Vad stort sker, det sker tyst.

Det blev alltså ingen sjunde raka förlust och inget rekord för Örgryte. Det tycker vi statistikbögar är tråkigt. Och tröstar oss med att konstatera att Brommapojkarna åtminstone har avancerat kraftigt i Allsvenska maratontabellen - förbi Motala, Stattena, Hallstahammar, IFK Uddevalla och Umeå upp på 38:e plats. Dessutom har man bara två poäng upp till Westermalms IF på 37 poäng (och därmed platsen som fjärde bästa stockholmslag i allsvenskan genom tiderna). Fortsätter det så här kan BP nog höja blicken mot Råå på 34:e plats med 56 poäng, eller åtminstone 35:an Mjällby på 49.

Annars ett par små rafflande dueller i det tysta. Gais på 9:e plats och 1564 poäng flåsas tungt i nacken av Halmstad, tia med 1562. Och Häcken på 29:e och 206 poäng har Gefle tätt efter sig med 203. Båda har gott hopp om att kunna passera Gårda BK på 211 poäng och med lite flyt också Halmia på 231. Rimligen de enda förändringar i maratontabellen som kan inträffa i år, med tanke på att ettan IFK Göteborg har 34 poängs försprång på tvåan Malmö FF. Valpiga eller ej, så rejält lär inte Blåvitt kollapsa.

Sämsta sedan 6 oktober 1974

15:e plats. Det är vår sämsta serieplacering placering någonsin, konstaterade Eliasson. Och det är ju sant, vi har legat näst sist men aldrig på plats nr 15 i en serie.

Det här var vår sämsta match på Söderstadion sedan 0-5 mot Malmö FF 1975, hävdade Anders.
Vi mindes båda den där matchen. Jag hade sett några av Bajens derbymatcher på Råsunda, och nu hade jag dragit ihop ett gäng från klassen för att åka till Söderstadion. Biljetterna på ungdomsläktaren kostade fem kronor, det var en summa som gick att betala även för de måttligt intresserade. Hammarby var min allt hetare förälskelse och jag ville få med klasskompisarna i en gemenskap som jag själv behövde mer än dem. Så småningom skulle jag hitta hem i min längtan men ännu famlade jag och det blev ett ganska misslyckat försök att frälsa killarna i klassen.

Det var en söndagsmatch i slutet av säsongen, Bajen hade gått dåligt under hösten och intresset var måttligt. Men jag hade hade lusläst boken Mål som hade en artikel om Hammarbys fans och fått för mig att det alltid var fullsatt på Söderstadion och, av någon anledning, att alla kom extremt tidigt. Jag propsade på att vi skulle vara på plats två timmar innan match, vilket gjorde att vi fick vänta en timme utanför grindarna innan de ens öppnade vändkorsen.

4 819 åskådare var på plats den här söndagen när domaren Bo Sandin från Marmaverken äntligen blåste i gång matchen. Och festivalyran som rått kring Bajen några år tidigare hade falnat rejält. Visst hejades det på Bajen men helt okänsliga för utvecklingen på planen var publiken inte. Det är svårt att hitta den rätta glöden när man spelar 0-5 hemma i en betydelselös match i slutet av säsongen. Men Anders och jag mindes fel på en punkt. Matchen spelades 1974, inte 1975.

Konstigt nog blev ändå en av mina klasskompisar från den där gången hängiven hammarbyare och jag träffade honom på nytt i går, när vi alltså upplevde den sämsta matchen på Söderstadion på 35 år.

Till försvar för Bengan och hans nya försvar

Jag har ändrat mig om Bengan och hans inverkan på Öis försvar.
Varför?
Jo, nu ska jag ösa ur den min kunskaps källa som fylldes under några legendariska säsonger med halländsk gärdsgårdsfotboll åren kring 1990.

I Haverdals IF, laget där jag spelade fotboll, hade vi ganska trevligt, men klubben var inget under av organisation eller framåtanda (i dag är seniorverksamheten nedlagd). Nyheten om målvaktsförvärvet slog därför ner som en surrealistisk bomb den där vintern.
Vårt mål skulle vaktas av Eggert Gudmundsson.

En del fotbollshistoriska slarvrar kanske har glömt Eggert, men han var stabil allsvensk målvakt i HBK under flera år på 1980-talet och gjorde landskamper för Island. Det här var på den tiden spelare blev ettårsfall och satta i en säsongs karantän när övergångar inte kunde lösas mellan två klubbar.

