En lucka att täppa till

Svenska mästare i fotboll (herrar) började utses 1896 och titlar delades ut utan avbrott fram till 1925, då Allsvenskan startade. Här blir det plötsligt ett uppehåll i titelutdelandet, fram till 1930 gick det endast att bli seriemästare och inte svensk mästare. Först 1931 blev den allsvenske vinnaren också svensk mästare. I praktiken var ändå serievinnaren också svensk mästare, jag har svårt att tänka mig att vinnarna betraktades på något annat sätt.
För en sentida betraktare (dvs undertecknad i det här fallet) känns det märkligt och fel att vissa år saknar SM-guld. Kan man inte i efterhand dela ut titeln till de klubbar som vunnit Allsvenskan de år som saknar mästare med nuvarande ordning? (Givetvis har jag kollat så att inte AIK eller Djurgården på det här sättet skulle tilldelas extraguld, i så fall hade jag naturligtvis inte förfäktat idén).

Sommar och sol

Jag läser i malmötidningarna att U21-landslaget förlorade mot England för att Labinot Harbuzi inte fick spela första halvlek. Jamen, precis vad jag sa till frugan när jag såg den dåliga markeringen på hörnor. Att det där, det skulle Labbe ha styrt upp.

Sen såg jag i en annan tidning att Molde slog Lyn med 4-0 i Tippeligan häromdan. 1-0 gjorde Pape Diouf och 2-0 gjorde Mame Diouf. Ett koncept för framtiden: värva äkta par. Norge går först, som alltid. Eller om det är Kjell Jonevret.

My Hart belongs to Deutschland

Jag har sett fotbollens framtid och dess namn är Tyskland.

Eller så här: Det gick inget vidare för guldfavoriten England. De sista tre halvlekarna i U21-EM slutade med 0-7 i målskillnad.

Jag ska inte säga att det är vad jag kommer att minnas mest från ikväll. Men för att bli lite göteborgsk i formuleringskonsten så straffade synden sig själv.

För jag lovar: Joe Hart hade lätt tagit de två första målen som Tyskland gjorde ikväll. Han hade läst spelet bättre och varit ute tidigare och skurit av och "gjort sig stor" på Mesut Özils eleganta instick till Gonzalo Castro.

Om han inte hade jönsat sig så dumt och onödigt under straffläggningen mot Sverige.

Det nya Tyskland, förresten: Özil och Castro.

Joe Hart hade också läst bollbanan bättre på samme Özils hårda frispark som ledde till 2-0. Det går inte att tappa in så billiga mål i en EM-final. Det går inte.

Jag såg Joe Hart med böjt huvud, ett av de mest böjda, när de tog emot silvermedaljen.

Engelsmännen vann inte silver. De fick silver.

Guld tar man, silver får man, som Eric Persson sa.

En fyllig, svart kvinna tog sig ner till första bänk, intill våra platser, efter matchen, och fick där ta emot en silvermedalj, som Englands Fabrice Muamba slängde över till henne. Kanske var det hans syster, kanske hans fru. De mötte hastigt blickar, kramade varandras händer. Ingen av dem log.

Inte konstigt det. Tyskland vann inte över England. Tyskland krossade England. Förnedrade England. Var bättre i exakt allt. När tyskarna ställde om offensivt kom de fyra mot fyra. 3-0-målet kom till så. När engelsmännen ställde om offensivt (och betydligt långsammare) kom de som bäst fyra mot sex.

Tyskland var helt enkelt som Tyskland är när de är som bäst. En maskin, men denna gången en maskin med en hel massa duktiga individualister. Som dessutom var outtröttliga. Lille Andreas Beck, hjälten från semifinalen mot Italien, hann rädda två engelska bollar på mållinjen ikväll och anförde sin backlinje på ett imponerande vis. Han var mest aggressiv i den tyska pressen - som högerback var han ofta över mittlinjen och lät aldrig Gibbs och de andra nå de evigt löpande Noble och Cattermole med sina bollar.

Och, förresten: Vad tänkte Stuart Pearce på när han, vid 0-2, slängde upp Micha Richards på topp tillsammans med Theo Walcott? Att 180 centimeter Richards skulle vinna höjdbollar? Det första som hände var att tyskarna sprang rakt igenom försvaret och enkelt satte 3-0.

"Psycho" fick göra skäl för sitt smeknamn.

