A day in the life

I år det 20 år sedan "miraklet i Karlstad". 6-0, exakt den marginal som behövdes för att passera Vasalund i sista omgången av div 1 norra, blev ett faktum när Niclas Jönsson nätade 12 sekunder före full tid mot Karlstad BK på Tingvalla.

Det där är en match som man som hammarbyare återkommer till på olika sätt. Senast vid hemmamötet mot Trelleborg i början av juli blev jag påmind. Ett par killar kom fram till mig och berättade att de var med på bussresan, i samma buss som jag. Det var deras första bortamatch, de lär väl ha varit 15-16 år. Eftersom det här var 1989 bör jag alltså ha varit 28. Hursomhelst, de rekapitulerade en händelse som jag helt glömt. I Vagnhärad hade den gamla dragspelsbussen från SL brakat ihop och vi blev stående ett tag. De unga grabbarna hade då börjat vandalisera i bussen varpå jag och nån till hade sagt till dem att skärpa sig.

Jag minns inte händelsen och det kan möjligen tyda på att min toleransnivå mot den typen av uppträdande är på tok för hög. Jag menar, uppenbarligen var det vardagsmat med ölindränkta, adrenalinstinna tokskallar som gjorde idiotgrejer, annars hade jag väl minnts det hela. Men jag visste väl att jag själv varit en ölindränkt tokskalle och tyckte inte att det var så sensationellt med unga fotbollsfans som började förstöra sin egen buss.

Nu mötte jag dem på en gräsplätt i närheten av Söderstadion. Jag sålde program, de köpte och sa att de tyckte vi gjorde ett bra jobb med matchprogrammet. Vi språkade ett slag och de berättade om stoppet i Vagnhärad. Vi pratade om våra engelska favoritlag och kom fram till att de inte betyder något för oss längre i jämförelse med Hammarby. Jag kunde ändå inte låta bli att dra en anti-Tottenhamsång för en av killarna och vi garvade lite.

Det är något med det här mötet som fyller mig med glädje. 20 år efter Karlstad står vi där och pratar, och fast vi inte sagt ett jota till varandra på två decennier har vi massor av gemensamma referensramar. Det blev så tydligt att supporterskapet är en levande kultur.