Bolletinen än en gång

När den lilla känslan av olust är överbryggad hittar jag alltid något av intresse i fotbollsstatistikernas tidskrift Bolletinen. I det sakliga och torrt presenterade materialet döljer sig emellanåt riktiga överraskningar. Jag ser till exempel i det senaste numret i förteckningen över "elitspelare födda oktober-december" att Sverigebekantingen Frank Worthington fyllde 60 år den 23 november. Inget särskilt med det, men i tilläggsinformationen blir det riktigt intressant. Jag läser "Allsvensk i Mjällby AIF 1980. Skyttekung i högsta engelska ligan 1979."

För 28 år sedan kunde alltså en skyttekung i engelska ligan spela allsvensk fotboll endast ett år efter att han var landets främste målskytt. Det känns märkligt.

Fem av tolv

För övrigt är fem nationer från Norden av dam-EM:s tolv deltagarländer nästa år. Finland är med som arrangör, men de övriga har kvalificerat sig: Island, Norge, Danmark och Sverige.

Jag vet inte hur dessa fakta ska användas men tyckte av någon anledning att informationen skulle förmedlas. Här är några förslag till användningsområden:

a) det rena nörderiet. Går det att hitta liknande intressanta exempel? Jämföra med den starka representationen från brittiska öarna i VM 58?
b) exempel på damfotbollens dåliga utveckling. Hur kan dessa små randnationer fortfarande tillhöra (dam)fotbollens tungviktare?
c) jämställdhetsfokus. Är det helt enkelt ett exempel på att man i Norden är någon slags föregångare när det gäller jämställdhet? Här uppe är det tydligen helt okej för kvinnor att spela fotboll, därav våra starka landslag.
d) som exempel på att Hagström börjar bli gaggig. Har han inget bättre att komma med?

Enquist: "Fantastiskt!"

TRE HÖRNOR STRAFF bjuder på direktsändning från 2008 års Augustprisgala och en intervju med pristagaren, P O Enqvist. Vi går direkt till vår utsände, Peter Jihde.

Ja här står jag på Konserthuset i Stockholm medan årets skönlitterära Augustpristagare Per Olov Enquist hoppar och dansar och sjunger bakom mig med sina supportrar från Hjoggböle som har åkt hit i busslaster och nu har invaderat scenen. Per Olov, får jag säga grattis?

Jag tackar för det!

Om vi skulle prata känslor just nu, vad skulle du vilja säga då?

Ja vad säger man? Det är ju fantastiskt, det här har jag jobbat för så länge nu så det är ju helt fantastiskt.

Hur har det varit att vänta på det här?

Ja, man har ju nog gått igenom alla känslor som finns, så det… Man har ju legat nästan sömnlös i natt så det är bara helt fantastiskt att stå här. Nej, man är i ett tillstånd nu som man är… det går inte att beskriva, det är helt sjukt…

Får jag höra hur det kändes att stå där med statyetten?

Ja, precis när jag höjde den så var det en…. intensiv känsla. Men precis när de ropade ut mitt namn så var man mest tom… det blir ju en sån känsla, man har ju gått och byggt upp den länge och liksom längtat efter den, så då blir det en viss tomhet…

Det såg lite darrigt ut däruppe idag?

Nej, det är klart att det blir darrigt när man är så nära nåt man har kämpat för så länge, men det är som jag brukar säga, det är inte sista dagen på säsongen man vinner Augustpriset utan det är en lång säsong innan och där tycker jag nog att jag har varit bäst räknat över det stora hela. All heder åt Bruno och Katarina och Malte men till sist får jag flest röster och det är det som räknas ändå. För tabellen ljuger aldrig.

Hur skulle du vilja beskriva din säsong?

Nej jag tycker framför allt att jag har hållit en väldigt hög lägstanivå och så har jag en härlig stämning i skrivarlyan, det är en stor del av hemligheten.

Och nu?

Det är enorm glädje, den glädjen som är nu, det är nog den största glädjen på länge… helt enorm, faktiskt. Nu ska jag bara njuta av detta!

Och blir det något litet firande, kanske?