Jag åkte till Swedbank Stadion med min 9-åring och vi skulle hålla på England. Min son, som är en sann medgångssupporter, som inte gillar att förlora, sa vid 1-0:

"Jag vill att båda ska vinna. Jag håller inte på någon".

Efter 2-0 sa han:

"Jag hejar på Tyskland".

Själv nöjer jag mig med att ha fått se ett lag som fungerade i varje beståndsdel. Snabba, löpvilliga, aggressiva och tekniska spelare. Manuel Neuer, en av världens bästa målvakter, det skrev jag någonstans redan för ett eller två år sedan, efter att ha sett honom i Champions League, hade en lugn afton. Det ska man inte ha mot England i en EM-final.

Men blivande storstjärnor som Sebastian Boenisch, Mats Hummels och Sandro Wagner sprang sönder alla engelska ambitioner till anfall. De läste passningarna, de bröt och de ställde om. I backlinjen sög den väldige Jerome Boateng till sig samtliga höjdbollar. Dessutom höll han jämna löpsteg med vindsnabbe The Walcott. Och hamnade bollarna på marken tog som sagt Andreas Beck hand om dem.

Och så Mesut Özil. Förstås. Matchens lirare. En ljuvlig teknik och en underbar vänsterfot. En spelare som redan har den erfarne anfallarens klokskap i att intuitivt söka de fria ytorna. Hyperfarlig och alltid spelbar. Ensam sänkte han Englands Dreamin'.

Tyskland vinner EM 2012.

Tyskland vinner VM 2014.

Kom ihåg var ni läste det först.

United States of America, hallelujah, Rain Man loves you!

Nej, Rain Man bryr sig inte om U 21-VM. Han sitter här bredvid mig i sitt nya Uncle Sam-lösskägg istället, komplett med cylinderhatt i stjärnbanerets färger och Kapten Amerika-mantel. Rain Man har gått med i Sam's Army, helt enkelt, och ägnar nu all sin energi åt att stödja USA i den kommande Confederations Cup-finalen.

Orsaken är självklar. Rain Man hoppas få se ett statistiskt mirakel, den sämsta mästaren i ett internationellt landslagsmästerskap någonsin. Om USA genom något mirakel (liknande det som fick dem att gå vidare från gruppen, eller det som fick dem att besegra Spanien) skulle vinna hela alltet skulle det göra dem till mästare med ganska knapp plusstatistik - tre vunna matcher och två förlorade, eller 1,8 i snittpoäng (och, om vi tänker oss att de vinner på straffar, en målskillnad på +-0).

Som Rain Man så gladeligen berättar för oss är det inte alls ovanligt att lag vinner internationella turneringar efter att ha förlorat en match i slutspelet. Bara i VM-sammanhang kan man räkna upp Västtyskland 1954 och 1974 och Argentina 1978, i EM har vi Holland 1988, Danmark 1992, Frankrike 2000 och Grekland 2004. Den sämsta världsmästaren, poängsnittsmässigt sätt är ett lag som inte förlorade, men däremot spelade oavgjort i alla sina gruppspelsmatcher - Italien 1982, som därmed hamnar på 2,14 i poängsnitt omräknat till dagens poängsystem (sämre än några andra världsmästare hur man än räknar). Priset till sämsta europamästare går till Danmark som 1992 vann tre matcher (varav en på straffar), spelade en oavgjord och förlorade en och därmed landar på poängsnittet 2,0. Det placerar dem jämsides Brasiliens Confederations Cup-mästare från 2005, som slog Grekland, förlorade mot Mexico och spelade oavgjort mot Japan i gruppspelet innan de kvicknade till och vann över Tyskland i semifinalen och Argentina i finalen.

Danskarnas jämlikar är också det kongolesiska landslag ("Kongo-Brazzaville" som det på den tiden kallades) som lyckades snubbla sig fram till titeln som afrikanska mästare 1972. Kongo-Brazzaville inledde med 1-1 mot Marocko och 0-2 mot grannen från Kongo-Kinhasa (dåvarande "Zaire") innan man lyckades besegra Sudan med 4-2 och hamnade på samma poäng och målskillnad som Marocko. Det innebar lottning, avancemang för Kongo-Brazzaville, 1-0 mot Kamerun i semifinalen och 3-2 mot Mali i finalen.

