Million dollar Babis

Hade det varit Mino Raiola som varit Babis agent så hade det inte varit nåt snack om vem som låg bakom hoten. Då hade Mino snickrat kors och klottrat loss i trappuppgångar nätterna i ända, allt för att få Helsingborg att släppa skyddslingen snabbare. Frågan är om Per Jonsson är lika förslagen.

Sanningen skall göra eder fria

Rydström är bra. Tänk om fler fotbollsspelare kunde fatta att det enda sättet att hantera kvällstidningarna och deras enfaldiga chock-hat-såg-attack-världsbild är att bemöta dem. Att berätta precis hur det i verkligheten ligger till, istället för att tiga och bita ihop och tjura och hata mediavärlden för att den är som den är. Nu är det naturligtvis så att Rydström är mer verbal än de flesta och har bättre självförtroende, men det kunde vara kul om han startade en trend - att Lars Lagerbäck, Zlatan och alla andra som ideligen blir missuppfattade helt enkelt tar saken i egna händer och talar om hur saker och ting egentligen förhåller sig.

Scener ur ett inställt äktenskap

Nej, vi kunde inte nämna gårdagens store döde. (Särskilt inte efter att ha läst den värderade kollegans uppvisning i genren). Vår andes dalahäst i världen tillhörde nämligen en äldre generation av kulturmänniskor som högaktningsfullt och utan minsta skamkänslor sket i idrotten. Stig Dagerman var ett undantag - nästan det sista han gjorde innan han gick in i garaget var att se Djurgården slå Halmstad med 5-1 - och veckans andre store döde Lars Forssell var ett annat. Men om det visar sig att Ingmar Bergman någonsin besökte en fotbollsmatch, då blir jag nästan lika förvånad som om det avslöjas att kungen verkligen har sett nån av de Bergmanfilmer som han så högstämt uttalar sig om i dagens tidningar.
Tiderna har förändrats. Jag träffade Staffan Valdemar Holm på en middag en gång och han berättade då ivrigt att hans son spelade i Brommapojkarna och att han hoppades att kunna skaffa biljetter till VM i Tyskland. Det är nästan så man saknar den gamla goda tiden då sporten bodde i pigkammaren och kulturen i salongen och en regissör inte behövde skämmas för att han trodde att "Zlatan" var ett preparat mot mask.

Satori i Halmstad

Tänk att det fanns en tid när alla matcherna i en allsvensk omgång spelades samtidigt. Tänk att det fanns en tid när begreppet "hängmatcher" betecknade någonting onormalt och lite speciellt. Tänk att det fanns en tid när man kunde lyssna på Radiosporten och känna sig som en deltagare i ett komplext drama, där plingen från sex eller sju matcher avlöste varandra.
Fast såvitt jag förstår är nu Halmstad serieledare utan att man behöver ta hänsyn till att något annat lag har spelat en eller två matcher mindre och skulle kunna passera om de vann. Ett flyende ögonblick av klarhet.

Möte i Samarra

Plötslig flashback till en iskall vårdag för fyra år sen när snön hängde i luften och Godismännen tränade på grusplanen bakom Johannesskolan. Ett signalhorn nere på gatan fick oss att stanna upp. Det var en liten Golf eller Polo på väg in i rondellen vid Roslagstull med den irakiska flaggan fladdrande ut genom fönstret. Då förstod vi: Bagdad hade fallit.
Det är svårt att föreställa sig idag, men det kändes just då som ett enbart hoppingivande ögonblick. Själv var jag villig att lägga hela min olust över brännvinsadvokatyren som föregått kriget åt sidan, och tänka på vad den irakiska frisör jag besökt veckan innan hade sagt till mig: "Om amerikanarna kan få bort Saddam så är det bra, för jag har vuxit upp under Saddam och ni svenskar kan inte föreställa er hur det var." Idag inser jag hur naivt det var: idén att Bush och Rumsfeld någonsin skulle kunna åstadkomma demokrati i ett djupt splittrat land genom en invasion av det här korkade slaget, idén att USA med sin oreserverade backning av Israel någonsin skulle kunna uppfattas som en honest broker i arabvärlden.
Att ingen riktigt har kunnat presentera en övertygande idé hur man annars skulle ha handskats med Saddam är en annan femma. Att ingen kan förklara hur demokratin ska kunna fungera i Irak om USA drar sig ur, eller hur de där dårfinkarna som spränger firande fotbollssupportrar i luften ska kunna bidra till den, det är ytterligare en. Men igår kände jag bara en stor glädje å de vanliga, jublande irakiernas vägnar, precis som jag gjorde då för fyra år sen. För en gångs skull fick de vara i fred för stalinepigoner, oljespekulanter, Vita Hus-strateger och bilbombare; för en gångs skull fick de vara i fred för ett maktspel där de fått rollen som ständiga förlorare; för en gångs skull fick de ett ögonblick av hopp.

Dutch courage

Riktigt bra gjort av Hammarby att besegra Utrecht. Om jag förstår saken rätt är det första gången ett svenskt lag lyckas slå ut ett holländskt ur en europeisk turnering. IFK Göteborg klådde PSV Eindhoven två gånger i Champions League 1993 (det var väl då Micke Nilsson pangade in ett osannolikt frisparksmål?) men inget av lagen lyckades gå vidare från gruppen.

