Hej då, nu flyttar vi!

Allt har sin tid. Det första inlägget på Tre Hörnor Straff skrevs för ganska exakt 41 månader sedan och bar den ganska stenade rubriken: "The green, green 3-G-konstgräs of home".

Vi erkänner att det hade varit roligare med en roligare siffra än detta färglösa primtal. Men nu är det ju så, en gång för alla, att fotbollen inte följer gängse lagar, hur rund man än hävdar att bolluschlingen är.

Hur som helst. Det stundar ett VM. Vi kan ju skylla på det. Eller det stundar en Allsvenska. En rekordtidig Allsvenska. Det skulle också kunna vara ett bra skäl.

I vilket fall är det dags för Tre Hörnor Straff 2.0.

Jäpp. Just när ni trodde att ni blivit av med oss - då flyttar vi på oss och då klär vi oss dessutom i en något snyggare kostym.

Detta är således det sista inlägget på "Gamla Tre Hörnor Straff". Från och med nu hittar ni oss på den här adressen:

http://trehornorstraff.wordpress.com

Vi är också så in i helvetes i framkant att vi finns på Twitter, @trehornorstraff.

Så låt oss ses där ute, på de leriga och snöslaskiga försäsongsgrusplanerna och på den skinande, glansiga cybergräsmattan.

Forza!

Expert texpert

Att observerandet förändrar det observerade vet varenda människa som lagt märke till hur lite det händer när journalistkåren har tagit sommarledigt. Det var något liknande i Champions League-matchens paus igår när de fyra experterna kastade sig över det de hade att analysera. Wenström, Flyborg, Rit-Ola och Sladjan: de var helt eniga om att Zlatan var ur slag, saknade självförtroende, "gömde sig" på plan. De visade bilder, de frös bilderna och satte kryss och pilar på dem, de läste upp procentsiffror och antal löpta meter. Det var säkert en möjlig tolkning av det som hänt dittills i matchen. Men det fick ett lätt parodiskt skimmer när Zlatan direkt efter paus räddade Barcelona mot de frejdiga tyskarna.

Det är väl som nåt gäng hjärnforskare ska tala om vad som händer när en människa blir lycklig, förälskad, engagerad. De kan beskriva de kemiska processerna; de kan inte tala om varför de äger rum. Att man kan analysera vad som händer när en fotbollsspelare inte har flyt är en liknande sak - man har liksom inte sagt mer än att så här kommer det att vara tills det förändras. Hur eller när det förändras, det vet man ingenting om.

Eriksson vs Lagerbäck

En sak man kan roa sig med i väntan på fotbollssäsongen är att följa andra länders förbundskaptensjakt. Särskilt intressant blir det om de som jagas är samma namn som nyss var inblandade i det inte särskilt smidiga svenska tillsättandet.

Enligt en massa olika tidningsuppgifter, den här till exempel, är alltså Nigerias lista över kandidater till det vakanta uppdraget nere på fyra man; en är Lars Lagerbäck, en är Svennis (som återigen verkar ha anmält sig själv som kandidat snarare än blivit headhuntad).

Utöver svenskarna är det alltså serben Radomir Dujkovic och förre fransmannen Bruno Metsu som är heta. På den lite längre listan av kandidater fanns tills nyligen Glenn Hoddle och Arrigo Sacchi.

Dujkovic är en av fotbollsvärldens mest kringresande coacher, han har varit i Burma, Venezuela, Kina, Rwanda och en massa andra ställen.
Metsu har ett liknande CV, coachade ju Senegal när de slog ut Sverige ur VM 2002, och har sedan varit några vändor i arabvärlden.
Svennis börjar få en liknande meritlista, med uppdrag som rör sig allt längre från fotbollens epicentrum.

Och så Lagerbäck, den ursvenska, norrländska gymnastikdirektören, den typiske andretränaren som genom att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt lyckades nå ända fram till en egen förbundskaptensroll utan att egentligen ens vara påtänkt av det svenska förbundet, som en sorts fotbollens Leonard Zelig.

Å, vad jag skulle vilja vara en fluga på väggen under de där intervjuerna. Tänk att få höra Leagerbäck sälja in sin spelmodell till Nigeria! På vissa sätt (sett till meriter med resursbegränsat landslag) är han den mest meriterade. Å andra sidan har han bara haft uppdragsgivare i Solna.