Vidare måste vi peka på Costa Ricas seger i de så kallade CCCF-mästerskapen (spelat mellan de mellanamerikanska länderna, som på den tiden inte hade gått ihop med de nordamerikanska förbunden och bildat Concacaf) i Guatemala 1948. Mästerskapen spelades i serieform med dubbelmöten mellan de fem medlemsnationerna, samtliga på neutral mark i Guatemala, och Costa Rica förlorade en match både mot Guatemala och mot Nederländska Antillerna. 5 segrar, 1 oavgjord, 2 förluster innebar 16 poäng på 8 matcher och 2.0 i snitt. Egendomligt nog hade Costa Rica exakt samma tabellrad när de vann den avgörande kvalgrupp till VM 1990 som också tjänstgjorde som Concacaf Nations Cup 1989. Det var alltså som rekordmässigt knappa kontinentala mästare Costa Rica åkte till Italien-VM för att möta Olle Nordin och hans mannar. Huruvida detta ska räknas är Rain Man inte helt klar över, berättar han bekymrat, eftersom VM-kvalgruppen ju spelades med hemma-borta-möten, inte som ett slutspel koncentrerat till ett land. Skulle även kvalspel räknas in, skulle beräkningarna svälla förbi även Rain Mans omedelbara kapacitet.

Rain Man vore inte Rain Man om han i det här sammanhanget inte slutligen drog fram the strange case of Brasilien i Sydamerikanska Mästerskapet 1922. Detta avgjordes i gruppspel med enkelmöte mellan fem lag och brasilianska värdarna inledde ganska knackigt, med 1-1 mot Chile och Paraguay och 0-0 mot Uruguay, bara för att avsluta med 2-0 mot Argentina. Eftersom de övriga lagen slog varandra betydde detta att tre lag, Uruguay, Paraguay och Brasilien, slutade på samma poäng, 5, och samma målskillnad. Uruguay tröttnade nu på alltihop och åkte hem, vilket innebar omspel om titeln mellan Brasilien och Paraguay och en ganska komfortabel 3-0-seger för Brasilien.

Som Rain Man så glatt påpekar innebar detta att Brasilien blev sydamerikanska mästare efter 2 vunna, 3 oavgjorda och 0 förlorade matcher, eller ett poängsnitt på 1,8 (identiskt med hans hypotetiska amerikanska mästare) efter dagens system. Hade å andra sidan systemet med tre poäng för seger gällt hade Brasilien aldrig vunnit eftersom Uruguay och Paraguay då hamnat före dem i tabellen, med 2 vunna, 1 oavgjord och 1 förlust. Vad allt detta innebär lämnar vi med varm hand år Rain Mans kokande hjärna att reda ut.

Nåja. Vad är en bal på slottet?

"Han missar", sa jag till Anders när Guillermo Molins gick fram. Det sa jag å andra sidan när Berg, Lustig, Bjärsmyr, Rasmus Elm och Rasmus Bengtsson gick fram också. Efterklokhet bygger alltid på selektivt minne. Det kan dock sägas att det naturligtvis finns en lag som säger att det lag som varit utspelat, alternativt varit i kraftigt underläge under en match kommer att vinna straffläggningen. Precedensfall: Holland-Italien i EM-semifinal 2000, Milan-Liverpool i CL-final 2005. Fast det existerar en tilläggsklausul som säger att om det lag som varit i underläge kämpat sig tillbaka till ett överläge under mstchens själva gång, då blir det det laget som förlorar straffläggningen. Den tilläggsklausulen tillämpades igår. Det var under förlängningen detta var Sveriges match, men i det ögonblicket pipan gick för straffläggning var det Englands igen.

Det är tur att vi finns, som gör att länder som alltid förlorar på straff kan återfå självförtroendet igen. Först Holland, nu England.

Sen var det oförsiktigt av Johan Dahlin att ge sig in på en irriterande-beteende-tävling med Joe Hart. Harts sätt att räcka ut tungan, vicka på den och slicka sig på nästippen avslöjade så tydligt det rutinerade Premier League-proffset. Man förstod att Stuart Pearces två år av straffläggningsträning hade lönat sig, och i fallet Hart fanns det ju uppenbarligen så mycket naturlig talang att bygga på.

Jag undrade också vad som skulle ha hänt om det fortfarande stod lika efter tio straffar. Rimligen skulle stackars Robin Söder ha varit tvungen att linka fram och skjuta då, eftersom han formellt sett inte kunde bytas ut.

Med sådana här funderingar får man försöka skydda sig mot känslan av bitterhet över att detta svenska lag hade förtjänat så mycket bättre. Ingenting, absolut ingenting, fick det att kännas som om de skulle kunna komma tillbaka när de stod 0-3 i början av andra halvlek. Det var sömnigt, England såg ut att kontrollera matchen utan att egentligen behöva anstränga sig så mycket, jag och Anders började snacka om att ta ner en parabolantenn som blivit kvar på balkongen i lägenheten där jag precis flyttat in istället.

