Årets vinster och förluster

"Om vi bara vinner den här matchen så är det okej om jag inte blir gravid den här månaden." Jag skämtar inte. Jag hade rätt ofta den sortens förhandlingar med mig själv och en allsmäktig kraft som jag inte ens direkt tror på. Eller i alla fall länge. Jag hade försökt att bli med barn sedan innan vi vann SM-guld för första gången sedan 1966. Under åren 2000-2006 fanns det i mitt liv två saker som kändes viktigare än allt annat. Fotboll och fortplantning.

Månad efter månad gick, inga barn, men allt fler vunna matcher. Sedan slutade vi vinna. Inte fan blev jag på smällen för det. Åtminstone inte på något sätt som räknas, åtminstone inte så att det blev en unge i famnen. Om det kosmiska rättviselotteriet gav mig en dödsdömd graviditet i utbyte mot plattåret 2004 så behöver man inte ha varit light-got som tonåring för att tro på blasfemiska rykten.

Sen vann vi igen. Ingen bebis. Och förlorade igen. Ingen bebis. Jag minns särskilt en bortaresa till Helsingborg sommaren 2005. Vi förlorade med 2-0. Just då gick jag runt och trodde att det kanske kanske hade lyckats, det där andra. Hade tagit det försiktigt med ölen på eftermiddagen. Stående på en parkeringsplats utanför Ljungby Motell och en buss full med brölande besvikna tonåringar började så ännu ett potentiellt barn blöda ur mig. Lars Ohly var förresten där. Han åkte inte i min buss.

Så sammankopplade som mina fram till i år patetiska försök till reproduktion varit med matchprogram och proffsrykten är det kanske inte konstigt att just det här året blivit som det blivit. Det bästa någonsin. Och det första på otroligt länge där fotbollen inte varit särskilt viktig. För om Jesper hämtat kraft i tabeller och laguppställningar har jag inte lyckats lyfta blicken ända dit. Det roligaste fotbollsminnet i år var lille S enorma förtjusning i det prasslande tifo-pappret sista hemmamatchen mot Brommapojkarna, hans livs första match på Stadion. Det säger väl en del, både om Djurgårdens säsong och mina prioriteringar.

Gott Nytt år!

nyårsblues

Tre avbrutna matcher på Söderstadion. Det går inte att komma ifrån att detta satt stark prägel på mitt fotbollsår och bidragit till en allmän nedstämdhet. Jag tillhör visserligen en kategori åskådare som står ut med lite stök kring storfotbollen och måste därför fundera vad det är i just de här händelserna som stör så mycket.

Jag har kommit fram till att det är uppsåtet bakom publikuppträdena vid de stoppade matcherna. Om det verkligen hade handlat om spontana, enstaka händelser utlösta av ett stort känsloengagemang vid infekterade matchsituationer - då skulle det för en fotbollsåskådare av min sort gå att släta över och gå vidare.

Men det är ju inte så. Längre. Eller, visst kan det vara så ibland. Men det är också uppenbart att det finns krafter som har en uttalad vilja att det i samband med fotbollsmatcherna SKA förekomma hot mot spelare och funktionärer, det SKA kastas in föremål. Man förhärligar våld och försöker medvetet skapa aggressiva situationer. Ett exempel är pyrotekniken: att tända bengaler på Söderstadion är knappast längre fråga om att skapa stämning, det handlar snarare om ett maktspel där bengalerna är en del i kampen mot klubbens säkerhetsorganisation. Genom att använda förbjuden pyroteknik visar ultrasgrupperna att de är starka nog att stå emot trycket från klubb, förbund och myndigheter.

Fotbollen har varit (och är, hoppas jag) en så stor del av min tillvaro och identitet att jag inte vill förlora känslan för den. Men de senare åren har det blivit lite motigare att hitta glädjen och engagemanget. Givetvis har det också att göra med den förändring i livet som det innebär när en riktig knickedick och en härlig krabat tar plats i familjelivet. Men jag är säker på att det inte bara handlar om förändrade prioriteringar i tillvaron - det är också fotbollslivet i sig.

Därför var Fredrikstad borta den i särklass viktigaste fotbollshändelsen för mig. Här fick jag tillbaka känslan av att Hammarby och fotbollen är viktig, åter brann jag för någonting, åter kände jag den där starka gemenskapen kring ett lag som gör att här och nu är det absolut viktigaste i livet. När domaren dömde en direkt avgörande straff till mitt lag i 90:e minuten och Sebastian Eguren förberedde sig att slå den, då kokade det i mig och 600 andra på bortaläktaren. I det ögonblicket fanns inga andra tankar än att det måste bli mål. Familjrelationer, besvärliga situationer på jobbet, oro för ekonomin, ja vad som helst som annars är viktigt i livet existerade inte. Allt som var viktigt fanns runt omkring mig, mitt lag och några av mina bästa vänner förenade i ett enda nu.

Och dit vill jag då och då.

