Här Kaspars Goorks man

Helgen tillbringade jag i Riga, en fin liten stad som i likhet med andra Ryan air-destinationer blivit tillflyktsort för brölande engelska killgäng. Deras närvaro var det mest fotbollsrelaterade min helg hade att bjuda på, förutom att jag hade utsikt över Skonto Rigas hemmaplan från mitt fönsterbord på Latvija Hotels skylinebar. Ett sånt ställe som hade varit tillhåll för de snygga och sofistikerade hemma där valutan är stark, men där pojkarna från Londons förorter nu dansade till Absolut Sjuttiotal vid borden redan vid fyratiden på lördagseftermiddagen medan bartendrar i smoking betraktade dem med outgrundliga blickar.

Hemkommen bjöds jag dock på en glad överraskning. Min tilltro till min egen förmåga som tippare är solitt låg, men här hade jag prickat in min största jackpot sedan jag tippade Italien som vinnare i både tv och radio före VM i Tyskland. 3-1 till TFF mot Gais sa jag i Fotbollskanalen och 3-1 var vad det blev. Och så är jag speciellt glad att just Magnus Andersson får ut det man redan förra säsongen kunde se att han hade i sig.

Men IFK Norrköping! Är de inte bättre än så här? Jag var övertygad om att de skulle göra en Elfsborg och visa direkt att de var tillbaka för att stanna (och framför allr är jag övertygad om att det var så de själva hade tänkt sig saken). Kanske bäst att Cratz tar ett ärevarv när Peking kommer till Söderstadion så att han slipper ur det här äventyret.

Mer ÖIS

Invigningen av VM 58-utställningen på Riksidrottsmuséet i dag:
Skådespelaren och ÖIS-supportern Fredrik Ohlsson passar i minglet på att låta sig fotograferas tillsammans med 58-spelaren "Fölet" Berndtsson.
Jag gillar scenen.

Supportermakt, den goda versionen

För övrigt vill jag ge ett erkännande till Örgrytefansen (en av de supportergrupper jag hackat på mest genom åren). Kampanjen för några veckor sedan när 200 ÖIS-fans åkte ner till Idrottsparken för få FCK-spelaren Marcus Allbäck att vända hem var mycket stark och bra.

Vårkänslor

Det har gått några dagar sedan den allsvenska premiären. Det är kanske inte mycket till liga, men den är i alla fall vår, och det är skönt att den är i gång.
Men vad ska man egentligen förvänta sig? Jag hittade både glädjeämnen och ledsamheter, och en hel del jag kände igen från tidigare år.

Precis som man väntade sig 1:
IFK Göteborg kommer att göra några riktigt tråkfula mål i år också.

Precis som man väntade sig 2:
Rikard Norling kommer att stjäla allt för- och efterhandssnack kring AIK:s matcher – till och med nu när Bojan har kommit. Alltså, Norlings uppgraderande av sin egen och taktikens betydelse är rolig, men frågan är vilka som blir mest förvirrade – motståndarna eller de egna spelarna? När Norling ena dagen står och ritar pilar om sitt spelsystem i DN och nästa dag skickar fusklaguppställningar till Nanne Bergstrand inför matchen… har det inte gått lite långt då?

Sak som gjorde mig glad 1:
Flaggan med Daniel Anderssons jätteporträtt på Malmö stadion. Så skönt att denne bespottade man i alla fall får vara hjälte någonstans.

Sak som gjorde mig glad 2:
Alla hade benskydd. När jag var liten ville jag vara som Glenn Strömberg. Jag hasade ner fotbollsstrumporna så att de korvade sig runt anklarna och joggade så nonchalant jag kunde ut på planen, lätt framåtlutad, med Strömberg-slöa steg så att tårna nästan nuddade gräset när jag sprang. Benskydden fick ligga kvar i omklädningsrummet.
Men det var på gräsplanen hemmavid, i början av 1980-talet. Anders Andersson i Malmö FF borde förstås veta bättre, och drygt 200 allsvenska spelare gjorde det i helgen som gick. Om Andersson hade haft benskydd på sig på den där träningen hade han knappast brutit sitt ben. Och om han hade blivit skadad hade – jag tror i alla fall det funkar så – försäkringsbolaget stått för Anderssons lön under skadeperioden. Nu får Malmö punga ut med både Anders lön OCH sju-åtta miljoner för Markus Halsti. Det vore inte orimligt om Hasse Borg krävde att Anders Andersson tog ut dom där miljonerna från någon pensionsfond och ersatte klubben.

