Million dollar Babis

Hade det varit Mino Raiola som varit Babis agent så hade det inte varit nåt snack om vem som låg bakom hoten. Då hade Mino snickrat kors och klottrat loss i trappuppgångar nätterna i ända, allt för att få Helsingborg att släppa skyddslingen snabbare. Frågan är om Per Jonsson är lika förslagen.

Sanningen skall göra eder fria

Rydström är bra. Tänk om fler fotbollsspelare kunde fatta att det enda sättet att hantera kvällstidningarna och deras enfaldiga chock-hat-såg-attack-världsbild är att bemöta dem. Att berätta precis hur det i verkligheten ligger till, istället för att tiga och bita ihop och tjura och hata mediavärlden för att den är som den är. Nu är det naturligtvis så att Rydström är mer verbal än de flesta och har bättre självförtroende, men det kunde vara kul om han startade en trend - att Lars Lagerbäck, Zlatan och alla andra som ideligen blir missuppfattade helt enkelt tar saken i egna händer och talar om hur saker och ting egentligen förhåller sig.

Scener ur ett inställt äktenskap

Nej, vi kunde inte nämna gårdagens store döde. (Särskilt inte efter att ha läst den värderade kollegans uppvisning i genren). Vår andes dalahäst i världen tillhörde nämligen en äldre generation av kulturmänniskor som högaktningsfullt och utan minsta skamkänslor sket i idrotten. Stig Dagerman var ett undantag - nästan det sista han gjorde innan han gick in i garaget var att se Djurgården slå Halmstad med 5-1 - och veckans andre store döde Lars Forssell var ett annat. Men om det visar sig att Ingmar Bergman någonsin besökte en fotbollsmatch, då blir jag nästan lika förvånad som om det avslöjas att kungen verkligen har sett nån av de Bergmanfilmer som han så högstämt uttalar sig om i dagens tidningar.
Tiderna har förändrats. Jag träffade Staffan Valdemar Holm på en middag en gång och han berättade då ivrigt att hans son spelade i Brommapojkarna och att han hoppades att kunna skaffa biljetter till VM i Tyskland. Det är nästan så man saknar den gamla goda tiden då sporten bodde i pigkammaren och kulturen i salongen och en regissör inte behövde skämmas för att han trodde att "Zlatan" var ett preparat mot mask.

Satori i Halmstad

Tänk att det fanns en tid när alla matcherna i en allsvensk omgång spelades samtidigt. Tänk att det fanns en tid när begreppet "hängmatcher" betecknade någonting onormalt och lite speciellt. Tänk att det fanns en tid när man kunde lyssna på Radiosporten och känna sig som en deltagare i ett komplext drama, där plingen från sex eller sju matcher avlöste varandra.
Fast såvitt jag förstår är nu Halmstad serieledare utan att man behöver ta hänsyn till att något annat lag har spelat en eller två matcher mindre och skulle kunna passera om de vann. Ett flyende ögonblick av klarhet.

Möte i Samarra

Plötslig flashback till en iskall vårdag för fyra år sen när snön hängde i luften och Godismännen tränade på grusplanen bakom Johannesskolan. Ett signalhorn nere på gatan fick oss att stanna upp. Det var en liten Golf eller Polo på väg in i rondellen vid Roslagstull med den irakiska flaggan fladdrande ut genom fönstret. Då förstod vi: Bagdad hade fallit.
Det är svårt att föreställa sig idag, men det kändes just då som ett enbart hoppingivande ögonblick. Själv var jag villig att lägga hela min olust över brännvinsadvokatyren som föregått kriget åt sidan, och tänka på vad den irakiska frisör jag besökt veckan innan hade sagt till mig: "Om amerikanarna kan få bort Saddam så är det bra, för jag har vuxit upp under Saddam och ni svenskar kan inte föreställa er hur det var." Idag inser jag hur naivt det var: idén att Bush och Rumsfeld någonsin skulle kunna åstadkomma demokrati i ett djupt splittrat land genom en invasion av det här korkade slaget, idén att USA med sin oreserverade backning av Israel någonsin skulle kunna uppfattas som en honest broker i arabvärlden.
Att ingen riktigt har kunnat presentera en övertygande idé hur man annars skulle ha handskats med Saddam är en annan femma. Att ingen kan förklara hur demokratin ska kunna fungera i Irak om USA drar sig ur, eller hur de där dårfinkarna som spränger firande fotbollssupportrar i luften ska kunna bidra till den, det är ytterligare en. Men igår kände jag bara en stor glädje å de vanliga, jublande irakiernas vägnar, precis som jag gjorde då för fyra år sen. För en gångs skull fick de vara i fred för stalinepigoner, oljespekulanter, Vita Hus-strateger och bilbombare; för en gångs skull fick de vara i fred för ett maktspel där de fått rollen som ständiga förlorare; för en gångs skull fick de ett ögonblick av hopp.