Man skulle misstänka att nigerianerna faller för någon av Metsu eller Dujkovic, eftersom de faktiskt vet ett och annat om den afrikanska fotbollen.

En sak som talar emot Svennis är att hans troligen starkaste minne från afrikansk fotboll är hur hans son Johan, under 2007 tränare för Kwara United, blev tvungen att fly Nigeria efter dödshot från fansen. Å andra sidan kanske de pröjsar bra, och då kommer ju saken i ett annat läge. Och så har ju Svennis den där luriga världsmedborgarcharmen som tycks gå hem i alla världsdelar, åtminstone en stund.

För Lars Lagerbäck talar... att det känns så fullständigt apart. Om Nigeria verkligen vill ha en nystart efter den stackars Amodu (som alltså för andra gången får kicken efter att ha fört Nigeria till VM) kommer vi att få se ett VM i Sydafrika där Lars Lagerbäck hyllar lagets offensiv efter 0-0 mot Grekland, ber Obafemi Martins läsa på i pärmen före inhoppet och bjuder på semlor i händelse av seger.
Det vore en extra krydda för VM.

Tjalle Mild lever

1964, året innan jag föddes, fick "Tjalle" Mild, Djurgården, Guldbollen för att ha tagit sin klubb till SM-guld och gjort ett antal landskamper dessutom. Samma år var han med i det svenska hockeylag som tog OS-silver i Innsbruck. Det var, såvitt jag vet, senaste gången en allsvensk fotbollsspelare tog medalj i vinter-OS, och det utspelade sig givetvis på den tid när säsongerna för fotboll och vintersporter var ordentligt uppdelade.

Det där var förpassat till det förflutna redan när jag kom till medvetande. Ändå fanns säsongsuppdelningen kvar och jag upptäcker att den sitter djupt i mig, trots att fotboll numera kan ses på tv året om och trots att jag tappade intresset för hockey under Canada Cup 1987, när kanadensarna tilläts misshandla de överlägsna sovjetryssarna sönder och samman utan att nån lyfte ett finger, och för skidor på 90-talet när de helvetes norrbaggarna började härja. Det känns faktiskt riktigare att se Helena Jonsson skjuta bort sig just nu än att låtsas intressera mig för Manchester Uniteds göranden och låtanden. Tjalle Mild, du lever i mig.

Forza Bajen siempre?

Beskedet om Eguren till AIK var ännu en käftsmäll. Man ska förstås vara rationell och förstå att elitspelare (särskilt utländska legionärer) i första hand tänker på sin egen karriär osv yada yada. Men varför ska man som supporter inte få vara besviken på spelare som sviker ens förhoppningar? Det kommer att göra ont att se en spelare i AIK-tröja som jag älskade att ha i mitt eget lag.
Jag förstår den som klottrat i hans port, budskapet kan jag stämma in i: "Forza Bajen siempre?". Det syftar på det uttalande han gjorde om Hammarby efter den första lyckade tiden i Villareal. Det var så han sa i en intervju efter att ha uttryckt sin glädje och fascination över de två Hammarbyflaggorna på Nou Camp när han sprang in där för första gången. Forza Bajen för alltid. Lägg märke till att klottrandet inte uttryckte hot eller kallade spelaren för hora eller något liknande. En fråga bara, i vanmakt och besvikelse.
En annan sak är att besvikelsen egentligen mer ska riktas mot de faktorer som gjort att Bajen spelar i superettan den här säsongen - hade vi varit kvar skulle Eguren kunna spela till sig en VM-plats genom att fortsätta vinna Stockholmsderbyn åt oss. Men de faktorerna är så många och komplicerade att de inte låter sig utredas i en handvändning.
Förhoppningsvis blir Egurens halvår på Råsunda en riktig parentes som i historien kommer att vara bortglömt, ungefär som att väldigt få bryr sig eller minns att Bajenikonen Hasse Eskilsson faktiskt spelade i AIK en kort period.

Ett dukat bord

Ja, Erik Hamrén, om du inte jublar på ditt spanska träningsläger nu så vet jag inte vad du har för krav. En softare lottning än den här har vi väl inte haft sen kvalet till EM 2004. Holland: javisst, det kan bli bekymmersamt, men med tanke på att holländarna kommer att komma direkt från ett VM-slutspel kan jag mycket väl se framför mig två matcher som slutar exakt som de båda senaste tävlingsmatcherna oss emellan - 0-0 som i VM 1974, 0-0 som i EM-kvartsfinalen 2004 (och utan att några jobbiga straffar behöver tillgripas).

