Joga Bonito

Häromdagen var jag ute och gick 18 hål med min gode vän Jesper. Det gick väl både upp och ner, som vanligt, bland annat lade jag mina två första slag på hål fem i vattenhindret. Brukar inte hända - och är alltså sådant som händer i golf. I ingen sport går högmod före fall, på ett så smärtsamt vis. Jag slängde ändå iväg det femte slaget (inklusive plikt) på kul och gjorde (från och med det slaget) en snygg bogey på detta par 4-hål. Jag och Jesper enades snart om att man bara borde räkna De Vackra Slagen i golf.

Samma tankegång blev alldeles uppenbar i nittio minuter i går kväll. Malmö FF körde över, spelade ut, krossade AIK. Ja, bortsett från det lilla faktumet att matchen slutade 0-0. Jag satt ändå där och var stolt. Mitt lag spelade en förtjusande fotboll, radade upp chanser, visade rörlighet och fantasi - det var vacker fotboll.

The Glory Game, som vi Spurs-fans lärt oss älska.

Plötsligt hade mittfältet den energi laget saknat. Rick Kruys ersatte Robert Åhman-Persson på ett mer en förtjänstfullt sätt. Utan att han spelat en hel match i A-laget i år, klev han in från start och vann bollar, läste uppspel, rörde sig mjukt och elegant. I en rättvis värld hade hans ribbskott fått gå i mål. Om Roland Nilsson låter Åhman-Persson komma tillbaka i startelvan, på Kruys bekostnad, lovar jag att klippa mitt medlemskort.

Det gick bara att applådera efter slutsignalen. Glädjen vann över frustrationen. MFF lekte med ett av Allsvenskans bästa lag. Gästernas första skott på mål kom i den 91:a minuten.

Jag tror på det här laget. Jag har bestämt mig nu. Så länge de spelar så här vacker fotboll tänker jag inte klaga. Målen kommer. Jag lovar.

Den förunderlige Svennis

Ja, ingen kan säga att det inte rör på sig i Svennis värld. Från en ytterlighet till en annan, från Högt spel i Acapulco till Sheriff av Nottingham. I sitt uttalande idag framhäver han hur han och Tord Grip en gång tog lilla Degerfors "från botten till eliten [the top flight]" och underförstår att han kan göra samma sak med Notts County. Tja, det han och Grip gjorde var att de hittade Degerfors i division 3 Östra Svealand 1976 och (efter två misslyckade kval) lyckades flytta upp dem ett hack, till division 2 norra 1979. Beundransvärt på sitt sätt och nog för att IFK Göteborg skulle få upp ögonen för Svennis, men det kan knappast jämföras med vad det skulle krävas att ta Notts County från dagens engelska fjärdedivision till Premier League. Dessutom gjordes det av en ung, hungrig, äregirig local boy. Nu handlar det om en stenrik handelsresande i fotboll som verkar låta sig ledas att lika delar pengar och en motvilja att pensionera sig.

Affären Labinot Harbuzi

Exakt 18 minuter före slutsignalen slog det ut en fantastisk regnbåge över Swedbank Stadion. Solen sken ner på Övre Östra läktaren; första halvlekens regn, åska och blixtar var förbi. Jag lutade mig mot min 25-åriga dotter, som gjorde mig sällskap den här kvällen, och sa: »Nu ska du se, nu kommer målen också«.

Men så blev det inte. Stackars Jiloan Hamad brände ett hat trick och jag ber till gudarna att någon i föreningen kan hjälpa honom att komma förbi det. Inte lätt att vara 18 år och höra besvikelsen från de egna fansen på ståplats.

Fast. Jag tvivlar. Det är så mycket jag tvivlar på med den här föreningen just nu. VD Pelle Svensson säger att det inte är kris så länge man har en handlingsplan. Men hallå. Malmö FF - MALMÖ FF - ligger på elfte plats, har bara gjort 12 ynkliga mål och är fyra futtiga poäng från kvalplats. Jag minns hur ingen brydde sig 1999 heller, ingen trodde att det som senare hände kunde hända.

