04 juli 2007

Slagen dam

Fallet Yannick Bapupa är ett ytterligare ett gott skäl att öppna senaste numret av Offside och läsa Erik Almqvists långa reportage om liberianerna i Häcken. Inte för att en eventuellt hustrumisshandlande kongoles nödvändigtvis behöver förklaras med en kvinnomisshandlande liberian som exempel, men för att man på de 20 sidorna i Almqvists reportage får början till en inblick i den verklighet unga afrikanska fotbollsspelare i Europa lever i. Somliga hanterar det bättre, kanske för att de kommer från en tryggare bakgrund i sina hemländer, kanske för att de är mer stabila och ödmjuka personer - som Jimmy Dixon framstår som, i kontrast till Dulee Johnson. Och somliga hanterar det sämre, kanske på grund av den personliga bakgrunden, kanske på grund av omständigheterna. En god vän till mig jobbade på Kvällsposten när Joseph Elanga dömdes för misshandel av sin fru och de intryck han fick, av att läsa förundersökningen och av att ha besökt Elanga i hans hem, var av en isolerad familj i någonting som närmast påminde om social misär. Knappt några kontakter med omvärlden, en lägenhet med några hopköpta IKEA-möbler och golvet fullt av tidningar. Det är klart att det inte ursäktar, eller ens förklarar kvinnomisshandel, för det måste finnas gott om män som har det på samma sätt utan att klå upp frugan och låsa in henne i cykelkällaren, men det är inte en miljö som direkt hjälper familjer att trivas och acklimatisera sig. Men hur Yannick Bapupa har haft det i Gefle, det vet jag inte. Och om Yannick Bapupas far brukade slå hans mor, eller hur det överhuvudtaget gick till där han växte upp i Kongo-Kinhasa, det vet jag inte heller - det är så lite man vet, egentligen. Men när man läser ett reportage som Erik Almqvists, då börjar jag åtminstone förstå hur mycket det finns kvar att ta reda på innan jag förstår nånting.

5 kommentarer:

Patrik sa...

Pratade med en kompis om artikeln utan att ha läst den. Jag tänker mest på hur det skulle vara att växa upp i ett samhälle som Liberia under 80- och 90-talen med inbördeskrig och barnsoldater. Det försvarar inte någons beteende men det ställer rätt höga krav på en arbetsgivare som hämtar hit någon från en sådan miljö.

Kanske skulle läsa artikeln ikväll...

Jesper sa...

patrik: Det intressanta är just hur väl det framgår att de olika liberianerna är olika personligheter från olika bakgrund - Jimmy Dixon från en lantlig och traditionell miljö där man lärt sig ödmjukhet och att respektera äldre, Dulee Johnson från en stökig storstadsomgivning som lärt honom att vara streetsmart. Den allmänmänskliga benägenheten att generalisera gör att sånt alltid är väldigt nyttigt att läsa.

Dystro sa...

OK, mycket vagt relaterat (det handlar om våld, och det handlar om icke-svenskar).

Det har utbrutit ett massivt krig inom isländsk fotboll där alla tävlar om att hata IA Akranes mest. Ursprunget är en märklig incident från onsdagens match, IA-Keflavik.

En IA-spelare ligger skadad. Keflavik spelar ut bollen. IA-spelare kastar bollen till en annan IA-spelare. Denne tänker (?) göra det han gjort tidigare i matchen i liknande läge: rensa bollen över Keflaviks kortlinje för att få inspark.

Denna rensning misslyckas:

http://kvikmynd.is/video.asp?land=&offset=&id=3750

I lilla oskuldsfulla Island har händelsen fått gargantuanska proportioner. Tre teveprogram (varav ett motsvarar typ Agenda, ett nyhetsprogram) ägnade i princip hela sin tid åt det hela. För vad som händer är helt enkelt att IA skjuter in bollen i mål från typ 45 meter. Keflavik-spelarna blir som gaaalna och tänker nita målskytten, varpå Akranes-spelarna, som säger sig ha tänkt skänka tillbaka ett mål, skiter i detta.

Akranes vinner matchen 2-1...

Min enkla reflektion kring detta: på Island utmålas Akranes-spelarna som satan themselves. Av alla (medier, andra spelare, andra tränare).

Hade detta hänt i Sverige, undrar jag? Min spaning är: visst, det hade varit rejäl upphetsning från laget som råkade ut för detta (jfr Janne Andersson vs. Nanne härförleden). Men, och här är min poäng, jag har känslan av att de som dominerar förståsigpåendet runt svensk fotboll är tämligen eniga i detta: det är DOMAREN som avgör när matchen ska blåsas av. Jag tycker mig ha sett en konsensus i journalist/krönikör-kretsar att OM motståndarlaget nu ska vara sådana "gentlemän" lägger ut en boll för en skadad fiende, så ska de fanimig inte räkna med att få tillbaka bollen. Det som händer efter att bollen är över sidlinjen behöver inte längre följa några oskrivna gentlemens agreements.

Vad säger ni, håller ni med om spaningen? Jag är inte riktigt säker. Min känsla är dock att det skett en svängning här pga. alla fejkade skador etc. under de gångna 10-20-åren, så att sådana här oskrivna fair play-grejer har spelat ut sin roll.

Ps. De isländska debattörerna tycker att det här är vad som BORDE ha hänt efter att Bjarni sparkat in bollen i Keflaviksmålet:

http://www.youtube.com/watch?v=Jfrl63F-6r8

Dennis sa...

Drömmer jag eller var det så att en match i FA-cupen spelades om på grund av en liknande händelse?

Jerk sa...

nja.. den spelades väl aldrig om och Arsenal gick vidare..var väl Kanu som aldrig spelade tillbaks bollen..