Om jag inte minns fel skulle Eggert lämna Falkenbergs FF för Trelleborg, som inte ville betala några övergångspengar. TFF och Eggert gjorde en fuling - jag förutsätter att det här är preskriberat nu - och hävdade att målvakten skulle lägga av och satsa på sin målerifirma.

I stället skrev han på för ideellt spel med Haverdal i division VII södra Halland, och FFF gick miste om övergångsstålar.

Ett år senare dök han ändå upp i Skåne, men nu utan att ha kostat pengar. Skillnaden mellan att vara officiellt ettårsfall och att spela med Haverdal var visserligen hårfin, men för oss var det stort.

Eggert var med på en av de tidiga grusträningarna och häpnade över den låga kvaliteten, och då ska man veta att vi alla skärpte oss som aldrig förr just eftersom han var där. Själv gav jag honom ett knä i ansiktet och näsblod, efter en överambitiös närkamp.

Efter den träningen insåg Eggert att det var bäst för hans karriär att hålla sig borta, men tränaren, den gamle HBK:aren Roland Fransson, lyckades övertala honom att stå i alla fall två matcher.

Jag spelade vänsterback i en av de matcherna. Och jag spelade utan att behöva tänka själv. I stället var det en röst bakom mig som under 90 minuter ropade: "Framåt Uffe!", "Hemåt Uffe!", "Lite höger Uffe!", "Spela långt, Uffe!"
Varken jag eller någon annan i backlinjen satte en fot fel under hela matchen. Det var den bästa match jag spelat, och vi vann mot serieledarna. (Eggert var assisterande tränare i HBK för ett par år sedan och jag träffade honom i jobbet ett par gånger. "Just det, jag tyckte att jag kände igen dig", ljög han artigt när jag berättade om vår gemensamma historia.)

Bengan skulle faktiskt kunna ge Tommy von Brömssen och de andra i Örgrytes backlinje en Eggert-effekt.
Hoppas det.
Mest för att jag älskar att skriva blogginlägg om de tydliga parallellerna mellan division VII södra Halland 1991 och Allsvenskan 2009.

Det motvilliga hoppet

Det som skrämde mig mest inför den här säsongen var att så lite skrämde mig. Som TFF-anhängare vänjer man sig ju vid att ha de obefintliga förhoppningarna som ett slags mental nödutgång, förväntningen om att bli besviken som ett skydd. Men i år såg allt så där skrämmande bra ut att man faktiskt inte kunde blunda för förhoppningen att detta skulle kunna gå bra. Fjorårets bäste, Rasmus Bengtsson, kvar i klubben, veteranerna Prahl och Westerberg på bänken med Peter Abelsson som förlängd arm i mittförsvaret, Andreas Drugge, Joakim Sjöhage och Marcus Pode som den typen av namnkunniga nyförvärv (ja, jag vet att Drugge varit där ett par år nu, men ändå)som TFF inte har kunnat locka till sig på länge.

Och så hade jag ändå inte räknat med det allra mest oumbärliga för en stabil TFF-insats, nämligen målvakten. Sedan Trelleborg på allvar etablerade sig i Allsvenskan, med MFF-pensionären Janne Möller mellan stolparna, har målvakterna nästan alltid varit TFF:s starkaste kort. Typiskt nog inträdde den skakigaste perioden efter den senaste comebacken sommaren 2007 när Fredrik Persson gick skadad och Christian Fegler skulle försöka ersätta. Då infann sig Marcus Sahlman och räddade kontraktet. Nu finns Viktor Noring som ytterligare en fantastisk TFF-målvakt i Andreas Isakssons fotspår och så Fritz Persson som ersättare.

Jag hatar verkligen att behöva säga det, men det ser bra ut.

Ålder och vishet

I förra omgången såg jag ett pojkspolingsdominerat i IFK Göteborg leda med 1-0 på hemmaplan mot ett Örebro med nio utespelare, och pojkspolingarna sprang runt som nackade höns i en diffus och missriktad iver att avgöra matchen med ett 2-0-mål. Effekten blev att det decimerade ÖSK fick chans efter chans att kvittera Blåvitts ledning, bland annat genom fem farliga frisparkar under tre tilläggsminuter.