Du glädjerika sköna

Det har varit ett tungt år, det här. För mig personligen har det varit motgångar, kriser och smärta, ett sånt år när fotboll inte spelar så stor roll. Eller ibland tvärtom - ett sånt år när jag gått upp klockan fem på morgonen, när det inte länge varit lönt att ligga och skruva sig i sängen, för att kolla resultaten från Superettan på text-tv.

Och så minns jag den där halvtimmen före Sverige-Lettland, när jag satt på Råsunda med Siri och hennes kompis Simone. Till och med kolugne Henke sms-ade att han var nervös, men själv kände jag, plötsligt och oväntat, samma sorts lugna lycka som fotbollen kan erbjuda ibland, samma sorts glädje jag kunde känna när jag var pojke. Vi sjöng med i nationalsången, flickorna med sina klara röster, Simone viftade med sin lilla svenska flagga och Siri ropade "Heja Sverige", och jag kände mig befriad från alla problem och all ångest för ett ögonblick, inte för att jag trodde att Sverige skulle vinna, utan bara för att den friheten, den glädjen, finns det ibland i fotboll för mig.

Gott nytt år, allihop!

Fabio Capello och grandet i din nästas öga.

I det som nått fram till svenska tidningar om debatten som föregick Fabio Capellos anställning som engelsk förbundskapten finns det ett element som kan sammanfattas som en nationellt självbelåten inställning till nationell självbelåtenhet. Att engelsmännen är obotliga chauvinister vet vi ju, och det bereder oss en liten kittling av överlägsenhet (sådadana är i alla fall inte vi...) när vi citerar deras våndor över att behöva anställa utbölingar som Capello, eller tidigare Svennis, för att ta hand om deras nationalklenod. Det är nästan så vi håller på att glömma att vi faktiskt inte är så mycket bättre själva.

Jodå, vi har haft utländska tränare i det svenska landslaget. Svennis drog själv fram George Raynor när han anställdes i England och talade om engelsmannen som ledde Sverige till VM-silver. Innan Raynor fanns ungraren Joszef Nagy, som tränade Sverige både under den sensationella bronsturneringen i Paris-OS 1924 och under VM 1934 och 1938. Men det bör påpekas att detta var under det gamla UK-systemet, där tränarna tränade ett lag som togs ut över deras huvuden av ett gäng myndiga svenska gubbar; någon utländsk förbundskapten har Sverige aldrig varit i närheten av. Tvärtom är vi just nu ett av de länder som gått längst åt andra hållet, med en förbundskapten som i första hand anställdes just för sin förankring i det nationella Fotbollförbundet (jämför Söderberg-Lagerbäcks profil med föregångarna Olle Nordin och Tommy Svensson!). Utländska förbundskaptener hittar vi, om vi bara kastar ett öga på våra VM-konkurrenter, i länder som fått erkänna att deras egen inre situation blivit för kaotisk, i Polen, i Ryssland och i Grekland. För grekerna, liksom en gång för Danmark med Sepp Piontek eller Irland med Jackie Charlton, blev denna smärtsamma självinsikt nyckeln till deras senare framgångar. Vad än resultatet blir för England är processen knappast någon som vi svenskar kan betrakta med någon sorts stroppighet.

Från oss alla, till er alla

Jag vet, det har varit kasst med uppdateringar här länge, men om Gud vill och våra Adidas Beckenbauer håller ska det bli ändring på det i framtiden. Tills dess vill jag bara passa på att önska alla eventuellt kvarvarande läsare en riktigt God Jul - tänk att vi har fått se ett år där Petter Hansson gjorde mål, där Helsingborg slog Galatasaray på bortaplan och där TFF hängde kvar i Allsvenskan. Tomten finns nog trots allt!

EM-guiden: Tyskland-Polen.

Jag hoppas Natalia förlåter mig, men Tyskland-Polen på fotbollsplan påminner ganska mycket om Tyskland-Polen genom historien. Det vill säga att polackerna aldrig har vunnit över den jobbige grannen, fast de har varit ganska nära ibland.

Dessutom inträffade fyra av fem tävlingsmatcher mellan lagen under polsk fotbolls storhetstid på sjuttiotalet. När de möttes i två EM-kvalmatcher hösten 1971 hade västtyskarna överraskande tappat en hemmapoäng mot Turkiet och Polen låg tätt i hasorna på dem - två poäng efter, men med bättre målskillnad och en match mindre spelad. Dessutom tog de ledningen hemma i Chorzow genom Robert Gadocha. Då trädde dock, som vanligt på den tiden, Gerd Müller in i bilden och gjorde två mål när Västtyskland vände till 3-1. I returen räckte det med oavgjort på hemmaplan för att tyskarna skulle säkra en EM-kvartsfinal och det blev föga överraskande 0-0. Sen vann Västtyskland hela EM-slutspelet 1972 (medan Polen, för sin del, vann OS-fotbollen i München) och de båda nationerna stötte på varandra i de två kommande VM-slutspelen.