Ja jag tar ju bussen tillbaka till Åkersberga och sen blir det en middag med lite isterband.

Och får August följa med i säng ikväll?

Ah va fan det får vi väl se vad Gunilla säger om den saken…. Och det vet jag man ju inte heller vad Carl Henning har haft för sig med honom under det här året, ha ha…

Ha ha… Grattis om igen, Per Olov Enquist!

Tack ska du ha, Peter! Helt fantastiskt! Waah! Waah!

Ja kom igen och fira nu Per Olov Enquist, Augustpristagare 2008! Och med det säger vi adjö från de sanslösa scenerna här på Konserthuset!

Korv, senap, arm?

Apropå diskussionerna om den eventuellt verkliga person som kallas "Micke Bergvall" nedan hörde jag en fantastiskt men komplett obegripligt uttryck av kommentatorn i matchen mellan Valencia och Sevilla häromkvällen:

"Han köpte inte bara korv, han kom undan med senap och hela armen också"

Såvitt jag kunde se var det en beskrivning på någon som gjorde något bra (inget mål eller så, men bra). Det är som James Carville-gestalten i Primary Colors som inte kan säga rakt ut att de vill kolla upp Stantons (Clintons) kvinnoaffärer och virrar ut sig i metaforer om hur man skiter i skogen och har med sig några nyskjutna duvor och inte ser när björnen kommer. Ingen begriper någonting. I det här fallet är jag mest nyfiken, inte på vad armen symboliserar, utan på hur den över huvud taget kommer in i korv och senapssfären. Äter han armen? Brer senap på den? Lyckades han köpa korv och senap utan att bli av med armen? När vi ska föra över detta till en fotbollsplan har jag tyvärr inga förslag alls på möjlige betydelser.

Jag tillbringade veckan på E4, men lyckades passera en tv på onsdagskvällen. Min bestående fråga efter landskampen är vilken svensk komiker som döljer sig bakom den fiktiva kommentatorspersonligheten "Micke Bergvall". Den sortens stockholmsdialekt har jag inte hört sedan Lorrys "91-an"-parodier på det fjärran åttiotalet. Den intill det bisarras gräns drivna förkärleken för uttrycket "ligga på rulle" och den lustiga idén att konsekvent uttala holländaren KÖJTs namn som KAOT var särskilda finesser i rolltolkningen. Som given framtida partner till "Bergvall" i rollen som bisittare framstod för övrigt Rasmus Lindgren - en tung arvtagare till Andreas Isaksson i den särskilda sydvästskånska konsten att stöta fram enstaviga ljud utan att röra en enda ansiktmuskel.

Så lite bitterhet. DN Kultur, eller rättare sagt dess frilansare Charlotta Lindell, har idag uppmärksammat avsaknaden av svenska idrottsböcker. Jag vet att man inte ska förväxla den här typen av rundringningsartiklar med kvalificerade kritiska iakttagelser, men i detta fall finns det en verklighet bakom. Som en som gjort sina försök att hjälpa upp misförhållandet vill jag dock framföra min åsikt vad beträffar orsakerna. Det är otacksamt, helt enkelt, att skriva idrottsböcker på svenska. Jag gav ut en ganska seriöst syftande historik över svenska fotbollslandslaget i år. Resultat: 0 (noll) recensioner från populärkulturens vänner på Dagens Nyheter och Aftonbladet, samma resultat hos gråskäggen på SvD. En obligatorisk recension i min egen tidning, en kort men uppskattande i Sydsvenskan, och så Göteborgs-Posten plus ett stort antal bloggar och landsortstidningar (till övervägande delen positiva). Den utan konkurrens längsta och mest seriösa recensionen förekom i danska Berlingske Tidene.

