Säck och aska

Var hittar jag en säck? Och aska?

Det nya med Hamrén, det nya med Zlatan.

Det har alltid funnits en viss dialektik i valet av förbundskaptener.

Efter butiksinnehavaren Lennart Nyman kom den aktive stjärnspelaren Orvar Bergmark (sin tids motsvarighet till att ge Henke jobbet idag).

Efter den flärdfrie och lite fyrkantige Bergmark kom den pianospelande primadonnan Åby.

Efter den intuitive linslusen Åby kom den buttre teoretikern "Laban".

Efter Labans träningsoveraller och doktrinära fotbollsyn kom Olle Nordin, detta världsvana whizzkid i italienska kostymer.

Efter Nordins kontrollbehov och allmänna spattighet kom den lugne folkskolläraren Tommy Svensson.

Efter den f d landslagsspelaren och pragmatikern Svensson kom de som spelare omeriterade teoretikerna Söderberg och Lagerbäck.

Erik Hamrén kan verka som more of the same. En 52-åring med Stockviks IF som toppen av sin bana som spelare, en tränarkarriär som inleddes redan vid 24 års ålder. En framgångsrik karriär som klubbtränare, dock inte på något frapperande sätt mer framgångsrik än Tommy Svenssons eller Tommy Söderbergs. Men dock en planta som blomstrat helt och hållet utanför Svenska Fotbollförbundets drivhus. Och som fått uppleva hur kallt det kan blåsa därute (borthetsad av AIK-kretiner efter Primorje-nederlaget en gång i tiden). Det är kanske all förändring vi kan begära just nu.


På tal om nåt helt annat - det är märkligt att alla som förutspådde att Zlatan skulle floppa i Barcelona gjorde det utifrån premissen att han inte skulle passa in i deras spelsystem. Att Barcelona skulle kunna tänkas värva Zlatan för att de ville utveckla det spelsystemet verkar inte ha slagit någon. För varför skulle en klubb som Barcelona lägga ner så mycket pengar om de hade en medveten tanke med det hela?

Orrenius om FK-frågan

Flera dagar i efterhand, men ändå. Låt oss aldrig glömma hur bra Johan Orrenius är. Carolina Klüft, helt obetalbar.

Fin de siècle.

Det är bara i Sverige riktigt långa män kan utstråla en sån melankoli. Som han som nästan slog huvudet i vagnen där han stod bredvid mig i tunnelbanan igår. Han ruskade olustigt på sig, sa till sin kompis att han hade somnat till på bussen in. Sen skakade han på huvudet och sa:
-Nu är det begravning för Bajen. Det blir ingen fotboll i det här vädret. Lika bra, det passar min sinnesstämning.

Jag var på väg in till Clas Ohlson för att köpa lampkrokar. Jag hade hamnat på samma tunnelbana som folk på väg till Råsunda från Söder. Men det var en besynnerligt lugn och vemodig stämning för att vara ett tåg fullt med fotbollssupportrar. Vi lämnade Slussen och kom ut på bron, fartvinden fick rännilarna att dansa på fönstren, dimman låg över vattnet och Karl Johan stod där och såg suddig ut som i en novell av Hjalmar Söderberg. Det var en dag för att sätta upp innerbelysning snarare än en dag för fotboll.

Den långe killens kompis försökte pigga upp honom genom att säga nåt om sprit.

-Jag hade en öl i kylen, sa den långe. Men jag lämnade den hemma. Jag orkade inte.

Ej förnedrad, men inte heller glad

Jag tittade igenom de laguppställningar som DN förutspådde inför dagens derby och sa till min sambo på andra sidan frukostbordet: AIK är ju bättre än oss på varje position. Det här kan aldrig gå.
- Dessutom har de bättre vilja, svarade hon.
Med endast en av säsongens matcher i bagaget som åskådare ringade hon in ett av årets stora problem.

Nu uteblev den stora förnedringen. Vi åkte i stället på ytterligare en ettmålsförlust, AIK vann ytterligare en ettmålsseger. Jag hade inte väntat mig att över huvud taget ha känslan av att vi skulle kunna skaka AIK eller att få jubla över ett mål. Insatsen var betydligt bättre än väntat. För första gången under hösten hade vi farliga hörnor, och när vi "kom runt på kanterna" resulterade det faktiskt i inlägg mot egna spelare i straffområdet.

Men vad hjälper nu detta? Vi åkte lik förbannat från Råsunda med noll poäng och lyckades därmed inte heller påverka guldstriden i rätt riktning.

Örgryte är årets Folkpartiet

Jag minns något val då jag läste att Folkpartiet var det största partiet i landet om man tittade på väljarnas "andrapartier". Alltså - det parti som flest röstberättigade svenskar hade som det parti man sympatiserade med "näst mest".

Som jag ser är årets Örgryte allsvenskans svar på Folkpartiet. Vi har varit väldigt många som hoppats att de skulle ta sig upp ur sin bottenlösa göl, och när de nu (mot alla odds) gjort det, så sitter vi här och håller tummarna löjligt hårt för att Allbäck och Santos ska mosa allt motstånd de sista tre omgångarna. Ja, så att de rentav kan slingra sig förbi BP eller Halmstad i den allra sista omgången.

Och om det nu blir som det verkar, att det blir ÖIS mot Assyriska i kval, antar jag att det kommer att ses som otroligt politiskt inkorrekt att föredra det göteborgska överklasslaget framför invandrarlaget från Södertälje.

Men det skiter jag i.

Väck ej det hopp som sover

En vanlig psykologisk mekanism när människan hotas av vidriga framtidsutsikter hon inte har någon kontroll över är att bestämma sig för att det hemskaste alternativet är oundvikligt. På så vis har man redan på förhand accepterat det värsta och kan unna sig att glädjas om ens farhågor ändå inte besannas. På så sätt har jag förhållit mig till ett eventuellt AIK-guld.

Nu visar sig dock IFK Göteborg lika envetna i att gneta fram segrar som megalomanerna från Solna. Jag hoppas bara de inser vad de gör när de på det här viset leker med våra förhoppningar. Ska de ta det så här långt ska de också vinna, annars blir det psykiska lidandet för oss alla dubbelt så svårt.

Våga skjuta, tufft att göra mål

Under de sista fem minuterna av matchen dök inläggen plötsligt ner i straffområdet hos Rubin Kazan. På fem minuter skapade Barcelona lika många målchanser som under hela matchen i övrigt.

Kommentatorn (Strömblad, tror jag) undrade med all rätt: »Varför gjorde man inte detta tidigare?«

För oss som älskar Barcelonas »possession football«, som njuter av de omöjliga insticken och de otippade löpningarna in bakom backlinjen, kan det (också) ibland vara en plåga att se dem. Som när man möter ett så positionsäkert, välorganiserat och konditionstarkt lag som de ryska mästarna.

Vi har sett det förut. Barcelona får inte ytorna, straffområdet krymps ihop så fort de går till anfall. Och är man då så grymt kontringseffektiva som Rubin Kazan, ja då kan det sluta så illa (med mina ögon) som i tisdags kväll.

Sällan har man saknat Thierry Henry en kväll som denna, en spelare som faktiskt vågar ta de där skotten utifrån, som kan bryta mönstret. Ja, om nu inte Barça gör som sista fem, att man spelar något som påminner om traditionellt 4-4-2.

Överhuvudtaget skjuts det alldeles för lite i modern fotboll. Och om det skjuts så skjuts det så illa att man förstår att den där med skyttet inte är prioriterat på träningarna.

Som ni säkert förstår tänker jag på Malmö FF.

Jag satt och led igår kväll framför GAIS-MFF. Det slutade med 20-6 i avslut för MFF, och ändå kom vårt enda mål på en straff. Jag satt och tänkte på Roy Andersson, guldbollvinnaren, landslagsmannen, pappan till Patrik och Daniel - och den spelare som gjort näst mest matcher för Malmö FF genom tiderna. (Utan knäskadan det sista året hade han lätt passerat Krister Kristensson. Roy gjorde 623 matcher, Krister gjorde 626).

Jag tänkte på Roy och vad han berättade för mig när jag porträtterade honom i min bok "Blått ett lag". Roy tillhörde ju en generation då det fortfarande fanns ökända skyttar i landslagen. Spelare som Ari Haan, Teofilo Cubillas och Peter Lorimer. De sköt på det mesta som rörde sig. En frispark från 35 meter var en giftig målchans.

Roy sa:

»Jag försökte alltid träffa inom ramen, jag spred sällan bollarna. Det var dels stor chans att man fick en touch på frisparken, dels fanns det en väldigt stor möjlighet att vi kunde vara etta på returen. Våra spelare var ju oftast rättvända, det är svårare som försvarare att vänta på en retur.«

Det där senare gällde visserligen mest på frisparkar. Men Roy lossade kanonen annars också. Och alltid var det någon som rusade på returen.

Jag messade till min kompis Jim igår:

»Det var bättre på Tore Cervins tid. Då hade vi alltid en anfallare som högg på returerna...«

Jim svarade:

»Och Lasse var ännu vassare...«

Oavsett om man växte upp med 70-talets eller 80-talets MFF, så kan man sakna de giftiga avslutarna, de som alltid stack på de här skotten (som vi också saknar) för att kunna peta in ett skitmål, som räknades precis lika mycket i protokollet.