I går visade ett betydligt mer rutinerat Elfsborg hur man spelar av en match när man är en man mer och i ledning. Man rullar runt bollen, man går inte på avslut, man spelar tillbaka, man trampar på bollen vid hörnflaggan, man ser till att få ett par billiga frisparkar med sig.

Slutsatsen, just i dag, är att IFK Göteborg inte vinner SM-guld, eftersom de kommer att pendla upp och ner i prestation precis som alla unga fotbollslag alltid har gjort. Särskilt som de rutinerade i IFK, Selakovic och Hysén, båda har ett drag av evig tonåring i sig, vilket gör att de snarare verkar dras med i kidsens jargong än bli sådär farbroderligt mogna som skulle behövas.

Och särskilt som Magnus Haglund, hur lillgammal och arrogant han än kan låta, visar tydliga tecken på att vara en mer slipad tränare än både Rehn och Olsson.

Visst kan det tyckas hårt att Sebastian Eriksson blir utvisad för att ha sprungit fram till den där kungan av Elfsborgare som såg ut att högstadiemobba stackars Wernbloom, men det är väl typiskt att just en ung spelare drabbas, han springer liksom in på fel sätt, utan auktoritet, hetsigt och ettrigt som en ilsk terrier.

Det är sånt som kommer med åren, en auktoritet som man jobbar ihop och förtjänar, samma auktoritet som gör att Henrik Larsson får alla domslut med sig mot Jasmin Sudic eller som gör att Manchester United - Man U hade ingen halkande 18-åring i backlinjen - vinner mot Arsenal.

Med detta sagt tror jag förresten inte att Bengt Anderssons rutin räcker för att rädda Öis. Vad gör Göran Hagberg i dag? Janne Möller?

Finskt tips

Det snackades en del igår om läggmatchryktena kring Åtvidaberg-Ljungskile. Hur de uppstod och hur mycket sanning som kan tänkas ligga bakom diskuteras i detalj här, det enda jag fick höra igår var att det verkligen talas mycket om saken i fotbollsvärlden.

Det ska bli intressant att se om det händer någonting i den här frågan, eller om den helt enkelt planar ut i tystnad. Det är underligt, jag satt på färjan från Åbo för en dryg vecka sedan och diskuterade tigandets roll i svenskt respektive finländskt samhälle med min vän Jakob från Helsingfors. Det är i regel vi som anser att finnarna har en benägenhet att tiga, både om kollaborerandet med Hitler under fortsättningskriget och om allt schackrande med Sovjet under Kekkonenepoken, men Jakob hade en del liknande funderingar om Sverige. Hur kom det sig att Leif G.W. Perssons teorier om Palmemordet inte hade debatterats mer till exempel utan bara avfärdats som en romanförfattares fiktion? Hade det att göra med att vi ville behålla vår något idealiserade bild av Olof Palme, eller att vi trivdes bäst med tanken på Christer Pettersson som visserligen odömd mördare? Troligen bådadera, fick jag erkänna.

Jag har varit inne på det här förr, men den förra stora spelskandalen 1990 är ett liknande fall. Bo Strömstedt pekar i sina memoarer ut AIK (där, pikant nog blivande justitieminister Thomas Bodström då spelade) som inblandat i en uppgjord match, mot Västra Frölunda 1989, och i synnerhet målvakten Joacim Sjöström. I de flesta andra länder skulle detta ha lett till förtalsåtal, och i de flesta länder skulle syftet med att trycka anklagelserna till att börja med förmodligen vara att provocera fram ett sånt åtal. Här verkar det som att man alltid kan lita på att allt förr eller senare faller i glömska. Eftersom vi ju i grunden inte vill tro på att sånt som korruption och läggmatcher existerar i Åshöjdens BK.

Söder om Lantzvägen

Det är nåt speciellt med Marcus Lantz. Det är som Ystén sa framför tv:n igår, när Lantz haltade bort från att ha blivit trampad av Wilton Figureido - man kan aldrig tro att han är helt oskyldig. Självklart är han inte den ende spelare som har en repertoar av fula tricks, det är bara det att han ser så obeskrivligt nöjd ut när han har praktiserat dem. Henke Larsson är inte heller främmande för små funktionella armbågar och punggrepp, men han tillhör Stefan Schwarz-skolan, han ser alltid lika indianskt oberörd ut när han delar ut sina tjuvnyp. Lantz, däremot... Hade jag varit HIF-fan hade jag såklart älskat honom, men det hindrar inte att han borde ha åkt ut igår när han var uppe och viftade med handen i Agon Mehmetis ansikte. Fingrarna i ansiktet, det är lika förnedrande som en spottloska, det måste vara minst gult.

