I han makten, jag har ordet

Jag begriper mig inte på AIK:s agerande i Tamandiaffären. Visst låter det bra när Charlie Granfelt säger att de är "förbannade" över hoten mot Tamandi och kallar dem för "fega gärningar". Men varför sätter sig AIK-ledningen då i möte med Firman som uppenbarligen inte delar den värderingen, utan tvärtom ser hot och trakasserier som ett naturligt uttryck för nån sorts obändig passion? Varför ställer AIK överhuvudtaget upp på deras självbild som AIK-älskare och behandlar dem som legitim samtalspartner i den här frågan? Varför anses Tamandi behöva be någon annan än den han slogs med om ursäkt och förklara att han visste att de var en "känslig tidpunkt" att gå ut på stan?
Nej, vad AIK borde göra är att tala om för Firman att de inte vill ha deras kärlek - att känslor som tar sig uttryck i våld och hot överhuvudtaget inte kan kallas kärlek, lika lite som kvinnomisshandel någonsin kan handla om kärlek. Vad det handlar om är makt. Och den makten borde AIK ta ifrån Firman genom att vägra deala med dem, genom att vägra kännas vid deras så kallade "passion", genom att vägra erkänna dem som maktfaktor.

Nån timme senare ser jag Granfelts senaste uttalande: "Det vi gick in i var för att släcka brand med konkreta hotelser mot Jimmy Tamandi och hans familj, vi var tvungna att agera, det är vårt ansvar. Vad hade det skrivits och sagts om vi inte gjort det? Då hade vi fått skit för det istället. Står du och tittar på om din kompis skulle bli mobbad och hotad?"

Om det måste gå till på det viset, då är det klart att det står illa till med det medborgerliga tryggheten i Sverige. Om nån blir hotad av en kriminell organisation, då måste alltså hans arbetsgivare sätta sig och prata ut med den organisationen för att hoten ska upphöra? Det låter tamigfan som ett avsnitt ur Sopranos.