Spelare som var beredda att offra några tår eller en arm för att komma först på bollen. Var är dom idag?

Jag satt alltså och stönade igår. Visst sköt MFF - men generande illa. I veckan valsade det runt en video på nätet om en stackars Hull-spelare som fick till ett avslut (i bortamatchen mot Fulham) som gissningsvis hamnade i Themsen.

Men de skott som avlossades igår, av (fritt ur minnet) Ricardinho, Guillermo Molins (som inte hade många rätt igår), Jiloan Hamad och Edward Ofere - hade nära nog platsat i samma video.

Jag anbefaller härmed akut skott-träning på MFF:s återstående träningar. Och jag kräver att Tore Cervin kallas in som specialkonsult för att visa fördelen med att rusa på mål, för att snappa upp en eventuell retur.

Som video till de här passen kan jag rekommendera Cervins 3-1-mål i kvartsfinalen mot Wisla Krakow. Titta noga hur han springer i exakt samma ögonblick som Roy tar sin ansats. Han är klart först på bollen, sekunder före de polska backarna.

Jag kan titta på det hur många gånger som helst.

Spela ej polska, men lär dig en gång

På temat "så kan det gå" även: detta. Det är helt ljuvligt ironiskt, att samtidigt som vi har önskat oss en inköpt holländare i stället för triste Lagerbäck, så har Polen haft just en sådan. Leo Beenhakker, no less, samme en som snuvade Lasse när han var Trinidads förbundskapten under VM 2006 och skrockade efteråt över hur förutsägbart det svenska spelet var. Det är bara det att han ledde Polen åt helvete. Femma i sin VM-kvalgrupp efter Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Nordirland. Och nu önskar sig polackerna en förbundskapten som kan ge dem "ordning och struktur", det vill säga Lars Lagerbäck. Vi kanske skulle byta rakt av?

Yxtid, knivtid, kluvna sköldar, vindtid, vargtid tills världen faller.

Som vi var inne på nedan är det ganska sannolikt att anrika IK Sleipner missar andraplatsen i division 1 Södra. Det innebär också, vilket inte så många har uppmärksammat, att man förlorar chansen att utmana IK Brage - tvåa i norrettan - om titeln som FORNNORDISK MÄSTARE. Denna segrare belönas som bekant med mjöddrickning vid Fotbollsgalan på Valhall, hångel med valkyrior och chansen att, sittande på Lars-Odins högra sida, frossa på galten Särimners fläsk. Slutställningen bland de fornnordiske i år blir, med stor sannolikhet:

1. IK Brage, Borlänge (2:a, div 1 Norra)
2. IK Sleipner, Norrköping (3:a div 1 Södra)
3. IK Frej, Täby (3, div 2 N Svealand)
4. Gamla Upsala SK (4, div 2 N Svealand)
5. IK Gauthiod, Grästorp (7, div 2 M Götaland)
6. IK Tord, Jönköping (2, div 3 NÖ Götaland)
7. IK Huge, Gävle (3, div 3 S Norrland, 46 p)
8. IF Heimer, Lidköping (3, div 3 M Götaland, 36 p)

Brage är därmed kvalificerat till det internationella fornnordiska kämpaspelet, som av tradition hålls på Idavallen utanför Valhall och där de möter Viking Stavanger från Norge, Víkingur från Färöarna och Breiðablik från Island. Hell hjältarne, säger vi på Tre Hörnor Straff!

Halmstad by night

Kvällen var signifikativ för den här säsongen. Inte ens de typiska 0-0-matcherna (HBK två skott på mål, Hammarby ett) ger oss poäng. Typisk också för att resultaten i övrigt går vår väg. Djurgårdens tappade ledning till 1-2 på Rambergsvallen gjorde givetvis kvällen något lite lättare att ta sig igenom. Hur mycket vi än förlorar tycks vi aldrig kunna bli helt uträknade. Och Göteborgs seger på Swedbank arena, eller vad den nu heter, gladde oss också förstås.

Eftersnacket skulle skötas på krogen och vi stegade i väg mot Halmstads affärsgator. Stan är vacker och kändes trevlig att vandra omkring i. Men var fanns alla människor? Det var visserligen en måndagkväll, men klockan var inte mer än halvtio. Stadens lag hade i princip säkrat kontraktet, nog borde väl en och annan fotbollssupporter stå vid bardiskarna och resonera? Är det Stockholmsarrogans att tycka att det i en stad av Halmstads storlek borde finnas folk som vill umgås i krogmiljö en vardagkväll?

De få öppna ställena var folktomma och hade i de flesta fall slutat servera mat. Bishops Arms kunde i alla fall erbjuda en matbit och god öl trots den sena timmen. Så där satt vi; fem bajare vid ett bord, en karl som slötittade på Fulham-Hull vid ett annat, ett par utländska män längre in i lokalen och två whiskykonnäsörer med Hammarbyhalsdukar i baren. Och så en servitör och servitris som av ställets ledning tvingades gå omkring i bajersk folkdräkt. Krogen hade fått för sig att arrangera oktoberfestvecka vilket förutom maskeradklädsel på personalen betydde pappflaggor i taket och joddelmusik.
Replikskifte:
- Går det möjligen att sänka musiken eller stänga av?
- Nej, det får vi inte.

Jag kände mig ganska övertygad om att ingen av gästerna hade kommit dit för att fira tysk ölfestival men hade ingen lust att argumentera. Den fortsatta diskussionen fick alltså ske till ackompanjemang av tyrolermusik. När det till slut endast var vårt gäng och de två grönvita whiskydrickarna kvar fann stället det för gott att stänga för kvällen. Men musiken pågick in i det sista, är det oktoberfest så är det.

Förbundskaptenen igen

Kan inte riktigt släppa den här soppan med Svennis.
Antingen har hela förhandlingen varit ett spel för gallerierna, och Svennis agenda har hela tiden varit en annan än att ta över Sverige.
Eller så tyckte Svennis på riktigt att det var en bra idé att sköta både sportchefsjobbet i Notts County och förbundskaptensjobbet samtidigt.
Jag hoppas vid gudarna att Lagrell inte hade accepterat det.
Om uppgifterna stämmer att Backe är tveksam till att ta över eftersom han inte tror att han kan nå upp till Lagerbäcks facit borde han vara borta också. Han kan ju inte ta över landslaget om han inte tror på laget.
Enter Erik Hamrén, alltså.
Finns det ingen som har lite rolig Hamrén-info? Inga öisare som läser den här bloggen?

Pyramidalt fiasko

Nej, jag tror knappast att världen sörjer över att Sverige missar VM. Knappast mer än man sörjer Kroatien, Turkiet eller Tjeckien, eller att Belgien efter sex raka slutspel mellan 1982 och 2002 nu missade sitt andra i följd, eller att Saudiarabien, som varit med varenda gång sedan 1994, nu gick på pumpen mot lilla Bahrain. I övrigt kommer inga stornationer att saknas, som Holland gjorde 2002 till exempel - det är Brasilien och Argentina från Sydamerika, Mexico och USA från Concacaf, Japan, Australien och Sydkorea (åttonde gången i rad) från Asien.

Jag tror däremot att det hålls en del tummar för Portugal mot Bosnien-Herzegovina och Ryssland mot Slovenien. "Fotbollsmässigt", som det brukar heta, föredrar folk troligen Frankrike framför Irland, fast jag misstänker att irländarna faktiskt skulle locka till sig fler resande fans till Sydafrika.

Och de flesta tummarna i Sydafrika hålls nog för kontinentens egna stornationer. Där ser Nigeria just nu ut att missa sitt andra raka slutspel (på bekostnad av det beundransvärda Tunisien, som varit med varenda gång sedan 1998). Nigeria måste bortaslå Kenya i sista matchen och hoppas på att Tunisien tappar poäng i Mozambique. Även Kamerun löper risk att missa sitt andra raka sluspel - seger borta mot Marocko är en nödvändighet, annars kan Gabon ta sig förbi genom att slå Togo. Slutligen inbillar jag mig att folk i Sydafrika hoppas att Egypten kan skaka av sig den förbannelse som verkar vila över dem i VM-sammanhang. Egypten har vunnit de två senaste afrikanska mästerskapen och är dessutom den enda afrikanska nation som är tillräckligt pengastarkt för att kunna hålla sina spelare hemma. Men trots sex afrikanska mästerskap har man bara tagit sig till VM två gånger, och behöver nu minst en tvåmålsseger i avslutningen mot Algeriet hemma för att klara skivan. Om det blir 3-1 till Egypten hamnar de båda lagen dessutom på exakt samma målskillnad och med exakt samma resultat i inbördes möten. Någon som vet vad som händer då?

Var är fotbolls-Obama när man behöver honom?

