03 juli 2007

Du nya sköna värld

Knappt hade jag skrikit "Ja!" förrän jag också skrek "Aj!". Guldklimpen vid bröstet blev så förskräckt över mammas glädjeutbrott att han först högg till, sen släppte taget och utlät ett helt eget litet vrål. Det har sina sidor att försöka kombinera amning med radiosporten.

Han vande sig dock snabbt, så varken muttret vid 1-1 eller segertjutet vid 2-1 tycktes röra honom nämnvärt. Lugn och trygg låg han där, oberörd av de av hans moders passioner som inte rör just hans person. Om han kommer bli fotbollsintresserad kan jag förstås inte veta. Men jag gör mitt bästa. Han har redan fått sin första tröja.

Själv begrundar jag det faktum att mina klackdagar är över. Förlusten mot Gais blev kanske den helt sista. Det är en mycket underlig känsla. Så starka känslor, så många matcher, vinster, förluster, triumfer, fiaskon. Så många kraftuttryck som den lilles späda öron väl kanske ändå inte bör fyllas av från just mig.

Jag hade visserligen tänkt återta min plats någon gång mot sensommaren. Men nu vet jag inte. Är en ståplatsläktare, ens MIN ståplatsläktare, rätt ställe för någon som är så liten, så ny i världen? Hans röstresurser skulle förvisso imponera, det skulle de. Men beskyddarinstinkten är lite för stark just nu. Att hålla handen mot pulsen på hans duniga huvud, känna öppenheten in till själva hans liv, hans själ. Det gör man inte opåverkad.

I stället överlämnades i går eftermiddag den lilla hög med biljetter som är kvar till en ny användare. Drygt en halv säsong. Själv stannar jag vid radiosporten. Det är ett nytt liv som breder ut sidorna.

11 kommentarer:

Patrik sa...

Mina begränsade erfarenheter säger: riktigt litet barn kan nog hänga på även i klacken, men då får man nog tänka på såna dära fula öronskydd för barn. Även vid treochetthalvt var ljudvolymen ett problem, men överskuggades av det faktum att fotboll inte är kul att titta på för den här treochetthalvtåringen. Jag valde i och för sig gå på nån slags neutral match mellan två lag jag inte bryr mig om egentligen eller ogillar lika mycket, jag har ju inte förmånen att ha mitt lag i Stockholm. Kanske hade det varit annorlunda annars. Nu, ett år senare känner jag hursomhelst fortfarande inte att det är dags att försöka igen.

Det hade nog varit lättare om jag hade hållt på nåt lag här i regionen, men jag har bara bott i Stockholm i 13 år.

Malin sa...

Isobel, jag försökte, jag har också sommarbarn. Hon satt i babybjörnselen, med hörlurar, inbakad innanför min fleecejacka, men ändå gick det inte. Alla ljud var så höga, alla knuffades, allt som jag själv tyckt om blev hotfullt! Men nu är jag tillbaka på min plats på läktaren, barnen hemma med sin icke fotbollsintresserade pappa, frid och fröjd.
Stort grattis, förresten!

Jesper sa...

Jag tog med min äldsta dotter på AIK-TFF när hon var fyra och ett halvt (som hon själv formulerade saken). Det funkade enbart för att vi satt på sittplats och jag posterade mig närmast trappan, där hon kunde springa upp och ner under hela andra halvlek. Insåg då att det vi tar för givet, det vill säga den avgränsning i tid och rum som utgör själva matchen, inte alls är så självklart för ett barn. Hon förstod inte när matchen började och hon begrep inte att vakterna och funktionärerna som gick omkring på löparbanorna inte deltog i själva spelet. Jag tänkte på nåt jag läst om någon urbefolkning någonstans i Söderhavet som för första gången fick se ett fotografi och som bara inte förstod vad det var för någonting; de kunde inte ens förstå att det avbildade någonting annat, eftersom de saknade referensramar.
Förlåt jag blev lite teoretisk.

Patrik sa...

Jesper, precis, vi satt inklämda på Söderstadion (Hammarby IF mot Örgryte IS, kul?) och min son läste Bamse (som räckte i tjugo minuter) och bredvid mig satt en jävligt otrevlig man i 50-årsåldern och sa att "Ni håller väl på Bajen? Annars ska ni sitta där borta. Här håller man på Bajen!". Jag sa förstås inget alls. Inte min son heller.

