Minne som en engelsk fotbollsjournalist

På den här bloggen brukar det ibland framföras jämförelser över hur mycket bättre brittisk sportjournalistik är jämfört med svensk. Även om jag ibland tycker att jämförelsen känns orättvis - plockar man det bästa från England och jämför med medelmåttig svensk journalistik så blir utfallet därefter - avundas även jag förstås emellanåt fotbollsbevakningen i engelsk dagspress.

I Dagens Nyheter i dag (söndag) plockar journalisten Jens Littorin fram ett exempel. Han skriver om att Guardianjournalisten Daniel Taylor påminner om en 17 år gammal banderoll på Liverpoolläktaren The Kop. 1993 hade Man U vunnit ligan för första gången på 26 år - Liverpool var då överlägset starkast och hade sammanlagt 18 ligatitlar. Liverpoolfans visade då sin ringaktning för Uniteds seger genom att hänga upp budskapet "Kom tillbaka och sjung "Oh Ah Cantona" när ni vunnit 18" (Littorins översättning).

Denna helg vann Fergusons gäng klubbens 18:e titel vilket fick Taylor att referera till den gamla banderollen. Att en journalist över huvud taget tar upp en läktarbanderoll i sin text är roligt. Att han minns ett 17 år gammalt läktarbudskap är fantastiskt.

För övrigt kommer jag länge att minnas Hammarbys 1-0-seger över MFF på Söderstadion den 17 maj 2009.

Drogba in disguise

Det kommer så klart inte som en blixt från klar himmel att mitt första inlägg här på Tre Hörnor Straff har förbindelse med ett lag från norra London, klätt i liljevita tröjor.

Apropå Hagströms inlägg om vad som är roligt på en läktare och det fortsatta resonemanget huruvida vi ska betrakta fotbollsläktarna som en integrerad del av samhället eller som en isolerad ö med helt egna regelverk och krav på moralisk hållning - så inträffade igår något ganska komiskt på White Hart Lane, under matchen Tottenham-Manchester City.

I den halvt misslyckade ambitionen att glidtackla City-anfallaren Nedum Onuoha, fortsatte Jermain Defoe utanför sidlinjen där han, av bara farten, även rev omkull assisterande domaren Trevor Massey. Dessutom: när Defoe reste sig upp var han förmodligen sur på den hale Onuoha och satte därför in en liten eftersläng med klacken. Det var bara det att den person han riktade efterslängen mot inte var Onuoha - utan Massey.

Massey blev liggande (och utbytt i pausen, som följde snart) men Defoe slapp det gula kort han egentligen hade förtjänat, för detta något udda regelbrott.

I alla fall. Tottenham-fansen fann sig snabbt. Massey hade inte legat ner många sekunder innan klacken ropade:

»Are you Drogba in disguise?«

DET tycker jag är både roligt och fyndigt.

Att göra sig lustig över massiv arbetslöshet, däremot, är bara dåligt omdöme och blir inte mer begåvat bara för att det sägs på en fotbollsläktare. Jag har väldigt svårt att se hur det kan vara roligt att håna andra människors (icke självförvållade) olycka. Beteendet erinrar om mobbningens, det vill säga det hade aldrig varit möjligt i något annat än grupp, eftersom samtliga deltagare kan gömma sig bakom varandra.

Jag tycker verkligen inte om IFK Göteborg, det ska gudarna veta. Men jag lider med alla de familjefädrar som idag inte har något arbete att gå till.

De är många. Väldigt många.

Och det finns inte en millimeter humor i det.

Den ena handen vet vad den andra gör

Rydström skrev i veckan om Rasmus Bengtssons "hjärnsläpp" mot Kalmar FF, handsräddningen på mållinjen som ledde till straff och utvisning. Jag ställer mig nog frågande till att "hjärnsläpp" är rätt ord. I själva verket skulle man kunna hävda att Bengtsson agerade heltrationellt, eftersom Rasmus Elm ju missade den påföljande straffen. Å andra sidan orkade TFF inte stå emot Kalmar i en hel halvlek med tio man, medan de kanske (och det känns som ett mycket stort kanske) kunde ha vänt ett 0-1-underläge om Rasmus låtit bollen segla i mål och de fått spela resten av matchen med fullt manskap.