Och sen var det ju Sverige som spelade. När hände det senast att Sverige hämtade upp ett 0-3-underläge i paus? När hände det senast att Sverige överhuvudtaget låg under med 0-3 i paus? (Det hände i Belfast hösten 1980, om vi räknar tävlingsmatcher, och då blev 0-3 också slutresultat) Sen trädde Molins och Berg in i handlingen och parabolantennen fick sitta kvar. Upphämtningen känns fortfarande overklig och kanske är det den overklighetskänslan som gör straffnederlaget lättare att bära. Särskilt som det var upphämtningens stora hjältar, Marcus Berg och Guillermo Molins, som missade straffarna, medan syndabocken Bjärsmyr satte sin. En folkhemsartad utjämningsprincip opererade trots allt i detta ofolkhemskt dristiga landslag, och det var som det skulle, på något sätt, eftersom Jörgen Lennartsson och Tommy Söderberg har stått för allt som är fint och värt att bevara i den svenska modellen, omsorgen, snällheten och tryggheten, och det var det som låg bakom hela denna dristighet. Det kändes bra att ta med sig. Jag tog ner parabolen efter matchen istället, tittade ut över Skanstull där sommaraftonen stod ljus över trottoaren översållade med gamla tidningar och nerrivna affischer. Nåja, vad är en bal på slottet? tänkte jag.

Slutord? Låt mig citera Olof Lundh: "Tekniska. Kvicka. Nyskapande. Vårt sexiga U21-landslag. De terränglöpare som springer i A-landslagets tröjor är långt borta... laguppställningen är en våt dröm för dem som förfasats över Lasse Lagerbäcks landslag..." Ah, lyssna på namnen! "Kennedy Bakircioglu, Tobias Linderoth, Nisse Johansson, Fredrik Berglund och Pontus Farnerud". Ur Offside 4/2000 som jag precis hittade i en flyttkartong.

Cruel, Britannia!

Jag ger mig då. Trots att det är en HIF:are som går in och tar den plats som jag inget hellre vill ska gå till den spelare jag beundrat sedan han var liten påg - Labinot Harbuzi.

En av de klokaste sidlinjeanalytikerna, den gode Anders Larsson, faktakontrollant för båda mina MFF-böcker - INGEN kan så mycket om MFF som Larsson - har länge sagt att "Labbe" har ännu mer talang än Zlatan.

Jag har alltid lyssnat på Larsson. Och jag tänker fortsätta med det. Att "Labbe" nu fyllt 23 spelar ingen roll. Han är på väg mot den topp han når vid 27 års ålder. Och uppsidan med att han inte får spela här i U21-EM är att vi kanske får behålla honom i MFF säsongen ut.

Det bästa som kan hända och det värsta som kan hända ikväll är alltså att "Labbe" hoppar in tio från slut och gör ett sånt där fantastiskt mål som han gjorde mot Halmstad i Allsvenskan i fjol. Att han tar oss till final och blir såld innan solen gått ner.

Måtte det hända, måtte det inte hända.

Men nu är det inte "Labbe", nu är det Landgren, och givetvis är det klokt att stänga igen mittfältet med två defensivt duktiga spelare, duktiga på att spela med hög press, vilket är den enda verksamma medicinen mot England.

Det är ju lite som Erik Niva skrev häromdagen: "Vi kan egentligen inte slå England eftersom de har bättre spelare än vi. Vi måste hjälpa dem förlora". Och det har vi kunnat sedan 1968, eller vad det nu är.

Jesper diskuterade varför U21-EM slagit igenom så starkt. Vi ska ju inte underskatta det faktum att mästerskapet går på hemmaplan, och att det inte finns mycket mer fotboll (med svensk medverkan) att rapportera om just nu. Det är ju också som så att samtliga spelare är väl bekanta för oss, från Allsvenskan och från "stora" landslaget. Toivonen och Berg är redan etablerade stjärnor i Europa.

Men framför allt tror jag att många med mig smittats av det unga landslagets respektlöshet på plan.

De vågar, det finns ingen som kan stoppa dem.

Det sätt Sverige vågade föra matchen mot Italien var otroligt fräckt och befriande att se. Bara otur och brist på koncentration i avsluten skilde dem från poäng. Precis som många andra med mig väljer jag därför att tro att den fräckheten kan räcka hela vägen till kvart i nio på måndag mot Italien. Som blir en helt annan match.