Jag blev glad, och är det fortfarande, för den uppskattning boken fick, men jag kan ju inte säga att det var ett mottagande om fick det att sjuda i mig av entusiasm för att skriva nya fotbollsböcker. Visst vore det bra om författare verkligen vore autister och fungerade helt avskurna från omvärldens reaktioner, men i min enkla erfarenhet är så inte fallet. Man är beroende av uppmuntran, man är beroende av kritisk respons, man är beroende av känslan att någon begriper vad man håller på med. Och det är lite grann avsaknaden av en sådan kontext som gör att den svenska fotbollslitteraturen - och där räknar jag in mitt eget bidrag - inte är så bra som den kunde vara.

min arvedel

SFS-Bolletinen heter en liten anspråkslös tidskrift som kommer i min brevlåda fyra gånger om året. Det är i egenskap av medlem i SFS, Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker, som jag får publikationen. Jag tillhör inte direkt den aktiva skaran i detta sällskap men av någon anledning har jag ändå velat vara kvar i föreningen. En smula fotbollshistorik i brevlådan då och då kan ju alltid roa, och rent principiellt tycker jag ju också att det är bra med folk som underhåller fotbollens historieskrivning.
Ändå är det med en lätt känsla av olust som jag öppnar kuvertet från SFS nu för tiden. Orsaken är att jag vid ett tillfälle inte alls var den välvillige läsare som jag vanligtvis är. Visst tycker jag väl att tidskriften långt ifrån är den mest välredigerade och smarta publikation man kan tänka sig, men den görs ju av och för en liten skara fotbollsnördar och kraven bör ligga på en rimlig nivå. Som sagt, vid ett tillfälle fick jag plötsligt för mig att tidskriften förtjänade att raljeras med. Detta tillfälle var när jag gavs möjlighet att recensera publikationen i offside.
Det är fyra år sedan, men uppenbarligen har jag fortfarande dåligt samvete. Jag var inte särskilt medveten i min recensentroll men trodde att jag funnit en policy för recensionsskrivandet: allt som kastas ut i offentligheten ska klara att hårdgranskas. Det kan vara en acceptabel hållning, men hade jag behövt inleda min nya hårda recensionsstil med att angripa ett litet medlemsblad? Jag gjorde mig rolig (eller försökte göra mig rolig) över en av skribenterna. Mitt angrepp mildrades visserligen av dåvarande recensionsredaktören på offside (han heter Jesper Högström och är bekant för de flesta av Tre Hörnor straffs läsare) men jag tror att det ändå gjorde ont hos den engagerade fotbollshistoriker som trodde att han skrev för en liten skara likasinnade.

Pekoralist javisst!

Föremålen för våra invändningar må värja sig, men andra erkänner glatt sina pekoralistiska böjelser. Det kan finnas ett par anledningar till det. En är att de uppgivna exemplen ovan är mer än 15 år gamla, en annan att dearest Andy kommit rätt långt sedan Kungsbacka Tidning:

”Besökarna hade ingen anledning att ångra sig, eftersom den unga församlingen gjorde mer än godkänt ifrån sig! Såväl de yngsta, som bara trakterat sina stråkar i något år, som de äldre gymnasisterna med erfarenhet gjorde kvällen minnesvärd.”

Säg, håller det inte nästan Majlard-klass?

Heaven help us all

Helt kort kan jag bara säga att det känns rätt skönt att det inte var någon allsvensk säsong i år. Apropå den säsong som inte spelades funderar jag dock om det här verkligen bör ses som ett hot och inte ett löfte?

Det var summa tjugotvå vita Rain man-tabeller som där gick på den glittrande blåa ocean.

Det har varit ganska tyst på sistone. Ryktena förmäler att Rain Man blivit utfryst på autistklubben sedan han skulle göra upp en lista över Europas fotbollshuvudstäder och glömde Holland - och trodde att HAAG och inte Amsterdam var denna huvudstad när han skulle rätta till misstaget.

Man skulle alltså kunna förvänta sig lite ödmjukhet av vår vän. Men si, när dagens slutdom över årets allsvenska kom visade det sig att Rain Man var lika nackstyv som vanligt gentemot the Matrix/den s. k. verkligheten och helt frankt hävdade att Elfsborg, inte Kalmar FF, var årets svenska mästare. Så här slutade nämligen hans övre division:

1. Elfsborg +11
2. Kalmar FF +8
3. Göteborg -2
4. Helsingborg -6
5. AIK -17
6. Malmö FF -19
7. Hammarby -22
8. Halmstad -25
9. Djurgården -30

Vi gratulerar Elfsborg till denna lika oväntade som välförtjänta titel och ser fram mot deras deltagande i nästa års specialarrangerade Rain Man-Champions League-kval. Ryktet säger också att Rain Man är på väg att räkna ut en särskild Fair Play-tabell där de gula resp röda korten bedöms olika beroende på vilka motståndare de har erövrats mot, vilka domare som dömt ut den, etc. Resultatet beräknas föreligga ungefär samtidigt som Hammarbys nya arena står färdig.