Dutch courage

Riktigt bra gjort av Hammarby att besegra Utrecht. Om jag förstår saken rätt är det första gången ett svenskt lag lyckas slå ut ett holländskt ur en europeisk turnering. IFK Göteborg klådde PSV Eindhoven två gånger i Champions League 1993 (det var väl då Micke Nilsson pangade in ett osannolikt frisparksmål?) men inget av lagen lyckades gå vidare från gruppen.

Annars ser listan ut så här:

Göteborg-Sparta Rotterdam (EC 1959) 3-1, 1-3, 1-3
Göteborg-Feyenoord (EC 61) 0-3, 2-8
Öster-Feyenoord (UEFA 73) 1-3, 2-1
Djurgården-Feyenoord (UEFA 76) 2-1, 0-3
MFF-Feyenoord (UEFA 79) 1-1, 0-4
Göteborg-Twente (UEFA 80) 2-0, 1-5
MFF-Ajax (CVC 87) 1-0, 1-3
Örebro-Ajax (UEFA 91) 0-1, 0-3
Hammarby-Heerenveen (Intertoto 99) 0-2, 0-2
Djurgården-Utrecht (UEFA 04) 3-0, 0-4
Kalmar FF-Twente (Intertoto 06) 1-0, 1-3

Mot ungerska lag ser det bättre ut. Senast ett sådant slog ut svenskt var 1985, då Videoton slog ut MFF ur UEFA-cupen. Sabba inte detta, Elfsborg!

My Babis just cares for me

Nej, det är ingen slump att det är just Helsingborgs och AIK:s fans som håller på på det här viset. En uppblåst självbild och en osund fixering vid framgångar som vanns för sisådär ett halvsekel sedan är goda förutsättningar för aggressivitet, paranoia och klanmentalitet. Och detta ständiga sökande efter "förrädare" att hata och förfölja. Det är samma mekanismer som gör jobbet som engelsk förbundskapten så omöjligt.

Mobaeck i stôlpen!

"Den gode Vessigebrosonen, broder till landslags-Niclas", säger just kommentatorn på SR Sjuhärad när Daniel Alexandersson byts in. All eventuell nervositet över att det är fem minuter kvar och bara 1-0 till Elfsborg förflyktigas med en gång inför sådana trivsamma anakronismer. Det låter som om det är en jordbruksmässa som refereras.

P.S. 1-0 mot Linfield låter inte så förbannat imponerande. Men man kräver inte så mycket av svenska lag i Europa nuförtiden. D.S.

I han makten, jag har ordet

Jag begriper mig inte på AIK:s agerande i Tamandiaffären. Visst låter det bra när Charlie Granfelt säger att de är "förbannade" över hoten mot Tamandi och kallar dem för "fega gärningar". Men varför sätter sig AIK-ledningen då i möte med Firman som uppenbarligen inte delar den värderingen, utan tvärtom ser hot och trakasserier som ett naturligt uttryck för nån sorts obändig passion? Varför ställer AIK överhuvudtaget upp på deras självbild som AIK-älskare och behandlar dem som legitim samtalspartner i den här frågan? Varför anses Tamandi behöva be någon annan än den han slogs med om ursäkt och förklara att han visste att de var en "känslig tidpunkt" att gå ut på stan?
Nej, vad AIK borde göra är att tala om för Firman att de inte vill ha deras kärlek - att känslor som tar sig uttryck i våld och hot överhuvudtaget inte kan kallas kärlek, lika lite som kvinnomisshandel någonsin kan handla om kärlek. Vad det handlar om är makt. Och den makten borde AIK ta ifrån Firman genom att vägra deala med dem, genom att vägra kännas vid deras så kallade "passion", genom att vägra erkänna dem som maktfaktor.

