. Malmö FF -11
8. Halmstad -20
9. Djurgården -20

NEDRE HALVAN:

1. Örebro +13
2. Gais +10
3. Trelleborg +10
4. GIF Sundsvall +7
5. Gefle +5
6. Ljungskile +3
7. Norrköping -3

Framtiden

Här skriver P M Nilsson om hur bloggandet förändrar mediavärlden. Om folk inte längre behöver journalisten som tolk och filter utan kan starta sin egen blogg minskar behovet av traditionella media. En ganska självklar utveckling, och jag undrar hur den kommer att påverka sportjournalistiken. Där har nämligen "insattheten" varit det ständiga argument som använts för att försvara en usel intellektuell och språklig kvalitet. Jan Majlard, Hans Linné, Henrik Leman m fl har kommit undan med att skriva som krattor och tänka som tröskmaskiner för att de har haft telefonböckerna fulla och kunnat få fram imbecilla pratminus efter matcherna.

Men om det där inte behövs längre? Om Rydström, Pontus Wernbloom och bröderna Elm å ena sidan och Grönvita sidan upp å den andra bildar skola och gör det möjligt för spelare respektive supportrar att tala med egen röst utan att behöva nån analfabet som tolk? Det skulle givetvis behövas analytiker och kommentatorer ändå, men kraven på dem skulle åtminstone höjas, så att stilistisk förmåga och humor inte blev nån form av bonusvärde, utan en förutsättning för att kunna verka i branschen. Det är kanske optimistiskt. Personligen kan jag ju omöjligt tycka att Ekwalls eller Lauls bloggar håller nån större stilistisk halt, särskilt om man jämför med det som t ex The Guardian producerar dagligen. Men folk läser dem, och där är det fortfarande inside som gäller. Tills nån visar att man inte behöver nöja sig med det.

Vishetens sju pelare

Temat var som sagt overklighet. Igår rankade jag fotbollsländer som exporterat spelare till Sverige. Om jag istället skulle ranka länder där svenska spelare låtit sig exporteras skulle Saudiarabien knappast hamna bland de tjugo bästa. Vet du icke, min son, med hur ringa förstånd Chippen styres?

Allsvensk nationsranking

Ok, här kommer så en lista över de mest framgångsrika exportnationerna till svensk fotboll (och då handlar det bara om spelare.) Reservation för felaktigheter och ofullständigheter.

1. Island. Teitur Thordarson sköt Öster till SM-guld 1978, Ragnar Sigurdson spelade en viktig roll när Blåvitt tog guldet ifjor, Arnor Gudjohnsen och Pétur Marteinsson var extremt viktiga stöttepelare i Örebro respektive Hammarby under lång tid, Gunnar Heidar Thorvaldsson var allsvensk skyttekung 2006, Hlynur Birgisson, Siggi Jónsson (som spelare), Emil Hallfredson och Runar Kristinsson var pålitliga lagmedlemmar och då finns det ändå ett helt gäng islänningar jag inte har nämnt - hade jag varit svensk sportchef och letat efter en utlänning att hålla i handen när åskan gick vet jag att det är till Island jag skulle vända mig.

2. Serbien. Nebojsa Novakovic var trots allt något helt säreget under sina år i AIK, tongivande när AIk tog SM-guld och den ende allsvenske spelare som skulle ha kunnat göra en sån sak som den där chippen mot Barcelona. Dessutom fanns Milenko Vuksevic och Dusko Radinovic i Degerfors, Ranko Djordjic i Norrköping: då gör en och annan videojugge inte så mycket.

3. Norge. Hård kandidat till silverplatsen i och med att Arild Stavrum och hans norska kompisar faktiskt spelade en så avgörande roll när Helsingborg tog guldet 1999. Särskilt om man lägger till Jon Inge Höilands gyllene straffretur för MFF 2004, och sen alla de andra norrmännen, Per Edmund Mordt, Fredheim, Thor André Olsen och Svenning och Bergersen i Sundsvall. Hur Hammarby vill betygsätta Winsnes, Kaos och Furuseth Olsen kanske är upp till dem själva att avgöra, men de drog i alla fall uppmärksamhet till sig...

