Den store förloraren

"Fan", sa Laban och knöt näven, "jag kan fortfarande se det. Den lille jäveln!" Det var nu i förmiddags, men det han pratade om inträffade för snart trettio år sen: Gordon Strachans segermål för Skottland i ett VM-kval hösten 1980. Sen skrattade han åt sitt eget utbrott, men det hördes att han hade menat det, och i det ögonblicket förstod jag varför Laban Arnessons spelare hade gillat honom.
Vi satt i köket, i en helt alldaglig lägenhet i en helt alldaglig del av Uppland Väsby, med några ärligt talat ganska torra kaffebröd på bordet framför oss. Det var Labans fru Kerstin som satt fram dem; när Laban börjar prata fotboll glömmer han fortfarande bort allt annat. Inget i lägenheten tydde på att en gammal förbundskapten i fotboll bodde där; på kylskåpsdörren satt inbjudningar till barnbarnens studentskivor och ett två år gammalt tidningsurklipp från Expressen om en hjärtoperation Laban skulle genomgå. Det såg lite övergivet ut.
Jag hade tagit kontakt med Laban för ett bokprojekt jag håller på med. Han hade noga beskrivit vilket pendeltåg jag skulle ta och i vilken ände av pendeltågsstationen jag skulle gå ut och han väntade vid Sibyllakiosken som avtalat. Han hade en toppluva på sig som fick honom att se sträng ut på nåt sätt. Det var nåt fel med fjärrstyrningen av centrallåset som han inte hade lyckats klura ut, så jag fick kliva ur bilen innan han parkerade i fastighetens garage. Jag la märke till att han hade några oanvända papperspåsar från Konsum i fickan bakpå passagerstolen i framsätet.
Jag minns åren när Laban var förbundskapten som grå och tröstlösa år, år av ständiga motgångar och vedermödor, så jag blev förvånad hur mycket glöd det fanns i gubben. Han lyste fortfarande upp av glad avsmak när jag frågade honom om han inte i efterhand tyckte att det inte kunde ha funnits något att ta till sig från Malmö FF:s avancemang till Europacupens final 1979, samma år det svenska landslaget var som absolut sämst och Laban fick uppdraget att ta över: "Aldrig i helvete ville jag att svensk fotboll skulle se ut så där!" Han fnös åt gamle chefen Åby och hans primadonnelater. Han skrattade när han la ut texten om hur fattig och primitiv svensk fotboll varit när han började sin bana - när han tränade Kalmar FF på tidigt 70-tal hade de fått köra vinterträningen i ett ridhus "bland sågspån och hästskit" och när han tog över landslaget 1980 föreslog Fotbollförbundet att den assisterande tränaren skulle sköta sysslan som materialförvaltare också. Och han knöt näven igen när han mindes omklädningsrummet mot Västtyskland i VM-kvalet 1985, när det stod 0-2 i paus och han frågade spelarna om ha tyckte de skulle backa hem för att undvika fler baklängesmål, eftersom det kunde bli målskillnadsaffär av alltsammans. "Nej, för fan vi går ut och slåss!" hade "Stickan" Fredriksson ropat och det var den matchen när Mats Magnusson kvitterade till 2-2 i den absolut sista sekunden.
Men mest sa Laban "fan". Han sa det när han mindes Strachans mål, han sa det när han mindes Rumäniens 1-0 seger på Råsunda 1983 som gjorde att Sverige missade EM i Frankrike - "det var Stickan som missade nån offside" - och han sa det när han mindes "den där jävla pygmén som smög sig fram" och nickade in Portugals segermål på Berndt Ljung i VM-kvalet 1984. Mest sa han det på tal om den fruktansvärda matchen i Prag, hösten 1985, när Sverige förlorade och missade Mexico tack vare att Västtyskland, samtidigt, förlorade sin första VM-kvalmatch någonsin. "Jag går i graven med det", sa han. "Det förföljer mig, det förföljer nog alla som var med." Han skakade på det kala huvudet och så log han lite grann åt sin egen ilska. "Man undrar ju vad det är för en som sitter däruppe och bestämmer."
Sen började han prata om vikten att bygga fler inomhushallar så att vi äntligen kan få en vettig vinterträning här i landet.