Vi gick hem i halvtid.

Kanske tar jag med honom på AIK-Blåvitt i höst. Min erfarenhet är att publiken på Råsunda är trevligare mot neutrala (jag brukar försöka agera neutral) än både Hammarbys och Djurgårdens (sorry Isobel, jag har nog inte suttit bredvid dej) och så finns det ju mycket fler platser med hyfsad sikt på Råsunda.

Jesper sa...

patrik: Ja, såna där jävlar är det största argumentet mot fotbollens existens som finns. Men då vill jag faktiskt nämna att jag och min tjej före den där AIK-TFF-matchen gick precis bakom ett gäng stökiga ungdomar på väg in på ståplats (jag chockerar väl ingen när jag berättar att de höll på hemmalaget och inte på gästerna?). Min dotter frågade mig vilka de hejade på och jag svarade "AIK". "Men vi hejar på Trelleborg, pappa!" utropade hon då. Varpå en tonårig tjej i AIK-tröja vände sig om och gav oss ett så varmt leende att hela Råsunda vibrerade av förutfattade meningar som sprängdes i luften.

Patrik sa...

Så fick AIK's publik ytterligare en poäng av mig.

Tror du reaktionen varit densamma om hon sagt Blåvitt? Lite mer infekterad relation, kanske? Eller inte. Jag tror mej ha sett folk i IFK's färger på nedre östra.

Jesper sa...

Nja, det är klart att Trelleborg är ett lag som uppfattas som ofarligt av de flesta. (Jag kan inte förstå varför...). Men i mina förhoppningar för mänskligheten ingå ändå att majoriteten skulle reagera på det sättet inför ett litet barn som inte håller på ens favoritlag. Faktum är att det kunde vara ett bra test för att avgöra vilka som borde släppas in på arenorna, och vilka som kunde få hålla till i grusgropar och puckla på varandra istället.

Patrik sa...

Brist på respekt för andras åsikter menar du?

Ännu ett exempel på sur bajare: ibland köper jag biljetter på Hammarbys affär på Hornsgatan, nära hem och de är Ticnet-ombud. Jag var där och köpte biljett just till HIF-ÖIS och frågade lite om var man kunde sitta med en treåring och den här rätt trevlige mannen i grönvit matchtröja började prata om att det var inga problem, blahblahblah. Efter en stund blev jag av någon anledning tvungen att nämna att jag nog inte var någon bajensupporter utan håller på Blåvitt och vips sa inte han nåt mer. SÅ jävla kontroversiellt är det ju knappast. Alla håller väl inte på Hammarby ens på Södermalm?

Jesper sa...

patrik: Det där är det konstigaste med fotboll, att folk tar det som en ursäkt att bete sig som skitstövlar mot varandra. Ledsen att vara naiv, men jag kommer ofta tillbaka till det. Hagström har hundratals gånger talat om för mig att den aggression och det hat man som exvis hammarbyare känner mot göteborgarna nere på plan är någonting rituellt, någonting som finns i just det där sammanhanget. Så långt förstår jag, men jag förstår inte varför det ska få en att inte vilja tala med en IFK Göteborgsanhängare på stan, slå sönder bilar, etc...

Patrik sa...

jesper: Ja, när det gäller saker nere på plan är det förstås en helt annan grej, även om jag inte kan hata motståndarna bara för att de gör sitt bästa för sitt lag, vilket är samma sak som mitt lags spelare gör för sitt. Jag återkommer rätt ofta till att jag nog inte fattar och kanske inte är någon riktig fotbollssupporter även om jag älskar mitt lag.

Petter sa...

Jag går ofta med mina barn på fotboll (AIK men mest borta matcher eftersom vi bor i Skåne), de är 3 och 5 år gamla. Vi står alltid i klacken för det är absolut enklast - man står, det händer mycket och man kan byta plats ofta.

Sittplats skulle jag inte gå på, de måste man ju sitta på samma plats hela matchen och det orkar inte alltid en 3-åring. Nä - i klacken händer det mer samt så är det ingen som bryr sig om man går pinkar eller köper korv 2 gånger på en halvlek (förutom jag)