I München 1974 var det hällregn som fick matchen att skjutas upp i en timme medan folk med vältar var inne på plan och försökte få undan vattnet och Gerd Müllers dag igen. Det var avgörande match i finalgruppspelet, båda lagen hade slagit Sverige och Jugoslavien, men Västtyskland hade den bättre målskillnaden och kunde gå till VM-final genom att spela oavgjort. Istället vann de med 1-0 sedan Sepp Maier i mål gjort en makalös insats, Uli Hoeness bränt en straff som Bernd Hölzenbein ramlat till sig (precis om han gjorde i finalen) och Gerd Müller, återigen, avgjort. VM-final och så småningom guld för tyskarna, match om tredje pris och tredje pris för polackerna.

Två åldrade varianter av dessa lag möttes sen i inledningsmatchen till VM 1978. Sepp Maier i det västtyska målet och den polske backen Jerzy Gorgon var de enda som återstod från lagens alla tidigare 70-talsmöten och resultatet blev 0-0, efter en match som knappt innehöll en målchans. Av nån anledning väntade man sig alltid 0-0 i VM-inledningsmatcher på den tiden (det var den fjärde raka mållösa), så det var ingen som hetsade upp sig för mycket.

Om det hade blivit 0-0 i det senaste mötet, i VM 2006, hade det dock inte varit av brist på målchanser. Som jag minns det sköt tyskarna i stolpe och ribba en gång var femte minut ungefär och man hade börjat skratta åt det hela innan Oliver Neuville kom in och slog in ett inlägg i slutminuten. Bara av det skälet hoppas man nästan att Polen kan få nån form av revansch i Klagenfurt i sommar - men jag tror det inte. 1-0 till Tyskland känns nog ganska troligt den här gången också.

Ingesson-la-la-la-la-la-la

Jag har tillbringat veckan på vägen. Bland annat har jag hälsat på Klas Ingesson i obygderna mellan Kisa och Österbymåla och en gammal landslagsmassör i Sörmland. Jag har fått reda på att en bilresa som enligt Klas Ingesson skulle ta tre timmar verkligen tog tre timmar (ett gott betyg åt min pedalfot, tyckte jag) och att Masse Magnusson verkligen är den mest stroppige landslagsspelaren alla kategorier. Vidare att Tommy Söderberg inte tyckte att Ingesson skulle ta en öl efter landskampen i Vigo eftersom han måste tänka på att han var "ett föredöme för Yksel". Samt en story om när den gamle landslagsmassören träffade Nacka Skoglund på en parkbänk i en söderförort i en kavaj med alldeles för långa armar. "Han satt på Långbro då och ville vi skulle köpa en vinare och gå upp till mig. Men jag hade ju patienter inbokade.Två veckor senare fick jag höra att han tagit livet av sig." Jag har aldrig hört att Nacka skulle ha tagit livet av sig, men det framfördes som om det var ett allmänt känt faktum och det låter väl inte helt omöjligt, varken att det skulle ha kunnat vara så eller att det skulle ha förtigits med hänsyn till familjen.

Dagens bragd

"I första halvlek glänste svensken. Han sprang sig bland annat fri i straffområdet." (när det gäller Fredrik Ljungberg är Expressens Robert Börjesson nöjd med litet.)

EM-guiden: Österrike-Kroatien

Detta är två grannländer som aldrig har mötts i en tävlingsmatch. Orsaken är naturligtvis att Kroatien inte varit självständigt i mer än 16 år. Österrike och det forna Jugoslavien fann emellertid i samma kvalgrupp inför EM i Sverige 1992. Första gången de möttes, den 31 oktober 1990 i Belgrad (4-1 till hemmalaget), spelade kroatiska stjärnor som Robert Prosinecki, Zvonimir Boban och Robert Jarni för Jugoslavien. Målen gjordes av makedoniern Darko Pancev (3) och slovenen Srecko Katanec. När Jugoslavien säkrade gruppsegern, via 2-0 i Wien nästan precis ett år senare, fanns det däremot inte en kroat i laget. Kroatiens utbrytning från Jugoslavien hade kommit emellan. Och som vi vet blev det aldrig något EM-slutspel i Sverige för restjugoslaverna.

EM-guiden: Portugal-Turkiet.

Portugal och Turkiet påminner egentligen ganska mycket om varandra som fotbollsländer. Båda tillhör Europas periferi, kombinerar en fotbollstokig befolkning med tidvis kaotisk infrastruktur, har en inhemsk fotboll som traditionellt sett dominerats av ett fåtal stora klubbar som med jämna mellanrum skördat internationella framgångar. Men Portugal var snabbare med att få ordning på sin fotbollsekonomi och hade dessutom kolonier att hämta spelare från (Turkiets sista besittningar försvann ju med det ottomanska riket). När Portugal och Turkiet möttes i kvalet till VM 1966 var det således Mocambiquefödde Eusebio som avgjorde med tre mål i den första matchen (5-1 till hemmalaget i Lissabon den 24 januari 1965) och det enda målet i returen (tre månader senare i Ankara). Portugal gick i stor stil vidare till VM i England, där man som VM-debutant blev trea och Eusebio blev skyttekung.