Roligt på riktigt

TV4 eller inte, folk har väl aldrig letat efter en ursäkt att festa? Jag tycker att U21-EM är ett utmärkt tillfälle till just fest. Roliga spelare, behändigt format på turneringen, hemmaplan och sommarsol. Det behöver inte vara märkligare.
Just nu sitter jag på läktaren på Gamla Ullevi och väntar på att läktarna ska fyllas av gultröjor. Även om det inte blir som Berlin 2006 kan det bli rätt festligt. Tänk om Sverige går åstad och vinner en fotbollstitel? Det är bara två matcher kvar nu. Eller om de åtminstone kan göra vad Lagerbäcks landslag har så svårt att göra: att vinna en utslagsmatch. Även om vi inte ska tro att hela U21-landslaget kan gå raka vägen in i A-landslaget vore det en grym vetskap för de här killarna att ta med sig i karriären: att veta att de kan vinna när det står mycket på spel.
Det finns tecken på att A-landslaget inte är helt tillfreds med mottagandet som ges U21:orna. Bara smeknamnet i pressen- ”det nya landslaget” – är provocerande. Och Lennartsson plockar poäng efter poäng på sina trivsamma, öppna presskonferenser.
Lagerbäck har inte varit sitt muntraste jag under den här turneringen, och tidigare i dag mötte en kollega Anders Svensson på stan.
- Ska du se matchen, Anders?
- Nja, jag vet inte riktigt. Bajrami spelar ju inte.
Samtidigt fylldes hela centrum och Uefas Fan Zone intill Kungsportsavenyn av glada, förväntasfulla människor. ”Nja, jag vet inte riktigt”. Den tror jag inte på.

This Landgren is your Landgren.

Visst är det åttiotal igen. Michael Jackson-låtar på radion dagen lång och upphetsning över ett svenskt fotbollslag som inte är A-landslaget. Skulle vi ha jublat så högt över småpojkarna om det inte gått så uselt för gubbarna, eller är den här U 21-turneringen en sorts parallell till påskturneringen i Berlin 1988 eller OS-landslaget i Seoul, sånt man blåser upp i brist på bättre? Eller ännu värre, är alltsammans nånting som haussas av TV4 för att de råkar ha rättigheter till skiten, precis som eurosportkommentatorerna alltid låter som om U17-mästerskap i Toulon är ett världsomvälvande evenemang för att de råkar sända den?

Ja, ni gissar rätt - jag tog ett par öl med Björn Wiman igår. Detta är den typen av misantropiska världsbild som likt den mexikanska svininfluensan oundvikligen överförs vid kontakt med denne tidningsvärldens motsvarighet till åsnan I-or. Den gode Björn hann sia om den svenska landslagsfotbollens kommande ökenvandring och hur den obefogade hysterin över U21-EM var ett tydligt tecken på detta, innan budet om Michael Jacksons död fick honom att leva upp igen.

Jag ser att Luhr i Expressen lite halvhjärtat försöker dra en lans för Rasmus Elm på mittmitten ikväll. Tja, nåt måste man ju skriva. Själv skriver jag: ändra så lite som möjligt. Är det nån som minns att Jonas Thern faktiskt var borta i kvartsfinalen mort Rumänien 1994, ersatt av Håkan Mild? Sånt kan man komma undan med när grundformen sitter. Medan turneringar där Sverige har börjat mackla med grundformen - som när Kim gnälldes in av landets alla blivande piratpartister under VM 2006 - undantagslöst har gått åt Häcklefjäll.

The fighting side of me

Jag som precis börjat gilla Spanien. Jag som precis börjat inse att min ovilja mot deras vackra, magnifika fotboll var ett slags känslomässigt bristfenomen som tog sig uttryck i att saker måste göra ont och se ut som om de var jävligt besvärliga för att de på allvar skulle beröra mig. Jag som precis börjat se fram mot finalen mellan Spanien och Brasilien och en orgie i flödande hårsvall och blixtsnabba kombinationsspel.