Nu tror jag inte heller det kommer att hända med årets MFF. Av den enkla anledningen att laget faktiskt bara släppt in 12 mål. MFF är bra bakåt. Bara Göteborg (10), Elfsborg (10) och AIK (11) har släppt in färre. Men låt mig, för att inte missuppfattas, säga det högt och tydligt: För Malmö FF är det INTE ett tillfyllest facit att undvika nedflyttning från en allsvenska med 16 lag.

Men trots alla dessa dystra siffror man kan grotta ner sig i, så var det inte den klumpen jag hade i magen när jag lämnade Swedbank i måndags kväll.

Jag led med Labinot Harbuzi.

I tidningarna samma dag uttalade sig Malmö FF om att Labbe var uttagen i truppen, eftersom hans kontrakt inte är klart med det turkiska lag (be mig inte stava till det) han sammankopplats med. Därför var han MFF:s spelare. Därför skulle han med i truppen.

Skönt, tänkte jag. Labbe från start. Kanon. Än en gång drömde jag min fåfängda dröm om att Roland Nilsson skulle ställa den ständigt överflödige Robert Åhman-Persson åt sidan och gå över till ett 4-4-2, med Labbe som nummer 10 och Daniel Andersson som defensiv mittfältare.

Men Labbe fick börja på bänken. Och Labbe fick dessutom se hur komplementspelare som Eddie Ofere och Jeffrey Aubynn fick komma in på planen före honom. Först i den 90:e minuten, när Halmstad var det lag som tjänade mest på ett byte (MFF pressade på hårt för ledning) valde Roland Nilsson att plocka in Labinot.

Det gjorde ont i magen att höra fansens bu-rop när Labbe joggade in. Vad har han gjort för att förtjäna detta? Han vill bli proffs, han vill tjäna pengar. Hur konstigt är det? Att han sen omger sig med dåliga rådgivare som skickar honom till Turkiet nu i sommar, istället för att vänta något halvår på bud från typ Sporting Gijon eller Lazio - det är en helt annan historia.

Jag menar: man kan tycka synd om Labbe. Man rentav BÖR tycka synd om Labbe. Man kan ta sig för pannan när man läser att han säger (ungefär): »Min tid i Turkiet ser jag som ett mellanspel, jag siktar på större klubbar«. Hur glad tror han att turkarnas (be mig fortfarande inte stava) fans blir när de läser detta?

Men ändå. Man buar inte åt Labbe. Man buar inte åt en av de största talangerna som vi sett i MFF i modern tid. Man beklagar hans dåliga omdöme, man sörjer att han försvinner, men man buar inte.

Det är alltså samma fans som var så oförblommerat stolta över att de samlades vid lördagsträningen och visade sin stöd för laget. De skröt om hur fantastiskt det var att samtliga fyra supportergrupper gick samman under enad flagga. Och jag kunde inte sluta skratta åt denna självbelåtna, uppblåsta självbild.

Som om de hade lyckats med något jävla saltsjöbadsavtal.

I min värld behövs inte MT96, Supras och Rex Scania. I min värld behöver MFF en stor och stark supporterförening, och den heter MFF Support.

Vem av dessa fraktioner som buade högst när Labbe kom in, låter jag vara osagt. Men sorgligt var det. Än en gång lämnar en spelare Malmö FF med en tagg i hjärtat. Listan börjar bli lång nu. Fansen bär en stor skuld till detta, men klubben kunde naturligtvis ha backat Labinot och påverkat resultatet. De kunde helt enkelt gjort ett val. Antingen ställa honom helt vid sidan av truppen och hänvisa till kontraktsoroligheter - eller låtit honom spela från start.

Men MFF är en klubb med bristande social kompetens. Direkt efter slutsignalen lämnade Labbe planen. Han gick (givetvis) inte med de övriga i laget och tackade fansen på ståplats. Frågan är varför de andra spelarna gjorde det, efter vad Labbe fått utstå. Och frågan är varför Hans Gren klappade om Labbe när han hastigt lämnade planen.