Jag är väl knappast ensam om att bli oroad över de allt mer intensiva spekulationerna om Sven-Göran Eriksson som ny förbundskapten? Efter 12 år med Lagerbäck säger ju alla instinkter att vi vill ha en förändring. Var inte den allmänna meningen att vi nu ville ha en bra matchcoach som kunde trimma vårt landslag till framgångar även i slutspelen?
Man fattar förstås hur förbundet tänker. Under de senaste 30 åren har bara två tränare som startat sina karriärer i Sverige gått vidare till den internationella elitfotbollen: Svennis och Roy Hodgson. Varje gång (ja, två då) som det har utsetts ny förbundskapten har SvFF kunnat drömma om de onåbara, dyra Eriksson och Hodgson, men tvingats skriva kontrakt med hemvävda förmågor som Tommy Svensson eller Söderberg/Lagerbäck.
Nu, när Eriksson närmar sig pensionen kanske han plötsligt blir tillgänglig, av sentimentala skäl kan han vara villig att runda av karriären med ett svenskt landslag.
Men vill vi det, bara för att det går?
Att ersätta Lars Lagerbäck med Sven-Göran Eriksson (eller Roy Hodgson) känns som när republikanerna i USA lanserade John McCain som efterträdare till Bush. Det var världens lättaste för demokraterna att ropa "More of the Same!" och hänvisa väljarna till den spännande Obama.
Sven-Göran Eriksson är precis allt Lagerbäck var, samt lite äldre. Han står för traditionell, riskminimerande 4-4-2-fotboll, han tog England till två slutspel, han fick kritik för att inte fatta snabba beslut på bänken, han åkte ut i kvarten. Och detta med ett lag fullt av superstjärnor från Premier League, som engelsmännen själva (jaja, jag vet allt om engelsmännens självbild...) tyckte var den bästa generationen fotbollssspelare på år och dar. Dessutom har han blivit en karikatyr, en underlig larger-than-life-karaktär som fått kicken både från Man City och Mexikos landslag.
Problemet är att det inte finns någon Obama i Fotbollssverige. Ingen Hillary Clinton heller.
Erik Hamrén verkar duktig och omtyckt. Men han har ändå bara varit runt i de nordiska ligorna.
Hasse Backe är ser mer gedigen ut. Han är medial, vettig, var förste svensk att ta Uefas proffstränarlicens och har varit tränare i Norden, Österrike och Grekland, England och Mexiko.
När han slutade i FC Köpenhamn skrev tidningarna långa analyser om Backes testamente, om hur hans professionalitet påverkat dansk fotboll och hur FCK under hans tid gick från att vara underpresterande som Malmö FF till regelbunden etta eller tvåa i ligan.
Men så var det detaljen med internationell erfarenhet. Backe missade konsekvent FCK:s stora mål: att spela i Europa. Bland annat torskade FCK mot Djurgården 2002 i första omgången av Uefacupen och råkade ut för en bisarr 0-5-förlust mot ett slovenskt lag i CL-kvalet 2003 (senare lyckades hans efterträdare Staale Solbakken ta FCK till Champions League på sitt första försök).
Backes övriga utanför-Norden erfarenheter består av två år i ett österrikiskt mittenlag och fyra matcher med Panathinaikos. Det var förstås tossigt av de grekiska klubbledarna att sparka någon efter fyra matcher, men det ser ändå inte snyggt ut i CV:t. Jag har bekanta som har behållit grekiska bartenderjobb längre än så.
Så när det inte bidde något av Backes egna internationella karriär gjorde han det smartaste: tog rygg på Svennis, och fick assistera både i Manchester City och Mexikos landslag.
Alltså måste man ställa sig frågan: om vi kan få Svennis själv, varför nöja sig med hans assistent?
Och plötsligt upptäcker jag att jag har argumenterat emot mig själv. Jag har blivit en Svennis-man.

Vårt behov av tröst

Jag förstår inte hur vissa personer fungerar. Jag läser att bloggaren Sjöholm inte tyckte det var en blytung förlust. Visserligen är Sjöholm uppväxt i Helsingborg och alltsomoftast misstänkt rödblå. Men ändå. Om inte gårdagens förlust var en blytung förlust - då finns inte blytunga förluster.

MFF spelade champagnefotboll första tjugofem. Sigurdson gör visserligen helt rätt, han startar löpningen bakåt i samma stund han förlorat nickduellen med Ofere, men ändå har han ju en fantastisk tur. Bollen studsar upp på vaden på honom. Oren träff. Och går den stolpe ut.

Samtidigt (något mer objektivt): Det är bara att gratulera när en sådan ansträngning bär frukt. Jämför med Ofere. Han startade inte precis en löpning efter att han vann duellen med Sigurdson. Han stod kvar och tittade på vad Larsson skulle göra av situationen. Om Ofere löpt med hade han, med förbundna ögon, kunnat stöta in stolpreturen i öppet mål.

Utöver det: ett antal spektakulära räddningar av Christensen. Han vinner matchen åt IFK igår, han håller dem kvar i guldstriden. Och Robert Åhman-Persson, den olyckan. Mästerlig i defensiven igår, men kan han inte bara hålla sig borta från offensivt straffområde, så vi slipper sådana här trauman...

Ja, ni förstår hur min natt sett ut. Orolig sömn, sekvenser som spelats upp om och om igen. Jag har vaknat till, sökt tröst i Thomas Olssons kommentar efter matchen: »Vi hade en jäkla tur och vi har en jäkla bra målvakt«.

Eller i Jens Fjellströms summering. »MFF gör en väldigt bra match, som hade räckt till seger mot de allra flesta lagen i Allsvenskan«.

Jo, det är sant. Men samtidigt står det, så här dagen efter, klart att Malmö FF har ett antal spelare som inte håller för en placering Topp 4. Spelare som inte tar snabba beslut, som tvekar, tar ett steg, två steg framåt med bollen - och först då försöker slå passningen eller ta skottet. Med enda resultat att motståndaren hunnit upp i press och blockerar ansatsen.

Jag såg det dussintals gånger igår: Vinzents, Halsti, Ricardinho, Hamad. De syndade ogenerat. Och faktiskt också Daniel Andersson, då och då. Jag såg Vinzents, om och om igen, tillåtas slå inlägg som håller en nivå på undre halvan av Superettan. Bristerna i danskens offensiva spel bidrar starkt till att hålla kvar MFF i ingenmansland.

Klart bäst, igår igen: Guillermo Molins. Han tar snabba beslut, han spelar med ett tillslag på bollen. Här har vi MFF:s spelmotor för säsongen 2010. 100-års-säsongen.

Låt oss se framåt. Amen.

Liten tröst är också tröst

Sverige ute ur VM. AIK på väg mot allsvenskt guld. Korpsäsongen snart över. Ibland känns det som om IFK Göteborg likaväl kan tappa poäng ikväll så kan jag sluta bry mig redan nu.

Fast vänta lite. Resumésprätten Viggo Cavling utlåter sig om att en allsvenska utan Djurgården och Hammarby känns "iskall". En Allsvenska som Resumé tycker är iskall, det är ändå något värt att se fram emot.

Ishi goes to Bollywood

Jag har alltid tyckt det är synd att indierna snott det fina uttrycket Bollywood. Nog hade det varit mer lämpligt att använda i de sammanhang som vi såg Eduardo i, tidigare i höst, eller där vi såg Ishizaki i lördags.

Jag besökte en mässa igår, där jag sprang in i TFF:s sportchef Lasse Larsson, den gamle målsprutan i MFF. Han var där med sin vackra, italienska fru, och jag kände mig föranledd att gå fram och beklaga sorgen.

Lasse släppte omedelbart allt annat fokus, böjde sig framåt och sa med låg stämma:

»Jag är fortfarande full av ilska«.

Jag sa att jag hade all förståelse för det, om jag hade varit TFF-supporter skulle jag stormat Vångavallen. Själv, om det behövts.

Lasse avslöjade också att han var lite besviken på killarna i laget, någon borde tagit ett gult kort för att visa Ishizaki vad de tyckte om den bisarra filmningen.

Varpå vi enades om att alla lag behöver en Krister Kristensson, en sheriff som skipar den nödvändiga rättvisa som inte domaren alltid tar ansvar för.

Innan Lasse återgick till den sköna Fedra (hustrun) tillade han:

»Tidningarna brukar ju ringa och fråga vem man tror ska vinna guld och sånt. Innan har jag sagt att det vore kul om Elfsborg gjorde det. Men det gör jag inte längre.«

on the road again

Örjans Vall i kväll. Jag är rädd för att behållningen av resan kommer att kunna beskrivas med Karin Boyes tusenfalt citerade stycke om "den största dagen". Kommer vi därifrån med en poäng är jag nöjd.

Hursomhelst¨: det ska bli kul att sitta med grabbarna i bil igen, det var ett tag sen sist.

Lyckans hjul

Det var inte så många år sedan Djurgården utsåg Åtvidaberg till farmarlag och hade planer på att flytta laget till Linköping. Nu är Åtvidaberg i Allsvenskan igen, medan Djurgården är på väg ur. Åter ett tillfälle att citera Kurt Vonnegut: så kan det gå.

IFK Norrköping vann idag och har därmed gott hopp om att stanna kvar i Superettan. Igår föll dessutom Sleipner mot Öster i Växjö och missade på så vis chansen att gå upp i samma serie nästa år (oavgjort hade räckt för kvalspel och Sleipner ledde med 1-0 när det var 10 minuter kvar.) Så förhindrades ytterligare en historisk maktförskjutning, ty IFK har varit etta i Norrköping ända sen Sleipner åkte ur Allsvenskan 1941. Sylvia låg i Superettan ihop med IFK ett par år på 2000-talet, men låg inte vid ett enda tillfälle över storebror i tabellen. Det var alltså en historiskt långvarig hegemoni som var hotad - man kan jämföra med att IFK Malmö slutade före MFF i Allsvenskan så sent som 1960.