Finland: bara det faktum att Jari Litmanen fortfarande är landslaglagsaktuell säger det mesta. En komplexfylld fotbollsnation, tyvärr med fog.

Ungern: Vi spelade ut dem i höstas, fast resultatet blev jämnare än det borde ha varit. Lika komplexfyllda som sina finsk-ugriska bröder, fast av motsatt skäl: på grund av en övermäktig fotbollshistoria, istället för en obefintlig.

(Ungern är för övrigt redan den nation vi mött i flest tävlingsmatcher - 15 stycken som det är nu. De två första gångerna, i VM-semifinalen 1938 och OS-semifinalen 1952, blev det förnedrande storstryk, 1-5 respektive 0-6. I hemma-VM 1958 blev det sedan 2-1 i gruppspel över ett Ungern som fortfarande led av spelarflykten efter den sovjetiska invasionen, och när Sverige sedan skulle försöka kvala in till OS 1964 med ett amatörlandslag blev det 2-2 hemma och 0-4 borta. Sedan dess har det gått bättre: 0-0 hemma och 3-3 borta i kval till VM 1974 (Sverige till VM), 2-0 och 0-1 i kval till EM 96, 1-1 och 2-1 i kval till EM 04, 3-0 resp 1-0 i kval till VM 06 och så 2x2-1 senast)

Moldavien: Tja, kärt återseende för Marcus Allbäck. Och möjlighet för kocken från snömatchen 2001 att göra fastlagsbullar igen (om han nu är kvar...)

San Marino: Vi vinner förmodligen med så mycket att vi har råd att låta Kim ta en straff den här gången...

Jag vill inte låta som en Expressenskribent, men blir vi inte minst tvåa i den här gruppen, då är det skandal, fiasko och avgå, Erik Hamrén! Och att bli den bästa tvåa som går direkt till EM-slutspel ska verkligen inte vara omöjligt.

Ja! Drömlottning! Finland, Ungern, Moldavien och San Marino, bättre kan det fan inte bli! Slipper vi nu bara Tyskland och Spanien också...

Ok, Grupp B är en mardröm. C och D jävligt tuffa, A också. G och H okej, men jag håller alla tummar jag har för E, F eller I.

Statistik betyder ju vad det betyder, det vill säga så gott som ingenting. Statistiskt sett - om man tar hänsyn till resultat i tävlingsmatcher och hur den grupp där matcherna ingått slutat för Sveriges del - skulle vår drömlottning idag vara England, Finland, Makedonien och Liechtenstein. Mardrömmen skulle vara Kroatien, Skottland, Belgien, Albanien och Luxemburg. Själv skulle jag inte ha någonting emot Kroatien eller Skottland, trots vår penibla historia mot dem. Men det viktigaste blir, som sagt, att dra rätt lag ur tredje och fjärde seedningsgrupp. Visst, det vore trevligt att undvika Tyskland och Spanien, men det riktigt nödvändiga är att slippa Irland, Belgien och Montenegro. Tillfället verkar kräva av mig att jag irriterar Makterna med en drömlottning, så här kommer den: Portugal, Finland, Wales och Liechtenstein. Och så mardrömmen: Tyskland, Irland, Belgien, Montenegro och Azerbadjan.

Jag, John Terry och Emma från Daily Telegraph

Jag minns mitt livs första reportageresa. Det var inte en rockkonsert eller en mordrättegång med inblandade kändisar jag täckte: det var en poesifestival i Ledbury, en liten engelsk by på gränsen till Wales, i det backiga landskap som 30-talspoeten A.E. Housman besjöng i "A Shropshire Lad". Ändå fanns där en ettrig kvinnlig journalist, Emma från Daily Telegraph, som tog med mig på pubrunda, försvarade den engelska pressens namnpubliceringsprinciper för mig, förklarade grundbulten i engelsk kultur - "we shag around a lot" - och sedan demonstrerade vad hon menade genom att resolut försöka förföra mig. Jag hade en flickvän på hemmaplan, smet svenskt och skuldmedvetet därifrån, och kände mig både lättad och förbannat mesig efteråt. Jag inbillar mig att John Terry hade gjort på annat vis.