4. Brasilien. Egentligen självklar etta om man ser till spelarnas kvalitet, men eftersom inget brasseinspirerat lag hittills vunnit Allsvenskan (innan i år åtminstone...) får de denna blygsamma placering. Annars förtjänar Alvaro Santos, Afonso, Ailton, Cesar Santin och Ari naturligtvis något högre, kanske till och med Paulinho, Wilton Figureido och Junior, kanske till och med Dede Andeson och Qurino.

5. Finland. Tar platsen på bredd, jämnhet och pålitlighet. Jyrki Nieminen, Atik Ismail, Erkka Petäjä, Erik Holmgren, Jari och Rami Rantanen, Kim Suominen, Tommi Grönlund, Toni Kuivasto, Antti Sumiala, Jari Ilola, Fredrik Svanbäck, Jonatan Johansson, etc etc. Sen är Jari Litmanen troligen den bäste utländske spelare som någonsin spelat i Allsvenskan och visade med jämna mellanrum glimtar av sin superbegåvning, men det är svårt att hävda att hans bästa tid skulle ha varit i Malmö FF.

6. England. Tja, namn som Steve Galloway, Billy Landsdowne och Steve Gardner meriterar åtminstone en hyggligt hög placering. Huruvida Elfsborgs och Brages Simon Hunt egentligen var engelsman eller walesare erkänner jag att jag inte är helt säker på (hans moderklubb sägs enligt mina källor vara Wrexham), men England har ju dessutom bidragit med värdefulla kuriositeter som Frank Worthington, Ted Sheringham, Malcolm McDonald, Justin Fashanu och Lee Baxter, förutom gamle brynäspionjären Ronnie Powell. Och vad fan hette han som var i Malmö FF, Carl Shutt? Minns inte när han var där eller hur det gick för honom, bara att han fanns.

7. Polen. Miroslaw Kubisztal, Trelleborgs FF:s mittfältare Marek Skurczynski och målvakt Ryszard Jankowski och så den oförliknelige Igor Sypniewski som joker - det räcker långt. Sen vet jag att Hammarby hade en gammal polsk VM-spelare som hette Skrobowski, men jag minns inte ett dyft om hans eventuella framgångar på Söderstadion. Ett fall för Hagström?

8. Danmark. Sören Larsens korta tid i Djurgården och Stig Töftings spektakulära säsong i Häcken får här sägas väga ganska tungt - annars handlar det mest om allmän skandinavisk habilitet i form av Lars Larsen, Kennet Rasmussen, Ulrich Vincentz och Mikkel Jensen. Peter Graulund vet jag inte om man skulle kalla habil, och Brian Steen, Jesper Bech och Olcay Senoglu kanske inte direkt heller. Men Mjällbys Flemming Pehrson förtjänar alltid ett minnesmärke, och främst av alla naturligtvis Landskronas Johnny Kongsbög.

9. Liberia. Dulee Johnson, Jimmy Dixon och Dioh Williams går långt på allmän färgstarkhet. Och Samuel Wowoah har väl blivit liberiansk medborgare igen, eller hur är det egentligen?

10. Ghana. Och likadant med Derek Boateng och Yaw Preko, när de kombineras med hammarbygästspelande Kingson, Michael Mensah och minnet av IFK Göteborgs gamle rymling Emmanuel Tetteh, han som upphittades klättrande på berget Ararat.

11. Makedonien. Gamle Degerfors- och TFF-liberon Vujadin Stanojkovic plus Halmstads Artim Sakiri platsar nog båda i en trupp av de bästa utlänningarna i Allsvenska någonsin.

Det finns dessutom en rad länder som egentligen bara haft en klart lysande representant i Sverige, till exempel Ukraina (Vadim Jevtusjenko), Nigeria (Peter Ijeh), Tunisien (Samir Bakaou), Holland (Geert Den Ouden), Uruguay (Eguren), Litauen (Zvirzdauskas), Benin (Omotoyossi) och Kamerun (Joseph Elanga) och som utelämnats av det skälet. Sen kan man naturligtvis diskutera om Östers gamla ryssar, Örebros kenyaner eller Djurgården-Gefles kongoleser skulle ha förtjänat en plats. Eller för den delen den rumän jag till sist stötte på - Ljungskiles Stefan Szilagyi.