Men jag vågar mig faktiskt inte på att säga vem som har rekord i lokal dominans. IFK Sundsvall har haft överhanden över GIF ganska nyligen, Kalmar AIK låg i div 2 när Kalmar FF var nere i trean på 80-talet, Norrby var förbi Elfsborg i Borås på 50-talet, Halmia var förbi HBK under tidigt 60-tal (och kanske senare). Hur det är med Örebros SK:s position i Örebro ska jag be Rain Man kolla upp vid tillfälle. Men jag inbillar mig att Helsingborgs IF borde ligga bra till som rekordhållare. HIF låg i samma serie (div 3 Södra) som lokalrivalen Stattena när det gick som sämst för dem, 1972 och 1973. Men HIF var topplag båda åren, Stattena bottenlag: om Stattena någon gång låg över HIF i serien vet jag inte. Säsongerna 1935-36 och 1936-37 var HIF dessutom i div 2 Södra tillsammans med IFK Helsingborg, som i den förstnämnda tabellen slutade trea, medan HIF blev tvåa (Malmö FF vann, inom parentes sagt). Det kan åtminstone sägas att inget Helsingborgslag slutat före HIF i tabellen sedan Allsvenskan startade. Om man inte ska räkna Råå IF, förstås, allsvensk tvåa 1950-51 när HIF blev fyra. Och det vore kanske inte konstigare än att räkna AIK som stockholmslag.

Ballongen som inte sprack

Även om det här målet i Premier League i går har kablats runt världen tycker jag att det har fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Jag menar, det är väl ändå det sjukaste mål man har bevittnat? Tuvor, vattenpölar och domarben har man ju sett ställa till det, men en ballong? Inskickad av en liten kille som hejar på Liverpool?
Tänk scenariot: pappa har äntligen köpt dyra biljetter till Anfield, de ska ha en far-och-son-upplevelse, de ska stå nästan nere vid kortlinjen så att killen - hur gammal är han, elva kanske? - ska kunna både se, höra och lukta vad som händer nere på planen.
Och så kastar ungjäveln in ballongen, som styr in målet.
Vad händer nu? Får pojken utegångsförbud? Blir han Evertonsupporter, cricketfantast eller trainspotter? Sätter samhället in någon typ av stödgrupp som kan debriefa händelsen?

Seedbyte

Sverige är tolva i Europa enligt Uefas preliminära ranking inför EM-kvallottningen i februari 2010 (den kommer att modifieras något efter play-off-matcherna, men det kommer knappast att påverka vår position). Före Danmark, vilket är en klen tröst. Det innebär att vi kommer att hamna i andra seedningsgrupp till ett kval som kommer att bestå av nio grupper om fem eller sex lag i varje. Här kommer önskelottningen redan nu: Portugal, Finland, Wales och Liechtenstein.

På jordens baksida

Det visade sig vara väldigt bra terapi att befinna sig nio tidszoner västerut när epoken Lagerbäck tog slut. När Dnmarksmatchen pågick och de första vemodiga sms:en trillade in åt jag en fantastisk brunch på Café Brazil i Santa Cruz.
När ältandet efter matchen fortsatte pipa i telefonen var jag på väg in i Montereys jättelika akvarium med min tvååriga dotter för att titta på haj och sköldpadda.
Fotbollen kändes mycket avlägsen. Det berodde förstås på att ingen i Kalifornien brydde sig om Sverige-Danmark och att jag inte hade någon ambition att ägna semestern åt internetsurfning. Men också på att slutet var så väntat. Insikten om att Sverige skulle missa VM hade jag redan packat ner i resväskan, på samma sätt som jag redan nu vänjer mig vid tanken på AIK som svenska mästare 2009.
Lars Lagerbäcks fina landslag har haft en långsam pyspunka sedan EM i Portugal. Straffmissen mot Holland följdes av ett oharmoniskt VM i Tyskland (där stämningen räddades av fantastiska fans), ett sterilt EM i Alperna och nu, till slut, ett misslyckat kval. Jag tycker att Lagerbäck skulle ha slutat efter Tyskland, han kunde ha gjort det efter senaste EM. Nu blev till och med den här höstens slutsträcka vansinigt seg. Lagerbäck var en sekund från att få hålla avskedstal efter Maltamatchen, han gjorde det nästan efter förlusten mot Danmark - men den lilla, lilla möjligheten att Malta skulle spela 0-0 mot Portugal gjorde att vi fick dra ut på det ännu några plågsamma dagar. Jag kom hem från flygplatsen lagom för att sätta på TV:n och se Lagerbäck ta farväl i eftermatchen-intervjun.
Det är, som Mats konstaterade här på bloggen, synd att förbundskaptenerna har så svårt att gå från festen, men ansvaret ligger förstås främst på Lagerbäcks chefer.
Ändå känns det skumt att han slutar. Anders Svensson sa hos Ekwall och Lundh att han bara haft Söderberg och Lagerbäck som landslagschefer, genom sin tid i U21- och A-landslag. Eftersom Lagerbäck själv säger att det svåraste med hans jobb har varit relationen med medierna kan det vara värt att tänka på att Svenssons upplevelse delas av de flesta journalister. Det är inte så många aktiva reportrar som kan jämföra med Tommy Svenssons tid längre. Själv började jag skriva om fotboll 2000, samma år som Söderberg och Lagerbäck gjorde sitt första mästerskap. Från 2002 har jag följt landslaget hyfsat regelbundet - och det har aldrig gått att bortse från Lagerbäcks kantiga sätt att handskas med medierna. Tillsammans med hela det härliga EM i Portugal är det hans kantiga sätt med medierna jag kommer att minnas mest. Under 2002 jobbade jag på DN. Inför VM hade Söderberg och Lagerbäck informella utbildningsträffar med oss journalister. De ritade taktiktavlor, lärde oss att landslaget vill pressa motståndaren ut mot kanterna och att det viktiga var att inte släppa in dem i "boxen" mellan backlinje och mittfält, och de var pedagogiska: "Nu får du vara balansspelare, Grimman, då måste du täcka den här ytan", sa Söderberg till Lasse Grimlund.
Lagerbäck frågade mig om han trodde att fotbollsreportrarna skulle vara intresserade av att gå en nedkortad tränarutbildning. Jag tyckte det var en strålande idé, men när jag återkom i rågan ett år eller två senare var det inte aktuellt. "Det var ingen som var intresserad överhuvudtaget", sa Lagerbäck.
De tyckte att de räckte ut en hand till reportrarna, de ville fortbilda oss för att få en mer sansad bevakning, men tyckte att de inte fick ett skit tillbaka. På något sätt kom det att prägla hela Lars Lagerbäcks tid som förbundskapten.
Simon Bank skrev häromdan att "näste kapten kommer att vara ett bättre ansikte utåt än Lars Lagerbäck. (---) Men jag tror inte att han kommer att leda Sverige i fem stora mästerskap."
Säkert sant. Lagerbäck ska hyllas för sin unika mästerskapssvit, men han fick heller aldrig laget att lyfta i en stor tunering.
Tommy Svenssons sista år var trista. Å andra sidan har jag aldrig hört någon som velat byta VM-bronset 1994 mot hedervärt gruppspelsdeltagande i EM 96 och VM 98.

Vår gud var oss en väldig borg

Efter tio år som sportchef i Malmö FF väljer Hasse Borg att sätta punkt. Det kommer inte exakt som en överraskning. Möjligen är det lite udda att gå ut med ett pressmeddelande på hemsidan sent en fredagkväll.

Det är ju bara några veckor som dåvarande ordföranden i MFF Support, Tony Ernst, satt i TV och förklarade att Malmö FF, under den nye VD:n Pelle Svensson, satt en agenda som byggde på ansvarsområden, på ett helt annat sätt än tidigare. Ernst utvecklade detta resonemang med att den som då har ansvaret för de sportsliga resultaten, underförstått sportchefen Hasse Borg, bör ta konsekvenserna av klubbens misslyckande - inte bara den här säsongen, utan samtliga efter guldåret 2004.

Uttalandet tog skruv, Kvällsposten hängde på och lyckades klämma ur Ernst en smaskig rubrik som gick ut på att Tonys sedan länge döda mormor skulle grejat det där jobbet bättre än Borg.

Exakt vad som hände därefter är inte helt utrett. Men någon form av kritik från någon form av högre ort bör ha kommit tillräckligt nära Ernst och lett till att han tog beslutet att avgå som ordförande. Och dagen efter lämnade resten av styrelsen också sina poster, i solidaritet med sin gamle ordförande.

Detta mest sagt för att jag tror att det finns en koppling mellan Tony Ernsts konkreta kritik mot Borg och att denne nu lämnar sin tjänst. För oavsett att MFF nu är Allsvenskans mest formstarka lag, så är det inte okej att ha legat så långt ner i tabellen de 22 första omgångarna.

Frågan är, vad händer nu?

