Nostradamus bor i Beddinge

På en veranda i Beddinge slog i eftermiddags två vuxna män, med himmelsblå respektive guliganska sympatier, fast att Örgryte kommer att klara sig kvar i Allsvenskan i år.

Enigheten var total; det intogs endast kaffe, inga som helst andra stimulantia.

Vi slog dessutom fast varför.

Kom ihåg var ni läste det först.

Sommarens fröjder

Eftersom matcher som setts på teve inte räknas i min värld så har sommaren sett ut så här för undertecknad:
6 juni Hammarby DFF-Kristianstads DFF 3-1
17 juni Hammarby TFF-Akropolis IF 2-1
4 juli Hammarby-Trelleborg 2-1
20 juli Hammarby-Örgryte IS 0-1
27 juli Örgryte-Hammarby 0-0
3 augusti Hammarby-Helsingborgs IF 1-2

Jag har förstås varit med om mygg, broms, fästingar och maneter också men jag besparar eventuella läsare redogörelser för dessa upplevelser - även om kampen mot djuren i rent dramatiskt hänseende skulle kunna mäta sig till exempel med matchbilden den 20 juli.

Eftersom det var första gången på ett tag som jag besökte en bortaarena utanför Stor-stockholm är det den som varit den starkaste upplevelsen. "Nya" Gamla Ullevi" - hur skulle den te sig? Som stockholmare måste man ju säga att bygget är imponerande snabbt iscensatt och genomfört. Resultatet då? Formatet är ju uppenbarligen bra - större kapacitet än 18 800 behövs inte för att härbärgera klassiska storlag från rikets andra stad. Men konstruktionen har ett fel: man har valt att bygga läktarna i två etage, där det ena hänger över det andra. Det här ett effektivt sätt att skärma av publiken från varandra. Man har ingen som helst kontakt med dem som befinner sig ovan/nedan en själv. När läktarraderna blir alltför få försvinner känslan av att befinna sig i ett publikhav. Särskilt när den totala kapaciteten är så pass liten blir det förödande för atmosfären. Och med atmosfär menar jag inte enbart den som genereras av hejaklackarna, en engagerad sittplatsläktare skapar också en stämning också är en del av fotbollen.
´
Hammarby har i och med de två matcherna mot ÖIS bjudit in klubben i racet om att klara sig kvar som håller på att utveckla sig till ett riktigt höstdrama. Fyra anrika storstadsklubbar fajtas, tre ska bort (eller hamna i ett läskigt kval). Ett seriescenario att gotta sig åt om det inte vore så att min egen klubb var inblandad.

Efter mötena med Örgryte har det varit svårt att känna någon optimism för Hammarbys del. Laget har helt enkelt inga forwards av anständig klass. Freddy Söderberg är en lång och förmodat kraftfull anfallare men på tok för långsam. Nathan Paulse är en kantig typ som borde kunna vara targetspelare men råkar alltid ut för att bollen hamnar för långt bort. Sebastian Castro-Tello hade man hoppats på men han verkar ha stått still i utvecklingen och är kanske egentligen offensiv mittfältare eller forward i ett 4-3-3-system. Charlie Davies är ju bra, men spelar numera i Sochaux. Nykomlingen Linus Hallenius går inte att säga nånting om ännu.

I min bok går det dock att vinna matcher utan att ha vassa forwards. Målen skulle teoretiskt kunna komma från vilken spelare som helst - om man lyckas etablera ett anfallstryck. De här spelarna har inte den kapaciteten. Återstår att hoppas på ett par silly seasonbrassar och att några lag är lika kassa som oss.

Rolig hejaramsa från ÖIS på Ullevi: "Bajen åker ur i år".

Bye bye Bajrami

Jag vet. Jag är lite sent ut. Alfelt har redan rest frågan här. Men den förtjänar att lyftas igen.

Exakt vad är idén med träningsmatchen mot Finland? Har Lagerbäck och Andersson en klar tanke? Är vi fortfarande i VM-kval eller tittar vi framåt mot EM 2012, som (sannolikt) spelas i Polen och Ukraina?

