Möte i Samarra

Plötslig flashback till en iskall vårdag för fyra år sen när snön hängde i luften och Godismännen tränade på grusplanen bakom Johannesskolan. Ett signalhorn nere på gatan fick oss att stanna upp. Det var en liten Golf eller Polo på väg in i rondellen vid Roslagstull med den irakiska flaggan fladdrande ut genom fönstret. Då förstod vi: Bagdad hade fallit.
Det är svårt att föreställa sig idag, men det kändes just då som ett enbart hoppingivande ögonblick. Själv var jag villig att lägga hela min olust över brännvinsadvokatyren som föregått kriget åt sidan, och tänka på vad den irakiska frisör jag besökt veckan innan hade sagt till mig: "Om amerikanarna kan få bort Saddam så är det bra, för jag har vuxit upp under Saddam och ni svenskar kan inte föreställa er hur det var." Idag inser jag hur naivt det var: idén att Bush och Rumsfeld någonsin skulle kunna åstadkomma demokrati i ett djupt splittrat land genom en invasion av det här korkade slaget, idén att USA med sin oreserverade backning av Israel någonsin skulle kunna uppfattas som en honest broker i arabvärlden.
Att ingen riktigt har kunnat presentera en övertygande idé hur man annars skulle ha handskats med Saddam är en annan femma. Att ingen kan förklara hur demokratin ska kunna fungera i Irak om USA drar sig ur, eller hur de där dårfinkarna som spränger firande fotbollssupportrar i luften ska kunna bidra till den, det är ytterligare en. Men igår kände jag bara en stor glädje å de vanliga, jublande irakiernas vägnar, precis som jag gjorde då för fyra år sen. För en gångs skull fick de vara i fred för stalinepigoner, oljespekulanter, Vita Hus-strateger och bilbombare; för en gångs skull fick de vara i fred för ett maktspel där de fått rollen som ständiga förlorare; för en gångs skull fick de ett ögonblick av hopp.