I pressmeddelandet säger VD Pelle Svensson:

»Ingen annan har hans erfarenhet och vi är mycket tacksamma för det han gjort och att han ställer upp och hjälper oss tills vi har löst hur vi ska ersätta honom.«

Pelle Svensson säger alltså inte:

»...tills vi har löst vem som ska bli ny sportchef.«

Jag drar mig plötsligt till minnes den förre MFF-ordföranden Hans Cavalli-Björkmans dröm om att göra Bob Houghton till manager för Malmö FF på tio år. Detta var omedelbart efter framgångarna med Europacupfinalen.

Jag skickar sms till MFF:s kommunikationschef Per Welinder. Denne är fåordig. Allt han säger är:

»Arbetet med att hitta en ersättare börjar nu.«

Jag skriver ner det, men kan inte sluta titta på Pelle Svenssons citat. Jag funderar på att sms:a Welinder för att fråga om Borg fått sparken, men inser det lönlösa.

Men lite märkligt är det. Det är fyra matcher kvar av Allsvenskan. Tre veckor. Och det är sen fredagkväll. Normalt vore att låta säsongen avslutas och sen, i lugn och ro, tacka för sig.

Jag ser två alternativ. Antingen har Pelle Svensson agerat i linje med sin strategi, och verkligen entledigat Borg. Det som tyder på att det alternativet skulle stämma är att det blåser nya vindar i MFF-borgen och att den gamla modellen, att aldrig sparka någon under pågående säsong, är förbi.

Det andra alternativet är att Borg känt vinden blåsa snålt och därför insett att det är skönare att gå själv än att inte få förnyat kontrakt.

Som Woody Allen säger i »Everybody Says I Love You«:

»It's better to be the leaver than the leavee.«

Oavsett vilket: jag tror Malmö FF har en manager om några veckor och jag tror att hans namn är Patrik Andersson.

Samtidigt vill jag, som supporter, passa på att tacka Hasse Borg för 25 år i klubben, varav de senaste tio som sportchef. Hans försäljningar av Zlatan Ibrahimovic, Markus Rosenberg, Daniel Majstorovic, Afonso Alves och (senast) Ola Toivonen har varit ovärderliga för klubben. Utan dessa försäljningar är det tveksamt om Swedbank Stadion funnits idag.

Jag gick på ett informationsmöte.

Min klubb ordnade informationsmöte för medlemmarna, så som man brukar när det stormar. 200 medlemmar var på plats, enligt min bedömning ganska väl speglande det spektra av folk som besöker arenan. Från unga hårdingar till fårade veteraner. Mest män, men inte enbart. Möjligen med undantag av de allra yngsta och med övervikt av äldre supportrar.
Idén om informations- och frågekvällar vid sidan om om årsmötet är ju bra i sig, och fyller uppenbarligen en funktion. 200 deltagare måste ses som en bra siffra. Av bilder att döma var det inte fler som demonstrerade mot FRA-lagen vid Mynttorget i Stockholm fyra dagar tidigare.
Uppenbart är också att nivån på mötena förändrats ganska drastiskt med åren. Ovidkommande frågor - typ "varför kämpar grabbarna inte" - förekommer knappast längre. Inte heller sånt som det är rätt självklart att ledningen inte kan besvara med annat än vaga formuleringar ("har ni något nyförvärv på gång?")
Mötesdeltagarna är snarare ganska väl pålästa även i frågor utanför det rent sportsliga. Och man ger sig inte när det levereras undanglidande floskelsvar. Ett exempel: under torsdagsmötet tog en frågeställare upp det faktum att några av styrelsemedlemmarna som gått in med pengar i den så kallade transferkorgen möjligen kan ha gjort sig en hacka när pengarna återbetalades. Så som konstruktionen sett ut är det fullt möjligt att deras insatser genererat direkta vinster, vilket i teorin också innebär att de kan ha haft ett eget ekonomiskt intresse av att sälja spelare.
Styrelseledamoten Micke Lindkvist (en gammal spelare) hamnade i försvarsposition och försäkrade att de jobbar hårt och ideellt för klubben. Vilket ju är sant, en styrelseledamot i Hammarby IF FF har ingen ekonomisk ersättning, och det går inte att förneka att flera av dem gör ett mycket omfattande och bra arbete för klubben. Men han kunde inte tillmötesgå mötesdeltagarens begäran om att lägga korten på bordet i den här frågan. Varpå frågeställaren började läsa innantill från det senaste årsmötesprotokollet där det framstod som att insatser och utbetalningar skulle redovisas.
Supportern nöjde sig helt enkelt inte med ett icke-svar. Han ville veta, men också ge styrelseledamöterna en chans få ryggarna fri a genom att öppet redovisa hur det ligger till.

Alla vi

Ska vi gratulera Argentina? Hade de fått stryk mot Uruguay igår hade de ändå slagit Costa Rica i play-off, men frågan är om de hade gjort det med Diego Maradona vid rodret. Nu får de spela VM i Sydafrika med vad som känns som en kombination av Tomas Brolin, Björn Borg, Dr Alban OCH han den där fjärde som förbundskapten. Om nån behöver en Friend in Need så är det Argentina.

The Black Rider sadlar av

Jag var på Tommy Svenssons avsked för nästan prick tolv år sen. Jag hade tagit en taxi till Råsunda från Elverket vid Karlaplan där jag av någon diffus anledning sett "The Black Rider", Tom Waits och William Burroughs avantgardistiska revampande av Webers "Friskytten". Det var inte så lätt att urskilja bakom de vitsminkade ansiktena, de spattiga dansstegen och det dissonanta kabaretköret, men jag tror att historien handlar om en försmådd älskare som vill bli prickskytt och vinna sin kära och därför dealar till sig ett magiskt gevär av en mystisk man. Kulor medföljer, men den sista kulan, stipuleras det i överenskommelsen, tillhör den mystiske... som givetvis är fan själv och som ser till att den sista kulan träffar tjejen (på själva bröllopsdan också om jag minns saken rätt).

Det kanske var en parabel över svenska förbundskaptener, vad vet jag. Hur pricksäkra de än är ett tag så är den sista kulan alltid Djävulens. Den där matchen mot Estland 1997 lockar mig inte att titta på vad som ser ut att kunna bli en nästan identisk upprepning ikväll - en smällkall match mot ett östlag, ett minimalt hopp som mycket snart kommer att utraderas helt, ett snopet farväl till ett par trotjänare. Tommy Svensson, Thomas Ravelli, Martin Dahlin var det den gången, Lagerbäck, Roland Andersson, Micke Nilsson och Anders Svensson nu. Blir det fler än 15 000 åskådare blir jag positivt överraskad, blir det 1-0 den här gången också blir jag inte övveraskad alls. Synd bara att dem vi tar avsked av aldrig fick den hjältestatus deras föregångare hade. Om Anders Svenssons skott efter snurrfinten gått in, det där som tog i stolpen mot Senegal den där gången, då hade han varit en riktig Friskytt, då hade priset ändå känts värt att betala när räkningen kom och Djävulen skulle ha den sista kulan. Men varken Anders Svensson eller Lagerbäck var någonsin typen som skulle sluta pakter med mystiska män.

Don´t give me a break!

Mera galenskaper: allsvensk fotboll i mitten av mars, uppehåll när förhållandena är som bäst - för att det eventuellt kommer att finnas någon spelare från vår liga som är kvalificerad för VM.

Detta är inte vettigt. Det måste vara möjligt att köra vår seriefotboll trots att det inkräktar på det fastställda mästerskapsuppehållet (ja, jag utgår från att Sverige inte är med i VM 2010). Det kan vara befogat att låta allsvenskan ta semester under VM, men att serien pausar för uppvärmning inför mästerskapet känns totalt onödigt. Om nu Kim Christensen eller någon annan spelare skulle ha bokat VM-biljett är det väl enklare att flytta de enskilda matcher som blir påverkade. Att skjuta på enstaka matcher i tiden känns betydligt rimligare än att anpassa ett helt spelschema efter eventuella VM-spelare. Det kanske inte ens finns någon utländsk landslagsspelare i landet när allsvenskan börjar 2010.

(För min del kanske problemen i och för sig blir mindre, de lär väl inte göra VM-uppehåll i superettan...)

Rain Man utreder Lagerbäcks decennium

Så många ovidkommande faktorer kommer in i bilden när dagens stora fråga ska avhandlas - om Lars Lagerbäcks decennium egentligen var lyckat eller ej. Sånt som hans beteende på presskonferenserna, hur de kanelbullar som serverades till pressen smakade och när bytena i matcherna brukade göras.
Vi vände oss alltså till den ende som kan se på frågan med tillräckligt nykter blick, nämligen Rain Man. Han vägrade till en början blankt att stå till tjänst. Det finns nämligen bara ett sätt att bedöma saken, nämligen genom att jämföra med andra Uefaländer under samma period, och hur ska vi kunna göra det innan VM i Sydafrika är avslutat? Ja, innan kvalet är slut vet vi ju inte ens om till exempel Frankrike och Portugal går till VM! Efter mild tortyr - hot om att ta ifrån Rain Man hans samling telefonkataloger från 0451-området från 1971 och framåt - föll han till föga och återkom strax med tre olika bedömningsmodeller. Men han insisterar alltså på att vi ska hålla i åtanke att detta är en ytterst haltande tabell.