Nån timme senare ser jag Granfelts senaste uttalande: "Det vi gick in i var för att släcka brand med konkreta hotelser mot Jimmy Tamandi och hans familj, vi var tvungna att agera, det är vårt ansvar. Vad hade det skrivits och sagts om vi inte gjort det? Då hade vi fått skit för det istället. Står du och tittar på om din kompis skulle bli mobbad och hotad?"

Om det måste gå till på det viset, då är det klart att det står illa till med det medborgerliga tryggheten i Sverige. Om nån blir hotad av en kriminell organisation, då måste alltså hans arbetsgivare sätta sig och prata ut med den organisationen för att hoten ska upphöra? Det låter tamigfan som ett avsnitt ur Sopranos.

Svenska krusbär

Det är pinsamt att se att kvällstidningarnas sportbilagor numera urartat till nåt slags propagandaverktyg för internationella svenska fotbollskändisar. Först allt detta malande om hur Svennis "hyllas av Arsène Wenger" etc, nu alla dessa försök att sätta positiv spin på Ljungbergs transfer. Ljungberg har gjort en Hasse Mattisson, helt enkelt: efter ett antal skadedrabbade år i en storklubb där han blivit mindre och mindre given har han flyttat vidare till ett engelskt Halmstad. Säkert helt ok och ett bra drag för honom personligen, men inte nödvändigtvis nåt som måste tolkas som att alla tycker att Ljungberg är världens bäste fotbollsspelare.

Nej, på den tiden när Linné skrev sina servila krönikor om alla "magiska mål" Zlatan gjorde visste man åtminstone att det handlade om att vårda relationen, i hopp om att få ett exklusivt pratminus då och då. Har det blivit något slags permanent förhållningssätt för kvällstidningarna gentemot de svenska storstjärnorna?

Nästan som hemma

Det regnade hela tiden och jag fick sträcka på huvudet för att kunna se över paraplyerna, men annars påminde Grimstas ståplatsläktare mest om en aula under en skolpjäs. Det var en tillställning för de närmast sörjande. Jag stod mellan ett moloket fyllo med sportbilagorna i en plastpåse och en barnfamilj som kände igen speakerns röst: "Det är ju Luddes pappa!" När Brommapojkarna bytte in någon som hette Filip Haglund jublades det från ett gäng som uppenbarligen var hans kompisar. Regnbyarna drev förbi i strålkastarljuset, det tungt klafsande ljudet av spelarnas kroppskontakt i vätan var det enda som hördes upp på läktaren, förutom ett gäng fyllerister bakom ena målet som sjöng en monoton visa med texten: "Markus Karlsson är nummer ett, Markus Karlsson är nummer två, Markus Karlsson är nummer tre, Markus Karlsson är nummer fyra...". Och så vidare. De hade kommit till "Markus Karlsson är fyrtiotre" när Markus Karlsson blev utvisad. Inte konstigt att TFF kände sig som hemma på Vångavallen.
Och inte konstigt att jag fick glädja mig åt en riktigt äkta TFF-seger, komplett med ett så autentiskt hossemål som tvåan, där Björn Westerblad forcerade in Aspers taffliga bolltapp bara för att omedelbart få bäras ut på bår. För att inte tala om Olcay Senoglus glädjefnatt efter 3-0-målet på övertid, ett euforiskt utbrott som kändes lika malplacerat som om det hade ägt rum i ett köpcentrum i Svalöv klockan 9.45 en tisdagmorgon. Han störtade till och med fram till de tre TFF-fansen vid sidlinjen och pekade på dem.
Det verkar finnas hopp för TFF ändå, för trots att Fritz, Linus Malmqvist och Mensah är borta var de de klart bättre laget ikväll i alla fall. Sundin på topp är kanske ingen dödlig avslutare, men han är i alla fall snabb så som en ensam TFF-anfallare ska vara och det var det som tvingade Markus Karlsson till frilägesutvisningen. Och om Asper står kvar mellan BP:s stolpar lär vi kunna hålla dem bakom oss i alla fall.

