31 december 2007

nyårsblues

Tre avbrutna matcher på Söderstadion. Det går inte att komma ifrån att detta satt stark prägel på mitt fotbollsår och bidragit till en allmän nedstämdhet. Jag tillhör visserligen en kategori åskådare som står ut med lite stök kring storfotbollen och måste därför fundera vad det är i just de här händelserna som stör så mycket.

Jag har kommit fram till att det är uppsåtet bakom publikuppträdena vid de stoppade matcherna. Om det verkligen hade handlat om spontana, enstaka händelser utlösta av ett stort känsloengagemang vid infekterade matchsituationer - då skulle det för en fotbollsåskådare av min sort gå att släta över och gå vidare.

Men det är ju inte så. Längre. Eller, visst kan det vara så ibland. Men det är också uppenbart att det finns krafter som har en uttalad vilja att det i samband med fotbollsmatcherna SKA förekomma hot mot spelare och funktionärer, det SKA kastas in föremål. Man förhärligar våld och försöker medvetet skapa aggressiva situationer. Ett exempel är pyrotekniken: att tända bengaler på Söderstadion är knappast längre fråga om att skapa stämning, det handlar snarare om ett maktspel där bengalerna är en del i kampen mot klubbens säkerhetsorganisation. Genom att använda förbjuden pyroteknik visar ultrasgrupperna att de är starka nog att stå emot trycket från klubb, förbund och myndigheter.

Fotbollen har varit (och är, hoppas jag) en så stor del av min tillvaro och identitet att jag inte vill förlora känslan för den. Men de senare åren har det blivit lite motigare att hitta glädjen och engagemanget. Givetvis har det också att göra med den förändring i livet som det innebär när en riktig knickedick och en härlig krabat tar plats i familjelivet. Men jag är säker på att det inte bara handlar om förändrade prioriteringar i tillvaron - det är också fotbollslivet i sig.

Därför var Fredrikstad borta den i särklass viktigaste fotbollshändelsen för mig. Här fick jag tillbaka känslan av att Hammarby och fotbollen är viktig, åter brann jag för någonting, åter kände jag den där starka gemenskapen kring ett lag som gör att här och nu är det absolut viktigaste i livet. När domaren dömde en direkt avgörande straff till mitt lag i 90:e minuten och Sebastian Eguren förberedde sig att slå den, då kokade det i mig och 600 andra på bortaläktaren. I det ögonblicket fanns inga andra tankar än att det måste bli mål. Familjrelationer, besvärliga situationer på jobbet, oro för ekonomin, ja vad som helst som annars är viktigt i livet existerade inte. Allt som var viktigt fanns runt omkring mig, mitt lag och några av mina bästa vänner förenade i ett enda nu.

Och dit vill jag då och då.

3 kommentarer:

jerk sa...

Gott nytt Hagström och eftersom du säkert är intresserad av var Emil Blom spelar nästa år kan jag meddela att han tar en anfallsplats i Brages trupp 2008, om han kommer kunna konkurrera ut Mats Theander och Johan Persson får vi se framåt vårkanten...

Hagström sa...

Gott nytt år själv Jerk!
Du har koll på att jag kollat in Dala-Järna IK vid några tillfällen märker jag.
Mitt nyårslöfte är förresten att se fler bortamatcher med Hammarby under 2008. (blir inte svårt att slå bottennoteringen från 2007).

jerk sa...

hm..själv var jag på två tror jag..mot BP och jyrgårn..det var inte heller direkt många :)
Mitt nyårslöfte är att äntligen köpa ett säsongskort så jag slipper hålla på och harva med att köpa biljetter hela tiden..den här gången struntar jag i att jag inte har råd..