Istället för I Ching...

...har vi numera iPod Shuffle. Jag satte på den efter att ha lämnat min dotter på skolan och fick följande fingervisningar från gudarna inför kvällens match:

1) "The harder they come" med Jimmy Cliff
2) "Where have all my good friends gone" med Hayes Carll
3) "Mama tried" med Merle Haggard.

Jag antar att tolkningen är lika fri som när augurerna spådde i inälvorna på romerska kalvar, men frågar ni mig handlar allt det här om den frånvarande Zlatan. Den första känns som en ganska bra illustration av Zlatans självbild: "But I'd rather be a free man in my grave/ than living as a puppet or a slave." Den andra (Hayes Carll är en ung, bra countrysångare som jag såg på en festival i North Carolina) handlar om en ung man som sitter och frågar sig var alla hans kompisar tog vägen, ungefär som Zlatan, enligt Mino Raiola igår, går och funderar på om hans landslagskamrater egentligen vill ha honom tillbaka. Merle Haggardlåten är en övertydlig illustration till Zlatanmyten om den obändige rebellen: I turned twenty years of prison doing life without parole/ no one could steer me right but mama tried.
Myt, ja. Den amerikanskfödde journalisten David Bartals bok om Zlatan (uselt korrekturläst och faktakollad som allt rån Sportförlaget, men läsvärd ändå) påpekar hur idyllisk det så kallade ghettot i Rosengård ser ut för någon med internationella referensramar. Själv fick jag en rejäl överraskning när jag såg klassbilden (Värner Rydén-skolan 2A) på baksidan och kände igen fröknarna. Jag har aldrig insett det innan, men jag tillbringade ett halvår i den klassen, som olycklig 22-årig beredskapsarbetare, året innan Zlatan gick där. Jag minns de kärnsvenska fröknarna, jag minns blandningen av nationaliteter (tuffa jugoslaviska killar, snälla och bortkelade grekiska) och jag minns vilken sång denna kosmopolitiska klass undantagslöst ville sjunga när de själva fick välja: "Vi gå över daggstänkta berg."
Schabloner säger så lite om världen.