Du ska inte tro det blir sommar

Om nån frågar mig om jag haft en skön semester tänker jag väl inte slå ner honom eller henne direkt, men jag tänker nog kosta på mig ett ihåligt hånskratt. Sommaren 2007 har, av olika anledningar, varit en av de värsta i mitt liv. Fotboll blir under sådana förhållanden mest en distraktion. Den enda allsvenska match jag sett (om man får kalla det så) pågick på tv:n framför mig samtidigt som jag läste Robert Harris "Pompeji" och kolkade i mig rödvin, allt för att så effektivt som möjligt blockera mina egna tankebanor. Jag uppfattade att det var Djurgården och MFF som spelade och det blev 1-1, men annars försiggick hela alltet ungefär lika lång borta som vattenarkitekten Attilius vedermödor i Harris bok.

Nå, nu känns det som jag har visst hopp om att saker ska kunna vända till det bättre igen. Och vad finns det för bättre sätt att fira detta än att besöka den fotbollsfest som kommer att äga rum på Grimsta ikväll? Till min glädje ser jag att stockholmsvädret har insett vad som krävs av det, för himlen är härligt grå, poppelgrenarna utanför fönstret fäktar i vinden, regnet faller över Vanadisvägen och allt ser ut att kunna bli precis så man kan önska sig när Trelleborgs FF ska spela bottenfinal mot Brommapojkarna. Jag tänker klä mig i säck och aska, akta mig noga för att ta med mig några kompisar på matchen och hoppas på en publiksiffra som understiger 2000.

Whitsun wedding

Det roligaste med dagens Expressen-artikel om verklighetens Springfield är att de har en tandläkare som heter Philip Larkin. Alla som känner till den geniale, misantropiske och alkoholiserade engelske poeten med detta namn vet att idén med Homer Simpson i hans tandläkarstol faktisk öveträffar någonting Matt Groening skulle kunna klura ut. Finns det nån motsvarighet inom den svenska fotbollen? Tja, honom skulle vi i så fall hitta på Malmö FF:s mittfält (eller i Helsingborgs mål), ty Daniel Andersson var faktiskt det namn den store finnmarksskalden var döpt till. Det är faktiskt inte helt otänkbart att tänka sig Sidleds-Danne som känslosam proletärskald, grubblande över något bortom bergen, bortom heta hjärtat hans.

Död åt kretinerna!

Vart jag ska med den här cykelkedjan? Jo, jag tänkte att jag jag skulle hem till Anders Timell och snacka med honom lite grann. Jag såg ju i tidningen igår att Timell har viss förståelse för AIK-fansen som trakasserat Jimmy Tamandi på krogen - man "får förstå fansens krav" eftersom "spelarna tjänar rätt bra", och det ser inte bra ut om spelarna är ute efter en match. Ja, själv tycker jag som Expressen-läsare att det ser jävligt illa ut att jag måste betala för att läsa Timells stupiditeter, och det är väl en synpunkt jag måste ha rätt att framföra...

En rymdodyssé

2001. Det var senast ett helt nytt lag blev svenska mästare i fotboll. Och att det blev det enda stora storstadslag som då ännu aldrig vunnit guldet var ganska typiskt för just den perioden i svensk fotboll: det var ju storstadsfotbollens tid, derbypubliksiffrornas, sportbilagornas och tifoarrangemangens gryningstid i vårt lilla hörn av världen.
Men om Kalmar FF nu skulle göra 2007 till nästa år som ser en helt ny mästare på pallen, då pekar det snarare tillbaka till en tidigare period. Nämligen den där vi inom bara åtta års tid såg tre tidigare föga merittyngda landsortsgäng tränga sig fram i rampljuset - Öster 1968, Åtvidaberg 1972, Halmstad 1976. Fotbollshistorikern Bill Sund har skrivit att det egentligen var något av en geopolitisk revolution inom svensk fotboll, eftersom de var de första allsvenska segrare som kom utanför de fyra traditionella maktregionerna, Stockholm, Göteborg (där Borås och Elfsborg räknas med), Öresundskusten och Norrköping.
Det som är intressant var att det var under denna period som svensk klubbfotboll började kunna hävda sig i Europa också. På 60-talet var det lika hopplöst som nu, och under tio år mellan 1964 och 1973 åkte svensk mästarlag ut ur Europacupen redan i första omgången. Sen kom Åtvidaberg och slog ut Chelsea och hade kniven på Bayern Münchens strupe. Det var samma inställning, ödmjukhet, insikten att man inte fick någonting gratis, nödvändigheten att göra det bästa av begränsade resurser (och säkert en hel del vi-mot-dem-anda à la Henrik Rydström) som låg bakom både landsortslagens framgångar i Sverige och den svenska klubbfotbollen i Europa.
Jag tror alltså inte alls på att det nödvändigtvis måste vara de "stora" svenska lagen som leder oss ut i Europa igen. Åtminstone har det inte sett så ut direkt, när Djurgården och MFF försökt under de senaste åren. Det är nog viljan att göra det bästa av sina resurser, vetskapen att man inte får någonting gratis för att (exempelvis) "vi är AIK" som kommer att ge utslag. Och om det dessutom premierar klubbar vars fans inte trakasserar spelarna på krogen, eller som tycker sig behöva svansa för sådana fans, då är det en sidoeffekt åtminstone jag högljutt kommer att applådera.