När länderna stötte på varandra 30 år senare hade turkarna långt om länge börjat få ordning på sin fotboll, men Portugal behöll sitt försprång. På City Ground i Nottingham den 14 juni 1996 vann Portugal ganska säkert med 1-0 i en gruppspelsmatch i EM efter ett nickmål av Fernando Couto. Turkiet åkte ut och Portugal gick till kvartsfinal, där de dock slogs ut av Tjeckien.

Fyra år senare hade Turkiet förkovrat sig ytterligare och avancerade från gruppspelet (som vi svenskar ju minns), men portugiserna var fortfarande steget före. EM-kvartsfinalen i Amsterdam den 24 juni 2000 blev en komfortabel portugisisk 2-0-seger efter två mål av Nuno Gomes - jag minns en tumultartad historia med en massa gruff och gräl, och att Alpay blev utvisad under vad jag minns som kontroversiella omständigheter. Jag håller det inte för helt otroligt att liknande scener kan upprepas när Turkiet och Portugal möts i sommar...

The big sleep

Jo, det kan bli långt mellan Jimmy Tamandis första och andra landskamp. Mannen debuterade ju i en gympasal i Småland 2001, tillsammans med bland annat Zlatan, Chippen, Erik Edman, Stefan Ishizaki, "PET-flaskan" Dorsin och Tobias Grahn och nu får han alltså chansen igen efter snart sju års frånvaro. Rekord är det inte, men vi orkar just nu inte ta reda på vem som sitter inne med det.

EM-guiden: Schweiz-Tjeckien.

Nej, det finns väl ingen direkt anledning till varför ni skulle vänta med er historiska EM-guide till i sommar. Här följer alltså till en början TRE HÖRNOR STRAFFS genomgång av lagen och deras tidigare tävlingsmatcher mot varandra. Det kan ta lite tid att bli klar, men herregud, vem har bråttom?

Schweiz-Tjeckien har mötts ett stort antal gånger medan Tjeckien fortfarande var hälften av Tjeckoslovakien. Flera av mötena har ägt rum på schweizisk mark och två av dem har till och med spelats i Basel, där sommarens invigningsmatch kommer att spelas. Båda gångerna handlade det om "Dr Gerö-Cup", den på sin tid mest prestigefyllda landslagsturneringen på den europeiska kontinenten och en föregångare till Europacupen. Denna inleddes år 1928 och spelades i tre- eller fyraårsserier, hemma och borta, mellan Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Italien och Schweiz, det vill säga mellankrigstidens klart mest framgångsrika europeiska nationer.
Matchen mellan Schweiz och Tjeckoslovakien i Basel den 3 april 1938 är speciell - det var nämligen den sista matchen i en Dr-Gerö-turnering som aldrig spelades färdigt, eftersom en av deltagarna, Österrike, hade annekterats av Tyskland ett par veckor tidigare. Tjeckoslovakien skulle för övrigt inom kort gå samma väg. Schweiz vann med 4-0, ett överraskande resultat eftersom de inte vunnit en enda av sina tidigare sju matcher och ett förebud om deras goda insats i den sommarens VM (där de till den franska publikens stora förtjusning slog ut Tyskland, som snarare blev sämre av att kombinera rikstyska och österrikiska spelare i laget). Schweiz tränades av Karl Rappan, som satt kvar ända till VM 1962 och var känd som skaparen av "Der Riegel", ett svårforcerat försvarssystem som brukar anses som föregångare till det italienska "catenaccio". Efter kriget, år 1948, möttes länderna i Basel igen, återigen i Dr Gerö Cup (som förlorat något i prestige, men spelades femtiotalet ut): då blev det 1-1.
Men de allra flesta tävklingsmatcherna mellan lagen tillhör mellankrigstiden. I OS i Paris 1924 möttes man i två rafflande åttondelsfinaler, där den första slutade 1-1 efter förlängning och Schweiz vann omspelet med 1-0. Schweizarna slog ju senare även Sverige i semifinal och blev silvermedaljörer, till dags dato deras största fotbollsframgång. I Dr Gerö cup möttes länderna sedan mer eller mindre årligen, med följande resultat (schweizarnas siffror först):

1929 (Lausanne) 1-4
1929 (Prag) 0-5
1931 (Prag) 3-7
1932 (Zürich) 5-1
1934 (Genève) 2-2
1935 (Prag) 1-3
1937 (Prag) 3-5
1938 (Basel) 4-0
1948 (Basel) 1-1
1950 (Prag) 0-5
1956 (Genève) 1-6
1958 (Bratislava) 1-2