I det ögonblicket blev Sergio Ramos precis den Sergio Ramos som jag alltid hånat, fnyst åt och i hemlighethet avundats för hans suveräna självupptagenhets skull: en personfikation av den spanska fotbollens hårbandsprydda själ. I det ögonblicket dämpade han bollen så där sydländskt nonchalant i eget straffområde, utan att ägna en tanke åt det som hände runtomkring honom. I det ögonblicket vräkte sig Clint Dempsey fram som ett förkroppsligande av den fotboll jag alltid ha hållit närmast hjärtat, som en manifestation av alla leriga, svettiga, armbågande spelare som sliter, anstränger sig, kastar sig raklånga och offrar sig helhjärtat utan att det ser det minsta snyggt, suveränt eller magnifikt ut. Bara namnet: Clint Dempsey.

Det påminde mig om en ishockeymatch jag såg på tv när jag var fjorton år gammal, när USA:s collegelag kämpade ner Sovjets oövervinnliga virtuoser i OS 1980. Det påminde mig också om när Spanien sist förlorade, på Råsunda för tre år sen, när det var Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth och Marcus Allbäck som spelade Clint Dempseys och Jay DeMerits roller. Framför allt påminde det om den största av klyschor, att fotboll är ett oförutsägbart spel. Bollen är rund. In fotboll, anything can happen, som Svennis brukar säga. I fotboll kan Salieri då och då faktiskt vinna över Mozart. Till och med världens mest fantastiska ekvilibrister kan förlora om de springer omkring och tänker på nästa match, finalen mot Brasilien där hela fotbollsvärlden drömmer om att få se dem. Sällan har jag sett Xavi missa så enkla nertagningar, sällan har jag sett David Villa få bollen så långt ifrån sig sedan han tagit emot den i straffområdet.

Nej, jag tänker inte sluta gilla Spanien igen. Jag tror jag slutligen har stigit över det hindret, tillåtit mig att erkänna att det som är tilltalande och suveränt faktiskt kan ha ett värde. Men jag kommer inte att sörja över att de inte spelar final mot Brasilien. Folk som Thomas Nordahl säger alltid att "vi som älskar fotboll" också måste älska lag som Spanien, Brasilien och Barcelona och jag har blivit gammal nog att inse att det är sant. Men vi som älskar fotboll måste också älska lag som USA och spelare som Clint Dempsey, annars blir det konståkning och simhopp av hela sporten och domare som sitter på läktarplats och håller upp poängskyltar åt Xavis passningar och David Villas volleyskott.

Sen gillade jag Tim Howards sammanfattning efter matchen "We are scratching our heads just like you guys. We defended like bandits." Hemingway skulle inte ha kunnat säga det bättre.

Nick Hornby formulerade det som så att nuet, för fotbollssupportern, "krymper till ett knappsnålshuvuds storlek". Varje match är en upprepning av tidigare matcher, varje match fogas in i ett långt kontinuum av matcher. Troligen är det därför vi alltid är så besatta av att leta tecken i det förflutna för att få någon indikation om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Tecknen inför semifinalen i U 21-EM är dock motsägelsefulla.

Hoppingivande - eftersom vi får möta England, som vi alltid slår, i stället för Tyskland, som vi alltid förlorar mot.

Hoppingivande - eftersom en 3-1-seger över Serbien (nåja, Jugoslavien) i en stenhård tillställning ledde till vår hittills enda internationella titel, OS-guldet 1948.

Nedslående - eftersom Wernblooms avstängning i semifinalen oundvikligen leder tankarna till hemma-EM 1992 och Schwarz avstängning i semifinalen mot Tyskland.

Dock ska sägas att den andra avstängningen 1992 drabbade Patrik Andersson och inte den tidens motsvarighet till Emir Bajrami, Anders Limpar (Limpar petades ändå i semin). Det hade varit ack så mycket värre med Bjärsmyr avstängd och ändringar i två lagdelar. Själv tycker jag nog att det är bra att ha ett nederlag bakom sig, och att 1-2-förlusten mot Italien på så vis nog kan visa sig fördelaktig ändå. Överhuvudtaget har Sverige visat sig imponerande bra på att komma igen när det har gungat, både efter Vitrysslands ledningsmål och efter Serbiens reducering igår. Kunde ha blivit psykologiskt jobbigt och väckt minnen av Trollhättan 2006 och EM-semin 2004, särskilt som palavern dessförinnan slutade med ett gult kort till vardera laget och inte ett rött till serben, som hade varit helt rimligt.

Men nej, jag vill inte ha Labinot Harbuzi från start. Ändra inte en fungerande modell, det är lärdomen jag drar från 1992. Harbuzi är bra att ha i bakfickan om det skulle gå snett, men från start tror jag inte på honom. Om han inte kan finna sig i att spela på kanten?