hej sommar

En del saker blir ju faktiskt som man tänkt sig. Mina somrar innehåller sedan några år alltid ett antal nöjesresor på ca 40 mil till Söderstadion. Gårdagens tripp skedde i en bil där jag delade baksäte med förre allsvenske spelaren Lars Gyllenvåg och hans son. 1-0 mot spöket Kalmar och Söderstadionpropaganda. Sju spelade hemmamatcher, sex vinster och 14-2 i målskillnad. Efteråt gick Fernando Gyllenvåg in i souvenirshopen och köpte en Hammarbyhalsduk.
Det är så här jag vill ha mitt Hammarby: fantomstarkt på hemmagräset och en glädje på läktaren som smittar av sig och frälser en och annan som råkar ha vägarna förbi.

Slagen dam

Fallet Yannick Bapupa är ett ytterligare ett gott skäl att öppna senaste numret av Offside och läsa Erik Almqvists långa reportage om liberianerna i Häcken. Inte för att en eventuellt hustrumisshandlande kongoles nödvändigtvis behöver förklaras med en kvinnomisshandlande liberian som exempel, men för att man på de 20 sidorna i Almqvists reportage får början till en inblick i den verklighet unga afrikanska fotbollsspelare i Europa lever i. Somliga hanterar det bättre, kanske för att de kommer från en tryggare bakgrund i sina hemländer, kanske för att de är mer stabila och ödmjuka personer - som Jimmy Dixon framstår som, i kontrast till Dulee Johnson. Och somliga hanterar det sämre, kanske på grund av den personliga bakgrunden, kanske på grund av omständigheterna. En god vän till mig jobbade på Kvällsposten när Joseph Elanga dömdes för misshandel av sin fru och de intryck han fick, av att läsa förundersökningen och av att ha besökt Elanga i hans hem, var av en isolerad familj i någonting som närmast påminde om social misär. Knappt några kontakter med omvärlden, en lägenhet med några hopköpta IKEA-möbler och golvet fullt av tidningar. Det är klart att det inte ursäktar, eller ens förklarar kvinnomisshandel, för det måste finnas gott om män som har det på samma sätt utan att klå upp frugan och låsa in henne i cykelkällaren, men det är inte en miljö som direkt hjälper familjer att trivas och acklimatisera sig. Men hur Yannick Bapupa har haft det i Gefle, det vet jag inte. Och om Yannick Bapupas far brukade slå hans mor, eller hur det överhuvudtaget gick till där han växte upp i Kongo-Kinhasa, det vet jag inte heller - det är så lite man vet, egentligen. Men när man läser ett reportage som Erik Almqvists, då börjar jag åtminstone förstå hur mycket det finns kvar att ta reda på innan jag förstår nånting.

Du nya sköna värld

Knappt hade jag skrikit "Ja!" förrän jag också skrek "Aj!". Guldklimpen vid bröstet blev så förskräckt över mammas glädjeutbrott att han först högg till, sen släppte taget och utlät ett helt eget litet vrål. Det har sina sidor att försöka kombinera amning med radiosporten.

Han vande sig dock snabbt, så varken muttret vid 1-1 eller segertjutet vid 2-1 tycktes röra honom nämnvärt. Lugn och trygg låg han där, oberörd av de av hans moders passioner som inte rör just hans person. Om han kommer bli fotbollsintresserad kan jag förstås inte veta. Men jag gör mitt bästa. Han har redan fått sin första tröja.

