Fabio Capello och grandet i din nästas öga.

I det som nått fram till svenska tidningar om debatten som föregick Fabio Capellos anställning som engelsk förbundskapten finns det ett element som kan sammanfattas som en nationellt självbelåten inställning till nationell självbelåtenhet. Att engelsmännen är obotliga chauvinister vet vi ju, och det bereder oss en liten kittling av överlägsenhet (sådadana är i alla fall inte vi...) när vi citerar deras våndor över att behöva anställa utbölingar som Capello, eller tidigare Svennis, för att ta hand om deras nationalklenod. Det är nästan så vi håller på att glömma att vi faktiskt inte är så mycket bättre själva.

Jodå, vi har haft utländska tränare i det svenska landslaget. Svennis drog själv fram George Raynor när han anställdes i England och talade om engelsmannen som ledde Sverige till VM-silver. Innan Raynor fanns ungraren Joszef Nagy, som tränade Sverige både under den sensationella bronsturneringen i Paris-OS 1924 och under VM 1934 och 1938. Men det bör påpekas att detta var under det gamla UK-systemet, där tränarna tränade ett lag som togs ut över deras huvuden av ett gäng myndiga svenska gubbar; någon utländsk förbundskapten har Sverige aldrig varit i närheten av. Tvärtom är vi just nu ett av de länder som gått längst åt andra hållet, med en förbundskapten som i första hand anställdes just för sin förankring i det nationella Fotbollförbundet (jämför Söderberg-Lagerbäcks profil med föregångarna Olle Nordin och Tommy Svensson!). Utländska förbundskaptener hittar vi, om vi bara kastar ett öga på våra VM-konkurrenter, i länder som fått erkänna att deras egen inre situation blivit för kaotisk, i Polen, i Ryssland och i Grekland. För grekerna, liksom en gång för Danmark med Sepp Piontek eller Irland med Jackie Charlton, blev denna smärtsamma självinsikt nyckeln till deras senare framgångar. Vad än resultatet blir för England är processen knappast någon som vi svenskar kan betrakta med någon sorts stroppighet.