Så har Alexandersson spelat färdigt, åtminstone på Ullevi.
Det var vemodigt förstås, inte minst eftersom Alex såg ut att ha ett par år till i kroppen. Innan han stukade foten halvvägs in i halvleken hade han redan hunnit 1) tvinga Oskar Wahlström till en bra räddning, 2) slå hörnan till Wernblooms ledningsmål och 3) lugnt och sansat skruva in bollen i krysset till 2-0. Sedan hann hanmed att ordna en straff (som Bjärsmyr förvaltade på det mest tveksamma sätt som setts sedan Roland Nilssons studsboll mot Barcelona 1986).
Avtackningen efter matchen var snygg, värdig och tårframkallande. Svenska klubbar, och ännu mer fotbollsförbundet, är ju generellt bedrövliga på att vårda sina hjältar ( om jag minns rätt stacks Håkan Mild till en blombukett vid sin sista match, när Ljungberg slutade i landslaget var det enda som låg på förbundets hemsida en kortnotis där Lagerbäck sa nåt i stil med "så är det i den här branschen, spelare kommer och går") så jag var förberedd på pinsamheter när IFK:s marknadschef tog mikrofonen för att tala till Niclas efter matchen.
Men trots att ljudet glappade, uppläsningen var sådär och talet kanske lite långt, så var det åtminstone snyggt och värdigt.
Avslutet var också vemodigt eftersom det är svårt att inte bli påmind om sin egen ålder vid såna där tillställningar. Att höra Alexanderssons karriär summeras är lite som att se Schyfferts "The 90s". Är det dags att omdefiniera sig själv nu när alla allsvenska spelare skulle kunna vara ens son eller åtminstone sladdisbrorsa?
Och man blir överraskad när man finner tröst i att Örgryte spelar allsvenskt nästa år. Med Magnus Källander, född 1969.
04 november 2008
Med ålderns rätt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag minns faktiskt när jag insåg att jag var lika gammal som den genomsnittlige spelaren i svenska landslaget. Det var vid VM 1990. Sen minns jag den siste landslagsman som var äldre än jag. Det var Roland Nilsson, Slovakien borta, hösten 2000. Som Horatius påpekade - "Medan vi bloggar flyr oss livstiden avundsam."
Jag ser faktiskt fram emot att bli 64 år. Då har jag funnits till under halva den tid som Hammarby IF existerat. Imponerande, om jag får säga det själv.
Det var väl Tage Christoffersson som höll tal? Han är vice ordförande.
Det var lite långt och jag stod borta vid spelarna och klacken och väntade länge. Men värdigt var ordet, sa Bull. Mycket fint. Hoppas att HIF hedrar Niclas med en blomkvast och en rejäl applåd. Det är ju inte så att HIF:s kapten inte känner Alex...
Vad matchen beträffar så var det riktigt kul att se Blåvitt. Sella gjorde sin bästa match på länge, fastän han nog ligger sömnlös efter ett par ruggiga missade chanser. Utvisningen på Djurgårdaren var helt korrekt också.
Dessutom bjöd medieotränade Wernbloom på en kommande klassiker i paus. Som svar på hur han gjorde mål: "Med picken"... :-)
Studiomannen: Det var förstås Christoffersson, du har helt rätt. Min bänkgranne sa Hans Lundberg och eftersom jag inte såg själv litade jag på honom.
Apropå Sella: faktum kvarstår att han kan vara den spelare i hela allsvenskan som får ut minst (mål, assists etc) i förhållande till sitt kunnande.
Usch usch usch...
Att bli äldre än den äldste spelaren i landslaget har varit, och är, en av de jobbigaste sakerna med att åldras
Äh. Jag tycker att det bara är att gilla läget. Känner mig gammal när jag ser på TV-pucken också! :-)
För övrigt är jag några månader yngre än attraktiva Bengan och det är alltså den här säsongen där det sprack i allsvenskan...
Well, jag har ingen direkt åldersnoja, man kan väl lika gärna vara 38 som nåt annat, antar jag. Men ändå: när en kille som Alex slutar är det som ett bokslut över en period, lite som när man går ut skolan eller byter jobb. Dags att börja med nåt nytt. Som fotboll med Tobias Sana.
Till exempel. Det värmde mitt nostalgiska hjärta att höra att HIF avtackade Alex rejält på Olympia idag. Skjut mig, men det finns föreningar och publik som inte ens kunnat tänka tanken.
Skicka en kommentar