Ser man få truppen får man inget tydligt svar. Men man anar. Så länge Chippen är med och Bajrami inte är det så tittar man snarare bakåt än framåt. Äntligen har svensk fotboll fått en spelare som kan bredda, rycka och göra en gubbe på vänster kant - med vänster fot.

Och då får han stå utanför truppen.

I gengäld: Det är kul att Toivonen är med. Riktigt kul.

Zlatan. Jodå, bäst genom tiderna.

När rabaldret nu lagt sig efter Zlatans Barcelonaflytt är det dags att ställa sig den lugna frågan: är han den största svenska stjärnan någonsin. Och jag har kommit fram till att svaret måste bli "ja".

Detta baseras inte på "star quality", åsikter om Zlatans betydelse för svenska landslaget eller något annat i den stilen. Detta baseras på siffror. Zlatan är den ende svensk som tre gånger som placerat sig bland de tio bästa på France Footballs lista över Europas bästa fotbollsspelare (8:a 2005, 7:a 2007, 9:a 2008). Detta i en tid när samtliga spelare som spelar i Europa är valbara för listan (fram till 1995 var det enbart européer) och där experter från hela världen deltar i juryn. Spelare som Glenn Strömberg, Jonas Thern och Fredrik Ljungberg kom aldrig in på listan överhuvudtaget. Henke Larsson fick nöja sig med en 14:e plats 2001 och en 12:e 2003. De som överhuvudtaget kan nämnas i detta andetag är:

Kurre Hamrin (4:a 1958 och dessutom med på listan 1957, 1960, 1961 och 1962)
Nils Liedholm (8:a 1958, även 59)
Agne Simonsson (5:a 1959, även -60)
Ove Kindvall (4:a 1969, även -67, -68 och -70)
Ralf Edström (9:a 1973, 10:a 1974, även -75)
Ronnie Hellström (6:a 1978, även -74, -77, -79)
Glenn Hysén (10:a 1987, även -88, -89)
Tomas Brolin (5:a 1994, även -92, -93).

Man ser med en gång att VM naturligtvis spelar en stor roll som scen - de svenska framgångarna 1958, 1974 och 1994 har således helt uppenbart gett Hamrin/Liedholm, Edström och Brolin deras toppositioner. Trots Sveriges överlag klena insats i Argentina 1978 var det förmodligen ändå Ronnie Hellströms insatser där som gav honom hans för en målvakt ytterst hedrande sjätteplats. Även för Agne Simonsson bör landslagsspelet ha varit den avgörande fakorn - hans bidragande insats i Sveriges seger över England på Wembley 1959 gav honom också den internationella uppmärksamhet som krävdes för att han skulle hamna på listan (Simonsson var bara 23 då - så synd att hans karriär planade ut sedan han hamnat på bänken i Real Madrid!). Egentligen är Zlatan speciell genom att han fått sin internationella status utan att nån gång ha haft någon större framgång med landslaget (eller, egentligen, i Champions League heller). Det är hans kontinuerliga prestationer i klubb och liga som har gett resultat.

Sedan bör det ju påpekas att jämförelserna inte är helt rättvisa. France Footballs lista introducerades först 1956, ungefär samtidigt som Europacupen startades. Båda var ett barn av den begynnande europeiska integration som under de åren också resulterade i Romföredraget och, så småningom, EG. Bland de svenska spelare som nådde toppen av sina karriärer innan dess och som under andra förhållande kanske skulle ha kunnat tävla med Zlatan i fråga om internationell lyskraft kan man nämna Liedholm, Gunnar Gren och Nacka Skoglund, men det namn man framför allt tänker på är Gunnar Nordahl. Mannen vann trots allt italienska skytteligan FEM ÅR I RAD. Och då kom han ändå ut i Europa först vid 28 års ålder och utan att någon gång ha fått pröva sig i riktig internationell konkurrens (på grund av världskriget och dess efterverkningar.) Sedan stängdes han av från svenska landslaget, missade VM 1950 och VM 1954 (och fick inte ens trösten att komma tillbaka till VM 1958 på sin ålders höst, som Gren och Liedholm) och framlevde sin karriär i en tid före internationell tv och Champions League. Ändå blev han legend i Italien.