I en värld där kulturer och fotbollskulturer flyter ihop ska man kanske vara tacksam för att vissa länder fotfarande håller på sin särart. John Terry-affären med sin blandning av hyckleri, sexualfixering i både individuellt beteende och allmänt intresse för saken, är bara tänkbar i Oscar Wildes och drottning Victorias hemland. Man blir nästan rörd av att de kontinentala européernas gamla fördom om England som dubbelmoralens hemvist på jorden fortfarande, nästan femtio år efter de britterna upptäckte sexualumgänget (år 1963, skrev ju Philip Larkin: "between the end of the Chatterley ban and the Beatles' first LP") är så väl förankrad i verkligheten.

Jag har, kan jag gott påpeka, inte mycket till övers för sånt beteende som John Terry gjort sig skyldig till. Jag skulle aldrig vilja vara kompis med någon som satte på sina kompisars tjejer (även om jag nog tycker att tjejerna är minst lika skyldiga i sammanhanget). Men jag är å andra sidan inte fotbollsspelare, inte del av en miljö som (som Henrik Rydström påpekar) är ganska amoralisk till att börja med och förmodligen erbjuder fler möjligheter till otrohet i månaden än vi vanliga dödliga behöver övervinna under en hel livstid. Har man umgåtts med sportjournalister i någon längre period har man hört den här typen av historier till leda - miljön är lika skvallrig som en högstadieklass och ja, det händer att svenska spelares namn nämns i sammanhanget. Men de historierna når aldrig tidningarna, inte som de gör i det land där Emma från Daily Telegraph fattar namnpubliceringsbesluten, och tvingar aldrig förbundskaptener och klubbtränare att agera. Det kan mycket väl hända att engelsmännen knullar runt mer än alla andra, men den stora skillnaden mellan oss och Emma är ändå i de andra delarna av hennes verksamhet.

Professor Moriarty tänker till

Det enda man med säkerhet kunde säga om årets allsvenska toppstrid var att AIK inte skulle ha med den att göra. Dels är det sedan länge mot reglerna för en svensk klubb att vinna Allsvenskan två år i följd. Dels är ju AIK ett särfall, ett lag som bara kan prestera när det inte har någon form av press på sig - som 2006, när de var nykomlingar, eller i fjor - och som annars oundvikligen kommer att falla offer för sin egen särskilda brygd av uppblåst självbild och fallenhet för internt gnabb.

Sett ur det perspektivet kanske det är en genial plan att sälja av sina fyra-fem bästa spelare och försätta sig i ekonomisk misär. Ju lägre förväntningarna är, desto större blir chansen att AIK verkligen ska kunna uträtta nånting i år. Fast jag tror Malmö FF har ett alldeles för långt försprång på den vägen. Be mig inte satsa några pengar på det, men det skulle inte förvåna mig om MFF till sist kan komma ur Groundhog Day-loopen.

Jourhavande statistiker hitåt!

Ni har väl följt utvecklingen i turkiska ligan den här säsongen? När det gäller Ankaraspors insats vet jag inte hur jag ska tänka. Vill jag att laget ska vinna en match, eller åtminstone göra mål? Eller är det bäst för klubben att skriva historia genom att gå igenom säsongen med noll poäng och noll gjorda mål? Kanske finns sådana exempel sen tidigare?

18. Ankaraspor 19 0 0 19 0-57 0

Tomas Brolin och jakten på det förlorade målet

Vi hade en liten diskussion på en kommentatorstråd nedan om Tomas Brolins plötsliga infall att göra anspråk på ett landslagsmål från 1991. En märklig detalj i denna redan från början smått bisarra historia är hans motivering - målet hade från början tillskrivits Roland Nilsson, som aldrig tidigare gjort mål i landslaget, och som den ädle Brolin därför inte ville beröva denna ära. Nu hade emellertid Rolle fått göra ett andra mål, vilket enligt Brolin förändrade saken.

Detta mål andra gjordes, närmare besett, i maj 2000, på straff under en EM-uppvärmningsmatch mot Spanien. Jag vet inte om Brolin missade det den gången - hans bokbojkott gäller kanske andra medier också? Och så har kalenderbitaren Stefan Holm berättat det för honom under inspelningen av Mästarnas mästare? Ja, så måste det vara.

Namnmagi

TFF värvar efter helt riktiga principer. Alo Bärengrub är ett riktigt kul namn. Känns som om han skulle vara med i gamla fina seriealbumet "Johan och Pellevin" om nån minns det.

Förfäras ej, du 43:e-placerade hop.