Naturligtvis ligger allt detta bakom den regel Rydström dömer ut, nämligen att hands på mållinjen bestraffas dubbelt, med både straff och utvisning. Förr i världen var det helt logiskt för en back att ta med hand på linjen (är det någon som minns polacken Tarasziewicz präktiga målvaktsräddning i VM-kvalet 1989, den som ledde fram till Peter Larssons straffmål i Chorzow?), helt enkelt eftersom straffen mycket väl kunde missas. Jag undrar till exempel om Vieri - som väl var den som stod på mållinjen? - skulle ha låtit Zlatans klack segla in över huvudet i EM 2004 om han inte visste att en handsräddning skulle gett rött kort? Man skulle naturligtvis kunna tänka sig någon form av villkorad dom, så att handsräddning på mållinjen skulle ge gult kort, som vid missad straff automatiskt omvandlades till rött. Detsamma skulle kunna gälla för målchansutvisningar överlag, när de samtidigt ledde till straff. Det vore egentligen inte konstigare än att domaren kan låta spelet gå när laget som utsatts för ojustheten har fördel av bollen bara för att dela ut gult eller rött kort senare.

Sedan två allmänna frågor efter veckans omgång:

1) Kan Helsingborg bara göra mål när det INTE är målchans? Medan varenda friläge skjuts bort?

2) Jo, jag har förstått att Hammarby har dåligt med pengar. Och jag ser fuller väl hur det avspeglar sig på plan. Frågan är bara: varför? Kan ingen i enkla ordalag förklara för mig hur det går till att ett lag med Hammarbys publiksnitt och potentiella sponsorintäkter har så kasst med pengar?

Tack Isobel, välkommen Mats

Vi tar tillfället i akt att tacka Isobel för den här tiden. Möjligen påverkad av konjunkturen på sistone, och då talar jag om den på Stockholms Stadion snarare än den på Stockholmsbörsen, har hon definitivt beslutat sig för att rikta sin energi åt annat håll. Vilket naturligtvis smärtar oss betydligt mer än det smärtar henne.

Hennes ersättare, värvad för ett rostfritt kylskåp och en hemlig sign-on-bonus, kommer närmast från Lilla Beddinge där han länge innehaft rollen som en mittfältets tänkande August. (Lilla Beddinges omgivningar kan karkteriseras som ett enda stort mittfält). Vi hälsar Mats Weman välkommen till Tre Hörnor Straff!

In your Gothenburg slums

Det här är en dag som jag inte orkar vara dagsaktuell.
I stället: tre veckor gamla minnen.

Under matchen Hammarby-Göteborg började Bajenfansen plötsligt skandera "Ingen bygger bil i Göteborg". För oss som åkte på matcher i England under 80-talet känns temat bekant: att håna motståndarsupportrarna för att de är (förmodat) arbetslösa. "Unemployed, unemployed" ekade det när Liverpool var på besök.

Jag tycker att den här ramsan var fyndig och kul. Ett tema i tiden som snabbt fångades upp av en läktare och gjordes till en nedlåtande kommentar åt några som är ens motståndare. Jag sjöng gladeligen med, och blev en kort stund på gott humör i en match som mitt lag förlorade.

Men om man tänker sig motsvarande situation ute i samhället - att en kategori människor hånas för att de är på väg att mista sina jobb - skulle det kännas obehagligt och arrogant. En insändare som argumenterar mot en stad därför att dess invånare är arbetslösa, ja det skulle ju bara framstå som totalt hjärtlöst.

Men på fotbollsläktaren tycker jag det blir roligt.