Sak som gjorde mig ledsen:
Tobias Hyséns form. Alltså, är det inte konstigt, det där med form? Här har Tobias Hysén äntligen fått allt han önskat sig: en blåvitrandig tröja, egen liten familj, nära till sina föräldrar och bröder, TV-spelskompisar i Wernbloom och Bjärsmyr... Och ändå var han mil ifrån form, harmoni och trivsel i Malmömatchen. Med Selakovic och Lill-Alex i truppen lär Hysén inte få så många chanser till. Kanske kan man linda in honom i vitkål, det funkade ju uppenbarligen på Rosengren i Kalmar (till exempel här).

Sak som jag önskar mig säsongen 2008: Ett nytt Kalmar. Det var ju så skönt att ha Kalmar som ständig vagel i ögat på Allsvenskan. Men vem ska ta över stafettpinnen nu när Kalmar har blivit etablissemang (guldtips, Expressenbloggande, etc)? Ljungskile borde vara den främsta utmanaren: utanför allfarvägen, trist arena, liten publik, spelare från överskottslagret och en bångstyrig engelsman som tränare. Massor av ingridienser för en potentiell irritationskälla. Problemet är att Ljungskile av allt att döma är alldeles för dåligt för att uppröra någon. Jag ska i alla fall se till att besöka Starke Arvid Arena (bara namnet!) så snart som möjligt. Återkommer med rapport.

Champions League=Allsvenskan

Spelade in "Ekwall vs Lundh" på Fotbollskanalen idag (den som inte har nåt bättre för sig kan titta på det när det nu sänds) och kände mig som en slödde bredvid dessa modevetna herrar. Ett samtalsämne som skickades mig mejlledes men som vi aldrig hann fram till var "Är Manchester United bäst i världen igen?". Jag missade alltså tillfället att fråga Lundh när de någonsin varit bäst i världen. Manchester United vann Champions League en gång, 1999, under bragdartade men ärligt talat ganska tursamma former (att sedan engelska storlag blir uppmärksammade på ett sätt som bara engelska lag blir, tack vare den höga traditions- och glamourfaktorn kring dem är en annan femma). Överhuvudtaget tycker jag att den europeiska klubbfotbollen påminner ganska mycket om Allsvenskan på det sätt att det inte finns några dominanter längre. Det finns ett tiotal lag som kan vinna Champions League och varje år nån motsvarighet till Gefle eller Örebro som tar sig till åttondel eller kvart men aldrig går hela vägen. Real Madrid hade sina år vid sekelskiftet när de vann tre gånger på fem år, men inte sedan Milan 1990 har nån segrare lyckats försvara sin titel. Några dynastier som femtiotalets Real Madrid, det tidiga sextiotalets Benfica, sjuttiotalets Ajax, Bayern München och Liverpool är det inte tal om. Undrar hur det kommer sig och vad det i slutänden betyder.

Rydström for president

Jag ser till min glädje att Rydström slår tillbaka mot Majlard idag. Roligt att det var fel på själva grundbulten i J.M.:s resonemang: han påstod att Rydström aldrig gjort ett allsvenskt mål, när denne i själva verket gjort fem. Men så brukar Majlards tesbyggen se ut: luftslott byggda på lösan sand, om vi på ett för ämnet passande sätt ser till att blanda våra metaforer lite grann. Jg vill inte låta för högtidlig (eller jo, lite grann) men det som är unikt med Rydström är att han faktiskt gör det där som alltid efterlyses i medierna och ger stumma befolkningsgrupper en egen röst. Nämligen fotbollsspelarna.

Mittfältare ej vid sin läst

Stackars Rydström vet inte vem han stungit haver. Han hade redan en fejd med Johan Esk, nu utnämns han till "plattfotad bromskloss" av den oförliknelige Majlard. Nå, så går det om man ger sig på bedömarnas egen planhalva. Det verkliga problemet Esk och Majlard har med Rydström är nämligen att han inte bara är bättre än de på att spela fotboll; han är dessutom bättre än de på att skriva.