Dramatiken fortsätter

Genomsvettig följde Rain Man Allsvenskan igår. Givetvis är det den hyperdramatiska striden om niondeplatsen i den allsvenska maratontabellen som intresserar honom - där har ju Halmstad, tidigare under säsongen, hämtat in Gais fempoängsförsprång och med en poängs marginal passerat göteborgarna. Igår var Gais förbi igen så länge de ledde mot AIK. Men när Obolo kvitterade samtidigt som Malmö FF fortsatte att bränna chanser betydde det att Halmstad fortsatte att ligga en poäng före. 1570 poäng mot 1569.

I övrigt fortsätter Häcken och Gefle marschen mot höjderna. För flera omgångar sen passerade de Gårda BK på 211 poäng och ligger nu på 28:e resp 29:e plats med 220 och 214 poäng. Fortsätter de som de börjat kommer båda att ha passerat Halmia på 231 poäng innan säsongen är över. Så högt som Västa Frölunda på 257 och Jönköping Södra på 249 vågar de dock knappast sikta.

Och så har vi ju Brommapojkarna som nu officiellt är fjärde bästa stockholmslag genom tiderna. 40 poäng innebär att de nu ligger på plats 37 i tabellen, före Westermalms IF på 37 poäng. Tar de lika många poäng under andra hälften av säsongen kommer de att passera även Ljungskile, Mjällby och Råå IF och hamna på 34:e plats.

Nya kvastar

Förbundet säljer biljetter till landskampen mot Finland med... Marcus Berg som affischnamn. Tydligare kan det inte sägas. Augiasstallet ska rensas ut, nya kvastar ska sopa. Jag vet bara inte om den där total makeover-retoriken egentligen är så fruktbar. Om det varit Rasmus Elm i annonsen hade jag begripit. Men i det här fallet handlar det om att lägga förväntningar på en spelare som har gjort ett ynka mål i A-landslaget, i tomt mål mot Malta. Undrar vad Johan Elmander och Markus Rosenberg, de förra next big things vi hade, känner när de ser bilden på frälsaren som ska komma.

A day in the life

I år det 20 år sedan "miraklet i Karlstad". 6-0, exakt den marginal som behövdes för att passera Vasalund i sista omgången av div 1 norra, blev ett faktum när Niclas Jönsson nätade 12 sekunder före full tid mot Karlstad BK på Tingvalla.

Det där är en match som man som hammarbyare återkommer till på olika sätt. Senast vid hemmamötet mot Trelleborg i början av juli blev jag påmind. Ett par killar kom fram till mig och berättade att de var med på bussresan, i samma buss som jag. Det var deras första bortamatch, de lär väl ha varit 15-16 år. Eftersom det här var 1989 bör jag alltså ha varit 28. Hursomhelst, de rekapitulerade en händelse som jag helt glömt. I Vagnhärad hade den gamla dragspelsbussen från SL brakat ihop och vi blev stående ett tag. De unga grabbarna hade då börjat vandalisera i bussen varpå jag och nån till hade sagt till dem att skärpa sig.

Jag minns inte händelsen och det kan möjligen tyda på att min toleransnivå mot den typen av uppträdande är på tok för hög. Jag menar, uppenbarligen var det vardagsmat med ölindränkta, adrenalinstinna tokskallar som gjorde idiotgrejer, annars hade jag väl minnts det hela. Men jag visste väl att jag själv varit en ölindränkt tokskalle och tyckte inte att det var så sensationellt med unga fotbollsfans som började förstöra sin egen buss.

Nu mötte jag dem på en gräsplätt i närheten av Söderstadion. Jag sålde program, de köpte och sa att de tyckte vi gjorde ett bra jobb med matchprogrammet. Vi språkade ett slag och de berättade om stoppet i Vagnhärad. Vi pratade om våra engelska favoritlag och kom fram till att de inte betyder något för oss längre i jämförelse med Hammarby. Jag kunde ändå inte låta bli att dra en anti-Tottenhamsång för en av killarna och vi garvade lite.

Det är något med det här mötet som fyller mig med glädje. 20 år efter Karlstad står vi där och pratar, och fast vi inte sagt ett jota till varandra på två decennier har vi massor av gemensamma referensramar. Det blev så tydligt att supporterskapet är en levande kultur.

Misstanke

Tre byten samtidigt vid 0-1, två av inhopparna målskyttar. Ibland tror jag att Nanne Bergstrand vet något om fotboll.