Däremellan hann de spela VM-kvartsfinal i Turin den 31 maj 1934, en spännande historia där de båda målvakterna Séchehaye (Schweiz) och Planicka (Tjeckoslovakien) spelade huvudrollen och där tjeckerna till slut vann med 3-2. Under det senaste halvseklet har mötena lagen emellan blivit betydligt färre, men i kvalet till VM 1990 stötte de på varandra igen. Schweizarna befann sig då i slutet av en lång svaghetsperiod (inget slutspel sedan VM 1966), medan tjeckerna var på uppgång - Tjeckoslovakien vann också både i Bern (1-0 den 7 juni 1989) och hemmareturen i Prag (3-0 den 25 oktober 1989) och gick så småningom till VM i Italien, där det blev kvartsfinal. Tomas Skuhravý, om ni minns denne klassiskt hockeyfriserade bjässe, gjorde både målet i Schweiz och inledningsmålet i returen. Bara något år senare var Schweiz ett lag att räkna med igen, först under gamle tyskspanjoren Uli Stielike och därefter under Roy Hodgson.

Klar tjeckisk övervikt i statistiken alltså. Och övervikt även om man bara räknar matcherna på schweizisk mark. När man noterar hur de diplomatiska schweizarna under åren spritt ut sina landskamper mellan Bern, Basel, Lausanne, Genève och Zürich kan man för övrigt fråga sig hur det kommer sig att alla schweiziska matcher i EM-slutspelet förlagts till Basel.

Den store förloraren

"Fan", sa Laban och knöt näven, "jag kan fortfarande se det. Den lille jäveln!" Det var nu i förmiddags, men det han pratade om inträffade för snart trettio år sen: Gordon Strachans segermål för Skottland i ett VM-kval hösten 1980. Sen skrattade han åt sitt eget utbrott, men det hördes att han hade menat det, och i det ögonblicket förstod jag varför Laban Arnessons spelare hade gillat honom.
Vi satt i köket, i en helt alldaglig lägenhet i en helt alldaglig del av Uppland Väsby, med några ärligt talat ganska torra kaffebröd på bordet framför oss. Det var Labans fru Kerstin som satt fram dem; när Laban börjar prata fotboll glömmer han fortfarande bort allt annat. Inget i lägenheten tydde på att en gammal förbundskapten i fotboll bodde där; på kylskåpsdörren satt inbjudningar till barnbarnens studentskivor och ett två år gammalt tidningsurklipp från Expressen om en hjärtoperation Laban skulle genomgå. Det såg lite övergivet ut.
Jag hade tagit kontakt med Laban för ett bokprojekt jag håller på med. Han hade noga beskrivit vilket pendeltåg jag skulle ta och i vilken ände av pendeltågsstationen jag skulle gå ut och han väntade vid Sibyllakiosken som avtalat. Han hade en toppluva på sig som fick honom att se sträng ut på nåt sätt. Det var nåt fel med fjärrstyrningen av centrallåset som han inte hade lyckats klura ut, så jag fick kliva ur bilen innan han parkerade i fastighetens garage. Jag la märke till att han hade några oanvända papperspåsar från Konsum i fickan bakpå passagerstolen i framsätet.
Jag minns åren när Laban var förbundskapten som grå och tröstlösa år, år av ständiga motgångar och vedermödor, så jag blev förvånad hur mycket glöd det fanns i gubben. Han lyste fortfarande upp av glad avsmak när jag frågade honom om han inte i efterhand tyckte att det inte kunde ha funnits något att ta till sig från Malmö FF:s avancemang till Europacupens final 1979, samma år det svenska landslaget var som absolut sämst och Laban fick uppdraget att ta över: "Aldrig i helvete ville jag att svensk fotboll skulle se ut så där!" Han fnös åt gamle chefen Åby och hans primadonnelater. Han skrattade när han la ut texten om hur fattig och primitiv svensk fotboll varit när han började sin bana - när han tränade Kalmar FF på tidigt 70-tal hade de fått köra vinterträningen i ett ridhus "bland sågspån och hästskit" och när han tog över landslaget 1980 föreslog Fotbollförbundet att den assisterande tränaren skulle sköta sysslan som materialförvaltare också. Och han knöt näven igen när han mindes omklädningsrummet mot Västtyskland i VM-kvalet 1985, när det stod 0-2 i paus och han frågade spelarna om ha tyckte de skulle backa hem för att undvika fler baklängesmål, eftersom det kunde bli målskillnadsaffär av alltsammans. "Nej, för fan vi går ut och slåss!" hade "Stickan" Fredriksson ropat och det var den matchen när Mats Magnusson kvitterade till 2-2 i den absolut sista sekunden.
Men mest sa Laban "fan". Han sa det när han mindes Strachans mål, han sa det när han mindes Rumäniens 1-0 seger på Råsunda 1983 som gjorde att Sverige missade EM i Frankrike - "det var Stickan som missade nån offside" - och han sa det när han mindes "den där jävla pygmén som smög sig fram" och nickade in Portugals segermål på Berndt Ljung i VM-kvalet 1984. Mest sa han det på tal om den fruktansvärda matchen i Prag, hösten 1985, när Sverige förlorade och missade Mexico tack vare att Västtyskland, samtidigt, förlorade sin första VM-kvalmatch någonsin. "Jag går i graven med det", sa han. "Det förföljer mig, det förföljer nog alla som var med." Han skakade på det kala huvudet och så log han lite grann åt sin egen ilska. "Man undrar ju vad det är för en som sitter däruppe och bestämmer."
Sen började han prata om vikten att bygga fler inomhushallar så att vi äntligen kan få en vettig vinterträning här i landet.