För övrigt retar det mig alltid lika mycket när ett lag som leder lyckas få övertidsminuterna att gå med sådana apkonster. Tilläggstiden måste bli effektiv, man ska inte kunna få den att gå med maskning och taktiska byten. Även när domarna lägger till tid blir det liksom aldrig lika mycket som har förspillts, och dessutom vet laget som ligger under aldrig hur mycket tid som är kvar, vilket leder till att deras spel blir stressat och panikslaget.

Canal+-kommentatorn igår hade förresten analysen klar över varför Malmö FF inte gjorde mål. Hade bara Wilton varit mindre självisk, upprepade han flera gånger. Visst, Wilton föredrog att gå själv när han hade Daniel Larsson i fritt läge bredvid sig i andra halvlek, men faktum är att Daniel Larsson gjorde likadant i en en nästan exakt likadan situation i första halvlek. Men si, Daniel Larsson är inte sydamerikan och har lägre lön än Wilton, och därför fäster själviskhetsetiketten sämre på honom. Ibland är det beklämmande att se vilken makt stereotyperna fortfarande har i sportvärlden. När Marcus Lantz vid något tillfälle låg och vred sig på plan fick vi veta av kommentatorn att han verkligen måste ha fått en rejäl smäll. Lantz är ju från Bromölla, så han är inte nån som gnäller i onödan

Wernbloom vs Bojan - och sen?

Real Madrid-Barcelona 2-6. Om jag suttit framför TV:n och sett matcen hade jag säkert sorterat in den bland klassikerna, bland matcher man verkligen inte hade velat vara utan, jag skulle kunna rysa vid tanken på att inte fått se utklassningen.
Nu befann jag mig i stället på min sambos systers 40-årsfest och fick nöja mig med att höja på ögonbrynen när jag såg resultatet på text-tv sent på kvällen. Och då, när den misade matchen är ett faktum, tänker jag bara: jaja, det kommer nya matcher.

Det närmaste fotboll jag kom i helgen var när jag försökte klippa svärfars gräsmata i snörräta Nou Camp-linjer. Det är ju så: har man inte fotbollstalangen får man hitta andra vägar för att få vara med. Man kan bli fotbollsjournalist eller planskötare.

Samtidigt gick jag och tänkte på Allsvenskan, vilket känns som en värld ganska långt ifrån El Clasico, fast då ska man veta att det bara är en dryg månad kvar tills Pontus Wernbloom ska försöka jaga ifatt Bojan Krkic en gång till i U21-EM.

Det ska bli väldigt intressant att se vad det där U21-mästerskapet gör med Allsvenskan. Nu vet vi att Pontus Wernbloom försvinner till sommaren, enligt AZ Alkmaar ville de göra klart affären redan nu, innan Wernbloom höjer sitt pris genom en bra insats i turneringen.
Fler kommer att försvinna, förstås. Om Sverige gör en bra turnering kommer hela truppen att vara hett byte för större klubbar.

Som supporter till ett lag har man länge kunnat hoppas på att några spelare i ens lag ska nå den där nästan-landslagsmässig-positionen, som gör att spelaren är stabil och pålitlig som en av allsvenskans bästa på sin position, men inte tillräckligt intressant för att bli uppköpt av en utländsk klubb. Typ Tommy Jönsson i Halmstad, eller kanske Hasse Berggren.
Adam Johansson i Blåvitt var en sån man kunde föreställa sig som IFK:s högerback tills han var 35, när han plötsligt fick chansen i landslaget och tog den, och lyfte sig själv från kategorin "god allsvensk" till "proffsaktuell".

Det verkar bli svårare och svårare att hitta folk till den där gruppen av stanna-hemma-spelare. Nu måste man inte nå landslaget för att vara aktuell för utländska klubbar, det räcker med U21-landslaget. Och om vi nu gläds åt en serie där talangerna blommar, vem vet hur det ser ut till hösten, om en stor del av dem är borta?
Kommer klubbarna att fortsätta satsa ungt - alltså ännu yngre - och lita på att talangutvecklingen numer är så bra att det funkar? Eller blir det ett återinträde för gamlingarna - hej, Tomas Olsson - som fått värma bänk under våren?