Grunden i alla tre är en prestationsranking där VM-guld är mest värt och EM-guld kommer därnäst. Sedan, i fallande skala, VM-tvåa, EM-tvåa, VM-semifinal, EM-semifinal, VM-kvart, EM-kvart, VM-åttondelsfinal... ja, ni förstår. Om vi börjar med att bedöma lagen efter dess bästa prestation under perioden (EM 2000-det ännu inte avslutade VM 2010).

1) Italien (VM-guld)
2) Frankrike (EM-guld, med VM-silver som näst bästa)
3) Spanien (EM-guld, därnäst VM-kvart)
4) Grekland
5) Tyskland
6) Portugal
7) Turkiet
8) Holland
9) Tjeckien
10)Ryssland
11)England
12)Ukraina
13)Sverige

Om vi däremot bedömer lägstanivå får vi följande tabell:
1) Portugal (utslaget i gruppspel i VM 2002, 3:a i gruppen)
2) Italien (utslaget i gruppspel i EM 2004)
3) Spanien (grupptrea EM 2004)
4) Tyskland (gruppjumbo EM 2000)
5) Frankrike (gruppjumbo EM 2008)
6) Holland (kvalmiss VM 2002, därnäst åttondelsfinal VM 2006)
7) Sverige (kvalmiss VM 2010)

Och går vi slutligen till medelnivå för samma period ser det ut så här:
1) Tyskland (VM-semi 2006 som medelprestation)
2) Portugal (EM-semi 2000)
3) Italien, Spanien, Frankrike och England (samtliga EM-kvarter)
7) Holland (VM-åttondel 2006)
8) Sverige (VM-åttondel 2006/EM-grupptrea 2008) ELLER Turkiet (EM-kvart 2000/VM-kvalmiss 2006) - Rain Man orkar inte riktigt räkna ut vilket medelsnitt som där blir högst.

För Sverige är det naturligtvis helt godkänt att vara bland de åtta bästa europeiska nationerna över en tioårsperiod, allrahelst när de framför oss är de ovedersägligt stora fotbollsländerna (jag antar att vi får räkna Holland och Portugal som "större fotbollsländer" än Sverige). Att vara på plats 13 efter Grekland och Ukraina är däremot inte fullt så fantastiskt. Eftersom Rain Man är den han är har han dessutom jämfört med föregångaren Tommy Svenssons period (EM 1992-VM 1998) då Sverige var på sjätte plats i Europa vad gällde topprestation:

1) Frankrike (VM-guld 98)
2) Tyskland (EM-guld 96, följt av EM-silver 92)
3) Danmark (EM-guld 92, följt av VM-kvart 98)
4) Italien (VM-silver 94)
5) Tjeckien (EM-silver 96)
6) Sverige (VM-brons 94, följt av EM-semi 92)
7) Kroatien (VM-brons 98, följt av EM-kvart 96)

Ska man se till medelprestation och lägstanivå blir allt så mycket värre (och svårare att räkna ut, eftersom fyra slutspel inte låter sig delas på två lika lätt). Men Sverige har under alla omständigheter de lag före sig som tar sig till minst tre slutspel under denna period och de är Frankrike, Tyskland, Danmark, Italien, Holland, Bulgarien, England, Skottland, Rumänien, OSS/Ryssland och Spanien. Som bäst en tolfteplats för Sverige vad gäller lägstanivå, alltså. Sammanfattar vi det hela är alltså Sverige under Lars Lagerbäck betydligt jämnare än under Tommy Svensson, men har också en betydligt lägre topp. Och ja, det var väl vad vi på vårt högst ovetenskapliga sätt hade på känn...

Banderoller hit och dit

Fanns det inte en enda vettig människa, vid Disciplinkommitténs senaste sammanträde, som kunde räcka upp handen och lugnt och sansat ta till orda:

»Men hörni, eftersom vi nu ignorerade Bajens Arklöv-hyllning, blir det inte lite pinsamt för oss om vi bötfäller ÖIS för att de uppmärksammar ett humanistiskt ärende som Dawit Isaak?«

Årets dumstrut, alla kategorier.

Konsten att sluta på topp

Den som har det goda omdömet att sluta på topp kan räkna med att telefonen går varm. Kraven på comeback eller återföreningar tar aldrig slut.

Fråga John Cleese om han fick höra något efter de 12 avsnitten av »Fawlty Towers«.

Fråga Beatles.

Fråga ABBA.

Björn Borg.

Fråga inte Georg »Åby« Ericson, Lars »Laban« Arnesson, Olle Nordin, Tommy Svensson och Lasse Lagerbäck.

Åby, som av förklarliga skäl inte är så lätt att fråga, är den mest bisarre i det här gänget. Redan före VM i Argentina visade han uppenbara svagheter - och dåligt omdöme - som gjorde att samtliga betraktare utgick från att han skulle tacka för sig redan på planet hem från Buenos Aires.

Så blev det inte. Åby var anställd av Fotbollförbundet, Åby älskade rampljuset - och bet sig kvar ytterligare ett år. Vilket bland annat fick till följd att hans efterträdare Lars »Laban« Arnesson inte fick en rimlig chans att ta herrlandslaget till EM i Italien. Inom parentes blev ju detta ett bottenlöst tråkigt EM, ett publikfiasko med tråkigt spel och få mål. Bronsmatchen (mellan Tjeckoslovakien och Italien) befanns vara så uppgiven och trist att Uefa, från och med nästa EM, skrotade bronsmatchen.

Följaktligen ingen skugga över »Laban« (den gången), som därpå höll sig fast under tre mästerskapskval - och missade samtliga. Här handlade det alltså snarare om en oförmåga att inse att festen aldrig skulle börja...

Samtidigt är den sista kvalmissen ett av de mest laddade ögonblicken i svensk fotbollshistoria. Något vi ogärna skulle vilja vara utan. Vi glömmer ju aldrig Robert Prytz tårar, efter Portugals sensationella bortaseger i Västtyskland. Spöklika slutord: »Portugal till VM och Sverige utslaget...«.

Olle Nordin är väl den som möjligen kan sägas ha lämnat i tid, låt vara att han aldrig fick vara med om någon fest. För evigt förknippad med sifferkombinationen 1-2, en parentes i svensk landslagsfotbolls historia.

Det kan man då rakt inte säga om Tommy Svensson, som hade alltid i världen att bygga ett lag inför hemma-EM 1992 - och som gjorde det med framgång. Till tonerna av Karin Boye lämnade han och Tord Grip semifinalen och byggde ett lag som grävde brons med guldglans i USA.

Om Svensson lämnat efter USA skulle han varit en legend. Staty både utanför Råsunda och på Stora Torg i Växjö. Men Svensson var förälskad i framgången och i sina favoritspelare. Inte gick det att sluta då. Det krävdes två missade mästerskap innan han gick. Inför ett halvtomt Råsunda, en blåsig novemberlördag 1997, tog Svensson emot en blomsterkvast av Lars-Åke Lagrell. Pär Zetterberg hade gjort matchens enda mål (mot Estland) men det räckte inte. Bortaförlusten mot Österrike i september blev avgörande.

Lars Lagerbäck följer alltså en upptrampad stig. Endast vår förste förbundskapten, Orvar Bergmark, som tog Sverige till VM i Mexiko 1970, är den som lämnat ett landslag utan att ha missat ett mästerskap. För att bryta mönster hoppas jag därför på en förbundskapten som kommer utifrån, någon som inte betraktar kaptensjobbet som en uppgradering inom förbundet.

Jag vill ha någon som helt saknar belastning från SvFF, någon som arbetat under press i den stora fotbollsvärlden. Jag vill helt enkelt ha en kille som Capello, Klinsmann, Beenhakker eller Hiddink.

Översatt till svenska och mer rimliga möjligheter vill jag alltså inte ha Jörgen Lennartsson eller Roland Andersson. Jag har (tyvärr) heller ingen känsla för Erik Hamrén, jag tror Svennis är proppmätt på framgång.

Mats Olssons förslag om Henrik Larsson är gulligt, men lite tränarerfarenhet får man väl ändå ha för att leda ett landslag.

Jag vill alltså ha Hasse Backe. Och jag vill ha honom så snart som bara möjligt.

Bright eyes; eller, Avveckling, men med förnuft.

Det krävs totala katastrofer, odiskutabla nationella sammanbrott à la Poltava eller förlusten av Finland för att Svenska Fotbollförbundet ska ompröva sin förbundskaptenslinje. Vad vi än kan tycka om saken så kan denna VM-kvalmiss inte jämföras med 1985, när Laban missade sitt tredje slutspel på raken, eller 1990, när Medford dansade på Olle Nordins grav. Följaktligen blir det ingen joker i leken, som Nordin ju var på sin tid eller Tommy Svensson fem år senare. Inget medvetet brott med föregångaren, ingen företrädare för en ny och oprövad filosofi. Jag tror nog att vi kommer att veta vad vi får.

Eller inte. För en av de underligaste sakerna med Lagerbäck, när man tänker tillbaka, är att han aldrig skulle ha blivit utsedd på egen hand. Förbundet lät honom bli assisterande, för att Tommy Söderberg tjatade. Och tyckte att hans eventuella skrovlighet mot omvärlden ju skulle kompenseras av Söderbergs glada utåtvändhet (där tänkte de rätt, men ändå fel). Sen ägde en mystisk infasningsprocess rum där plötsligt andremannen visade sig ha tagit makten. Det var ungefär som om Paul Simon skulle ha avgått till förmån för Art Garfunkel, men nu slutade Garfunkel som den förbundskapten som suttit längst av alla. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.