Så var det dags att notera nytt svenskt bottenrekord på Fifarankingen. Plats 43 i världen, ett tuppfjät före GABON och COSTA RICA som tidningen Metro med sann kolonialistisk nedlåtenhet frustar idag.

Det förtjänar alltså att upprepas: rankingen betyder ingenting. Den betyder på sin höjd att ett lag har en sämre period bakom sig, men den säger mycket lite om dess slagkraft i nuet. I september 1995, samtidigt som Sverige definitivt missade chansen till EM i England efter ett miserabelt kval, rankades vi som TREA I VÄRLDEN. Den sämsta positionen före de senaste åren hade vi i juli 1998 (30), eller precis när uppsvinget under Söderberg och Lagerbäck var på väg. Men vi var inte med i VM i Frankrike och blev därför passerade av alla deltagarna där, liksom det nu är länderna som var med i Afrikanska Mästerkapen som klättrar.

Det är möjligen meningsfullt att jämföra oss med andra europeiska nationer. Och där vågar jag utan vidare säga att vi är bättre än ett helt gäng lag vi råkar ha framför oss - Slovenien, Slovakien, Norge, Israel, Bulgarie, Nordirland, Grekland, Schweiz. Tjeckien, Ukraina, Turkiet och Rumänien har missat VM i lika hög grad som oss, mot sämre motstånd dessutom, så varför de skulle vara placerade framför oss fattar jag helt enkelt inte.

Önskemål inför söndagen

Hur stor roll spelar kvallottningar egentligen? Sedan Tommy Svenssons landslag åkte ut mot först Schweiz/Turkiet och sen Österrike/Skottland har jag haft för mig att lätta lottningar kan vara ett problem i sig. Icke desto mindre har vi haft en del glädje av dem under det senaste decenniet, för hade Sverige varit i en annan kvalgrupp än den vi hamnade i skulle vi mycket väl ha kunnat vara med i Sydafrika (jämför bara med den löjeväckande enkla grupp vi hade inför EM 2004).

Så vissa önskemål kan man ändå ha inför EM-kvallottningen på söndag. Och det viktigaste av allt är vilket lag vi får ur tredje seedningsgruppen. Det var där vi hade oturen att hitta Danmark senast och får vi Irland nu har vi lika stora skäl att förbanna vår otur. Vilket annat lag som helst är bättre (även om jag personligen gärna skulle slippa Bosnien/Herzegovina också).

Att Sverige faktiskt har varit med hetluften en hel del under det senaste decenniet märks av att vi mött nästan alla de högst rankade länderna i tävlingsmatch ganska nyligen. Undantag: Frankrike, som vi inte mött sedan VM-kvalmatchen i augusti 1993 när Martin Dahlin kvitterade på Jonas Therns sagolika genomskärare. Det var nästan värt den snöpliga och orättvisa 1-2-förlusten i Paris samma vår, när Stefan Rehn sköt i stolpen med tio minuter kvar och Eric Cantona gjorde segermålet på kontringen. Och fortfarande: fan så mycket hellre Frankrike än Spanien, Italien eller Tyskland. Men helst av allt Portugal.

P.S. Sedan vill jag vid närmare eftertanke också undvika Belgien, Slovenien och Vitryssland i fjärde seedningsgrupp, Montenegro och Georgien ur femte och Azerbadjan i sjätte. D.S.

Tomas Brolin x 2

"Så sjuk blir jag aldrig" svarade Tomas Brolin när journalisterna vid sjuksängen frågade om han ska börja läsa böcker.

Det där citatet har Brolin fått mycket skit för. Det har använts som någon slags bevisföring i tesen att Brolin är allmänt obegåvad och trist. Så kan det vara, det verkar ju som att han ofta uppträdde drygt och oengagegerat i umgänget med journalister. Men just det här uttalandet tycker jag var genialt i sin slagfärdighet. Det var en replik som fick intellektuella att gå i taket. Och människor som anser att bristen på klassisk allmänbildning är anledning att degradera en människa är jag skeptisk inför.

Men mediebilder är ju som de är. Jag har ju också tyckt att Brolin verkar trist. Därför gladde det mig att läsa Micke Leijnegard i Metro. Som programledare för "Mästarnas mästare" uttalade han sig så här:

Vilken deltagare har förvånat dig mest?
- Tomas Brolin. Som fotbollsspelare var han sur och tvär när han intervjuades. I Mästarnas mästare är han glad, generös, smart och snäll. Det var också han som diskade och tvättade under inspelningstiden.