Själv begrundar jag det faktum att mina klackdagar är över. Förlusten mot Gais blev kanske den helt sista. Det är en mycket underlig känsla. Så starka känslor, så många matcher, vinster, förluster, triumfer, fiaskon. Så många kraftuttryck som den lilles späda öron väl kanske ändå inte bör fyllas av från just mig.

Jag hade visserligen tänkt återta min plats någon gång mot sensommaren. Men nu vet jag inte. Är en ståplatsläktare, ens MIN ståplatsläktare, rätt ställe för någon som är så liten, så ny i världen? Hans röstresurser skulle förvisso imponera, det skulle de. Men beskyddarinstinkten är lite för stark just nu. Att hålla handen mot pulsen på hans duniga huvud, känna öppenheten in till själva hans liv, hans själ. Det gör man inte opåverkad.

I stället överlämnades i går eftermiddag den lilla hög med biljetter som är kvar till en ny användare. Drygt en halv säsong. Själv stannar jag vid radiosporten. Det är ett nytt liv som breder ut sidorna.

Förrän rosig morgon lyser över Domnarsvallens mål

Det härvar veckan när jag skulle kunna se lite livefotboll, var det tänkt. Resultat: inte en elitfotbollsmatch i närheten (om man räknar bort Helsingborg, vilket jag i detta sammanhang faktiskt tänker göra). Och inte ens tillgång till någon internetanknytning: ni eventuellt kvarvarande läsare får ursäkta oss, om ni inte lyckas övertala Hagström att kläcka ur sig något av sina alltid lika genomtänkta bidrag om supporterkulturens välsignelser.

Tillbringade för övrigt midsommar med en Kalmar FF-supporter, den ende närvarande utom jag som inte arbetade inom psykvården. Mentalskötare är kul människor - vår värdinna ägnade kvällen åt att trakassera min frus finske chef genom att kasta fimpar och portionssnus i den grill han försökte fixa grishals på och oupphörligt påminna honom om en rosa skjorta han en gång haft på sig - men jag uppskattade ändå att ha någon annan utomstående där. Ola propagerade f ö för samma sak som Henrik Rydström brukar göra, att Kalmar FF-spelare ses över axeln i landslagssammanhang, med Rydström själv, Wastå och Bagarn Rosengren som exempel. Jag svarade att alla supportrar alltid tycker att just deras klubbs spelare är ringaktade av landslagsledningen och att Lagerbäck som älskar Gefle IF borde vara benägen att sympatisera med Kalmar FF också, men vid nrmare eftertanke är jag böjd att tro att Ola har rätt. Med mina egna landsbygdsromantiska tendenser är det svårt för mig att erkänna en sån här sak, men att jag sett årets allsvenska som en affär för Elfsborg, MFF och Hammarby skylles måhända att jag så gott som aldrig ser detta Kalmar FF spela, vare sig på tv eller någon annan stans.

Ola informerade mig för övrigt att biskopssonen Erik Johan Stagnelius troligen skulle ha hållt på Kalmar FF snarare än Kalmar AIK. Eftersom jag just röstat på denne romantikens föregångare till Henrik Rydström i Expressens omröstning om bäste svenske poet någonsin - "Endymion" dock, inte "Vän i förödelsens" - var jag intresserad av frågan. Om nån läste presentationen för nån vecka sen - jag hinner inte länka till den nu - vill jag bara vederlägga redaktionens påstående att Bragesupportern Dan Andersson inte skulle ha fått en endaste liten juryröst. "En spelmans jordafärd var faktiskt tvåa på min lista, och djurgårdaren Ekelöfs "Samothrake" trea.

För nån månad sen gnällde jag förresten över att Anja Gatu inte tagit sig ut ur Åke Stolts långtråkiga skugga som SDS-krönikör. Nu har hon emeleertid skrivit en lysande krönika om machofasonerna i MFF-leedningen och hur de biodrar till att skapa den destruktiva atmosfär som så uppenbart omger laget. Jag kan inte länka, som sagt, men gå in på Sydsvenskans hemsida och kolla, den var inne förra veckan. Anja blir bra, både för SDS och för svensk fotbollsjournalistik överhuvudtaget: jag drömmer om ett stort regn som ska falla och skölja bort alla majlardare och wennmän från landets sportredaktioner.