Ha-ho-hüller, Hertha Müller!

På tal om förra veckans händelser vill vi påpeka att Teddy Lucic redan för tre år sen krävde Nobelpris till Hertha Berlin här hos oss.

Ner på Hof

"Då går vi ner på Hof", sa jag till Wiman efter bag-in-box-vinet till maten (Offensiv Aubergine från Thomas Nordahls Don Tommasos Favoritmål, "1-0 till dig själv i köket!" enligt Jan Gradvalls klassiska recepttexter). Gå ner på Hof, det är enligt Björn ett av Leo Lagercrantz mer eller mindre lyckade knep för att undvika bakfylla dagen efter. Igår gick det sådär, för vi hade inte mer än öppnat Carlsbergkapsylerna förrän radion proklamerade danskt ledningsmål på Parken.

Men det är märkligt vad en radiosändning kan göra för att hölja ett nederlag i barmhärtig distans, allrahelst som det var förebådat på ett så tydligt sätt som det igår. Idag tänker jag mest på Turkiet, som också slutligen kastade bort sin VM-plats igår. Turkiet har både oerhört mycket större (ekonomiska) och oerhört mycket mindre (traditionellt organisatoriska) förutsättningar till fotbollsframgångar än Sverige. Under Lars Lagerbäcks tid har de missat två mästerskap, efter billiga play-off-förluster mot lag som Lettland och Schweiz, men de har också tagit sig till två semifinaler (VM 2002 och EM 2008) och där medverkat i episka uppgörelser mot Brasilien resp Tyskland. Vad väljer man, den jämna lägstanivå som varit Lagerbäcks och som bara Spanien, Portugal och Italien överträffat under hans epok, eller Turkiets toppar? Det är den bedömning man får göra när man ska sammanfatta Lasse Lagers epok.

Men tills vidare går vi ner på Hof. 1-0 till de andra i köket.

Radio Danes

Jaha, det var det. Skönt att bara ha lyssnat på radio. Resultatet helt logiskt: det är 1997 års kval all over again, med Danmark i rollen som Österrike. Jag slapp se på tv om Henke Larssons offsidemål var regelrätt, jag slapp dras mer med än jag behövde i en sak som var förlorad redan den 6 juni, när vi förlorade mot Danmark hemma, jag är ganska nöjd med det, jag skiter i vilket, jag tänker hålla på Slovakien och Nordkorea i VM och när det blir klart vem av Hamrén eller Lennartsson som tar över så kan ni väl höra av er....

...men om Portugal tänker tappa poäng mot Ungern så är jag på igen...

Sanningens ögonblick

Det är väl Karmas lag. Den ökände kontrollneurotikern måste enligt alla regler till sist hamna i situtionen där han inte har någon kontroll över saker och ing längre. Och om det är någonting Lars Lagerbäcks hela förbundskaptensgärning har gått ut på att undvika så är det detta läge - en bortamatch, mot en bra och motiverad motståndare, där seger är det enda som krävs, medan motståndaren reder sig bra med oavgjort.

När har Sverige tidigare under Lagerbäcks tid varit i en sån här situation? I tidigare svåra bortakval, mot Turkiet och Danmark? Nej, då har oavgjort alltid varit något alla falla tillbaka på, medan motståndarna tvingats gå för seger. I utslagsmatcherna mot Senegal och Holland? Nej, då har båda lagen tvingats frukta förlust lika mycket, vilket påverkat hur de matcherna utvecklats. Närmast kommer kanske EM-matchen mot Italien 2000, då svenskarna vingades gå för seger, medan italienarna å sin sida redan var klara gruppvinnre. Det blev 1-2, trots den bästa insatsen i t mästerskapet. Möjligen skulle man också kunna tala om VM-matcherna mot Nigeria 2002 och Paraguay 2006 - då krävdes också seger, för att Sverige inte skulle hamna i ett hopplöst läge inför slumatchen, och då blev det faktiskt också seger. Men Nigeria och Paraguay spelade inte på hemmaplan och var framför allt svagare lag än Danmark. Nej, detta är helt ny mark fö Lagerbäck och det är efter sin prestation idag han till slut kommer att bli bedömd. Det känns rätt på något sätt. Sanningens ögonblick.

Free at last! Free at last!

Det fanns ett par saker jag förknippade med vuxenhet när jag var liten. Vuxna avstod från lördagsgodis. Vuxna avstod från julklappar (eller gjorde åtminstone inget större väsen av dem). Vuxna verkade inte tycka att det var speciellt viktigt att fira sina födelsedagar och de kunde med jämnmod avstå från att se matcher på tv. Detta fast de bevisligen var intresserade (som min farsa, till exempel). Jag borde ha beundrat de vuxna för att de så villigt försakade sina behov till förmån för sin osnutna avkommas, men sanningen att säga blev min slutsats denna enda: det verkar jävla trist att vara vuxen.

Och nu är jag där själv. Middagen med min gode vän Björn och hans familj gjordes upp innan det slog mig att lördag också är dagen då Sverige spelar VM-kval i fotboll. Jag har inte TV5. Och att mina döttrar ska få träffa ett par tjejer som delar deras intresse för Professor Snape och qidditchspelets regler känns plötsligt viktigare än att bevittna hur de danska dödsätarna slutligen slungar Avada Kedavra-förbannelsen mot Lars Lagerbäck. Dessutom: enda gången jag och Björn skulle se landslaget tillsammans var matchen mot Ryssland i EM. Spåren förskräcka. Det blir bäst så här. Jag är en vuxen man till sist.

Dagens citat hämtar vi från Fotbollförbundets hemsida: "Superettan lämnar ingen oberörd".

Vad som är viktigt, och inte

När Hannes Stiller hade tryckt in två bollar på Elfsborg, då när det avgjordes att guldstriden skulle komma att stå mellan IFK och AIK, fick han en mikrofon upptryckt i ansiktet efter matchslutet. Efter lite inledande, glatt nonsens sade han:

– Jag tycker att vi hade bra struktur i vårt spel i dag.

Några matcher – och ytterligare ett antal mål, och ännu fler assists – senare gjorde Sportspegeln ett minireportage om denne otippade poängmaskin. Där sades de numera välkända sakerna om hans ålder och att han fick ta tjänstledigt från lärarjobbet och visste han verkligen att det skulle gå så här bra, och så vidare, men framför allt intervjuades IFK Göteborgs tränare Jonas Olsson. Den bleke och glädjelöse Olsson gjorde som vanligt sitt bästa för att imitera en vampyr, innan han fick frågan om vad han och Stefan Rehn egentligen hade upptäckt när de satt och följde Stiller i Superettan.

– Vi tyckte att Hannes var en spelare som alltid gjorde rätt för sig, sade Olsson.

Som fotbollsspelare vill man förmodligen höra mer lyriska omdömen om den egna förmågan. Men jag tror inte att Hannes Stiller tog illa upp.

Jag minns hur jag och Ulf Roosvald skrattade åt Stillers bollmottagning i den där Elfsborgsmatchen, precis innan han tryckte in det första målet. Bollarna liksom studsar lite mot hans fötter, då och då hamnar de några meter fel. Han är inte särskilt snabb. Att han skulle dribbla av sin back finns inte på kartan. Hannes Stiller är helt enkelt fortfarande en Superettanspelare på de flesta vis. Men han är en Superettanspelare som uppskattar bra struktur.

Att se honom spela är lite som jag tror det är att se in i Lars Lagerbäcks hjärna när han drömmer lyckliga drömmar. Stiller rör sig hela tiden – i trianglar, i kvadrater, på djupet, i halvbågar – och han befinner sig hela tiden exakt där en fotbollstränare vill att en spelare ska befinna sig. Han är en ny Magnus Erlingmark. Sansad, trygg, kan säkert spela var som helst på planen – och platsar förmodligen inte ens på en lista över de tusen största bollbegåvningarna i sin åldersgrupp.

Mot Kalmar senast var det givetvis Stiller som gjorde IFK:s mål. I cupsemin mot Elfsborg stod han för två assists. I kväll mot Gais nickade han ner till 1-0-målet, och var ruskigt nära att avgöra matchen när han missade ett friläge.

Stiller får mig att minnas ett av mitt journalistlivs mest finstämda ögonblick.

Jag satt i Roger Gustafssons arbetsrum uppe på den ombyggda haubitsfabrik i Kortedala som utgör Änglagården, för att researcha en så kallad oral history-bok om IFK Göteborgs moderna historia. Roger berättade för mig om Champions League-hösten 1994, och satt som vanligt med sina gamla matchanteckningar, dagböcker och skisser för att friska upp minnet (han hade förstås sparat varenda liten papperslapp, och förvarade rubbet i ett jalusiförsett skåp på kontoret). Vi kom till bortamatchen mot Galatasaray. Matchen där IFK blev fullständigt utskåpade från den första minuten. Inte hade en målchans. Och fick tjugo hörnor emot sig.

Och så – i slutet av matchen, fick IFK sin första hörna. Turkarna drabbades givetvis av grav ångest och drog hem hela laget. Men IFK kunde sina instruktioner på bortaplan – inget skulle riskeras, bara tre spelare skulle upp i straffområdet och resten stanna hemma.