Kamuran obscura

Ny mark för Zlatan, kanske också för svenska fotbollsspelare, om nu bara "kamuranen" Eto'o (Lundhs etikett idag) går med på sin del av dealen. Varken Patrik Andersson och Henke Larsson gjorde ju bort sig i Barcelona, men handen på hjärtat, det är inte de klubbar man i första hand tänker på när man erinrar sig deras karriärer, och inte de första spelare Barcelonafansen lär minnas heller. Om Zlatan kommer dit, då måste det handla om en annan roll, en annan nivå på saker för att det ska funka. Så är det med honom: allt eller inget. Det är omöjligt att tänka mig honom som en lojal spelare i ett rotationssystem, som Bjärred, eller en visserligen briljant supersub som Henke.

Ny mark också med Marcus Berg. För visserligen gjorde väl Niclas Kindvall ett par mål när han var i Hamburg, men han nämns knappast i samma andetag som Uwe Seeler eller Kevin Keegan. Martin Dahlins dagar som lyxpensionär vid Elbe ska vi bara inte tala om.

»Det namnet börjar bli stort«

Vintern 2000/2001 träffade jag Zlatan säkert ett halvdussin gånger.

Vi sågs på Aldo's kafé på Saluhallen, vi sågs på Restaurang Kulan på Stadion, vi sågs hemma i pojkrummet på Branteviksgatan. Vi ringdes då och då, som när Zlatan ringde från landslagsbussen, på väg till Borås, och viskade att det var klart med Ajax. Den gången ringde jag direkt till Mattias Göransson på Offside. Tidningen hade just gått i tryck. Men ganska snart insåg vi att det inte gjorde något att vi missat »storyn«, ganska snart insåg vi att vi hade STORYN och att det faktum att han skrivit på för Ajax bara var nästa kapitel. Att det skulle komma fler.

Hösten 2001 träffade jag honom i Amsterdam. Han satt och skrev »Z« på en bunt idolkort när vi intervjuade. 50 procent arrogant, 50 procent charmig. Jag frågade om den gamla pojkdrömmen, att en gång få spela med Ronaldo i Inter. Zlatan krafsade ner några nya »Z« och svarade:

»Ja, det hade varit en dröm att spela med honom. Men det är en helt annan sak nu. Det var mer som en pojkdröm. Nu är man typ Zlatan också. Det namnet börjar bli stort. Nej, man får tänka på sig själv. Man får vara lite självisk på den här nivån.«

Under sina år i utlandet har Zlatan vunnit holländska ligan två gånger och den italienska fem. 2008/2009 blev han förste svensk på ett halvt sekel att ta hem den italienska ligans skytteliga.

Det var ganska givet att han skulle gå vidare. Och han skulle, för första gången, göra det utan att tvingas bränna broar bakom sig. Som han gjorde i Ajax och som han gjorde i Juventus.

Den här gången lämnar han Inter med fansens goda minne; när Barcelona och Inter möts i Champions League kommer blåsvarta interistas att applådera sin förra storstjärna, som en gest för att tacka honom för det han gav dem.

För de vet, precis som vi, att Inter inte kommer att vinna ligan 2009/10. Inte utan Zlatan.

Han är en vinnare och det är därför han hela tiden måste vidare: mot nya erövringar, mot nya segrar. Om man får tro spanska källor blev han i natt såld för 440 miljoner kronor - plus Samuel Eto'o och Alexander Hleb. Jag har ingen aning vad dessa båda världstjärnor är värda, men om de ligger på drygt 200 respektive 100 miljoner snackar vi den näst dyraste värvningen någonsin, efter Real Madrids groteska miljardvärvning av Cristiano Ronaldo.

Oavsett vilket distanserar Zlatan sig här än mer från alla andra svenska fotbollsspelare genom tiderna. Han kommer att vinna Guldbollen för fjärde gången i höst. Och nästa år kommer han att slåss om ligatiteln i Europas just nu hetaste liga. Och han ska vara med och försvara Champions League-titeln.

Zlatan och Messi på topp. Nyp mig.