Älgarna har fått nog

Jag hittar en uppgift i en The Guardians annars vederhäftiga "The Knowledge" om att Tomas Brolin efter karriären ska ha krockat med en älg. Förmedlat från Premier Leagues hemsida, men ändå. Detta är väl en enkel sammanblandning med Klas Ingessons cv, eller har jag missat nåt? Tomas Brolins krock var väl med en fiskmås och ägde väl dessutom rum under karriären - eller åtminstone när han "spelade" i Leeds? Poängen var väl att krocken hindrade honom att komma i tid till en träning, eller minns jag fel?

Två ting äro vita, oskuld och Örebro SK.

Jag tryckte i mig tredje bandet av Johan Svedjedals Almqvistbiografi framför tv:n igår, ty sådan är deadlineskribentens lott. En av Almqvists älsklingstankar var skillnaden mellan "namn" och "sak", mellan etiketten och det verkliga, och en av kärnpunkterna i hans kritik mot dåtidens samhälle var att det alltid ansåg att "namnet" var viktigare än "saken". Jag tror att han skulle haft en hel del att säga om matchen igår. Ty hade inte det ena laget haft vita tröjor på sig och kallats "Örebro" hade jag nog trott att det var det som hade varit topplaget med bohemstämpel på sig, och hade det andra laget inte haft svartgula tröjor och hetat "Hammarby" hade jag antagit att det var de som var det desperata landsortgänget som tog till vilka medel som helst för att överleva.

Man kan naturligtvis utveckla tanken vidare. Sist jag satt och pimplade vin med min kompis Utvik satt vi och gjorde tankeexperimentet att Gefle och Hammarby över en natt skulle byta trupp, som i "Ombytta roller" ungefär. Jonas Lantto och grabbarna skulle hux flux vakna upp på Söderstadion och Charlie Davies och Lolo Chanko på plastgräset i Gävle. Skulle det göra att geflespelarna plötsligt greps av samma prestationsångest som hela tiden verkar drabba spelare i Malmö FF och stockholmsklubbarna, skulle det tvinga dem att försöka sig på en spelstil de inte hade resurser för? Och skulle hammarbyspelarna falla ihop utan stödet från publiken, eller tvärtom ta ett djupt andetag och hitta den trygghet de saknar?

I dagsläget tror jag på det senare. Dagens Hammarby skulle må bra av att verkligen känna att det var ok att kämpa för överlevnad, att oavgjort på hemmaplan mot lag som IFK Göteborg och Kalmar FF faktiskt hade varit ett helt rimligt resultat. Många hammarbyanhängare säger att det är så (se Hagström nedan), men inget i den offentliga logik som omger klubben gör att det verkligen kan kännas på det viset för spelarna.

Det går åt helvete med musik

Omständigheterna har tvingat mig till att följa Örebro SK-Hammarby via SR:s webbradio, där man åtminstone får hundraprocentig bevakning till skillnad från sportradions nyckfulla refererande. Mitt lag ligger under med 2-0, anfallaren Nathan Paulse blev just utvisad. I bakgrunden hör jag Bajensångerna avlösa varandra. Vi gör så här långt en usel säsong och blev förnedrade i senaste matchen på hemmaplan. För första gången sedan 1992 har laget förlorat tre matcher i följd på Söderstadion. Ändå är vi uppenbarligen tillräckligt många på Behrn Arena för att ta över på läktarna och sjunga bort hemmalaget.

Det talas ofta om att man som supporter ska ha tålamod med sitt lag och givetvis är det så. En supporter måste acceptera att ibland går det bra, ibland går det dåligt. Det ingår så att säga i förutsättningarna när man engagerar sig i att stötta ett lag. Möjligen med undantag för den som väljer Man U, Celtic, Porto, Lyon eller något annat lag som sällan går titellöst från en säsong.

Tålamod är en dygd för fotbollssupportern alltså. Men någonstans måste det ändå finnas en gräns för tålamodet. Har man hur mycket tålamod som helst slutar det ju med att man inte bryr sig om hur det går för laget. Dessutom; meningen med tålamodet måste ju vara att den som visar det i slutänden får sin belöning. Om belöningen aldrig kommer?