Men mot Zlatan kan han inte tävla. Och då har vi ännu inte sett hälften än.

Joga Bonito

Häromdagen var jag ute och gick 18 hål med min gode vän Jesper. Det gick väl både upp och ner, som vanligt, bland annat lade jag mina två första slag på hål fem i vattenhindret. Brukar inte hända - och är alltså sådant som händer i golf. I ingen sport går högmod före fall, på ett så smärtsamt vis. Jag slängde ändå iväg det femte slaget (inklusive plikt) på kul och gjorde (från och med det slaget) en snygg bogey på detta par 4-hål. Jag och Jesper enades snart om att man bara borde räkna De Vackra Slagen i golf.

Samma tankegång blev alldeles uppenbar i nittio minuter i går kväll. Malmö FF körde över, spelade ut, krossade AIK. Ja, bortsett från det lilla faktumet att matchen slutade 0-0. Jag satt ändå där och var stolt. Mitt lag spelade en förtjusande fotboll, radade upp chanser, visade rörlighet och fantasi - det var vacker fotboll.

The Glory Game, som vi Spurs-fans lärt oss älska.

Plötsligt hade mittfältet den energi laget saknat. Rick Kruys ersatte Robert Åhman-Persson på ett mer en förtjänstfullt sätt. Utan att han spelat en hel match i A-laget i år, klev han in från start och vann bollar, läste uppspel, rörde sig mjukt och elegant. I en rättvis värld hade hans ribbskott fått gå i mål. Om Roland Nilsson låter Åhman-Persson komma tillbaka i startelvan, på Kruys bekostnad, lovar jag att klippa mitt medlemskort.

Det gick bara att applådera efter slutsignalen. Glädjen vann över frustrationen. MFF lekte med ett av Allsvenskans bästa lag. Gästernas första skott på mål kom i den 91:a minuten.

Jag tror på det här laget. Jag har bestämt mig nu. Så länge de spelar så här vacker fotboll tänker jag inte klaga. Målen kommer. Jag lovar.

Den förunderlige Svennis

Ja, ingen kan säga att det inte rör på sig i Svennis värld. Från en ytterlighet till en annan, från Högt spel i Acapulco till Sheriff av Nottingham. I sitt uttalande idag framhäver han hur han och Tord Grip en gång tog lilla Degerfors "från botten till eliten [the top flight]" och underförstår att han kan göra samma sak med Notts County. Tja, det han och Grip gjorde var att de hittade Degerfors i division 3 Östra Svealand 1976 och (efter två misslyckade kval) lyckades flytta upp dem ett hack, till division 2 norra 1979. Beundransvärt på sitt sätt och nog för att IFK Göteborg skulle få upp ögonen för Svennis, men det kan knappast jämföras med vad det skulle krävas att ta Notts County från dagens engelska fjärdedivision till Premier League. Dessutom gjordes det av en ung, hungrig, äregirig local boy. Nu handlar det om en stenrik handelsresande i fotboll som verkar låta sig ledas att lika delar pengar och en motvilja att pensionera sig.

Affären Labinot Harbuzi

Exakt 18 minuter före slutsignalen slog det ut en fantastisk regnbåge över Swedbank Stadion. Solen sken ner på Övre Östra läktaren; första halvlekens regn, åska och blixtar var förbi. Jag lutade mig mot min 25-åriga dotter, som gjorde mig sällskap den här kvällen, och sa: »Nu ska du se, nu kommer målen också«.

Men så blev det inte. Stackars Jiloan Hamad brände ett hat trick och jag ber till gudarna att någon i föreningen kan hjälpa honom att komma förbi det. Inte lätt att vara 18 år och höra besvikelsen från de egna fansen på ståplats.

Fast. Jag tvivlar. Det är så mycket jag tvivlar på med den här föreningen just nu. VD Pelle Svensson säger att det inte är kris så länge man har en handlingsplan. Men hallå. Malmö FF - MALMÖ FF - ligger på elfte plats, har bara gjort 12 ynkliga mål och är fyra futtiga poäng från kvalplats. Jag minns hur ingen brydde sig 1999 heller, ingen trodde att det som senare hände kunde hända.