Den undre halvan ser däremot ut ungefär som verkligheten, vilket verkligheten naturligtvis är att gratulera för:

1.Örebro +31
2.Trelleborg +27
3.Gais +21
4.Gefle +12
5.Ljungskile +8
6.Sundsvall +3
7.Norrköping -3

Vi återkommer så fort Rain Man bestämt sig för hur det allsvenska kvalet Ljungskile-BP ska beräknas. Och fram tills dess tackar vi så mycket för en spännande och oförutsägbar allsvensk säsong!

"Jag är glad att det är över"

I dag vill jag bara citera Mauro Scocco.

Memento

"GRATTIS TILL GULDET" löd lokaltidningens rubrik. "Klart? Ja, inte ens de mest försiktiga vill neka nu längre" förklarade tidningens fotbollskrönikör. "Det skulle vara en ren katastrof som hindrade FF från att säkra serien."

Tidningen hette Kvällsposten, krönikören hette Thure Isacson, datum var den 28 september 1964. Malmö FF hade precis vunnit med 3-1 borta mot AIK samtidigt som tvåan Djurgården föll med 2-0 borta mot Örebro. Det betydde sex poängs försprång för Malmö FF med fyra matcher kvar att spela, detta på en tid när man fick två poäng för seger. Isacsons slutsats kändes som den enda vettiga: "Allsvenska guldstriden är slut. Det finns inget farligare än att ta ut segrar i förskott, men den här gången tar jag risken."

Redan i nästa match kärvade det för de redan utnämnda guldmedaljörerna. Det blev 0-0 hemma mot Elfsborg. Sedan 0-1 borta mot Örgryte. Djurgården vann både i de omgångarna och i den näst sista. Då verkade Prawitz Öbergs kvitteringsmål på frispark bara fyra minuter före full tid mot Örebro ändå ha räddat guldet åt ett vid det laget alltmer nervigt MFF. Det betydde nämligen två poängs och fem måls marginal ner till Djurgården inför sista matchen (och om lagen hamnade exakt lika skulle MFF ändå vinna, i kraft av bättre resultat i inbördes möten.)

Utgången har gått till historien. MFF föll med 3-0 borta mot Norrköping. Djurgården ledde med 3-1 hemma mot Göteborg när ordinarie matchtid var slut och blårändernas Leffe Eriksson föll omkull strax utanför straffområdet. Domaren, Evert Johansson från Landskrona, blåste straff. Berndt "Sump-Hugo" Andersson slog in den. "Fel dömd, rätt slagen" konstaterade straffskytten efteråt.

Vad Kalmar FF kan lära av detta behöver kanske inte förtydligas. Men trots allt klarar de ett liknande resultat som i 1964 års slutomgång på söndag. Denna gång är det ytterligare ett par mål som måste plockas in. Ändå inbillar jag mig att Sump-Hugos spöke svävar strax ovanför Nanne Bergstrand på Örjans Vall på söndag och viskar i hans öra, precis som slaven på de romerska fältherrarnas triumfvagn: Se dig om, minns att du är dödlig.