Jag förväntar mig alltså inte att Hammarbysupportrarna ska stå ut med hur mycket motgångar som helst. Under den senaste tioårsperioden har vårt lag legat på en nivå där medalj hela tiden är ett realistiskt mål, och även om klubben historiskt sett är en underdog så går det inte att begära att folk ska tycka det är okej att vi plötsligt slåss i botten igen.

Men så här långt verkar det som Bajenfansen ändå funnit en hemhörighet i situationen. Vi som är äldre har varit med om dåligt spel förr och de yngre tycks acceptera att det i Hammarbys tradition finns en idé om att vara bäst på läktaren när laget sviker.

Nu kanske jag är helt fel ute - det första grishuvudet kanske ligger på Årsta redan i morgon - men jag har en känsla av att Hammarbys yngre fans till och med VILL uppleva dåliga tider. De har tvingats lyssna till gamla uvar som undertecknad som framhävt hur vi själva tagit oss igenom skitsäsong efter skitsäsong och har förståeligt nog tröttnat på snacket. Nu vill de själva infoga dåliga tider i sin supporterhistorik.

Det fins inget som meriterar en supporter så mycket som att ha varit med när det gick åt helvete.

Svennebananlaget Assyriska

Var på besök i Södertälje i går och fick se Assyriska spöa Sirius.
Det är fullständigt omöjligt att inte bli förtjust i klubben Assyriska, med sin bakrund, sin stolta personal och sin kostymklädda, eleganta publik.
I går vände laget 0-1-underläge till seger med 2-1 efter två mål av Xhevdet Llumnica. (ska uttalas ungefär Tjevdet, vilket jag snabbt lärde mig av Assyriska-klacken).
Fortfarande, som hårdsatsande elitklubb med sikte på Allsvenskan, har Assyriska 12 spelare med assyrisk bakgrund i den totalt 29 man stora truppen. Som en svensk variant på Athletic Bilbao, eller åtminstone Real Sociedad.
Assyriska har ju allmänt blivit känd som en invandrarklubb, och ett tag för några år sedan hade man elva olika nationaliteter bland spelarna.
Fast om man vänder på det, och betraktar de assyriska spelarna som de svenskar de också är, består A-truppen av 22 svenskar, tre brassar, tre gambianer samt en skyttekung från Kosovo.
Värsta svennebananklubben, till skillnad från en del Allsvenska lag.

Ljusblåa skuggor

Omöjligt att se Labinot Harbuzis slalomraid genom Djurgårdens försvar och inte tänka på en annan slalomraid av en annan MFF-are, genom ett annat djurgårdsförsvar för åtta år sen. Jag satt på Stockholms Stadion den gången och ögonblicket tillhör de mest minnesvärda i mitt fotbollsliv. Alltid lika trevligt att bli påmind om det.

Fast, det är klart Labinot är inte Zlatan. Eller är han det, på sätt och vis? Det är lätt att glömma, men Zlatan ledde aldrig Malmö FF till några enorma succéer i Allsvenskan. 4-0 i den där bortamatchen mot Djurgården (och i en annan bortamatch, när nya Vångavallen skulle invigas och Zlatan akulle markeras av Douglas Andersson från Eslöv), men dessemellan stryk mot Häcken och Örebro och hemmatorsk, 0-1, i derbyt mot Helsingborg. Samma känsla av briljanta prestationer mot en bakgrund av allmän skörhet har jag av Malmö FF nu, precis som jag hade det under Niclas Kindvalls tid, precis som jag hade det under Zlatans tid, precis som jag hade det under Ijehs och Afonsos och Jari Litmanens dagar.

Fast, det är klart, det är möjligt att det är spöket av det förflutna som vilar över MFF igen. För den som minns Roy Hodgsons tid och Jonas Therns och Ingemar Erlandssons Malmö FF är det svårt att föreställa sig ett framgångsrikt MFF som annat än ett jämnt spinnande maskineri, där stabilitet och hög lägstanivå är själva grundfaktorn i framgången. Det kan finnas andra sätt att vinna.