Nu tror jag inte heller det kommer att hända med årets MFF. Av den enkla anledningen att laget faktiskt bara släppt in 12 mål. MFF är bra bakåt. Bara Göteborg (10), Elfsborg (10) och AIK (11) har släppt in färre. Men låt mig, för att inte missuppfattas, säga det högt och tydligt: För Malmö FF är det INTE ett tillfyllest facit att undvika nedflyttning från en allsvenska med 16 lag.

Men trots alla dessa dystra siffror man kan grotta ner sig i, så var det inte den klumpen jag hade i magen när jag lämnade Swedbank i måndags kväll.

Jag led med Labinot Harbuzi.

I tidningarna samma dag uttalade sig Malmö FF om att Labbe var uttagen i truppen, eftersom hans kontrakt inte är klart med det turkiska lag (be mig inte stava till det) han sammankopplats med. Därför var han MFF:s spelare. Därför skulle han med i truppen.

Skönt, tänkte jag. Labbe från start. Kanon. Än en gång drömde jag min fåfängda dröm om att Roland Nilsson skulle ställa den ständigt överflödige Robert Åhman-Persson åt sidan och gå över till ett 4-4-2, med Labbe som nummer 10 och Daniel Andersson som defensiv mittfältare.

Men Labbe fick börja på bänken. Och Labbe fick dessutom se hur komplementspelare som Eddie Ofere och Jeffrey Aubynn fick komma in på planen före honom. Först i den 90:e minuten, när Halmstad var det lag som tjänade mest på ett byte (MFF pressade på hårt för ledning) valde Roland Nilsson att plocka in Labinot.

Det gjorde ont i magen att höra fansens bu-rop när Labbe joggade in. Vad har han gjort för att förtjäna detta? Han vill bli proffs, han vill tjäna pengar. Hur konstigt är det? Att han sen omger sig med dåliga rådgivare som skickar honom till Turkiet nu i sommar, istället för att vänta något halvår på bud från typ Sporting Gijon eller Lazio - det är en helt annan historia.

Jag menar: man kan tycka synd om Labbe. Man rentav BÖR tycka synd om Labbe. Man kan ta sig för pannan när man läser att han säger (ungefär): »Min tid i Turkiet ser jag som ett mellanspel, jag siktar på större klubbar«. Hur glad tror han att turkarnas (be mig fortfarande inte stava) fans blir när de läser detta?

Men ändå. Man buar inte åt Labbe. Man buar inte åt en av de största talangerna som vi sett i MFF i modern tid. Man beklagar hans dåliga omdöme, man sörjer att han försvinner, men man buar inte.

Det är alltså samma fans som var så oförblommerat stolta över att de samlades vid lördagsträningen och visade sin stöd för laget. De skröt om hur fantastiskt det var att samtliga fyra supportergrupper gick samman under enad flagga. Och jag kunde inte sluta skratta åt denna självbelåtna, uppblåsta självbild.

Som om de hade lyckats med något jävla saltsjöbadsavtal.

I min värld behövs inte MT96, Supras och Rex Scania. I min värld behöver MFF en stor och stark supporterförening, och den heter MFF Support.

Vem av dessa fraktioner som buade högst när Labbe kom in, låter jag vara osagt. Men sorgligt var det. Än en gång lämnar en spelare Malmö FF med en tagg i hjärtat. Listan börjar bli lång nu. Fansen bär en stor skuld till detta, men klubben kunde naturligtvis ha backat Labinot och påverkat resultatet. De kunde helt enkelt gjort ett val. Antingen ställa honom helt vid sidan av truppen och hänvisa till kontraktsoroligheter - eller låtit honom spela från start.

Men MFF är en klubb med bristande social kompetens. Direkt efter slutsignalen lämnade Labbe planen. Han gick (givetvis) inte med de övriga i laget och tackade fansen på ståplats. Frågan är varför de andra spelarna gjorde det, efter vad Labbe fått utstå. Och frågan är varför Hans Gren klappade om Labbe när han hastigt lämnade planen.