Ytterligare apartheidforskning

Det är kanske fel att ta upp frågan när en brasiliansk mittback faktiskt gjorde mål igår (i ett lag där han dessutom har en liberiansk kollega). Annars tänkte jag bara utveckla temat om den segregerade Allsvenskan där gästarbetare sköter anfallssysslorna och den inhemska arbetskraften försvaret. Det hela hänger naturligtvis ihop med efterfrågan på svenska spelare utomlands. Låt oss bara kasta ett öga på Allsvenskans svenskar. Jag räknar bort de som är under 25 och fortfarande har spel utomlands i sikte, jag räknar bort dem som har återvänt hem efter en tid utomlands och jag tittar bara på de sällsynta exemplar som framsläpat hela sin kaiiär inom Sveriges gränser. Uppenbart är då att målvakter och backar kan bli ganska etablerade i Allsvenskan utan att nödvändigtvis dra till sig något intresse utifrån:

Målvakter: Daniel Örlund, AIK, Johan Wiland. Elfsborg , Conny Johannson, Halmstad, Mattias Hugosson, Gefle, Petter Wastå, Kalmar FF, Jonas Sandqvist, Malmö FF, Fredrik Sundfors, GIF Sundsvall
Backar: Markus Jonsson, AIK, Markus Johannesson, DIF , Johan Karlsson, Elfsborg, Daniel Mobaeck, Elfsborg, Per "Texas" Johansson, Halmstad, Tommy Jönsson, Halmstad, Suleyman Sleyman, Hammarby, Patrik Rosengren, Kalmar FF, Mikael Roth, Norrköping, Thomas Magnusson, Norrköping.
Redan när man kommer till mittfältare börjar listan bli kort. Dels handlar de om sådana tidvis skadedrabbade herrar som Daniel Tjernström och Thomas Olsson, delvis om sådana som tillbringat en lång tid av sin karriär i Superettan, som Henrik Rydström. Och så har vi ett sånt unikum som Mats Rubarth. Anfallare ska vi bara inte tala om. Den ende etablerade allsvenske forward som är över 25 och aldrig har varit utomlands är så vitt jag kan se Daniel Westlin, Gefle.

Den eviga återkomsten

Nu har det börjat, så här kommer det att fortsätta. Med känslan av att det i all evinnerlighet blir 0-1, ibland möjligen 0-2, i Örebro, vare sig underlaget är gräs eller plast och arenan heter Eyravallen eller Behrns arena. Och att man får vara nöjd så länge Ljungskile, Gefle och Gif Sundsvall (som verkar tillfredsställande kassa i år) åtminstone inte ligger före TFF i tabellen.

Vad gäller Malmö FF:s visade framfötter är åtminstone inte jag förvånad. Till sist, efter många års mödosamt arbete på saken, har de lyckats hamna i den enda position som kan leda till framgång, nämligen en där ingen tror på dem. Fast så vitt jag minns gjorde de en bra premiärmatch ifjor också.

Ytterligare en deja-vu-upplevelse: Elfsborg har redan börjat släppa in kvitteringsmål i slutminuten.

Och så denna lilla mening ur en stor morgontidning i helgen: "Bojan Djordjic tillstånd av sur eller söt är kanske ändå det mest avslöjande lackmustestet på hur det blir på Råsunda i år." Yes box, Jan Majlard finns kvar och visar att sportjournalistiken fortfarande är en helt egen värld som lyder sina helt egna lagar och regler.

Distriktsmästerskap

Jag ska inleda säsongen med att ge Jesper och andra Stockholmshatare vatten på kvarn: Siffror som visar att Göteborg och Skåne är historiskt sett starkare fotbollsdistrikt än Stockholm. Statistikerna i SFS-Bolletinen har sammanställt maratontabellen för våra fotbollsdistrikt - i topp hittas Göteborg. Sju lag har gjort sammanlagt 206 säsonger och spelat ihop 6866 poäng. Skånes sju allsvenska lag har 193 säsonger och 6673 poäng. Stockholm är trea - sex lag, 179 allsvenska säsonger och 5987 poäng.

Som tur är håller jag på ett lag och inte ett distrikt.