Molnets silverkant

Ingen tjänar på att Kalmar åker ur Champions League-kvalet, skriver Orrenius idag. Tja, möjligen Kalmar. För två månader sen var det helt uteslutet att de skulle försvara sitt SM-guld, som första lag sedan Zorans och Sörens Djurgården 2003. Nu känns det plötsligt inte så omöjligt längre. Med brant stegrande formkurva, med konkurrenter som på olika sätt börjar se skakiga ut, med CL-missen som tändvätska och utan det spelprogram som knäckt alla svenska mästare som faktiskt lyckats ta sig en bit på vägen känns det genast helt tänkbart att bucklan blir kvar på Fredriksskans.

Allons enfants de la Dammfrivägen

Inte mycket fotboll i Frankrikes hetta. Jo, ett kort samtal med emaljmålaren Francois, som förklarade hur desillusionerande det var att hålla på franska landslaget. Spelare som bara tänkte på pengar, tyckte han, och spred taskig atmosfär kring sig (med Franck Ribéry som enda undantag). En nationell atmosfär där förbundskaptenen avskyddes vad han än gjorde. Förväntningar som gjorde att man aldrig kunde vara nöjd, eftersom man ju var tvungen att jämföra sig med länder som Spanien (detta när jag försökte jämföra med Sveriges insatser på sistone).

Jag tänkte att det inte kan vara lätt att hålla på den typen av lag. Men kommer hem och ser Mats inlägg och inser att det naturligtvis är precis så det är att hålla på Malmö FF.

Ord vägda på våg

Den gamle Bragespelaren Lars Gyllenvåg är numera en utmärkt speaker. Det 61:a trampbilsloppet i Vansbro kunde inte skötts bättre.

Ett glädjeämne

Mitt i denna jämmerdal, mitt i denna dystra fotbollstillvaro.

Så bryts plötsligt mönstret, någon antyder att vinden även kan blåsa åt annat håll.

Johan Dahlin.

Med en agent med samma MFF-klingande efternamn.

Man tackar.

Motivationen att bli bättre

Det låg ett meddelande på mitt mobilsvar i eftermiddags. Det lät ungefär så här:

»Tjena, det är Kent Jönsson på Sydsvenskan. Vi skulle gärna vilja prata med dig om MFF. Du kan väl ringa upp.«

Kent är en gammal kompis till mig, ändå anlade han ett närmast polisiärt tonfall. Typ: »Vi skulle vilja tala med dig om den där kassaskåpssprängningen i Beddingestrand igår.«

Det kommer en större enkät i morgondagens Sydsvenskan om problemet med MFF. Om skälet till att laget underpresterar. Jag förstår både enkäten och tonfallet. Jag lämnade Swedbank Stadion med tunga steg i går kväll. En av de största besvikelserna på flera år, kändes det som. Ännu ett kvitto på att de två målsättningar som MFF:s styrelse satt upp inför 2009 - att vinna svenska Cupen och att komma Topp 4 i Allsvenskan - är ljusår från att uppfyllas.

Jag hällde upp en stor whisky när jag kom hem. Började skriva om Roland Nilssons oförmåga att leda sitt lag på den sista tredjedelen. Efter ett och ett halvt år saknas fortfarande en tydlig, offensiv spelidé. Wilton Figueiredo köptes in i sista minuten för svindyra pengar - ändå vet ingen på vilken plats i laget han ska spela.

När han igår äntligen bjöd på ett smakprov av sin berömda högerdojja, när han äntligen visade den hetta och glöd vi längtat efter i nio matcher - då bytte Roland Nilsson ut honom efter en timmes spel. Det står då 1-1 i matchen, det är hemmamatch, MFF borde gå för seger, men lagets tränare väljer att ta ut en avslutare och sätta in en "nummer 10". Tjänstefel.

För att komplicera det ytterligare borde denna mittfältare, Labinot Harbuzi, så klart spelat från start. Han tillhör startelvan, alla dagar i veckan. Det finns bara ett hållbart skäl att inte låta honom spela, och det är de diskussioner om kontraktet som förts i media, företrädesvis i Kvällsposten, där Bengt Madsens gode vän Rune Smith eldat på uppifrån. OM det ses som ett problem, från lagledningen, ska Labinot lämnat utanför truppen. Om det INTE ses som ett problem ska han spela 90 minuter.