Dramatiken fortsätter

Genomsvettig följde Rain Man Allsvenskan igår. Givetvis är det den hyperdramatiska striden om niondeplatsen i den allsvenska maratontabellen som intresserar honom - där har ju Halmstad, tidigare under säsongen, hämtat in Gais fempoängsförsprång och med en poängs marginal passerat göteborgarna. Igår var Gais förbi igen så länge de ledde mot AIK. Men när Obolo kvitterade samtidigt som Malmö FF fortsatte att bränna chanser betydde det att Halmstad fortsatte att ligga en poäng före. 1570 poäng mot 1569.

I övrigt fortsätter Häcken och Gefle marschen mot höjderna. För flera omgångar sen passerade de Gårda BK på 211 poäng och ligger nu på 28:e resp 29:e plats med 220 och 214 poäng. Fortsätter de som de börjat kommer båda att ha passerat Halmia på 231 poäng innan säsongen är över. Så högt som Västa Frölunda på 257 och Jönköping Södra på 249 vågar de dock knappast sikta.

Och så har vi ju Brommapojkarna som nu officiellt är fjärde bästa stockholmslag genom tiderna. 40 poäng innebär att de nu ligger på plats 37 i tabellen, före Westermalms IF på 37 poäng. Tar de lika många poäng under andra hälften av säsongen kommer de att passera även Ljungskile, Mjällby och Råå IF och hamna på 34:e plats.

Nya kvastar

Förbundet säljer biljetter till landskampen mot Finland med... Marcus Berg som affischnamn. Tydligare kan det inte sägas. Augiasstallet ska rensas ut, nya kvastar ska sopa. Jag vet bara inte om den där total makeover-retoriken egentligen är så fruktbar. Om det varit Rasmus Elm i annonsen hade jag begripit. Men i det här fallet handlar det om att lägga förväntningar på en spelare som har gjort ett ynka mål i A-landslaget, i tomt mål mot Malta. Undrar vad Johan Elmander och Markus Rosenberg, de förra next big things vi hade, känner när de ser bilden på frälsaren som ska komma.

A day in the life

I år det 20 år sedan "miraklet i Karlstad". 6-0, exakt den marginal som behövdes för att passera Vasalund i sista omgången av div 1 norra, blev ett faktum när Niclas Jönsson nätade 12 sekunder före full tid mot Karlstad BK på Tingvalla.

Det där är en match som man som hammarbyare återkommer till på olika sätt. Senast vid hemmamötet mot Trelleborg i början av juli blev jag påmind. Ett par killar kom fram till mig och berättade att de var med på bussresan, i samma buss som jag. Det var deras första bortamatch, de lär väl ha varit 15-16 år. Eftersom det här var 1989 bör jag alltså ha varit 28. Hursomhelst, de rekapitulerade en händelse som jag helt glömt. I Vagnhärad hade den gamla dragspelsbussen från SL brakat ihop och vi blev stående ett tag. De unga grabbarna hade då börjat vandalisera i bussen varpå jag och nån till hade sagt till dem att skärpa sig.

Jag minns inte händelsen och det kan möjligen tyda på att min toleransnivå mot den typen av uppträdande är på tok för hög. Jag menar, uppenbarligen var det vardagsmat med ölindränkta, adrenalinstinna tokskallar som gjorde idiotgrejer, annars hade jag väl minnts det hela. Men jag visste väl att jag själv varit en ölindränkt tokskalle och tyckte inte att det var så sensationellt med unga fotbollsfans som började förstöra sin egen buss.

Nu mötte jag dem på en gräsplätt i närheten av Söderstadion. Jag sålde program, de köpte och sa att de tyckte vi gjorde ett bra jobb med matchprogrammet. Vi språkade ett slag och de berättade om stoppet i Vagnhärad. Vi pratade om våra engelska favoritlag och kom fram till att de inte betyder något för oss längre i jämförelse med Hammarby. Jag kunde ändå inte låta bli att dra en anti-Tottenhamsång för en av killarna och vi garvade lite.

Det är något med det här mötet som fyller mig med glädje. 20 år efter Karlstad står vi där och pratar, och fast vi inte sagt ett jota till varandra på två decennier har vi massor av gemensamma referensramar. Det blev så tydligt att supporterskapet är en levande kultur.