– Var det inte lite försiktigt att spara sex spelare vid mittlinjen? invände jag.

Roger visade upp sin sparade instruktionsskiss – tre runda ringar för Erlingmark, Lindqvist och Martinsson. Omgivna av en massa turkiska kryss. Och så slog Rehn hörnan mot precis den förväntade punkten, och Erlingmark sprang precis som Rogers lilla pil visade, och nickade in bollen i mål. Roger sade:

– Det viktiga är inte hur många de är. Det viktiga är att de vet hur de ska springa.

I stället för det som ger en klump i magen: Bolletinen

Eftersom jag inte orkar skriva om Thorsell-affärer och allt annat elände kring min klubb:

Någonting har hänt med Bolletinen. Sveriges fotbollshistorikers och statistikers (SFS) tidning har blivit vad föreningens namn antyder - en tidning med både statistik och fotbollshistoria. Årets nr 3 kom i veckan. Utvecklingen som påbörjades detta år har fortsatt. Borta är de oändliga uppräkningarna av statistik som ändå gör sig bäst på nätet.
I stället: riktiga artiklar om historiska fotbollshändelser. Kryddat med statistik. Bilder. Mer en riktig tidning.
Bra!
(Vilket också visas av ett ökat medlemsantal)

Bara vanligt gräs

Är det någon som minns vilka Åshöjdens BK mötte i det allsvenska kvalet? Det var Sandvikens IF, Hammarby och Örgryte. När "Åshöjden i kvalet" kom ut 1971 (året är märkligt att notera: det är svårt att tänka sig Hittejoel och Björn Backe som samtida till mellanöl, polisonger och Bajenfans med keps) var det en ganska verklighetstrogen detalj. Hammarby och Örgryte låg båda två i Allsvenskan sedan 1970, men hade tillbringat 60-talet med att åka upp och ner mellan ettan och division 2. Sandviken vann det året div 2 Norrland och slogs med liten marginal ut i ett allsvenskt kval som på den tiden var en enkelserie mellan fyra lag (just som i "Åshöjden i kvalet"). Gais och Halmstads BK gick upp istället. Sandviken förknippades fortfarande med storhetstiden på 50-talet och att se dem som ett lag med ungefär samma status som Örgryte och Hammarby föreföll ganska naturligt. Stora anor, lite skakigt nära förflutet: perfekta biroller i det fiktiva Åshöjdens stora stund.

Precis när jag skriver detta leder Hammarby med 1-0 mot Brommapojkarna på Söderstadion, ett resultat som kommer att flytta upp dem (förbi Örgryte, inom parentes sagt) på en plats som återigen kommer att leda till Allsvenskt kval. Vilket, av supportrarnas beteende att döma är ett gigantiskt misslyckande, eftersom Hammarby nu vant sig vid att betrakta sig som en klubb som ska slåss i toppen. Det räcker alltså med att öppna en bok, eller titta i en gammal serietabell för att få perspektiv. 1971: Malmö FF mästare, Åtvidaberg tvåa, Elfsborg nerflyttat ur Allsvenskan, IFK Göteborg 3:a i division 2 Norra Götaland, Kalmar FF 6 i division 2 Södra Götaland, Helsingborgs IF nerflyttat ur samma serie. Det är nästan som det där tricket Bagarn brukade lära Edward och Jorma, att sätta sig ner före match och lukta på gräset: "Bara vanligt gräs."

P.S. Sandviken gjorde för övrigt en helt godkänd säsong i det som nuförtiden kallas division 2 Norra Svealand. Sexa till slut, efter att ha hotats av nerflyttning, men avslutat med sex segrar på de åtta sista matcherna. D.S

Att vara Samuel Holmén

Ni vet. Det var bättre förr. Bättre smeknamn och allt sånt. Hette man Samuel Holmén så fick man kanske heta »Lill-Hinken«. Vilket, i sin tur, antydde att det fanns en »Stor-Hinken« en gång, eller i alla fall en »Hinken«. Vilket, i sig, antydde att Samuel hade en pappa eller en storebror som hade spelat fotboll i (sannolikt) samma klubb. Vilket då för oss till det sorgliga kapitlet om klubblojalitet...

Och kanske är det så att färglösa smeknamn och färglösa spelare walks hand in hand. Samuel Holmén kallas nämligen inte »Lill-Hinken«.

Han kallas - »Sampa«.

Jag menar. »Slampa« hade ju i alla fall varit lite roligt. Men »Sampa«.

Och just idag erbjuder den ständigt rappa och förträffliga Fotbollskanalen möjligheten att chatta med denne »Sampa«.

Jag har ju suttit här under förmiddagen och skrivit ett antal blogginlägg, en sjuhelvetes massa mail; en hiskelig mängd bokstäver har helt enkelt smattrat iväg ut i (det som min vän Halvar kallar för) sybehörsrymden.

Men här gör jag fan i mig halt på stället. Jag blir mållös. Tangentbordet fryser till is.

Jag har inte en enda fråga till »Sampa«. I min nöd vänder jag mig då till Fotbollskanalen, som föreslår:

»Hur det är att spela i landslaget och Bröndby, vilken som är hans favoritmusik och lag och hur högt han siktar. Och hur är danskarna?«

Mnjä, jag tror inte det. Allvarligt, vem bryr sig om Bröndby? Och jag vill absolut inte höra »Sampa« svara att han »är allätare, lyssnar på allt möjligt, det som lagkompisarna spelar i bussen«. Och jag tror, ärligt talat, inte han har en enda värdefull analys att göra om danskarna inför den 10 oktober. Bara för att han spelar i Bröndby. Inget som jag inte kunnat räkna ut i förväg i alla fall.

Så jag får lämna in blankt klockan tre i eftermiddag. Det smärtar, nu när man hade chansen och allt.

Men vänta. Kanske ändå. Jag kan ju fråga hur det känns att kallas »Sampa«.

Känns som nationen håller andan.

Milt sagt komiskt

Det är onekligen lite komiskt att just Håkan Mild ger sig in i Wanderson-debatten. Låt vara att han inte kräver att GAIS ska förlora poäng, utan riktar kritiken mot förbundet.

»Det borde vara jävligt enkelt«, ryar Mild.

Eller hur, Håkan. Och att betala skatt som man ska och ha en målvakt som inte fuskar borde vara ännu enklare.

Wanderson, du fick mig att hoppas

Den i särklass viktigaste segern som ledde till guldet 2001 var 1-0 borta mot Elfsborg. Det kan tyckas lite märkligt att utse denna match till den viktigaste - Elfsborg hade ju dabbat sig och spelat med otillåten spelare vilket i efterhand förvandlade resultatet till 3-0 till bortalaget.
1-0 eller 3-0 spelade i praktiken ingen roll för Hammarby, men tänk om vi inte vunnit den match som ändå spelats? Om ett kommittébeslut gjort Hammarby till svenska mästare det här året? Vi hade givetvis fått höra det till döddagar. Man hade talat om "det smutsiga guldet" (aikare gjorde det ändå visserligen, eftersom laget som inte kan vinna tog hem det till skillnad från det så oerhört framgångsrika AIK).

Trots den här insikten hade jag givetvis gladeligen låtit tävlingskommittén ta beslutet att förvandla Hammarby-Gais (1-2) till 3-0. Jag hade även föreslagit att bötesgenerande händelser som planinvasionen, bengalerna och hotbilden från vissa fans mot klubbens styrelse skulle räknas som ogjorda - tekniskt sett har ju matchen inte spelats utan avgjorts genom juridik.

Nu tycks stormen vara avblåst, och vi får väl försöka klara livhanken genom att vinna någon match på planen i stället.

Rankingens rysligheter

Eftersom Rain Man har åkt på semester för att spränga Jack Vegas-automaterna på Rasta Nyköpingsbro med hjälp av en sannolikhetstabell han har arbetat på de senaste åren är jag fullkomligt hjälplös. Jag vet inte om det är möjligt för Sverige att passera Irland i FIFA-rankingen med hjälp av de avslutande resultateten i VM-kvalet. Det är, så vitt jag kan förstå, det enda som kan få Sverige att bli seedat i ett högst eventuellt play-off efter en högst eventuell andraplats i gruppen. Möjliga tvåor i europakvalet är nämligen:

Tyskland (numera 4 bland Uefaländerna i FIFA-rankingen) eller Ryssland (5)
Kroatien (7)/Ukraina (17)
Frankrike (8)
Grekland (9)/Schweiz (11)/Israel (16)/Lettland (31)
Tjeckien (14)/Nordirland (21)/ Polen (22)/Slovakien (26)/Slovenien(29)
Irland (23)
Bosnien (27).

Sverige är just nu 24:a i Europa enligt den Store Domaren och det innebär att vi, förutom att räkna med att ha den så gott som säkra grupptvåan Bosnien efter oss, får hålla alla tummar för Lettland som tvåa i sin grupp och Slovakien/Slovenien i sin. Om det hjälper, för då måste skäligen andraplatsklara Irland också passeras i rankingen. Och utöver det är det bara att hålla tummarna för att vi slipper Tyskland/Ryssland eller Frankrike i lottningen. Om vi nu kommer så långt, vilket fortfarande ter sig osannolikt.