Snacket om »mentalt sliten« är så urbota dumt. Ses på Rasmus Elm. Han har spelat i två landslag och var ändå självskriven ledare i Kalmar FF igår. Där har ni skillnaden mellan Nanne Bergstrand och Roland Nilsson. Där har ni skillnaden mellan ett lag i harmoni och ett lag i disharmoni.

Jag sov oroligt, drömde för en gångs skull inte bara om golf. I morse låg där ett mail från min gamle vän Hans-Ola. En klok man, vi lärde känna varann redan i fjärde klass. Idag bor han i Göteborg, men han är medlem med årskort i MFF sedan många år tillbaka. Han skrev så här:

»Det går inte att bortse ifrån att något är fel i MFF - och att det har varit så i många år. Under Madsens tid har vi tagit ett guld - och det med en erfaren och duktig (men inte så flashig) tränare och en extrem matchvinnartyp, som året efter höll på att vinna guldskon. Talande är väl också att Prahl och Madsen/Borg verkade vara i ständig konflikt - på samma sätt som Madsen hamnat i konflikt med en massa andra människor. Raden av spelare som lämnar klubben med en - större eller mindre - tagg i hjärtat till klubben är alltför många för att det inte skall vara symptom på något sjukt. Labinot är det senaste exemplet, men Zlatan kom långt före honom, Maestro följde och på senare tid har vi sett Skoog, Yngvesson, Yksel, Anders Andersson och Jocke Nilsson följa samma mönster. Man talar om att spelarna inte längre visar någon klubblojalitet, men hur är det med MFF:s "spelarlojalitet" och personalpolitik?«

Helt rätt. Det går att kritisera Roland Nilssons brist på taktiskt snille, hans coachning - varför fick stackars Jiloan Hamad spela 90 minuter igår, medan (som sagt) Wilton och Agon Mehmeti byttes ut? Men bristen på framgång för MFF går längre tillbaka än så. Den ende tränare som på allvar vågat ta upp kampen mot Madsen och Borg är också den tränare som skördat flest framgångar. Vi är många MFF:are som sneglar avundsjukt uppåt i tabellen eller, om man så vill, bort mot Vångavallen, bara två mil från var jag sitter och skriver just nu.

Min vän Hans-Ola fortsatte i sitt mail:

»Vi har den bästa ekonomin, bytt tränare, köpt spelare, duktiga juniorer, en ny stadion, ensamrätt på fotboll i rikets tredje största stad etc etc, men ännu en säsong hamnar vi långt långt från de av styrelsen själv uppsatta målsättningarna. I alla "branscher" hade detta inneburit ett byte av ledarskap. Vore det inte hög tid att städa trappan högst uppifrån också i MFF?«

Ett delikat uppdrag. Bollen spelas härmed, från backlinjen, upp till Pelle Svensson, på topp. Vi vill inte att fler begåvningar ska lämna MFF med en tagg i hjärtat. Framför allt vill vi att Labinot Harbuzi ska motiveras att stanna säsongen ut. Om det funnits en vettig dialog mellan ledning och Harbuzi, skulle vi sluppit pajkastningen i Kvällsposten.

Avundsjukt läser jag, i dagens Sydsvenskan, vad Rasmus Elm säger:

»Jag har fullt fokus på Kalmar nu. Det andra kan jag varken påverka eller styra över. Min motivation är inte att komma bort, utan att bli bättre.«

Sommar och sol (2)

På stranden i Cap d'Agde gick en man som var skrämmande lik Peter Antoine fram och tillbaka i vattenbrynet. Detta ledde till följande vetenskapligt utformade lista över fotbollspersonligheter som det vore mest skrämmande att se i tangabadbyxor på stranden:

1) Harry Redknapp
2) Alex Ferguson
3) Vicente Del Bosque
4) Sepp Blatter
5) Lars-Åke Lagrell

Presskåren är utom tävlan i detta sammanhang.

Snart: FOTBOLL

I morgon börjar den viktiga fotbollen igen. 16.00 på Söderstadion.