Men Italien, Grekland, Mexico, Paraguay, Peru, Nya Zeeland, Japan och Kina verkar än i dag vara vita fläckar vad Allsvenskan beträffar. Det är naturligtvis en tidsfråga.

Ny Nobelpriskandidat

Ett annat bidrag till den allmänna overklighetskänslan är de sportkrönikörer som ofelbart introduceras när rötmånaden är över oss. Hade jag inte en gång stött på Henrik Leman i pressrummet på Borås arena - han gick då och sjöng IFK Göteborg-supportersånger för sig själv - hade jag trott att han var en datasimulation. De omotiverade radbrytningarna, de upphackade meningarna, de korthugget framfnysta "tuffa" åsikterna, sättet att hela tiden nämna sitt eget namn eller citera sina egna gamla krönikor för att framställa sig som en viktig och insatt person, det kroniska gnället varenda gång den egna betydelsen och rörelsefriheten inskränks eller ifrågasätts, bylinen med armarna korsade framför bröstet à la Guillou - det är som nån hade kört Peter Wennman, Thomas Malmqvist, Kent Hansson, Lasse Sandlin, Jan Majlard, Ulf Janson och hundratals av deras gelikar genom en Professor Baltasar-apparat och hällt upp essensen i ett provrör. Bara den här fantastiska slutklämmen idag om Robin Söders sätt att knycka bollen av Jeffrey Aubynn:

"Som att sno godis av ett litet barn.

Men det var det lilla barnet som fick godiset..."

Å, den där radbrytningen. Å, de där tre prickarna...

Einmal Österreich

Helsingborg verkar ha gått i bräschen för att introducera nya nationaliteter i svensk fotboll. Rätta mig om jag har fel, men jag minns ingen österrikare före Roman Kienast, precis som jag inte minns några rwandier, algerier eller ivorianer före Karekezi, Tamboura och Omotoyossi. Dessutom var väl Helsingborg först med att ha en framgångsrik brasse, för Piracaia och den där nissen Börje Lantz fixade till MFF på sjuttiotalet räknas väl knappast och Alvaro Santos var väl före Afonso, Paulinho, Ari och de andra?

Eftersom jag sitter på ett tåg som just nu passerar Hässleholm fick detta mig att tänka på andra exotiska besökare i den svenska fotbollsfaunan. Jag lyckas komma på belgare(MFF:s Bernard Beuken), bulgarer (Brages gamle Plamen Nikolov), portugiser (de sorglustiga flyttfåglar José Morais tog till Assyriska), irakier(den store Ghassan Heamed i samma lag), schweizare(ett annat sorglustigt fall, Felix Magro), australier(stackars Luke Casserley i AIK somjag mest minns för tt han blev åuppsnurrad i Zlatans allsvenska debut), tjecker (Östers regelbundet strejkande Zavadil) och kanadensare (Mjällbys Garret Kush som höll på att skjuta laget tillAllsvenskan innan han sumpade en avgörande straff mot Häcken.)Dessutom har vi numera tyskr, fransmän, argentinare, sydafrikaner, uruguayaner, amerikaner och holländare som ett tillägg till de engelsmän,islänningar, norrmän,finländare,polacker och jugoslaver som varit de vanligaste gästspelarna. Men är det någon som kan minnas en italienare, grek, japan, rumän eller spanjor i en svensk klubb? (Ochnu talar jag natutligtvis inte om andragenerationens invandrare som Babis Stefanidis eller Ishizaki)? Finns det någon exotisk nationalitet jag glömt?Och vilken är egentligen en mest framgångsrik nation när det gäller att förse svenska klubbar med spelare? Norge (Stavrum), England (Landsdowne), f d Jugoslavien (Vuksevic), Finland (den oöveträffade Tommi Grönlund), Polen (Kubisztal,Marek Skurszynski o den fantastiske Igor) eller Island (Teitur och Arnor). Sånt man utan vidare kan ägna en tågresa att fundera på.