Ligge lekare ogill

Bara en snabb förklaring innan jag ger mig i kast med söndagens fotbollsskriverier - den skribent som ertappas med adjektivet "magisk" kommer att beläggas med omedelbart yrkesförbud. Övriga förseelser kommer att definieras som sådana i samband med att de bestraffas.

Mer från Helsingborgsfronten

Stuart Baxter i dagens DN med anledning av avhoppet som Helsingborgstränare:
-Jag älskar den här sporten men jag vet inte hur länge jag vill vara i den här branschen och industrin eftersom jag får alltmer avsmak för den.

Bisarrt nog gör uttalandet mig glad. Jag kämpar själv med en tilltagande olust och försöker undvika "det var bättre förr"-träsket. Men hur det än är känns det ganska skönt när någon uttrycker liknande känslor som en själv.

Nypoesi i Helsingborg

Saxat från Henke Larssons dagbok på icons.com:

TONY Hbg wrote on 3-Dec-2007 20:09PM:as common

Henke sow was you fantastic good in the game against Austria in my eyes is you "ett geni"

Vi e svenska fans allihopa men matchen ser vi på teve

En annan viktig EM-fråga: Hur många åskådare får se Sverige på plats? Och vilka?

Under fotbollsåskådandets glansdagar brukade FA-cupfinalerna dela Wembley i två halvor: ena sidan gick i rött och den andra i den färg som motståndaren till Liverpool/Man U/Arsenal hade som sin. Riktigt så har det väl aldrig varit i de stora nationsmästerskapen, men nog känns som att tilldelningen av biljetter till fansen blir allt mer strypt.

För Sveriges del i EM kommer följande att gälla: 19% av matchbiljetterna går till respektive nation. Eftersom vi spelar gruppspelet på arenor som tar 30 000 åskådare handlar det om 5 700 biljetter. Svenska Fotbollförbundet har sina "samarbetspartners" att tänka på men hävdar att 60-70% av biljetterna tilldelas allmänheten.

Om vi är generösa mot SVFF och tror på dem och dessutom hoppas på att det är den övre procentsatsen som kommer att gälla - ja då finns 3990 plåtar att fajtas om för gemene man. I den potten kommer de som är med i landslagets supporterklubb ha en viss prioritet. Där finns ett poängsystem som gynnar de som sett tidigare matcher. Vilket jag tycker är rimligt, de som har satsat på Sverige och sett hemma- och bortamatcher i kvalet förtjänar så klart att vara med när mästerskapen spelas.

Summa summarum: de som ser Sverige på plats i Österrike kommer att vara ett exklusivt sällskap (åtminstone i den storleksmässiga bemärkelsen).

Timeo Danaos et dona ferentes

Sammanfattningsvis: det är lite kroatienvarning på Grekland. De verkar ytterst välorganiserade och samtidigt bollskickliga, med andra ord ett lag som Sverige kan tänkas ha svårt för. Å andra sidan förlorade de med 1-4 på hemmplan i den minst sagt prestigefyllda hemmmatchen mot Turkiet i EM-kvalet, så helt solida kan de inte vara - troligen tycker de, precis som Sverige att inledningsmatchen blir nyckelmatchen. För Spanien måste ses som gruppfavorit, trots alla bevis på hur svårt spanjorerna har att axla favoritbördor, och Ryssland är laget vi troligen måste slå, trots Guus Hiddink. Utan att ha sett dem på sistone antar jag att även ryssarna är mer välorganiserade än på länge (de gnetade tydligen till sig 0-0 borta mot Kroatien), men 1-2 i det avgörande mötet borta mot Israel avslöjar att dostojevskijnerverna finns kvar. Ska man vara pessimist kan man peka på att det hade varit bättre att ha ryssarna i första matchen - oavgjort mot Grekland och förlust mot Spanien skulle försätta oss i ett prekärt läge är vi inte längre hade saken i egna händer - men då spekulerar man nog alldeles för mycket. Återigen - går det åt helvete i sommar kan vi åtminstone inte skylla på lottningen.