Med ålderns rätt

Så har Alexandersson spelat färdigt, åtminstone på Ullevi.
Det var vemodigt förstås, inte minst eftersom Alex såg ut att ha ett par år till i kroppen. Innan han stukade foten halvvägs in i halvleken hade han redan hunnit 1) tvinga Oskar Wahlström till en bra räddning, 2) slå hörnan till Wernblooms ledningsmål och 3) lugnt och sansat skruva in bollen i krysset till 2-0. Sedan hann hanmed att ordna en straff (som Bjärsmyr förvaltade på det mest tveksamma sätt som setts sedan Roland Nilssons studsboll mot Barcelona 1986).
Avtackningen efter matchen var snygg, värdig och tårframkallande. Svenska klubbar, och ännu mer fotbollsförbundet, är ju generellt bedrövliga på att vårda sina hjältar ( om jag minns rätt stacks Håkan Mild till en blombukett vid sin sista match, när Ljungberg slutade i landslaget var det enda som låg på förbundets hemsida en kortnotis där Lagerbäck sa nåt i stil med "så är det i den här branschen, spelare kommer och går") så jag var förberedd på pinsamheter när IFK:s marknadschef tog mikrofonen för att tala till Niclas efter matchen.
Men trots att ljudet glappade, uppläsningen var sådär och talet kanske lite långt, så var det åtminstone snyggt och värdigt.
Avslutet var också vemodigt eftersom det är svårt att inte bli påmind om sin egen ålder vid såna där tillställningar. Att höra Alexanderssons karriär summeras är lite som att se Schyfferts "The 90s". Är det dags att omdefiniera sig själv nu när alla allsvenska spelare skulle kunna vara ens son eller åtminstone sladdisbrorsa?
Och man blir överraskad när man finner tröst i att Örgryte spelar allsvenskt nästa år. Med Magnus Källander, född 1969.

Örebro nästa

Så har vi då i realiteten fått en ny svensk mästarklubb. Det händer inte ofta; senast var det 2001 när den där bekanta loserklubben från Stockholms Söder plötsligt fann sig ha vunnit allsvenskt guld. De anrika gamla klubbarna från Stockholm och Göteborg tog sina första SM-tecken långt borta i tidernas gryning och under de senaste 80 åren har de följts av dessa lag:

1929 Helsingborgs IF
1936 Elfsborg
1938 Sleipner
1943 IFK Norrköping
1944 Malmö FF
1968 Öster
1972 Åtvidaberg
1976 Halmstad BK
2001 Hammarby

Det finns en viss historisk periodicitet i utvecklingen - mellan 1936 och 1944 är det de nya stora industristäderna Borås, Norrköping och Malmö som tar över facklan från den gamla fotbollsadeln i Göteborg och Stockholm, mellan 1968 och 1976, när den svenska fotbollen slutligen går in i en modern epok, är det de ännu mindre städerna som börjar kunna hävda sig.

Vad man kan dra för slutsatser av att nu Kalmar FF vinner vet jag inte - kanske bara den som Ulf hävdade nedan, att vem som helst egentligen kan vinna. Förutsatt, naturligtvis, att man vill gå igenom samma långa och tålmodiga process som Kalmar inledde när de vann division I Södra för tio år sen. Vem hade då kunnat tänka sig dem som svenska mästare inom tio år? Och vem följer dem? Det finns fortfarande en hel del lag i Allsvenskan och Superettan som aldrig någonsin blivit svenska mästare - Örebro, Trelleborgs FF, Ljungskile, Gefle, GIF Sundsvall, Häcken, Landskrona, Assyriska, Brommapojkarna, Mjällby, Ängelholm, Falkenberg, Qviding, Väsby, Sirius, Syrianska, Jönköping, Trollhättan. Bäst möjligheter borde Örebro ha, det enda lag av dem som har publikunderlaget, traditionen, ekonomin och allt det andra som ändå krävs. Men Gefle, Sundsvall, Sirius och Jönköping har hyggligt stora städer i ryggen, Landskrona har publiken och anorna, Assyriska har engagemanget. Fan vet, det går kanske till och med att se framför sig hur en vithårig Tom Prahl firar det allsvenska guldet på Duralex Arena i Trelleborg hösten 2018. Om det är någonting Kalmar FF nu har bevisat så är det att ingenting är omöjligt för någon.

P.S. Den besserwisser som tänker påpeka att Helsingborg inte blev svenska mästare förrän 1933 (eftersom den allsvenske segraren formellt sett inte blev "svensk mästare" förrän 1931) kan bespara sig sin möda. Som alla vet har vi inget utrymme för kalenderbiteri på den här bloggen. D.S.