Annars ser listan ut så här:

Göteborg-Sparta Rotterdam (EC 1959) 3-1, 1-3, 1-3
Göteborg-Feyenoord (EC 61) 0-3, 2-8
Öster-Feyenoord (UEFA 73) 1-3, 2-1
Djurgården-Feyenoord (UEFA 76) 2-1, 0-3
MFF-Feyenoord (UEFA 79) 1-1, 0-4
Göteborg-Twente (UEFA 80) 2-0, 1-5
MFF-Ajax (CVC 87) 1-0, 1-3
Örebro-Ajax (UEFA 91) 0-1, 0-3
Hammarby-Heerenveen (Intertoto 99) 0-2, 0-2
Djurgården-Utrecht (UEFA 04) 3-0, 0-4
Kalmar FF-Twente (Intertoto 06) 1-0, 1-3

Mot ungerska lag ser det bättre ut. Senast ett sådant slog ut svenskt var 1985, då Videoton slog ut MFF ur UEFA-cupen. Sabba inte detta, Elfsborg!

My Babis just cares for me

Nej, det är ingen slump att det är just Helsingborgs och AIK:s fans som håller på på det här viset. En uppblåst självbild och en osund fixering vid framgångar som vanns för sisådär ett halvsekel sedan är goda förutsättningar för aggressivitet, paranoia och klanmentalitet. Och detta ständiga sökande efter "förrädare" att hata och förfölja. Det är samma mekanismer som gör jobbet som engelsk förbundskapten så omöjligt.

Mobaeck i stôlpen!

"Den gode Vessigebrosonen, broder till landslags-Niclas", säger just kommentatorn på SR Sjuhärad när Daniel Alexandersson byts in. All eventuell nervositet över att det är fem minuter kvar och bara 1-0 till Elfsborg förflyktigas med en gång inför sådana trivsamma anakronismer. Det låter som om det är en jordbruksmässa som refereras.

P.S. 1-0 mot Linfield låter inte så förbannat imponerande. Men man kräver inte så mycket av svenska lag i Europa nuförtiden. D.S.

I han makten, jag har ordet

Jag begriper mig inte på AIK:s agerande i Tamandiaffären. Visst låter det bra när Charlie Granfelt säger att de är "förbannade" över hoten mot Tamandi och kallar dem för "fega gärningar". Men varför sätter sig AIK-ledningen då i möte med Firman som uppenbarligen inte delar den värderingen, utan tvärtom ser hot och trakasserier som ett naturligt uttryck för nån sorts obändig passion? Varför ställer AIK överhuvudtaget upp på deras självbild som AIK-älskare och behandlar dem som legitim samtalspartner i den här frågan? Varför anses Tamandi behöva be någon annan än den han slogs med om ursäkt och förklara att han visste att de var en "känslig tidpunkt" att gå ut på stan?
Nej, vad AIK borde göra är att tala om för Firman att de inte vill ha deras kärlek - att känslor som tar sig uttryck i våld och hot överhuvudtaget inte kan kallas kärlek, lika lite som kvinnomisshandel någonsin kan handla om kärlek. Vad det handlar om är makt. Och den makten borde AIK ta ifrån Firman genom att vägra deala med dem, genom att vägra kännas vid deras så kallade "passion", genom att vägra erkänna dem som maktfaktor.

Nån timme senare ser jag Granfelts senaste uttalande: "Det vi gick in i var för att släcka brand med konkreta hotelser mot Jimmy Tamandi och hans familj, vi var tvungna att agera, det är vårt ansvar. Vad hade det skrivits och sagts om vi inte gjort det? Då hade vi fått skit för det istället. Står du och tittar på om din kompis skulle bli mobbad och hotad?"

Om det måste gå till på det viset, då är det klart att det står illa till med det medborgerliga tryggheten i Sverige. Om nån blir hotad av en kriminell organisation, då måste alltså hans arbetsgivare sätta sig och prata ut med den organisationen för att hoten ska upphöra? Det låter tamigfan som ett avsnitt ur Sopranos.

Svenska krusbär

Det är pinsamt att se att kvällstidningarnas sportbilagor numera urartat till nåt slags propagandaverktyg för internationella svenska fotbollskändisar. Först allt detta malande om hur Svennis "hyllas av Arsène Wenger" etc, nu alla dessa försök att sätta positiv spin på Ljungbergs transfer. Ljungberg har gjort en Hasse Mattisson, helt enkelt: efter ett antal skadedrabbade år i en storklubb där han blivit mindre och mindre given har han flyttat vidare till ett engelskt Halmstad. Säkert helt ok och ett bra drag för honom personligen, men inte nödvändigtvis nåt som måste tolkas som att alla tycker att Ljungberg är världens bäste fotbollsspelare.

Nej, på den tiden när Linné skrev sina servila krönikor om alla "magiska mål" Zlatan gjorde visste man åtminstone att det handlade om att vårda relationen, i hopp om att få ett exklusivt pratminus då och då. Har det blivit något slags permanent förhållningssätt för kvällstidningarna gentemot de svenska storstjärnorna?