INTE SVERIGE....ja, Italien! Det här var faktiskt den bästa grupp vi kunde få. Vad har du gjort, Lagerbäck? Grekland blir luriga och Ryssland också, men Spanien kan vi klara oavgjort mot och let's face it - hellre de tre än Holland och Frankrike. Barnen håller på att riva lägenhten, jag lämnar Sverige åt sitt öde och konstaterar att går det åt pipan i sommar kan vi åtminstone inte skylla på lottningen.

Schweiz, Portugal, Turkiet - helst inte.
Österrike, Tyskland, Polen - hellre den.
Holland, Rumänien, Frankrike - hellre än grupp A, faktiskt.
Grekland, Spanien, Rysslans - tvåa.

Ingn en mardrömsgrupp, ingen en drömgrupp heller. I turordning B, D, C, A, men alla känns faktiskt möjliga.

Holland och Frankrike. INTE vår grupp. Grekland och Ryssland - helt ok!

Österrike och Polen. Vår grupp!

Ah, Schweiz och Turkiet. Favorit i repris från kravallerna i förra VM-kvalet.

Nu ska vi se om det här går att följa på hemsidan ändå. Jo, faktiskt. En fånigt flinande Schmeichel drar Holland til grupp C och Grekland till grupp D och då placeras de faktiskt i de grupperna även på datorn, genast och utan något fånigt flin. Kan vi inte enas om att det vore mycker bättre om n apparat, typ den där de har vid KENO-dragningen, utförde lottningarna i fortsättningen?

Minst fyrtio åldringar står nu på scenen. Den obligatoriska fotomodellen - mörk och grekisk snarare än blond, faktiskt - svansar omkring dem, troligen av ängslan för att nån av dem ska falla ihop och dö. En av dem lyckas faktiskt sätta EM-bucklan på fel håll, med texten bakåt.

Tro det eller ej, men nu verkar det som om det händer nånting. Den evinnerlige Beckenbauer skuttar upp på scen. Han har rutinerat lämnat en kavajknapp oknäppt så han har nåt att göra av händerna på sin väg fram mot podium och han ser precis så pigg ut som hans track record vad gäller sekreterarbefruktande kunde ge anledning att tro.

Min Gud, nu presenterar de EM-bollen! Tur att jag har ljudet av så jag slipper höra vad de säger i alla fall. Statistiskt sätt vore det faktiskt värre att få Turkiet än Frankrike ur seedningsgrupp 4. Nej, jag tänker inte avslöja hur jag har räknat.

Ah, turistbilder från gamla Wien! Jag har varit i Wien en gång och minns ett utomhusbad som inte var särskilt olikt Luhrsjöbden i Hästveda, fast utan mörkbrun sandstrand om jag minns det. Det är inte med på tv, tyvärr. Jag minns också att en man med knäbyxor faktiskt stannade upp vid oss när vi stod och tittade på en karta och och frågade om han kunde hjälpa till. Det var sommaren 1987. Rent statistiskt borde vi förresten hoppas på Grekland, Rumänien och Polen. Annars också, kanske.

Fortfarande ingenting. Jag är hänvisad till att gå mellan tv:n och datorn som står i lägenhetens andra ände. Jag kan berätta att den EM-nation vi har bäst statistik mot i tävlingssammanhang är Grekland - ett möte, i Antwerpen-OS 1920, och seger med 9-0. Herbert "Murren" Karlsson, IFK Göteborg, gjorde fem mål vilket fortfarande är svenskt rekord för allvarliga matcher.

När de säger att lottningen börjar klockan tolv, då menar de alltså inte att lottningen börjar klockan tolv. Hur ska vi kunna rädda planeten om folk inte kan klara av så enkla utfästelser? Nu är det nån högpannad individ med silverhår som står och sjunger med de teatraliska gester som avslöjar att det rör sig om opera. Jag vill att de zoomar in Platini.

Åh, nu visas nån film om EM 2004. Jag klarar inte av att se det. Där skulle vi ha vunnit. Jag har förresten fått i uppdrag att köpa vitmossa till adventsljusstaken idag - är det nån som har några tips?

Va fan, jag prövar Eurosport istället. Ett jävla jobb eftersom fjärrkontrollen till digitalboxen kom bort i flytten för 1½ år sen. Man får manövera mellan kanalerna manuellt. Om ens tumme inte redan vore sabbad av sms-ande skulle den bli det nu. När kommer den första specialistkliniken? ESPN ligger på kanalplats 104; Eurosport på nummer 10. Jag ser uttråkade människor i kostym. Hur kommer det sig att Michel Platini alltid lyckas se ut som han har sovit i sin?

En trolig svensk startelva i sommar har förresten en snittålder på 30,3 år. Den som inledde VM 1958 mot Mexico låg dock på 31, 6. Och de blev tvåa i världen.

Jag trycker uppdatera, men ingenting händer. Antar att det är någon Jabba the Hut-liknande potentat som håller tal i Luzern just nu medan en blondin med jättebröst klipper med ögonen mot honom.