Man säger alltid att det inte går att tippa Allsvenskan i april, eftersom man inte vet vad som händer under sommaruppehållet, men i år känns det mer förvirrat än någonsin. Jag har svårt att se att något annat lag än IFK Göteborg toppar serien i halvtid, men hur det ser ut i höst vetefan.
Det kanske blir Örebro, trots allt.

God eftermiddag, Falkenberg

Hur stor är söndagsångesten om den driver en att ta cykeln till Skytteholms IP där Sparbanken och Aftonbladet presenterade Superettan? Jag lämnar den frågan till läsaren, men det var där jag hamnade. Det var inte svårt att hitta plats att ställa cykeln. Det var inte svårt att hitta plats på läktaren. Publiken bestod av en taxichaufför i uniform, vasalundsjuniorer i keps och hood med gangstaslickepinne i munnen, en utvecklingsstörd kille i AIK-träningsoverall, ett par inflyttade popsnören som hejade på Falkenberg och så Bojan Djordjic som stod vid planket och höll hov för några kumpaner. Planen var av konstgräs men såg ändå ut som en äng som utnyttjas som bilparkering vid något evenemang på landet. Domaren hade en grön fluorescerande tröja och en kort sammantryckt kropp på ett par långa ben som fick honom att likna huvudfotingarna barn brukar rita i fyraårsåldern.

Och matchen? Den var en nästan parodisk kontrast mellan ett lag där spelarna hette Dimitriades, Rajab, Kransiqi och Igboananike och ett där de hette Johansson, Nilsson, Gustavsson och Ganemyr. Dimitriades och Rajab och Igboananike var små kvicka killar i rastaflätor, Nilsson, Gustavsson och Ganemyr var tunga och tunnhåriga och skäggiga och såg ut som de var med i Nordman allihopa. Dimitriadis och Rajab och Igboananike trixade och trollade och passade och piruetterade och en gång piruetterade de sig till och med så långt fram att någon kunde skjuta i ribban. Men Johansson och Nilsson och Ganemyr slet och flåsade och flängde och slog långpassningar och såg hela tiden ut att vara närmare att verkligen göra mål och till sist gjorde de det också. Sedan Dimitriades och Rajab och Igboananike försökt sig på en hel rad komplicerade frisparksvarianter som blev för invecklade för dem själva, då fick Falkenberg frispark och då gick Nilsson fram och sköt den rakt i nät. Lasse Lagerbäck hade jublat om han sett det.

Vasalundsjuniorerna pratade om Real-Barca och gick när det var fem minuter kvar och deras lag låg under 0-1.

Efter 53 minuter hörde jag för första gången en ensam röst som ropade "Heja Vasalund!"

Sen sprakade det i högtalarna och speakern sa att Sverige ledde med 4-0 mot Schvejsch i hockey-VM.

Tack, Sparbanken och Aftonbladet.

Örgryte och den relativa nollan

Nej, det går inte så bra för Örgryte IS. Men trots allt är de inte sämst genom tiderna. 0 poäng och 2-15 i målskillnad är inte så mycket att skriva hem om, men det gick ännu knackigare för IFK Uddevalla hösten 1926 (0 poäng och 4-26 i mål efter sex matcher). Och vi ska bara inte tala om IFK Malmö säsongen dessförinnan, som vid samma tidpunkt hade dragit på sig sex nederlag med den sammanlagda målskillnaden 5-32, eller över fem baklängesmål i snitt per match. Rekordjumbolaget Billingsfors från 1946-47 tog faktiskt 2 av sina inalles 3 poäng i femte resp sjätte matchen, 1-1 borta mot Djurgården och 2-2 hemma mot Elfsborg

Örgryte har dock rekordchans ändå, ty inget lag har förblivit poänglöst mer än i sex omgångar. Kuriöst nog spräckte både IFK Malmö 1925 och IFK Uddevalla 1926 sin poängnolla på exakt samma sätt - med 2-2 hemma mot AIK i sjunde omgången. Och Kalmar FF, det fjärde lag som förlorat sina sex inledningsmatcher (1950, men med 3-15 i målskillnad, lite bättre än Örgryte) åkte till Örebro i sjunde omgången och vann med 1-0.