Rätt man på rätt plats?

Trots den jobbiga förlusten på Strömvallen blev jag på lite bättre humör av att läsa DN:s artikel om matchen. Tidningen hade skickat Per Ahlin som tidigare plågade läsarna från ledarsidan med extremt platta iakttagelser gällande fotbollsvärlden. "Fotbollssverige måste ta huliganproblematiken på allvar", typ.
Karln är nu tydligen placerad på sportredaktionen - och det kan visa sig vara ett lyckokast. Referatet från matchen Gefle-Hammarby är uppbyggd på ett för sportjournalistiken mycket ovanligt sätt. Ahlin har helt enkelt avstått från att låta matchens resultat färga beskrivningen av den. Det vanliga är ju om ett lag vunnit en match att all analys utgår från detta resultat. Låt säga att ett lag dominerar totalt i 90 minuter och motståndarna gör ett mål på slutet - matchartikeln handlar då om målskytten. Vad som utspelats under 90 minuter tenderar att glömmas bort.
Per Ahlins beskrivning gick ut på att Gefle, som vunnit med 1-0, faktiskt gjorde en ganska dålig match. Och att Hammarby hade lyckats med vissa delar i sitt spel (att skapa chanser). I stället för att fokusera kring de detaljer som gjort ett lag till vinnare väljer skribenten alltså att försöka ge en rimlig beskrivning av matchen.
Jag tycker den här artikeln kändes uppfriskande (och det handlar inte om att skribenten skrev positivt om Hammarby). Per Ahlin är inte skolad i sportjournalistik, och det kan bli hans främsta tillgång nu när han bytt redaktion.

Sommarens fröjder

Eftersom matcher som setts på teve inte räknas i min värld så har sommaren sett ut så här för undertecknad:
6 juni Hammarby DFF-Kristianstads DFF 3-1
17 juni Hammarby TFF-Akropolis IF 2-1
4 juli Hammarby-Trelleborg 2-1
20 juli Hammarby-Örgryte IS 0-1
27 juli Örgryte-Hammarby 0-0
3 augusti Hammarby-Helsingborgs IF 1-2

Jag har förstås varit med om mygg, broms, fästingar och maneter också men jag besparar eventuella läsare redogörelser för dessa upplevelser - även om kampen mot djuren i rent dramatiskt hänseende skulle kunna mäta sig till exempel med matchbilden den 20 juli.

Eftersom det var första gången på ett tag som jag besökte en bortaarena utanför Stor-stockholm är det den som varit den starkaste upplevelsen. "Nya" Gamla Ullevi" - hur skulle den te sig? Som stockholmare måste man ju säga att bygget är imponerande snabbt iscensatt och genomfört. Resultatet då? Formatet är ju uppenbarligen bra - större kapacitet än 18 800 behövs inte för att härbärgera klassiska storlag från rikets andra stad. Men konstruktionen har ett fel: man har valt att bygga läktarna i två etage, där det ena hänger över det andra. Det här ett effektivt sätt att skärma av publiken från varandra. Man har ingen som helst kontakt med dem som befinner sig ovan/nedan en själv. När läktarraderna blir alltför få försvinner känslan av att befinna sig i ett publikhav. Särskilt när den totala kapaciteten är så pass liten blir det förödande för atmosfären. Och med atmosfär menar jag inte enbart den som genereras av hejaklackarna, en engagerad sittplatsläktare skapar också en stämning också är en del av fotbollen.
´
Hammarby har i och med de två matcherna mot ÖIS bjudit in klubben i racet om att klara sig kvar som håller på att utveckla sig till ett riktigt höstdrama. Fyra anrika storstadsklubbar fajtas, tre ska bort (eller hamna i ett läskigt kval). Ett seriescenario att gotta sig åt om det inte vore så att min egen klubb var inblandad.

Efter mötena med Örgryte har det varit svårt att känna någon optimism för Hammarbys del. Laget har helt enkelt inga forwards av anständig klass. Freddy Söderberg är en lång och förmodat kraftfull anfallare men på tok för långsam. Nathan Paulse är en kantig typ som borde kunna vara targetspelare men råkar alltid ut för att bollen hamnar för långt bort. Sebastian Castro-Tello hade man hoppats på men han verkar ha stått still i utvecklingen och är kanske egentligen offensiv mittfältare eller forward i ett 4-3-3-system. Charlie Davies är ju bra, men spelar numera i Sochaux. Nykomlingen Linus Hallenius går inte att säga nånting om ännu.

I min bok går det dock att vinna matcher utan att ha vassa forwards. Målen skulle teoretiskt kunna komma från vilken spelare som helst - om man lyckas etablera ett anfallstryck. De här spelarna har inte den kapaciteten. Återstår att hoppas på ett par silly seasonbrassar och att några lag är lika kassa som oss.

Rolig hejaramsa från ÖIS på Ullevi: "Bajen åker ur i år".

Lojalitet och känsla

I senaste numret av offside finns under vinjetten "samtal" ett snack med Suleyman Sleyman som sätter ord på något jag känt länge men inte själv kunnat formulera. Samtalet handlar om klubbkänsla och äntligen är det någon som reder ut begreppet lite. Det sägs ju ofta att spelare i dag inte har denna egenskap.

Jag har känt att det är för slentrianmässigt och enkelt att bara döma ut begreppet "klubbkänsla". Samtidigt är det ju ett faktum att spelare lämnar sina klubbar om någon annan betalar femtio öre mer.

Äntligen kommer någon som reder ut begreppen. De kloke Sleyman menar att man måste skilja på klubbkänsla och klubblojalitet. Klubbkänslan är inte alls död, det finns oerhört många spelare som har känsla för sin klubb (och själv spelade han elva säsonger i Hammarby, något som han beskrev som en ynnest att få ha gjort). Spelare som alltid talar väl om sina klubbar, som ser det som självklart att komma tillbaka till laget efter utlandssejourer och som syns på läktarn efter karriären.

Däremot har spelarna i dag inte råd med klubblojalitet, Karriären är kort och för den som har möjlighet att i någon mån trygga sin framtid måste ta den. På motsvarande sätt är ju inte heller klubbarna det minsta lojala med spelarna. Den dag som klubben anser att någon annan kan göra jobbet bättre eller billigare, ja då finns ingen sentimentalitet.

Tack Christian Daun för att du formulerade det här samtalet. Nu fick jag äntligen begreppen på plats.