Lottning 1

För att slippa både det det vanliga lismandet och Alexander Lukas på TV4 tänker jag följa lottningen på Uefas hemsida. Återstår att se om jag kan få det att funka. Tjejerna som ser att jag sitter vid datorn hänger redan på mig och tigger om att få spela dataspel. De avvisas hänsynslöst.

Bättre sent

Det hackas på Markus Rosenberg för att han vid 25 års ålder inte har slagit igenom i landslaget ännu. Tja, om jag minns rätt var Marcus Allbäck nästan 28 innan han räddade vårt skinn i den där mardrömsmatchen i Moldavien. Och Henke Larsson 27 innan jätteproppen Martin försvann med Tommy Svensson och lät honom stiga fram i landslagsdräkten. Rosenberg får gärna ta några år på ig för min skull, bara han blir så bra han faktiskt kan bli.

Hemska kval

Drömlottning, sa svenska medier om kvalgruppen till VM 2010. Själv kan jag sträcka mig så långt att det fanns en grupp som såg betydligt värre ut (den med Frankrike och Serbien, där Rumänien hamnade), men även en som kändes betydligt lättare (den med Grekland och Schweiz). Fast just greker och schweizare känns som den typen av lag Sverige traditionellt har svårt för, och det finns så många variabler att ta hänsyn till att det är lika bra att bara acceptera den lott ödet gav oss. En poäng är att vi har en chans att vinna gruppen, vilket jag inte tror vi hade haft om vi hamnat mot Tyskland, Spanien, Kroatien eller Italien. En annan poäng är att det inte är helt självklart att vi ens blir tvåa, eftersom vi nu fick revanschsugna danskar ur tredje seedningsgrupp istället för Finland eller Nordirland. (Nej, jag vägrar acceptera att vi egentligen skulle ha svårt för Nordirland). Och en tredje poäng är att en andraplacering är vansklig även den, eftersom Fifa idiotiskt nog har beslutat att "sämsta tvåan" missar VM (det är i grunden osportsligt att resultaten i en grupp ska mätas mot resultat uppnådda mot helt andra lag) och att de övriga måste spela chansartade utslagsmatcher mot varandra.

I Luzern imorgon är det däremot lätt att tänka sig en autentisk drömlottning, på grund av Uefas egendomliga seedningsprocedurer. Om Uefa hade följt samma norm som Fifa, det vill säga, Fifa-rankingen, hade seedningsgrupperna sett ut så här:

A: Schweiz och Österrike (värdar), Grekland (regerande mästare), Italien
B: Spanien, Tyskland, Tjeckien, Frankrike
C: Portugal, Holland, Kroatien, Rumänien
D: Turkiet, Ryssland, Polen, Sverige

Betydligt mer anpassat till lagens verkliga styrka, skulle jag säga, fast jag skulle flytta upp VM-semifinalisten Portugal till grupp B på Tjeckiens bekostnad och låta Sverige ersätta Rumänien i grupp C. Herregud, vi var trots allt åttondelsfinalister i VM 2006 och kvartsfinalister i EM 2004 och rumänerna har inte varit med i ett slutspel sedan EM 2000. Men det skulle åtminstone inte bli lika knäppt som det är nu, när man räknat poängsnitt i kvalmatcher, men ignorerat slutspel, och alltså placerat VM-tvåan Frankrike i fjärde seedningsgrupp. Visst, jag kan uppskatta att man åtminstone använder objektivt mätbara kriterier och inte opererar med ländernas allmänt fotbollsmässiga "status" (som för 20-25 år sen, när England alltid lyckades hamna i första seedningsgrupp). Men nåt är fel när fransmännens tröghet i kvalen hålls emot dem på det här viset - poängen med kval är trots allt att ta sig vidare från dem, och om man, som Frankrike, alltid ställer till största möjliga besvär för sig själva (dubbla förluster mot Skottland den här gången, oavgjort hemma mot Israel, Irland och Schweiz förra rundan) borde det vara deras problem.

Men summan av det hela är att lottningen imorgon nu kommer att få alldeles för stor betydelse. Om vi får Frankrike eller Polen ur fjärde seedningsgrupp; om vi får Tyskland eller Rumänien ur tredje; om vi åker på Schweiz eller Österrike ur första. Själv önskar jag mig en enda sak, och det är ett lag som vi kan slå. Som Nigeria i Japan-VM, som Bulgarien i Portugal-EM. Vår kapacitet att spela oavgjort med vem som helst betvivlar jag nämligen inte. Att öppet önska sig Österrike ur första seedningsgrupp känns som att utmana ödet, för trots allt är de arrangörsnation och när vi har stött på sådana i slutspelssammanhang har vi undantagslöst förlorat. Men Polen, eller åtminstone Ryssland, ur seedningsgrupp fyra? Och Portugal eller Rumänien ur grupp tre? Den fullständiga mardrömslottningen skulle vara Schweiz, Tyskland och Frankrike.